Thomas Arnroths ofullbordade seriesymfoni om sina år i Livets Ord

Jag har precis läst de två första seriealbumen i vad som väl är tänkt att bli en trilogi om journalisten och spelrecensenten Thomas Arnroths halsbrytande decennium i Livets Ord under 80- & 90-talet. Det är både kul och lärorikt när man får följa med honom på insidan av den kontroversiella församlingen. Man får ta del av de dråpliga och absurda situationer han hamnar i och på köpet också lära sig en hel del om sådant som Livets Ords hierarkiska organisation och de tvära kasten under Ulf Ekmans oförutsägbara ledarskap.

För någon som mig, som främst är intresserad av tillvaron hos Livets Ord, så blir de inledande sidorna om Arnroths uppväxt och ungdomsår något av en transportsträcka. Det är väl dock självklart att han på något sätt vill försöka förklara varför han hamnade där han hamnade.

Arnroth berättar dock inte sin historia med enbart serierutor utan han bryter då och då in med ett par sidor text på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Det verkar helt enkelt vara så mycket han vill berätta att det inte hade rymts i serierutorna utan att projektet svällt ut till ännu fler album. När Svenska Dagbladets recensent Fredrik Strömberg recenserade det första av de två seriealbumen var dock just de återkommande prosainslagen hans främsta kritik. Han menade att de störde rytmen i berättandet. Jag, som inte är någon anal purist i det avseendet, tycker dock som sagt inte att det är något problem.

Något som recensenten Strömberg inte verkade ha något större problem med var Arnroths andra avsteg från serieformen, nämligen de återkommande kollagen med tidningsurklipp. Jag gillar också greppet som gör att man får en liten smak av tidsandan och vilken skräckförsamling Livets Ord porträtterades som i media.

Båda de andra berättarformerna kompletterar i slutändan faktiskt serierutorna och de samverkar alla, såsom instrumenten i en orkester.

Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del ett: De första åren gavs ut 2017, och Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del två: Förnyad och befriad gavs ut 2018. Så frågan alla Livets Ord-intresserade serieläsare ställer sig är såklart var del tre är någonstans? I det efterlängtade finalalbumet gissar jag att det kommer att bli ännu mer Ulf Ekman, tydligen en del om hur Thomas Arnroth drar ut i krig mot den demoniska rockmusiken och alldeles säkert om hur han slutligen lämnar Livets Ord för gott.

Jag hoppas verkligen att det blir en tredje del och att inte att Arnroth gråtande knäckt serietecknarpennan för gott, detta då man både i den ovan nämnda Svenska Dagbladet-recensionen och i en recension i Aftonbladet beskrivit hans serietecknande med ordet ”valhänt”, i det senare fallet förvisso med ordet “intagande” före.

Andra bloggar om Thomas Arnroth:
På småbrukaren Rune Lanestrands blogg kritiseras spelrecensenten Arnroth i skarpa ordalag. Lanestrand menar att Arnroth som dataspelsrecensent i Gomorron Sverige gör reklam för våldsamma datorspel, vilket inte borde få ske i Public Service. Lanestrand avslutar sin ilskna svada: ”Thomas Arnroth är själv ingen reklam för osunt spelandet. Grå i ansiktet med ögon smala som strimlor och slapp i språket föreställer jag mig att han kommer direkt från nattvak framför spelplattan med skrivbordet belamrat med pizzakartonger, kaffekoppar och tomma cocacolaburkar.”

       

       

Sexköp på Jesu vis

Kontroversiella före detta pingstpastorn Tommy Dahlman har tidigare främst synts i kristna månglarkanalen Kanal 10 och har också kandiderat till riksdagen för Kristdemokraterna. Han har även författat en liten skrift med titeln Affärer på Jesu vis som gavs ut 2013 av Livets Ords förlag och som jag införskaffat under ett av alla mina besök på Livets Ords årliga Europakonferens. Livets Ord var ju tidigare ökända för sin uttalade framgångsteologi där bland annat rikedom inte ansågs vara något fult utan tvärtom ett tecken på att man var en god kristen. Av detta följer såklart också, vilket väl är än mer problematiskt, att fattigdom är ett tecken på att man är en dålig kristen. Även om detta element numera tonats ned finns det fortfarande kvar under ytan.

