Kultur – Sida 3

Dogtooth

I helgen såg jag den prisbelönta och kritikerrosade grekiska filmen Dogtooth som handlar om en inte alltför vanlig familj på den grekiska landsbygden. Föräldrarna har byggt upp ett litet slutet universum med sina egna bisarra lagar åt de tre fullvuxna barnen som kontrolleras hårt. Världen utanför beskrivs som farlig och endast pappan lämnar hemmet för att sköta om fabriken han driver. För att inte göra barnen alltför nyfikna på världen utanför har föräldrarna bland annat ändrat ords betydelser. Ord som refererar till sådant som bara finns bortom trädgårdens staket ges en helt annan mening som barnen kan relatera till. Något som dock tycks värt att riskera allt för är sonens spirande sexualitet som pappan betalar en kvinna utifrån för att tillfredsställa. Filmen är värd att se och ställer frågor om sådant som frihet, kontroll och människans formbarhet.

Att skapa ett eget universum är nog en skruvad fantasi som väl säkert dykt upp i en och annan förälders huvud. Hur roligt vore det egentligen inte att skapa sin helt egna värld åt den lille, som dataspelet The Sims fast på riktigt och med betydligt fler valmöjligheter.

När man ser filmen går tankarna givetvis till sådana som Josef Fritzl. Förutom honom kommer man dock kanske också att tänka på personer som gjort liknande saker i större skala, till exempel religionsstiftarna L Ron Hubbard och Muhammed.

Jag tycker slutligen filmen påminner ganska mycket om den minst lika absurda och störande australiensiska filmen Bad Boy Bubby som handlar om en man som vuxit upp i en helt sluten, av modern skapad värld. Där Dogtooth utspelas i det absurda klaustrofobiska fängelset så handlar dock Bad Boy Bubby om tiden efter frigörandet från detsamma. Båda filmerna kan rekommenderas den som är ute efter något annorlunda men de är inte något för den lättstötte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Frihet, Sekter, Barn, Makt, Religion.

I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

’Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ’stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ’Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Självbiografier, Socialdemokraterna, Antifeminism, Politisk korrekthet, Konspirationsteorier.

Gott danskt skitöl

Under sommarens andra halva gjorde jag ett flertal resor till Köpenhamn. Varje resa plockade jag på hemfärden med mig ett par flaskor dansk mikrobryggd öl som jag omsorgsfullt lindat in i mina skitiga kalsonger eftersom jag ville undvika att någon ovarsam bagagehanterare på flygplatsen krossade dem.

Denna helg var det dags att dricka den sista av mina privatimporter, Hr. Frederiksen Væsel Brunch, en blandning av två av Danmarks bästa imperial stouts. När jag inför drickandet gjorde lite research på det jag skulle inmundiga blev jag dock förfärad. Att jag slagit in drycken i mina bromsspårskalsonger skulle visa sig vara synnerligen passande när allt kom omkring. Ölet innehöll nämligen kaffebönor som passerat matsmältningssystemet på ett djur av arten indisk palmmård. Det finns tydligen en typ av exklusivt kaffe, Kopi Luwak, som produceras just genom att man matar det nämnda djuret med de allra finaste kaffebönorna och sedan ”skördar” de utskitna kaffebönorna ur spillningen. Den indiska palmmårdens magenzymer påstås lyfta kaffets smak. Man kan undra hur det gick till när någon kom på den bisarra idén för första gången.

Detta exotiska kaffe hade alltså tillsatts i den öl jag köpt. Tydligen hade jag dessutom kommit över en specialversion av ölet som det blott producerats 200 flaskor av och som innehöll dubbelt så mycket utbajsat kaffe som standardvarianten. Detta gav förvisso en känsla av exklusivitet och utvaldhet men det var ändå med viss motvilja jag skulle komma att inmundiga drycken.

Förutom att den okonventionella förädlingsprocessen skulle kunna anses vara frånstötande för de kräsmagade är den heller inte oproblematisk ur djurskyddshänseende. Traditionellt ”skördade” man kaffebönorna ur vilda indiska palmmårdars spillning men med tiden har det utvecklats en industri där man håller djuren i burar under usla förhållanden för att kunna mata dem med kaffebönor och ha den förädlade slutprodukten lättåtkomlig.

