Nationalekonomi – PKJonas

Den andra maskinåldern

Senaste boken på nattduksbordet var Den andra maskinåldern – arbete, utveckling och välstånd i en tid av briljant teknologi som ganska nyligen kom ut i svensk översättning.

Enligt författarna står vi på tröskeln till en digital revolution och maskinerna kommer snart att kunna utföra många av de arbetsuppgifter som tidigare krävt människor. Samtidigt som effektiviseringen kommer att leda till överflöd kommer också klyftorna i samhället att öka när stora delar av arbetskraften inte längre behövs. I boken diskuteras hur vi bäst möter utvecklingen, både som individ och som samhälle. Under överskådlig framtid kommer dock vi människor, enligt författarna, troligen att vara överlägsna datorerna när det gäller idéskapande, bred mönsterigenkänning och komplex kommunikation.

Om man ska placera författarna på någon sorts karta över de som resonerar kring människans och teknikens framtid tillsammans så talar de, till skillnad från många av de transhumanistiska tänkarna, främst om saker som händer här och nu samt sådant som kommer att ske i en inte alltför avlägsen framtid. Författarna är vidare, precis som transhumanisterna, i grund och botten teknikoptimister även om de menar att utvecklingen helt klart också kommer att ha en del baksidor. På skalan som anger hur positivt inställd man är till teknisk utveckling har vi ju de mer utopistiskt lagda transhumanisterna i ena änden av skalan och sådana som den anarkoprimitivistiske tänkaren John Zerzan i den andra. Den senare menar ju att all teknisk utveckling varit av ondo. De i sammanhanget relativt jordnära författarna till Den andra maskinåldern ger sig heller inte in i några djupare resonemang om de apokalyptiska konsekvenser okontrollerad artificiell intelligens kan komma att leda till, såsom Nick Bostrom i sin omtalade bok Superintelligence – Paths, Dangers, Strategies, en bok jag för övrigt tänkt införskaffa och läsa så småningom.

Den andra maskinåldern

Liknande inlägg på denna blogg:
I antologin H± Transhumanism and its critics diskuteras också hur framtiden ser ut för mänskligheten och teknologin.

       

       

Sammanfattning av Piketty i sammanfattning

Man bör inte enbart ha blicken fäst på obskyriteter utan ibland vända blicken dit många andra har den. Jag har därför läst Jesper Roines bok Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet vars titel får en att ana att den handlar om franske nationalekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Pikettys bok har ju blivit prisad av vänstern då den sätter jämlikheten i fokus, eller kanske snarare bristen på densamma. Inte bara det, Piketty varnar också för hur ojämlikheten kommer att accelerera och föreslår möjliga motmedel.

Jag känner mina begränsningar och vet att jag inte skulle mäkta med Pikettys enorma tegelsten och uppskattade därför verkligen Roines hundrasidiga sammanfattning av densamma. Som en service till de som är ännu latare än mig och inte ens orkar läsa Roines bok har jag nedan citerat Roines sammanfattning av det kapitel i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i vilket Piketty sammanfattar sina egna slutsatser.

Bokens övergripande slutsats är, enligt Piketty, att i en marknadsekonomi baserad på privat ägande finns kraftfulla mekanismer som verkar i både riktning mot ökad jämlikhet och sådana som verkar i andra riktningen.

Den kraft som tydligast utjämnar omständigheter, både mellan länder och individer, är en ökad spridning av kunskap och utbildning. Den kraft som tydligast verkar i andra riktningen, och som stått som fokus i boken är, enligt Piketty, det faktum att den privata avkastningen på kapital, r, under långa perioder kan vara signifikant mycket högre än ekonomins tillväxttakt, g. Denna centrala olikhet, r>g, gör att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner. När kapital väl koncentrerats växer det snabbare än arbetsinkomsterna vilket ökar skillnaderna över tid.

En lösning skulle kunna vara att beskatta inkomsterna från kapital så hårt att den privata avkastningen på kapital blev lägre än tillväxttakten. En sådan lösning är dock inte önskvärd då det skulle förstöra drivkrafterna till kapitalackumulation och entreprenörskap, vilket i sin tur ytterligare skulle sänka ekonomins tillväxttakt. Rätt lösning är istället, menar Piketty, en progressiv kapitalskatt. En sådan skulle göra det möjligt att undvika den explosiva koncentrationen av förmögenhet i toppen samtidigt som den skulle bibehålla konkurrens och incitamenten för privat kapitalackumulation. En årlig kapitalskatt i storleksordningen 1 procent på nettoförmögenheter över 10 miljoner, 2 procent på förmögenheter mellan 50 och 100 miljoner och kanske ännu högre för förmögenheter över 100 miljoner skulle dämpa den utveckling av kapitalkoncentration som pågår. Problemet ligger i den praktiska implementeringen av en sådan skatt. Den kan inte implementeras inom ramen för nationalstaten utan kräver internationellt samarbete. Ett sådant är inte möjligt i global skala men kanske inom ramen för till exempel EU.