Tankarna i Dahlmans skrift Affärer på Jesu vis angränsar till framgångsteologin då han i den redogör för Jesus ledarskaps- & affärsfilosofi och man får lära sig hur man kan bli framgångsrik i affärer genom att följa Jesus exempel. Kapitlen heter sådant som ”Jesus misslyckades aldrig att representera sin produkt” och ”Jesus visste att han inte behövde ro varje affär i hamn för att vara framgångsrik”. I det senare kapitlet skriver Dahlman:

De flesta framgångsrika säljarna säger att de vet att 14 av 15 människor kommer att säga nej till deras erbjudande. Detta inspirerar dem bara till att göra så många presentationer som möjligt, för att hitta den rätta köparen. Jesus lärde sina lärjungar hur de skulle tackla en avvisning: ”Och om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.” (Matt 10:14)
Så vi lämnar gungstolen nu. Vi greppar telefonen. Vi skriver det där brevet. Förr eller senare lyckas det. Det var något Jesus visste!

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 21)

Dahlman personifierar den hycklande frikyrkopastorn då han varit hårdför i moralfrågor och väldigt snar med att fördöma andras leverne samtidigt som han själv gjort en hel del snedsteg i livet. Han har bland annat ett par rattfylleridomar på sig, och nyligen gjorde han även en Paolo Roberto, vilket väl inte är den typ av affärsuppgörelser Jesus ska ha ägnat sig åt.

Dahlman borde kanske ha läst sin egen skrift Affärer på Jesu vis för lite levnadsråd. I kapitlet ”Jesus misslyckades aldrig att representera sin produkt” skriver han till exempel:

Lögnare och bedragare blir alltid avslöjade förr eller senare. Det kan ta veckor, månader och år men sanningen kommer alltid upp till ytan.

[…]

Framhäv och fokusera på fördelarna med din produkt. Men glöm inte att en ärlig relation är värd hundra avslutade affärer.

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 10)

I kapitlet ”Jesus lät inte andra människors uppfattningar om honom förändra hans självuppfattning” hade han hittat fler kloka ord:

Jesus strävade aldrig efter att ”se bra ut”. Han bara förblev god. Han försökte inte att uppträda trovärdigt. Han var trovärdig. Han kämpade aldrig för att få ett gott rykte. Han hade karaktär.
Varje framgångsrik person vill bli älskad och beundrad, men dina fiender och kritiker kommer aldrig att låta ditt rykte vara fläckfritt. Du måste vara höjd över allt klander.

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 33)

Som den slipade Jesusinspirerade affärsman Dahlman är vet han dock att slå mynt av sina snedsteg. Han har nyligen varit ute på en lång föreläsningsturné med anledning av sitt senaste boksläpp. I den nya boken Visst gör det ont när hjärtan brister ska han tydligen öppenhjärtigt tala ut om sitt gamla syndiga leverne och man ska enligt bokbeskrivningen få läsa om sådant som ”skilsmässa, sex, otrohet och alkoholism”.

Dock var det förargligt nog under just den här tala-ut-turnén som han gjorde sig skyldig till sexköpet han nu fått ett strafföreläggande för. På dagen stod han alltså hos någon lokal församling och talade ut om sitt gamla förkastliga leverne, för att senare på kvällen uppsöka en sunkig lägenhet för att köpa sex av en kvinna som han rimligen inte kunde ha en aning om hur hon hamnat där. Kanske använde han till och med pengarna han dragit in på dagens bokförsäljning.

På föreläsningsturnén sade han vidare bland annat: ”Och det är en utav mina bittra lärdomar under den här resan jag har gjort, att jag inte var uppriktig från början. Så mycket elände jag hade kunnat undvika!” Dahlman verkar dock inte heller ha varit uppriktig från början i polisförhören, för det krävdes enligt tidningsartiklarna tydligen flera förhör innan erkännandet kom.

Nåväl, hela den här tråkiga historien kan ju i alla fall användas som material till sin nästa bok och nästa bekännelse-turné.

       

       

Folkmordsfrosseri för de minsta

En bok som ett tag låg på min förstföddes nattduksbord för läsning vid nattning var Min första bibel som jag själv fick när jag gick på kyrkans barntimmar för en herrans massa år sedan. Bibeln är ju faktiskt stundtals en rätt actionfylld bok och initialt så har en bok nog aldrig varit så populär. Det kändes minst sagt absurt att få höra sin son på kvällen vädjande säga ”Snälla pappa, kan vi läsa Bibeln?”. Efterhand, när vi lämnat den hämnande gammaltestamentliga guden bakom oss, släcktes dock min gosses bibeltörst och han hänvisade till boken som ”tråkiga Bibeln”. Bokens andra halva fick jag tyvärr läsa helt på egen hand. Jag måste nog dock hålla med om att Bibeln är bäst i början, även om uppenbarelseboken också är väldigt kul.