Dessa två aspekter av förädlingsprocessen hade var och en för sig varit tillräcklig för att jag skulle låtit bli att köpa ölet om jag vetat om dem när jag stod där i Ølbutikken och pillade på flaskorna. Nu fick jag icke vetskap förrän strax före drickandet och ingen indisk palmmård skulle glädjas av att jag hällde ut ölet i vasken. Det var bara att korka upp och visst smakade ölet bra, mycket bra till och med. Tillverkningsprocessen lämnade dock ändå en lite bitter eftersmak av den typ som man inte känner med tungan.

Danskt skitöl

Man kan för övrigt anta att ett svenskt mikrobryggeri inte skulle våga sig på att ha en så kontroversiell ingrediens i sina öl. Svenskar är ju svenskar och danskar är ju danskar. I Sverige förmår ju Systembolaget mikrobryggerierna att med tusch stryka över lokförare på öletiketterna eftersom man inte får visa någon som framför ett fordon på en flaska med alkoholhaltigt innehåll.

Svensk tuschretuschering

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Öl, Danmark, Köpenhamn, Moralfilosofi, Djurskydd, Politisk korrekthet.

Feministisk saudisk film på Uppsala Filmstudio

I många år hade jag för vana att på torsdagar besöka Uppsala Filmstudio som visar alternativ film av alla de slag. Efter att i ett par år haft ett uppehåll från denna goda vana så var det i torsdags dags att återuppta den igen.

Kvällens film var Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör, Haifaa Al-Mansour. Filmen är frukten av ett tysk-saudiskt samarbete och handlar om en 10-årig flickas kamp för att få vara sig själv i en värld där man som flicka eller kvinna har mycket begränsade valmöjligheter. Wahhabismen, den strikta variant av Islam som är statsideologi i Saudiarabien, innebär nämligen i princip könsapartheid.

Det som i filmen får stå som symbol för flickans egenvalda liv är den gröna cykel hon trängtar efter. Problemet är dock att det inte alls anses passande för flickor att cykla.

Förutom de ständiga begränsningarna man möter som kvinna tycks det mesta dock vara som varsomhelst i världen. Den gröna cykeln lyckas fånga den stämning som Robert Gustafssons karaktär Roland i filmen Torsk på Tallin beskriver när han ser Estland för första gången: ”Det är ju som hemma, fast annorlunda”.

Haifaa Al-Mansour hade för övrigt lite problem när hon skulle regissera scenerna på Riyadhs gator eftersom det inte var okej att beblanda sig med männen i teamet. Hon fick därför finna sig i att med hjälp av monitor och walkie-talkie regissera från en skåpbil. Man kan dock se det som hoppingivande att regimen ens tillät att filmen spelades in i landet. Än mer hoppingivande är att Den gröna cykeln faktiskt är landets officiella bidrag till 2014 års Oscarsnomineringar. Kritik av könsförtrycket tycks faktiskt vara okej om det finns nationell stolthet att vinna.

Grön cykel

När vi ändå är inne på saudisk kultur så vill jag gärna slå ett slag för Saudiarabiens ölkultur som tyvärr är ännu fattigare än filmkulturen. På ölsajten RateBeer finns Saudiarabiens öl listade. Det rör sig om ett fåtal öl, alla i kategorin ”Low alcohol” och i dessa fall är ”Low” lika med ingen. Någon mikrobryggarkultur tycks inte existera, om det inte mäskas, lakas, vörtkokas och jäses i lönndom i Riyadhs källare det vill säga.

Liknande inlägg på denna blogg:
I våras skrev jag ett inlägg om kvinnosynen hos wahhabismens företrädare i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Wahhabism, Islam, Uppsala, Öl, Feminism.

Sara Granérs problem är vänsterns problem

Jag minns inte när jag köpte ett seriealbum sist. I jakt på svunnen ungdom var det därför just vad jag bestämde mig för att göra. Det fick bli Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Granér är en av alla de där serietecknande kommunisttjejerna som ritar så jävla fult. Jag har dock alltid gillat hennes serier och eftersom jag i enlighet med antagandena i många grundläggande nationalekonomiska teorier är en rationell aktör med tillgång till perfekt information som agerar på en fri marknad valde jag hennes seriealbum eftersom jag visste att det skulle komma att maximera min nytta.

Jag hade självklart rätt, seriealbumet var bra grejer. Granér kommer med vass samhällskritik från vänster när hon angriper vårt ekonomiska system, kapitalismen, och den höger som är systemets främste förkämpe. En ironisk, raljant ton genomsyrar albumet och hon fångar i serierutorna väl absurditeterna i det rådande ekonomiska systemet.