(Källa: Roine, J. (2014), Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, s. 97-98)

Roine om Piketty

Liknande inlägg på denna blogg: Några rader om ännu en hundrasidig sammanfattning av en mans idéer om ojämlikheten som en av nycklarna i förståelsen av historien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Jämlikhet, Piketty, Kapitalism, Skattepolitik, Tillväxt.

       

       

Karl Marx – snabbversionen

Jag har aldrig uppskattat att läsa originaltexter av gamla tänkare. Texterna är ofta färgade av sin tid och hopplöst pratiga. Bättre då att läsa en kondenserad sammanfattning av någon kunnig som förmår fokusera på det väsentliga. När jag kände ett behov av att fräscha upp min Marx så blev det alltså inte Das Kapital i original utan istället Marx – A very short introduction av den australiske filosofen Peter Singer, världens motsvarighet till Torbjörn Tännsjö.

Singer har på blott 100 sidor försökt sammanfatta Marx tänkande, perfekt för den stressade revolutionären som har svårt att få livspusslet att gå ihop. Det går undan, men det är väl också själva poängen. Trots det begränsade antalet sidor redogör Singer pedagogiskt för hur Karl Marx fogar samman bitarna en och en till den marxistiska världsbilden, via arvet från Hegel och Feuerbach genom proletariatets, ekonomins, mervärdets och alienationens roller till det kommunistiska drömsamhället.

De allra intressantaste bitarna i boken är nog dock de där Singer frågar sig huruvida Marx tankar på något sätt fortfarande kan anses vara fruktbara. Efter att ha konstaterat att Marx hade fel på en rad punkter om kapitalismens natur och framtida utveckling skriver Singer:

Does this mean that the central theses of Capital are simply mistaken, and that the work is just another piece of crackpot economics – as we might have expected from a German philosopher meddling in a field in which he has not been trained? If this view seems at all plausible, Marx himself, with his emphasis on the scientific nature of his discovery, must bear the blame. It would be better to regard Capital, not as the work of ’a minor post-Ricardian’ (as a leading contemporary economist has appraised Marx as an economist) but as the work of a critic of capitalist society. Marx wanted to expose the deficiencies of classical economics in order to expose the deficiencies of capitalism. He wanted to show why the enormous increase in productivity brought about by the industrial revolution had made the great majority of human beings worse of than before. He wanted to reveal how the old relationships of master and slave, lord and serf, survived under the cloak of freedom of contract. His answer to these questions was the doctrine of surplus-value. As an economic doctrine it does not stand up to scientific probing. Marx’s economic theories are not a scientific account of the nature and extent of exploitation under capitalism. They nevertheless offer a vivid picture of an uncontrolled society in which the productive workers unconsciously create the instruments of their own oppression. It is a picture of human alienation, writ large as the dominance of past labour, or capital, over living labour. The value of the picture lies in its capacity to lead us to see its subject in a radically new way. It is a work of art, of philosophical reflection and of social polemic, all in one, and it has the merits and the defects of all three of these forms of writing. It is a painting of capitalism, not a photograph.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 76-77)

Värda att citera är också Singers avslutande ord om hur det gått när Marx teorier omsatts i praktik. Först redogör han dock för hur Marx avfärdar kritik från den samtida Bakunin som varnar för att Marx tillämpade idéer kommer att innebära ett fåtalsvälde. Därefter avslutar Singer:

The tragedy of Marxism is that a century after Marx wrote these words, our experience of the rule of workers in several different countries bears out Bakunin’s objections, rather than Marx’s replies. Marx saw that capitalism is a wasteful, irrational system, a system which controls us when we should be controlling it. That insight is still valid; but we can now see that the construction of a free and equal society is a more difficult task than Marx realized.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 99-100)

Marx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Karl Marx, Kommunism, Filosofi, Marxism, Ideologi, Nationalekonomi.