När jag började läsa boken tänkte jag mig initialt att jag skulle behöva inflika mina egna kritiska kommentarer här och där, men se det behövdes faktiskt inte. Trots att författaren gjort ett urval och anpassat innehållet för barn är det ändå helt uppenbart även för en liten pojke att Bibelns Gud är en hämndlysten, lynnig galning som kräver att bli åtlydd till varje pris. Jag måste erkänna att det var svårt även för mig som ateist att besvara frågor som ”Varför spolade Gud bort allihop?”, Varför förstörde Gud staden? och ”Varför sade Gud åt Abraham att döda sin son?” så jag kan bara tänka mig hur det är att som kristen förälder försöka presentera Bibelns budskap om den kärleksfulle guden för sina barn för första gången.

Är det något mer jag dock skulle önskat mig av en barnbibel så vore det att den tog upp fler bibelverser där just barn förekommer, som exempelvis Ps 137:8-9: ”Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.”

En annan episod med barn man gott hade kunnat tagit med och illustrerat är när Israeliterna efter att ha besegrat Midjaniterna och dödat alla deras män ändå får bakläxa av Mose som uppmanar dem: ”Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del.” (4 Mos 31:17-18)

I vissa fall är Min första bibel dock förhållandevis öppen med vad vuxenbibeln säger, som exempelvis när Israeliterna tar över Jeriko. Man skriver då ”Så gick de in i staden och intog den. Ingen skonades utom Rahab och hennes familj” vilket väl är ganska nära Bibel 2000 där det står ”Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.” (Jos 6:21)

Slutligen har man i Min första bibel tyvärr också underlåtit att ta med många av de bibelpassager som kan användas i uppfostringssyfte. När man skriver om profeten Elisha har man exempelvis helt uteslutit den för vanartiga barn så sedelärande händelsen under hans resa till Betel.

Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. ”Ge dig i väg, flintskalle!” ropade de. ”Ge dig i väg, flintskalle!” Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

(Källa: Bibel 2000, 2 Kung 2:23-24)

       

       

Svastikachock i trapphuset

Det hade äntligen blivit dags att sälja bostadsrätten. Efter många år skulle vi få konvertera luften i bostadsbubblan till reda pengar, även om vi förvisso redan köpt ett större objekt med ännu mer bubbla inbakad i priset.

Då inträffade det som varje bostadsrättsförsäljare fruktar, det som bara inte får hända, en ny granne med ursprung i sydasien flyttade in i lägenheten bredvid och målade en blodröd svastika på sin ytterdörr det första denne gjorde.

Lyckosymbol på dörren

Nu kände jag förvisso till att man i andra delar av världen har helt andra associationer till svastikan än vad vi har i västvärlden, men det gjorde ju inte den obildade pöbeln och när man ska sälja bostadsrätt är det mest troligt folk ur pöbeln som ska försöka överträffa varandra i budandet. Att den mest besudlade symbolen i världshistorien fanns på dörren bredvid skulle säkert kunna skrämma bort den mest hugade spekulant. Särskilt förargligt och ironiskt var det eftersom jag inför visningen ansträngt mig till det yttersta för att rensa bort min digra samling suspekt, högerextrem litteratur ur bokhyllorna.

Att jag till slut skulle bli tvungen att ta hand om saken var uppenbart men det kändes väldigt motigt att behöva ringa på hos den nya grannen, försöka förklara saken och be om att få täcka över svastikan under den tid visningen skulle komma att pågå. Någon så kallad PK Syntax Error skulle det ju också komma att bli då det handlade om att en rasifierad person från en annan kultursfär helt ovetandes hade tecknat den främsta symbolen för vit överhöghet.

Visningsdagen kröp närmare och närmare men som tur var kom en av styrelsens veteraner att på eget initiativ ta tag i situationen precis innan det var dags för visning genom att ringa på hos grannen. Jag fick chansen att tjuvlyssna lite på konversationen och hörde min nya granne oförstående svara ”It´s a Hindu symbol” med bred indisk accent när styrelsemedlemmen försökte förklara det problematiska med symbolen. Det lät faktiskt som att det skulle kunna vara en ny karaktär signerad komikern Sacha Baron Cohen.