När hon ska presentera alternativet till kapitalismen blir man dock med rätta lite tveksam. Som titeln antyder är det planekonomi hon trängtar efter. Hur lätt skulle det inte vara att med samma ironiska, raljanta ton som Granér använder sig av påvisa det absurda i hennes planekonomi, frågar man sig.

Det illustrerar faktiskt på sätt och vis den icke kompromissande vänsterns problem generellt. De kommer med befogad och relevant systemkritik men när det är dags att presentera ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet så går det tyvärr lite sämre.

All I want for christmas is planekonomi

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Planekonomi, Ekonomisk liberalism, Kapitalism, Nationalekonomi.

Tom of Finland och konstvärldens dekadens

När jag igår fick höra att en finsk 1900-talskonstnär ställde ut på Kulturhuset begav jag mig dit för att avnjuta lite konst. Man tycks dock i dessa dagar inte kunna besöka en konstutställning utan att få manslemmar upptryckta i ansiktet. Denna gång var det dock värre än någonsin och då är jag ändå ganska härdad från tidigare konstutställningar. När jag besökte Fotografiska museet för att med utgångspunkt från Burtynskys panoramabilder kontemplera vårt beroende av oljan fick jag istället Mapplethorpes svartvita penisar fastbrända på näthinnan. På Nationalmuseums utställning Lust & Last kunde jag inte ens räkna fallosarna. När jag nu senast givit mig av till vackert belägna Waldemarsudde för att där beskåda konsten möttes jag av Eugène Janssons nakna atleter .

Tom of Finland, den finske konstnär som ställde ut på Kulturhuset, får sägas vara en sentida Eugène Jansson på steroider då han också tecknar nakna atleter som dock får Janssons dito att se mycket spensliga ut. Tom of Finland hade nämligen en förkärlek för att teckna abnormt muskulösa män, tillika med extrem utrustning mellan benen. Ofta var de dessutom inblandade i någon form av extravagant sexuell samvaro.

Detta inlägg blir av nödvändighet mycket kort då jag saknar ord för att beskriva vad jag såg. Jag kan i alla fall konstatera att man numera inte kunna besöka en konstutställning utan att riskera att få ögonen utpetade av oräkneliga manspålar.

Jag har för första gången i denna bloggs historia känt mig tvingad att censurera en bild på grund av stötande innehåll. Talande är att det blev nästan fler censurerade ytor än ocensurerade, så djupt har konstvärlden sjunkit.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, HBTQ, Penisbilder, Tom of Finland, Eugène Jansson, Censur.

En dikt om barndomens somrar, Säterdalen och hjärnsubstans

I tidig skolålder besökte vi små dalayngel Säterdalen och jag minns det som en Edens lustgård. När jag nu under sommaren hade vägarna förbi kunde jag därför inte låta bli att bege mig ned dit. Det ledde till att min sovande musa vaknade till liv och jag skrev följande stycke poesi.

Förväntansfullt stiger jag ned i min barndoms paradis

Hoppas där få möta det Eden mina glittrande barnaögon skådat

Strosar runt, söker efter soliga branten där min kamrat handlöst föll

Allt blott minnen, finner icke stupet där han fick hjärnan skakad om

Vattnet i ån är brunt och smutsigt, barnen som leker är fula

Inser, det vackra Säterdalen finns bara uti min skalles grå massa

Men måhända är det Säterdalen som bor i mina neuroner
mera värt än detsamma av atomer

För den som inte är bekant med min diktning kan jag upplysa om att den är en form av metapoesi. Den är delvis en drift med den poesi som tar sig själv på alltför stort allvar. Tror man att det innebär att min diktning inte är på allvar tror man dock fel. Tvärtom, i och med dess självreflektion, den ironiska tonen och dess dubbelhet står den långt högre än den form av pretentiös poesi som den har udden riktad mot.

Tidigare dikter jag publicerat på denna blogg:
Juldikt, en dikt om julens sanna väsen och dess sataniska undertoner.
Höstkvällsångestdikt, en dikt om själens mörker och döda harungar.
SJ, min musa, en dikt om vänskap med de döda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Poesi, Sommaren, Säterdalen, Neurologi, Estetik, Dalarna.

Död, genus och höjda armar på Fotografiska museet

Min bloggs sommaruppehåll blev lite längre än jag planerat men nu tänkte jag att det var dags att börja posta inlägg igen. Inleder med några korta rader om gårdagens besök på Fotografiska museet för att värma upp mitt sommarstela postaknappsklickarfinger.

