Thomas Arnroths ofullbordade seriesymfoni om sina år i Livets Ord

Jag har precis läst de två första seriealbumen i vad som väl är tänkt att bli en trilogi om journalisten och spelrecensenten Thomas Arnroths halsbrytande decennium i Livets Ord under 80- & 90-talet. Det är både kul och lärorikt när man får följa med honom på insidan av den kontroversiella församlingen. Man får ta del av de dråpliga och absurda situationer han hamnar i och på köpet också lära sig en hel del om sådant som Livets Ords hierarkiska organisation och de tvära kasten under Ulf Ekmans oförutsägbara ledarskap.

För någon som mig, som främst är intresserad av tillvaron hos Livets Ord, så blir de inledande sidorna om Arnroths uppväxt och ungdomsår något av en transportsträcka. Det är väl dock självklart att han på något sätt vill försöka förklara varför han hamnade där han hamnade.

Arnroth berättar dock inte sin historia med enbart serierutor utan han bryter då och då in med ett par sidor text på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Det verkar helt enkelt vara så mycket han vill berätta att det inte hade rymts i serierutorna utan att projektet svällt ut till ännu fler album. När Svenska Dagbladets recensent Fredrik Strömberg recenserade det första av de två seriealbumen var dock just de återkommande prosainslagen hans främsta kritik. Han menade att de störde rytmen i berättandet. Jag, som inte är någon anal purist i det avseendet, tycker dock som sagt inte att det är något problem.

Något som recensenten Strömberg inte verkade ha något större problem med var Arnroths andra avsteg från serieformen, nämligen de återkommande kollagen med tidningsurklipp. Jag gillar också greppet som gör att man får en liten smak av tidsandan och vilken skräckförsamling Livets Ord porträtterades som i media.

Båda de andra berättarformerna kompletterar i slutändan faktiskt serierutorna och de samverkar alla, såsom instrumenten i en orkester.

Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del ett: De första åren gavs ut 2017, och Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del två: Förnyad och befriad gavs ut 2018. Så frågan alla Livets Ord-intresserade serieläsare ställer sig är såklart var del tre är någonstans? I det efterlängtade finalalbumet gissar jag att det kommer att bli ännu mer Ulf Ekman, tydligen en del om hur Thomas Arnroth drar ut i krig mot den demoniska rockmusiken och alldeles säkert om hur han slutligen lämnar Livets Ord för gott.

Jag hoppas verkligen att det blir en tredje del och att inte att Arnroth gråtande knäckt serietecknarpennan för gott, detta då man både i den ovan nämnda Svenska Dagbladet-recensionen och i en recension i Aftonbladet beskrivit hans serietecknande med ordet ”valhänt”, i det senare fallet förvisso med ordet “intagande” före.

Andra bloggar om Thomas Arnroth:
På småbrukaren Rune Lanestrands blogg kritiseras spelrecensenten Arnroth i skarpa ordalag. Lanestrand menar att Arnroth som dataspelsrecensent i Gomorron Sverige gör reklam för våldsamma datorspel, vilket inte borde få ske i Public Service. Lanestrand avslutar sin ilskna svada: ”Thomas Arnroth är själv ingen reklam för osunt spelandet. Grå i ansiktet med ögon smala som strimlor och slapp i språket föreställer jag mig att han kommer direkt från nattvak framför spelplattan med skrivbordet belamrat med pizzakartonger, kaffekoppar och tomma cocacolaburkar.”

       

       

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

       

       

En liten nynazistisk fabel på vers

Dags för ett litet tecknat album, nämligen The fable of the ducks and the hens som handlar om hur några ankor lever ett fridfullt liv vid en damm tills allt plötsligt en dag förändras då ett gäng förslagna hönor flyttar in. Texten är på vers och den som rimmat är ingen mindre än George Lincoln Rockwell, den amerikanska nynazismens centralgestalt på 50- & 60-talet och grundare av American Nazi Party.

Ankorna och hönorna

Inspirationskällan till albumet är med all sannolikhet Orson Welles George Orwells bok Animal farm som kom några år tidigare. Budskapet i The fable of the ducks and the hens är dock självklart i linje med Rockwells högerextrema agenda vilket redan baksidestexten skvallrar om:

Children and adults alike will enjoy reading this story of an endless struggle between kindly, hard-working, brave but rather naive DUCKS and pushy, scheming, greedy, power-mad HENS.

The reader´s enjoyment is enhanced by enchanting full-colour illustrations – 42 in all – which capture with poignancy and wit every incident as the saga unfolds.

This (at first glance) simple story will reveal, at each re-reading, further layers of meaning to those whose minds have not been conditioned by the ´politically correct´ outpourings of the current education system and mass media.