Samtalet gav dock resultat och grannen kom inom kort att tvätta bort den kontroversiella symbolen från dörren. Det var verkligen tur för det var ett tyskt par som sedermera kom att köpa vår bostadsrätt och den där symbolen brukar ju vara lite extra känslig för just tyskar.

       

       

Och nu lite esoterisk hitlerism

Kännetecknande för de som verkar inom den idéströmning som kallas esoterisk hitlerism är en rent religiös dyrkan av Adolf Hitler som man tillskriver ett gudomligt ursprung. Den esoteriska hitlerismens portalgestalt måste sägas vara fransk-grekiskan Savitri Devi men nästan lika betydelsefull är nog Miguel Serrano, en chilensk diplomat. Jag har kommit över en av Serranos böcker, The Resurrection of the Hero, och har efter viss möda tagit mig igenom den.

The Resurrection of the Hero av Miguel Serrano

Serrano öser ur många religioners källor när han ska belägga Hitlers gudomlighet. Han kopplar samman bland annat hinduism, asatro, buddhism och nyandlighet. Kopplingarna är ofta minst sagt långsökta och Serrano söker också dolda meningar i nummer, namn och olika typer av företeelser. Det är vidare en väldigt symboltung bok där sådant som den svarta solen och den gröna ljusstrålen är centrala. Föga oväntat är judarna skurkar i det kosmiska skådespel Serrano målar upp. Judarna är underhuggare till ariernas ständiga fiende i denna värld, Demiurgen.

Språket närmar sig ofta poesin och som ett litet smakprov citerar jag nedan i sin helhet bokens tre avslutande sidor där trådarna i Serranos trassliga nystan av tankegångar sammanfogas. På så vis kan envar avgöra huruvida esoterisk hitlerism är ens kopp te. Tycker man att texten är dunkel så är nog Serrano faktiskt betydligt mer tydlig här än i resten av boken.

What the Warrior needs is to know what is behind the religion he encounters: the secret of the Narrow Doorway, the power of that Alchemy of Transmutation.

The total dominion that the Jew exercises at the beginning of the Age of Aquarius, after the Second World War, which he seemingly won, can cause one to think upon how easy it would be for him to distort everything again. By falsifying a Hitlerist Religion, which he could attempt secretly guided by the Demiurge, he would impede the few Aryans who are remaining from finding their own path. Already they have mixed all of the races, having bastardized the world, such that the Voice in the Blood Memory of the Aryans is not more than a lost echo in the forest of a frightening jumble. But those who believe they have defeated us are wrong because the war was won spiritually by Hitler.

It is in Aquarius when the nadir of the Kali Yuga, the Darkest Age, will be reached with the final destruction in the Eternal Return. The Wolf Fenrir will come back to devour the galactic Universe. The necessary number of the Einherier by now have forced the Narrow Doorway. For their sacrifice, the Heroes who have been torn to pieces will have already been remade in Valhalla by Wotan and the Valkyries, more brilliant than the Gods themselves. In each Round a Seeding must be fulfilled, where the exact number of grains will fructify. They are the Heroes who triumph. As the harvest in Pisces was meager, some numbers that were not fulfilled can pass on to Aquarius. To help them came the Avatar and He will return at the end, just before the dissolution, to enter with His Wildes Heer, with His Ultimate Battalion, and fight the triumphal combat together with those who still await Him with Honor and Loyalty.

Adolf Hitler at the end of the Age of Pisces has restored the principles of the Code of Aryan Honor: the faith in the superiority of the race, in the purity of their blood and their divine origin; faith in the inequality of men, and the knowledge that one was a God. In the Alchemical Laboratory of the Castle of the SS, Wewelsburg, He was recreating the Sonnenmensch, the Sun-Man. Hitler also erased the sense of guilt and original sin, completely alien to the soul of the Aryan. He restored the pride of the Hero in equality with the Gods. And yet the definitive action is that for all the Rounds of the Eternal Return He uncovered the Enemy, the poisoner of the blood, the destroyer of the religions, the parasite and robot in service of the Demiurge: the International Jew, Golem of Yahweh-of the Demon corrupter of the Universe- the One who came here to combat the Asen.

The Avatar is not a God, He is more than a God: He is a Hero who has been liberated, returning to His own Universe, to the Green Ray, with a Face after winning in combat. He has immortalized His terrestrial “I” and a portion of this Earth, which He has redeemed and transfigured. He is the Absolute-Man, united with His Absolute-Woman, wedded within Venus the Morning Star, united and separated forever. His emblem is the Eight Pointed Star, two Hagal Runes, together and apart.