       

       

Sara Granérs problem är vänsterns problem

Jag minns inte när jag köpte ett seriealbum sist. I jakt på svunnen ungdom var det därför just vad jag bestämde mig för att göra. Det fick bli Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Granér är en av alla de där serietecknande kommunisttjejerna som ritar så jävla fult. Jag har dock alltid gillat hennes serier och eftersom jag i enlighet med antagandena i många grundläggande nationalekonomiska teorier är en rationell aktör med tillgång till perfekt information som agerar på en fri marknad valde jag hennes seriealbum eftersom jag visste att det skulle komma att maximera min nytta.

Jag hade självklart rätt, seriealbumet var bra grejer. Granér kommer med vass samhällskritik från vänster när hon angriper vårt ekonomiska system, kapitalismen, och den höger som är systemets främste förkämpe. En ironisk, raljant ton genomsyrar albumet och hon fångar i serierutorna väl absurditeterna i det rådande ekonomiska systemet.

När hon ska presentera alternativet till kapitalismen blir man dock med rätta lite tveksam. Som titeln antyder är det planekonomi hon trängtar efter. Hur lätt skulle det inte vara att med samma ironiska, raljanta ton som Granér använder sig av påvisa det absurda i hennes planekonomi, frågar man sig.

Det illustrerar faktiskt på sätt och vis den icke kompromissande vänsterns problem generellt. De kommer med befogad och relevant systemkritik men när det är dags att presentera ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet så går det tyvärr lite sämre.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Vänstern, Serier, Planekonomi, Ekonomisk liberalism, Kapitalism, Nationalekonomi.

       

       

Miljöekonomi

Jag har läst Runar Brännlunds och Bengt Kriströms Miljöekonomi eftersom jag ville sätta mig in i vad nationalekonomisk teori har att säga om porlande bäckar, skogsgläntor och små ulliga harungar. I avdelningen nationalekonomiskt skolade herrar räddar miljön har jag tidigare läst Klas Eklunds mer nischade Vårt Klimat.

Brännlunds och Kriströms bok levererade det jag ville ha. Man avhandlar på ett pedagogiskt och systematiskt vis grunderna i miljöekonomi. Ett par kapitel handlar om hur man beräknar värdet på olika naturresurser. Det ligger nära till hands att fråga sig hur man kan sätta ett värde på sådant som biologisk mångfald eller ekosystem överhuvudtaget. Det är dock ingenting som författarna fördjupar sig i. De är ju ekonomer gubevars, självklart har allt ett monetärt värde. Och, som de också påpekar, att låta bli att sätta ett värde på något för att man finner det ovärderligt kan innebära att värdet i slutändan blir intet.

Boken är tryckt 1998 och någon ny upplaga har inte kommit. Även om jag gissar att det rör sig om ett område där det händer mycket så borde det dock inte spela någon större roll när det rör sig om såpass grundläggande insikter i de nationalekonomiska sambanden. Dock känns till exempel texterna om klimatförändringarna en aning daterade. Vidare så ler man också lite när man i en faktaruta där hotet om en annalkande resursbrist ifrågasätts redovisar tidsserier med fallande livsmedelspriser. Tidsserierna slutar 1994. De visste icke vad som komma skulle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Resurshantering, Global uppvärmning, Livsmedelsförsörjning, Miljövärdering, Biologisk mångfald.

       

       

Det är inte tillväxten dumbom

Jag provade dumplings häromdagen men som vanligt när jag försöker vara inne så fick jag veta att det tyvärr redan hunnit bli ute. Något som fortfarande är inne är dock tillväxtkritik och igår besökte jag därför Tillväxtforum på Kulturhuset i Stockholm i ett nytt fåfängt försök att hänga med i svängarna.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tillväxt, Global uppvärmning, Resurshantering, Biologisk mångfald, Tillväxtforum, Nationalekonomi.

       

       

Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

För ett antal dagar sedan trillade ett provexemplar av Klimatmagasinet Effekt ned i brevlådan. Jag har tidigare köpt något lösnummer av tidningen men vill minnas att jag då inte fann den prenumerationsvärd. Numrets tema är tillväxtkritik som på grund av klimat- och finanskris verkar vara i ropet igen. I sin ledare inleder David Jonstad anfallet: ”Effekt har sedan starten hösten 2009 haft ambitionen att skildra detta stora syfte – från ett samhälle som bygger på evig ekonomisk tillväxt till ett som fungerar inom planetens gränser.”