Our tale is set in the distant past – ”when animals could speak” – but could it take place in the future? Indeed, are we blind to the possibility that it is taking place NOW, before our very eyes…?

Det handlar dock inte alls, som antyds i baksidestexten, om några subtila allegorier. Det är faktiskt albumet igenom utan undantag mycket uppenbart vad som egentligen åsyftas. Ankorna är till exempel USA:s vita befolkning och hönsen representerar judarna. Hönsen inleder, precis som judarna påstås göra i den nynazistiska propagandan, med att ta kontroll över handel, media och utbildningssystemet.

Kontroll över handel, media och utbildning

Vissa av de mer klartänkta ankorna motsätter sig nyordningen men överröstas av skolväsendets hjärntvättade ankungar.

Ankor och hönor förenen eder

Gässen, som ska representera tyskarna, slänger ut hönorna från sina domäner när de försöker sig på samma saker som de utsatte ankorna för. Genom att köpa ankornas politiker och hetsa mot gässen i hönsstyrd media lyckas hönsen dock få ankorna att gå i krig mot gässen. Ankorna lyckas besegra gässen och hönsen får ta en gruvlig hämnd på gässen och deras ledare.

Avgåsifiering

Hönsen lyckas efter kriget manipulera till sig svanarnas (palestiniernas) land. Vidare har man hemma hos ankorna lyckats fördärva ankungarna helt och hållet med omoral och droger.

Knark är bajs

I fabeln förekommer också den hos amerikanska nynazister vanligt förekommande idén om att judarna använder amerikas svarta som ett demografiskt vapen mot de vita.

Kråkor som demografiskt vapen mot ankor

The fable of the ducks and the hens måste såklart klassas som en kuriositet och torde inte fått något större genomslag även om versen inte alls är dålig. Som en kort sammanfattning av den amerikanska nynazistiska rörelsens beskrivning av 1900-talets dryga första halva fungerar albumet dock faktiskt mycket bra.

       

       

Och nu lite serier

I följetongen fult tecknade serier från vänster som jag inledde för ett år sedan med Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi är det nu dags för Pontus Lundkvists Full sysselsättning.

Fördomar

Full sysselsättning inleds med en metaserie som handlar om rabaldret kring Lundkvists grova satirserie Golfarupproret som fick ett antal borgerliga debattörer och politiker att gå i taket. I Golfarupproret, som också den finns med i slutet av seriealbumet, genomför Reinfeldtkontrollerade golfare efter en borgerlig valseger ett folkmord på arbetslösa, invandrare och sjukskrivna. Efter att ha läst skandalserien och metaserien om densamma kan man sätta sig i lotusställning och kontemplera satirens gränser om man känner för det.

Tärarupprensning

Ett annat guldkorn i Full sysselsättning är Lundkvists redan klassiska nytolkning av samhällspyramiden, Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden.

Pontus Lundkvists alster är politiska, provokativa och stundtals riktigt osmakliga, men framförallt är de roliga. Seriealbumet var därför väl värt de blott 49 kronor det kostade på Bokus bokrea.

Full sysselsättning

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Satir, Borgerligheten, Sverigedemokraterna, Fredrik Reinfeldt.

       

       

Sara Granérs problem är vänsterns problem

Jag minns inte när jag köpte ett seriealbum sist. I jakt på svunnen ungdom var det därför just vad jag bestämde mig för att göra. Det fick bli Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Granér är en av alla de där serietecknande kommunisttjejerna som ritar så jävla fult. Jag har dock alltid gillat hennes serier och eftersom jag i enlighet med antagandena i många grundläggande nationalekonomiska teorier är en rationell aktör med tillgång till perfekt information som agerar på en fri marknad valde jag hennes seriealbum eftersom jag visste att det skulle komma att maximera min nytta.

Jag hade självklart rätt, seriealbumet var bra grejer. Granér kommer med vass samhällskritik från vänster när hon angriper vårt ekonomiska system, kapitalismen, och den höger som är systemets främste förkämpe. En ironisk, raljant ton genomsyrar albumet och hon fångar i serierutorna väl absurditeterna i det rådande ekonomiska systemet.

När hon ska presentera alternativet till kapitalismen blir man dock med rätta lite tveksam. Som titeln antyder är det planekonomi hon trängtar efter. Hur lätt skulle det inte vara att med samma ironiska, raljanta ton som Granér använder sig av påvisa det absurda i hennes planekonomi, frågar man sig.

Det illustrerar faktiskt på sätt och vis den icke kompromissande vänsterns problem generellt. De kommer med befogad och relevant systemkritik men när det är dags att presentera ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet så går det tyvärr lite sämre.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Planekonomi, Ekonomisk liberalism, Kapitalism, Nationalekonomi.