The Avatar has come to assist those who still find themselves fighting in the moment of greatest need when all seems lost. And He will return again. He did not come to preach a new religion but to show the exit for the Hero, to confirm to him that he is of divine origin, that he was a God, that his blood and his race were pure and that he must clean and purify them to be able to exit through the Narrow Window, towards a Universe that is his own, after fighting and defeating the Demiurge and his dark hosts – the Jews, the Turanians, the Elementarwesen. Beware kamerads, that the drama of Pisces does not happen again in Aquarius! It is not a religion that the Hero needs but the confrontation with the Archetype, a crossing traversed through him, from side to side, to be able to observe Him from behind from the other side of the mirror, being able to extract the alchemical secret hidden in His symbolic message: There is no God Wotan, there is no God Mithras, there is no God Kristos, after they entered this Universe. There is only a Chronicle of the Divine Family, a Great Book of the Kindred of the Asen and the Goths who came here to fight within the confines of unused Time and that Eternity that became Time (Sat-ur-no) in order to attain awereness of their Eternity when Time again ceases to be. The Runic Book says that you, oh Hero, were Wotan, and you were Mithras and Kristos… And never more will you return to be them… For you shall be Another…

At the end of the Age of Pisces and the beginning of Aquarius this is the Path that Adolf Hitler, the Ultimate Avatar, came to show us: the possibility for the Hero of transmuting himself into more than a God, into a Superman, Absolute-Man, Total-Man, Sonnenmensch. A Sun, a Star. Because Hitler was such. And you, oh Hero!, also will be!

The Twilight of the Gods is only of the Gods; for the Resurrection of the Gods, is the Resurrection of the Hero.

Heil Hitler! Sieg Heil!

(Källa: Serrano M, The resurrection of the hero, s. 129-131)

Det måste vara Österrike
I översättarens förord stod det att denne upplevde synkronicitet i tillvaron när denne för första gången kom i kontakt med Miguel Serranos böcker. Som av en händelse kom jag själv att läsa ut The Resurrection of the Hero nu i slutet av maj när jag var på alpsemester i det land där lille Adolf först såg världens ljus.

       

       

Kristus har återvänt, han heter Daniel Lampinen

En av alla otaliga obskyra internetprofiler därute på webben heter Daniel Lampinen. Denne har länge försökt profilera sig på lite olika sätt, främst och mest ihärdigt som ”den öppna rasisten”. Den gammelmediakonsumerande allmänheten kan möjligen ha sett honom när han deltog i SVTs dokumentärserie Absolut svensk, eller möjligen i P1s dokumentärserie Rädda Sverige där jag själv för första gången stötte på honom. Vid båda public service-framträdandena var Lampinen med i egenskap av landsflyktig öppen rasist som övergett det mångkulturella Sverige för det mer etniskt homogena Åland.

Visst hyser Lampinen otvivelaktigt vissa rasistiska föreställningar men frågan är hur mycket av hans aktivism som är en genuin strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som är någon udda typ av varumärkesbyggande kombinerat med något märkligt försök att avstigmatisera rasism. Det är nämligen inte helt lätt att reda ut exakt vari Lampinens rasism består. Ställd mot väggen brukar han bland annat peka på att han anser att olika folkgrupper tenderar att bygga olika typer av samhällen samt poängtera att han alltid swipar bort svarta kvinnor på Tinder. Att inte få chansen att dejta Lampinen kan dock inte sägas vara någon särskilt problematisk rasistisk diskriminering av kvinnor med etniskt ursprung i subsahariska Afrika.

Alltihop känns som något av ett konstprojekt men Lampinen verkar inte ha några konstnärliga intentioner så många skulle mena att hans aktiviteter därmed inte kan klassas som konst. Egentligen skulle man faktiskt kunna betrakta Lampinens projekt som i grund och botten antirasistiskt, även om inte heller detta är hans intention. Ett första steg i att bli antirasist måste ju nämligen vara att erkänna ens egna rasistiska föreställningar, att likt Daniel Lampinen bli en öppen rasist. En genuin antirasist bör i och för sig försöka gå vidare därifrån och göra något åt de föreställningarna snarare än att verka för att avdramatisera dem.