Man kan undra om ”evig” tillväxt verkligen är oförenligt med ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Så länge tillväxten bygger på teknisk utveckling och inte på ett utökat nyttjande av ändliga resurser borde det rimligen inte vara något problem. Att den tillväxt vi har idag inte bara består av teknisk utveckling är uppenbart. Det räcker med att studera några av kurvorna i grafiken till Effekts första temaartikel; koldioxidkoncentrationen, antalet utrotade arter, förlusten av regnskog och antalet utfiskade fiskbestånd: alla går de spikrakt uppåt efter 1950. Det är uppenbart att vi överutnyttjar våra resurser, men går det att med utgångspunkt från det angripa tillväxten i sig?

I artikeln där man intervjuar Eva Alfredsson, forskare på tillväxtcentrum, är man nog närmast med att peka på något dåligt med tillväxt per se: ”Något annat som talar emot teorin om att sambandet mellan BNP och miljöpåverkan bryts med tiden är den så kallade rekyleffekten: Även om teknisk utveckling gör produktionen mer effektiv äts den vinsten upp om konsumtionen samtidigt ökar som en följd av ökad effektivisering.” Detta må vara sant men är inte problemet då snarare att den verkliga kostnaden för konsumtionen inte återspeglas i priset? Vi har helt enkelt misslyckats med att baka in alla de dolda kostnader som konsumtionen för med sig i form av koldioxidutsläpp och annat. Det verkliga, högre, priset skulle dämpa konsumtionsökningen.

Man måste göra skillnad på tillväxt och tillväxt. I Effekts artiklar målas en nidbild upp av tillväxten, den blir till ett skövlande monster som äter upp allt i dess väg. Nu har tillväxt historiskt ofta gått hand i hand med ett utökat nyttjande av ändliga resurser men det behöver inte nödvändigtvis innebära det. Det kan likväl innebära att vi kombinerar de resurser vi redan har på ett bättre sätt och på så sätt skapar tillväxt, det är det som är teknisk utveckling. Förvisso var det den tekniska utvecklingen som gav oss möjlighet att överutnyttja jordens resurser från första början men det innebär knappast att den tillväxt som den genererar idag är av ondo. Nu är kanske den tekniska utvecklingens andel av tillväxten inte så stor som man en gång trodde, men hur liten eller stor den än må vara så är det svårt att se hur just den delen av tillväxten skulle vara långsiktigt ohållbar eller något ont i sig.

För övrigt blev det andra gången gillt för Klimatmagasinet Effekt. Provnumret hade effekt på mig och jag bestämde mig faktiskt för att unna mig en prenumeration.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Global uppvärmning, Klimatmagasinet Effekt, Tillväxt, Teknisk utveckling, Resurshantering.

Bloggat: Terra Nova – Tillväxt till döds, Effektbloggen – Succé för tillväxtfest.

       

       

Zeitgeist Scheissgeist

En stor internethype för några år sedan var konspirationsfilmen Zeitgeist. Den tillförde egentligen inte mycket nytt förutom att den var ovanligt välgjord och fogade samman flera olika konspirationsteorier. Filmen är i tre delar. I den första konstateras att kristendomen är ett falsarium skapat för att kontrollera massorna. Man menar också att kristendomen till stor del bygger på tidigare religioner, vilket må vara sant men många av påståendena som görs i filmen är helt grundlösa. I den andra delen kör man lite snurriga konspirationsteorier om 11:e septemberattackerna av vanligt sanningsrörelsestuk. I den tredje delen, slutligen, hävdar man att bankerna konspirerar mot folket. De har flera gånger störtat världen i krig för att gynna sina intressen, och de fortsätter att så göra. I förlängningen planerar de att förena hela världen i en enda stor union och operera in mikrochip i alla människor för att kunna kontrollera dem. Tjohej.

Zeitgeiströrelsen är dock något mer än en hög med löst sammanfogade konspirationsteorier. De har faktiskt en plan för ett helt nytt samhälle som ska ersätta det vi har idag. I den andra filmen, Zeitgeist: Addendum, presenteras detta drömsamhälle av rörelsens guru Jacque Fresco. Han menar att man bör avskaffa pengar helt och hållet för att istället införa vad han kallar en resursbaserad ekonomi. Han hävdar att vi idag egentligen har ett överflöd av resurser men det monetära systemet skapar knapphet och hindrar oss från oss att använda resurserna fullt ut. Inte bara har vi möjlighet att skapa ett överflöd för alla människor på jorden utan genom att applicera den teknologi vi har idag kan vi faktiskt även befria människan från arbetets ok, man kommer inte längre att behöva använda sin arbetskraft för att förtjäna sitt uppehälle. I detta utopia kommer vi också att göra oss av med de meningslösa politikerna och istället ledas av ingenjörer som är bättre lämpade att förbättra livsvillkoren för människorna på planeten. Att man kan komma med invändningar mot deras idéer på ett flertal plan behöver knappast nämnas.