En av museets två stora utställningar hade olympiska spelen som tema. Utställningen var komplett med genusavdelning och allt. De hade också en avdelning om tillfällen då politiken fått spelrum på OS-arenorna. Det var bilder på människor av olika kulörer som på prispallen höjde sina armar i olika vinklar. Det var vita människor som på 30-talet sträckte armen rätt ut och det var svarta människor som på 60-talet hade armen rakt upp.

Den andra stora utställningen var kontroversiella Sally Manns fotografier. Hennes foton av de egna barnen har beskyllts för att vara barnpornografiska. Annars var det mycket bilder där döden och alltings förgänglighet var i kamerans fokus. Är man vän av ruttnande människolik så är delar av hennes utställning rena julafton.

Slutligen hade de en utställning om bilden av Strindberg. Om han levt idag och fått bestämma över Fotografiska museet så hade det nog inte blivit några genusavdelningar.

Jag tog inga bilder av bilderna vid detta besök, vill man se dem så får man gå dit. Istället får det bli en bild ur det egna regnbågsarkivet. Då denna sommar var regnrik så har jag nämligen gott om dem och kan frikostigt dela med mig.

Mina tidigare blogginlägg om besök på Fotografiska museet:
Penisbilderna och apokalypsen, om Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.
Fotografiska museet revisited, om mitt andra besök då Nick Brandts utställning om Afrikas djurliv var dragplåstret.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Döden, Genus, Pedofili, August Strindberg, Sally Mann.

Eugène Jansson och de nakna arbetargossarna

Då jag skrivit några inlägg om konst skulle man kunna tro att jag är konstintresserad. Så är dock icke fallet men något måste jag ju skriva om. Tomheten måste undanträngas, något må ljuda och bryta tystnaden.

Igår begav jag mig till Waldemarsudde för att beskåda konstsamlingarna där. Som så ofta annars innebar konst även denna gång avbildade manslemmar. Den största utställningen var nämligen Eugène Janssons målningar från förra sekelskiftet. Han var främst intresserad av nakna unga män. Det bär mig dock inte emot att skriva om det då penisbilder lockar hit en del googlare. Man ska ge folk vad folk vill ha, som samtidsanalytikern Bert Karlsson brukar uttrycka saken.

Lite naket.

Innan Eugène Jansson helt snöade in på nakna unga män var han känd som ”Blåmålaren” på grund av sina blå Stockholmsmålningar. Jag skulle själv gärna en dag bli känd som ”Grönmålaren” på grund av mina gröna naivistiska bloggilustrationer.

Första maj-tåg. Eugène Jansson var mån om att de arbetarpojkar han porträtterade skulle ha en god framtid och han var övertygad socialist. Kanske ville Eugène att de en dag skulle få råd med kläder så att de kunde skyla sina slanka kroppar.

Liknande inlägg på denna blogg: Lust, last och jag, om Nationalmuseums utställning med temat sexualitet i konsten och debatten därikring.

Andra bloggar om Eugène Jansson och utställningen: Pyrrhonism: To have – or not to have – the blues. That is the question.

Media: MND, DN.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Penisbilder, Bert Karlsson, Eugène Jansson, HBTQ, Första maj.

Fotografiska museet revisited

I torsdags blev det ännu en vända till Fotografiska museet där de hunnit byta ut alla utställningar sedan mitt senaste besök. En av de nya var Martin Bogrens Lowlands där han med kameran i hand återvänt till den lilla skånska by där han tillbringade sin barndom. Jag fann hans bilder vara fyllda med ångest och skräck. Om detta berodde på fotografens relation till den håla han växte upp i eller min egen relation till den håla jag växte upp i vet jag icke.

Joanna Rytel lyckades inte provocera mig med sitt verk The Seal då jag i förväg stålsatt mig. Jag visste nämligen vad hon var ute efter.

Intressantast var nog Nick Brandts On this earth, A shadows falls om Afrikas fantastiska djurliv och hoten mot dess fortlevnad. Han har bland annat valt att föreviga djuren med porträttfotografens angreppssätt snarare än naturfotografens. Vidare var hans panoramafotografier storslagna och magiska. Brandts tålmodiga väntande på den perfekta bilden och noggranna hantverk stod i skarp kontrast till den siste fotografen Helen Levitts spontana bilder på New Yorks gator.

Det är människan som skymmer bilden.

Liknande inlägg på denna blogg: Penisbilderna och apokalypsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Nick Brandt, Biologisk mångfald, Martin Bogren, Ångest, Joanna Rytel.