Även om Lampinens manifest betitlats Den nya sekularismen har hans projekt faktiskt en hel del underliggande religiösa undertoner. Det är oväntat många egenskaper som gör att den öppna rasisten många gånger känns som en apart Kristusgestalt.

Jesus tog ju på sig mänsklighetens alla synder och som en sentida motsvarighet tar Lampinen som den öppna rasisten på sig det som i många sammanhang anses vara en av vår tids värsta synder, nämligen rasismen. Något religiöst är det också över Lampinens besatthet av tanken på evigt liv. Han har skapat en Facebookgrupp för ändamålet och tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna. (OBS: Se uppdatering 180219 i fotnot sist i inlägget)

Vidare är Lampinens budskap hyfsat universalistiskt även om han inte vänder sig till hela mänskligheten som Jesus gjorde. Lampinen har som sitt långsiktiga mål att ha alla svensktalande som sin målgrupp. Det är också något religiöst över den allergi mot empiri som Lampinen ofta kan visa prov på i diskussioner. Lampinen tycks istället i Platonsk anda härleda det mesta av sina slutsatser från någon sorts sublim idévärld.

Det är också något kristuslikt över Lampinens förmåga att uthärda allsköns otrevligheter. Han var länge någon sorts hustomte i Facebookgruppen Hatklubben som var någon sorts ”safe space” för folk som vill vara otrevliga på internet. Likt Kristus på korset kunde Lampinen i Facebookgruppen, till synes oberörd, uthärda ändlöst med hån, spott och spe från gruppens medlemmar.

Precis som Jesus har Lampinen vidare en märklig förmåga att samla människor runt sig. Förvisso har han knappast några hängivna lärjungar som anser att hans ord kommer från Gud men likväl finns där någon magisk dragningskraft. Lampinen drar igång projekt och skapar sammanslutningar som sedan får eget liv. Han är den typ av Gud som blåser liv i sina skapelser för att därefter överge dem. Han är primus motor till bland annat Podden Elevrådet, subkulturen Parkliv och Radarparspodden.

Det som kunde ha blivit Lampinens golgatavandring blev dock tyvärr aldrig av. Sommaren 2017 hade Lampinen långt i förväg utlyst paraden Stockholm Racist Pride mellan Telefonplan och Stureplan. Alla som kommit ut som öppna rasister uppmanades att delta. När det började dra ihop sig stod det dock klart att den enda deltagaren skulle bli Lampinen själv. När det väl var dags för parad drog sig dock också initiativtagaren själv slutligen ur. Anledningen var nog faktiskt inte att marschen skulle bli en flopp med bara en deltagare, utan snarare för att meningsmotståndare uppmärksammat evenemanget och Lampinen fruktade bråk.

Dagen innan hade en kvinna, som tycktes vara lika rädd som Lampinen, skrivit följande i en Facebookgrupp:

Rasist-parad på Telefonplan!

Hej alla! Och FÖRLÅT för denna skrämmande rubrik. Och FÖRLÅT att jag använder detta forum för detta meddelande jag nu ska skriva.

Imorgon lördag den 3:e juni är det en ”rasist-parad” som anordnas mellan Telefonplan och Stureplan. Den anordnas av en grupp som kallar sig för Stockholm Racist Pride, folk som kommit ut som öppna rasister. De har delat ut flyers på Konstfack och Konstfack har i sin tur meddelat polisen. Paraden börjar kl 12. Vart exakt den börjar vet jag inte.

En vän till mig föreslog att vi skulle dyka upp och visa vårt motstånd. Min reaktion var att jag gärna ville men inte vågade. Jag är så himla rädd för rasister. Jag är så rädd för att jag ska bryta ihop. Få panikångest. Börja skrika eller nåt. Men jag har tänkt om. Jag kanske ska gå dit ändå. För mina barns skull.

Kvinnan skulle komma att ta mod till sig och vid tiden för demonstrationen befann hon sig vid Telefonplan, oklart med hur många andra antirasister. Hon lade på Facebook upp en video på ett stillsamt Telefonplan där en piketbuss kunde skymtas i bakgrunden, samt följande text:

Allt frid och fröjd på Telefonplan. Polisen är närvarande under eftermiddagen. Koloni och Konstfack håller stängt. Om ni hör eller ser något ring polisen 114 14

Antirasister och poliser bevakar en inställd rasistisk enmansparad bredvid ett igenbommat Konstfack. Även om ingen haft konstnärliga intentioner så måste detta ändå sägas vara någon form av stor konst.