Förra helgen hade Zeitgeiströrelsen ett globalt evenemang, kallat Zday, som syftade till att sprida idéerna världen över. Deras Uppsalaavdelning arrangerade ett möte och jag tog faktiskt på mig lösskägget för att bevista deras lilla sammankomst. Nu hade jag och mitt sällskap tyvärr inte tålamod att stanna längre än någon timme men jag hann ändå göra en viktig reflektion, nämligen följande: Hur i helvete ska man kunna omstrukturera hela samhället i grunden om man inte ens kan organisera ett simpelt föredrag!?!? Att skjuta upp mötet en halvtimme för att få igång en webbkamera genom vilken man hade möjlighet att vinka till andra Zeitgeistgrupper runtom i världen kändes inte direkt befogat. Agh!

Måhända kommer teknologin att göra att vi en dag kommer att leva i ett obegränsat överflöd så att vi kan avskaffa pengar. Det skulle faktiskt vara naivt att tro att det ekonomiska system vi har idag kommer att finnas kvar för alltid och att vi på något sätt nått historiens slut. Historiens slut har nämligen utropats lika många gånger som jordens nära förestående undergång och det har visat sig vara fel i båda fallen varje gång. En sak är jag dock säker på, om vi en dag når något som liknar Zeitgeiströrelsens drömsamhälle så kommer det inte att ske som ett resultat av deras verksamhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konspirationsteorier, Utopier, Zeitgeist, Jacque Fresco, ZDay, Nationalekonomi.

       

       

Rödgrönas rävsax rörande RUT-avdraget

En sanning om specifika offentliga utgifter är att de oftast är lättare att införa än att återkalla. Detta beror på att varje ny utgift, exempelvis ett bidrag, kommer att stödjas av det starka särintresse som gynnas av utgiften. Detta särintresse tenderar att segra över det svaga allmänintresse som skulle tjäna på utgiftens avskaffande. Politikerna förlorar nämligen mycket lite förtroende när de går emot ett svagt allmänintresse. När de å andra sidan går emot det starka särintresset riskerar de en stor del av sitt förtroende hos den gruppen. Detta är en av mekanismerna som vissa menar leder till att de offentliga utgifterna ständigt ökar. (Redan i samma ögonblick som jag författat detta stycke blir jag lite tveksam till om det är sant. Välfärdsstater har monterats ned utan större motstånd både här och där, så kanske detta bara är högerekonomers vinklade propaganda jag rapar upp. Nåväl, låt oss lämna denna min tvekan därhän och fortsätta resonemanget.)

Mekanismen som nämns i stycket ovan har lett till att de borgerliga under sina regeringsperioder inte kunnat reducera de offentliga utgifterna så mycket som de önskat eftersom de inte velat stöta sig med olika väljargrupper. Detsamma gäller för all del vänstern men det är inte orimligt att anta att de borgerliga oftare haft detta dilemma då de tenderar att favorisera skattesänkningar framför offentliga utgifter.

Nu kan det dock bli ombytta roller, samma mekanism gäller faktiskt för RUT-avdraget även om det tekniskt sett inte är en utgift. Vänstern kan komma att sitta i samma rävsax som en nedskärningskåt höger brukar sitta i. Om RUT-avdraget kan man tycka illa av många olika skäl men ett antal människor har hur det än är sin försörjning på grund av dess existens. Den effekten hade skatterabatten förvisso haft oavsett vilken verksamhet lydande under marknadsekonomiska lagar som välsignats med den. Vid en eventuell valseger måste de rödgröna våga stöta sig med vissa väljargrupper om de vill göra sig av med RUT-avdraget. Det är dessutom i många fall de allra svagaste som kommit in på arbetsmarknaden på grund av avdraget, de grupper som vänstern säger sig värna om. De tvetydiga signaler oppositionen sänt ut kan delvis bero på detta dilemma. Det kommer att bli mycket intressant att se hur de rödgröna kommer att tackla problemet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, RUT-avdraget, Vänstern, Regeringen, Skattepolitik, Arbetsmarknaden.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen1, Expressen2, MND.