Uppdatering 180219: Daniel Lampinen har kontaktat mig och invänder mot min formulering att han ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna”. Han har dock på Facebook skrivit att han siktar på att ”Frysa ner mig själv hos Alcor i Scottsdale, Arizona i väntan på att tekniska landvinningar ska göra förlängt eller evigt liv möjligt.”, ”Det är inget snack om saken om att jag måste sikta mot detta.”, ”klart jag måste sikta på att ha råd och att ha alla papper som krävs.” och han har även pratat i Radarparspodden om att han vill leva för evigt. Jag anser att dessa citat innebär att Lampinen ”tycks hysa tilltro till de företag som för en tilltagen summa erbjuder sig att vid ens död frysa ned ens hjärna” men Lampinen själv menar att så inte är fallet och poängterar att han ”hyser ingen tilltro, men tycker det är roligare att frysa ned än att begravas.” Med tanke på att minsta möjliga kostnad för proceduren är närmare miljonen borde man dock rimligen kunna göra roligare saker för en sådan summa.

       

       

Framgångsteologin lever fortfarande hos Livets Ord

Jag försöker sparka igång bloggandet igen efter ett sommaruppehåll som blev allraminst ett kvartal längre än vad det borde blivit. Sent omsider är det därför dags för ett kort inlägg om sommarens höjdpunkt, Livets Ords årliga europakonferens.

Att varje år se till att besöka Livets Ords europakonferens i Uppsala har för mig blivit något av en tradition. Någon annan som ofta brukar besöka tillställningen är amerikanske pastorn Jentezen Franklin och på årets konferens höll han i två av kvällsmötena. Jag hade inte lyssnat till honom tidigare men det var väl givet att vägarna någon gång skulle korsas för två såpass flitiga konferensbesökare som mig och Franklin.

Även om jag tidigare inte bevistat något av hans möten så har jag dock läst hans bok Bryt dig loss och skrivit en recension här på bloggen. Boken handlar om hur man skyddar sig från Satans attacker och det verkar, tillsammans med vikten av att fasta, vara en av Franklins käpphästar. Något annat som är intressant med pastorn är att han tidigt var en av de ”evangelicals” som gav sitt stöd till Donald Trump

Trots att jag var sen och missade stora delar av kvällsmötet hann Franklin bjuda mig på ett litet smörgåsbord med sådant som Livets Ord blivit kända för genom åren. I sin predikan, där han utgick från lite gamla järnåldersmyter från gamla testamentet med Moses i huvudrollen, bjöd Franklin bland annat på en hel del av den framgångsteologi som Livets Ord blivit ökända för men som tonats ned på sistone. Han sade exempelvis att Gud kunde ge en övernaturlig framgång i affärer så att man håvade in miljontals dollar. Huvudbudskapet i predikan var dock att det största miraklet var när man lyckades behålla sin ödmjukhet trots den övernaturliga framgång Gud gett en. Några enstaka ord tungomålstal kom också från Franklin vid något tillfälle och han gjorde dessutom ett försök att hela mötesdeltagarna. Mitt intryck är ju att mötena haft färre besökare på sistone men denna kväll var stora salen så gott som fylld och man hade öppnat upp läktarna på alla sidor.

Franklin lovade oss att vi skulle få se mirakler under kvällen som skulle förbluffa oss och till företagare lovade han övernaturlig framgång som skulle få dem att svälja sina konkurrenter. Vad som skulle hända om två eller fler av näringsidkarna på mötet var varandras konkurrenter fick vi dock aldrig veta. Som så ofta i de här sammanhangen vände sig Franklin inte oväntat till unga människor när han vid mötets final bad åhörarna komma fram till scenen för att låta den helige ande verka och ge oss mirakler. Det brukar ju vara unga som är mest lättpåverkade men Franklins löfte om att vi skulle få se mirakler infriades inte, eller så var man helt enkel tvungen att vara troende för att kunna se miraklerna.

En avslutande reflektion: Kanske är jag barnslig men det kändes som att det låg nära tillhands att tolka in sexuella undertoner när Franklin om och om igen extatiskt utropade ”God, use me!” och bad oss i publiken göra detsamma, alltså ropa ”God, use me!” inte nyttja honom.

       

       

Migrationsverket inspireras av bisarr högerextrem sekt?

Norrköpings Tidningar rapporterar att Migrationsverket tagit fram en ny logga till en kostnad av 4,6 miljoner. Det låter förvisso dyrt men det hade kanske blivit ännu dyrare om man inte helt fräckt snott någon annans symbol och gjort om den litegrann. Så skulle faktiskt kunna vara fallet då Migrationsverkets nya logga är misstänkt lik symbolen som den högerextrema rörelsen Kreativistens kyrka använder sig av. För den som inte är närmare bekant med Kreativistens kyrka kan man kortfattat säga att det handlar om en märklig kompott av våldsam högerextremism, en närmast religiös dyrkan av den vita rasen samt diverse alternativa idéer om hälsa och kost.

Kanske handlar dock inte den förmodat stulna loggan om att Migrationsverket vill spara pengar utan om att de istället vill skicka en diskret signal om vilken den nya ideologiska inriktningen på verksamheten kommer att bli. I vilket fall som helst återfinns Migrationsverkets nya logga till vänster och symbolen för Kreativistens kyrka till höger, eller om det var tvärtom, jag har redan hunnit blanda ihop dem.

Migrationsverket vs Kreativistens kyrka

Liknande inlägg på denna blogg: Den som vill veta mer om den kreativistiska idévärlden kan läsa mitt inlägg om ett skönlitterärt alster från en pastor i Kreativistens kyrka.

       

       

Hin håles queera plan

sommarens Livets Ord-konferens köpte jag teologen Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan. Edsinger har en mycket flitig penna och har gett ut en rad böcker utöver den på konferensen inköpta. Han är också en av de som skriver på bloggen Efter Kristus och har där bland annat haft utläggningar om vilka kroppsöppningar som är lämpliga att penetrera under sexakten och vilka samlagsställningar som är att föredra. Även om han måste sägas vara vän av en gammaldags sexualmoral verkar han överlag ändå inte vara någon förespråkare av absoluta förbud. Edsinger konstaterar exempelvis på bloggen att ”Analsex är sannolikt en ganska onödig aktivitet” som om han helt enkelt bara är mycket omtänksam av sig och vill förhindra att värdefull älskogstid slösas bort till ingen nytta.

Förutom att skriva så har Edsinger länge varit aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på senare år har han även varit en av frontfigurerna i Nätverket för samlevnad och sexualitet som engagerar kristna som är kritiska till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tydligen var När minoriteten tar majoriteten som gisslan från början en rapport från just Nätverket för samlevnad och sexualitet.

I boken beskriver Edsinger hur efterkrigstidens identitetsprojekt lett till osäkerhet och vilsenhet i tillvaron. Det som oroar honom mest är det faktum att gamla uppfattningar kring kön och sexualitet börjat luckras upp. Det är dock ingen utveckling som skett av sig själv, det är nämligen en normkritisk agenda som ligger bakom. Med genuspedagogik och normkritisk sex- och samlevnadsundervisning formar RFSL, RFSU och myndigheter dagens barn och ungdomar, något som Edsinger menar kan komma att inverka negativt på deras psykiska hälsa.

När Edsinger mot slutet av boken går djupare in på vem som till syvende och sist är ansvarig för den rådande utvecklingen visar han hur stort allvar han förtjänar att tas på. Det visar sig nämligen vara varken RFSU eller RFSL som i slutändan drar i trådarna. Det är istället den hornförsedda karaktär som alltid är skurken i de här sammanhangen, och som man ofta lyfter fram i interna frikyrkliga diskussioner men sällan utåt i debattartiklar och liknande. Edsinger skriver:

Därmed kan det även vara dags att presentera den tredje och sista personligheten i det bibliska dramat, nämligen den Onde. Det finns många namn i Bibeln för denna gestalt, och de har alla någonting att säga om hur ondskan breder ut sig i den här världen. Allra vanligast i vardagligt tal är antagligen benämningen ”djävulen”, som i sin tur kommer av det grekiska diabolos och som kan översättas med ord som ”förtalare” eller ”den som kastar isär”. Utifrån detta kan man också säga att det finns något genuint ”djävulskt” över det sätt som normer och identitet har kommit att luckras upp under de senaste decennierna.

(Källa: Edsinger O, När minoriteten tar majoriteten som gisslan, s. 100-101)

Satan, ständigt denne Satan!

När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Bokens framsida pryds av en ung kvinna som ser ut att ha fått huvudvärk av den regnbågsfärgade samtiden.

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om Arne Imsens antifeministiska kampskrift Fortsätt kampen! och Arne Imsens antihomoerotiska kampskrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian.

       

       

Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset
Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.