Thomas Arnroths ofullbordade seriesymfoni om sina år i Livets Ord

Jag har precis läst de två första seriealbumen i vad som väl är tänkt att bli en trilogi om journalisten och spelrecensenten Thomas Arnroths halsbrytande decennium i Livets Ord under 80- & 90-talet. Det är både kul och lärorikt när man får följa med honom på insidan av den kontroversiella församlingen. Man får ta del av de dråpliga och absurda situationer han hamnar i och på köpet också lära sig en hel del om sådant som Livets Ords hierarkiska organisation och de tvära kasten under Ulf Ekmans oförutsägbara ledarskap.

För någon som mig, som främst är intresserad av tillvaron hos Livets Ord, så blir de inledande sidorna om Arnroths uppväxt och ungdomsår något av en transportsträcka. Det är väl dock självklart att han på något sätt vill försöka förklara varför han hamnade där han hamnade.

Arnroth berättar dock inte sin historia med enbart serierutor utan han bryter då och då in med ett par sidor text på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Det verkar helt enkelt vara så mycket han vill berätta att det inte hade rymts i serierutorna utan att projektet svällt ut till ännu fler album. När Svenska Dagbladets recensent Fredrik Strömberg recenserade det första av de två seriealbumen var dock just de återkommande prosainslagen hans främsta kritik. Han menade att de störde rytmen i berättandet. Jag, som inte är någon anal purist i det avseendet, tycker dock som sagt inte att det är något problem.

Något som recensenten Strömberg inte verkade ha något större problem med var Arnroths andra avsteg från serieformen, nämligen de återkommande kollagen med tidningsurklipp. Jag gillar också greppet som gör att man får en liten smak av tidsandan och vilken skräckförsamling Livets Ord porträtterades som i media.

Båda de andra berättarformerna kompletterar i slutändan faktiskt serierutorna och de samverkar alla, såsom instrumenten i en orkester.

Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del ett: De första åren gavs ut 2017, och Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del två: Förnyad och befriad gavs ut 2018. Så frågan alla Livets Ord-intresserade serieläsare ställer sig är såklart var del tre är någonstans? I det efterlängtade finalalbumet gissar jag att det kommer att bli ännu mer Ulf Ekman, tydligen en del om hur Thomas Arnroth drar ut i krig mot den demoniska rockmusiken och alldeles säkert om hur han slutligen lämnar Livets Ord för gott.

Jag hoppas verkligen att det blir en tredje del och att inte att Arnroth gråtande knäckt serietecknarpennan för gott, detta då man både i den ovan nämnda Svenska Dagbladet-recensionen och i en recension i Aftonbladet beskrivit hans serietecknande med ordet ”valhänt”, i det senare fallet förvisso med ordet “intagande” före.

Andra bloggar om Thomas Arnroth:
På småbrukaren Rune Lanestrands blogg kritiseras spelrecensenten Arnroth i skarpa ordalag. Lanestrand menar att Arnroth som dataspelsrecensent i Gomorron Sverige gör reklam för våldsamma datorspel, vilket inte borde få ske i Public Service. Lanestrand avslutar sin ilskna svada: ”Thomas Arnroth är själv ingen reklam för osunt spelandet. Grå i ansiktet med ögon smala som strimlor och slapp i språket föreställer jag mig att han kommer direkt från nattvak framför spelplattan med skrivbordet belamrat med pizzakartonger, kaffekoppar och tomma cocacolaburkar.”

       

       

Bok om obskyr nätgemenskap och samtidens förfall

Jag har precis läst ut e-boken Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse av pseudonymen Thomas C Berrian, som för övrigt denna blogg haft äran att erhålla kommentarer från.

Bokens fond är en planlös semesterresa som författarjaget företar sig på egen hand i centraleuropa. Under resans gång får man dock ta del av olika tankespår i hans huvud, exempelvis om det avancerade trollandet av flat earthers han tidigare ägnat sig åt. Tankespåren rör annars till stor del samhällsutvecklingen där Berrian i samtidens tendenser ser en dyster framtid komma mänskligheten till mötes. Tankespåren är också till viss del självbiografiska och handlar ofta om hur Berrian vantrivs i samtiden och med många av människorna runtomkring honom. Hans resa i centraleuropa tar honom också så småningom till Wien där Freud var verksam, och ett av Freuds viktigaste arbeten handlade ju faktiskt om hur den moderna människan vantrivs i kulturen.

Man får också följa författarjagets försök att på Tinder bryta sin ensamhet. Det är ganska självutlämnande, om allt nu är sant, för det rör sig knappast om någon rakt igenom dokumentär skildring utan Berrian har tagit sig en del konstnärliga friheter längs vägen.

Centralt i boken är Sällskapet, en liten alternativ sammanslutning som främst håller till på Facebook och som författarjaget är en del av.

Vi är inget parti, varumärke eller någon subkultur, vi är ingen politisk miljö eller en litterär klubb. Möjligen en sekt. Men bara i en ironisk mening. Att överhuvudtaget benämna sig själva som en sekt går emot begreppets själva premiss då sekt alltid är ett skällsord som används av utomstående. Just därför kallar vi oss ibland för sekt. En orden vore kanske ett mer neutralt namn men då kommer man till problemet med Sällskapets faktiska struktur som bäst låter sig beskrivas som anarkistisk. Vi har inga formella ledare även om vissa medlemmar är mer tongivande än andra, vi har inga stadgar, ingen programförklaring eller uttalat mål för verksamheten. Men ändå har vi förts samman, som av ett kall.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 3)

Sällskapet har en verklig förlaga och för den ganska snäva skara som har inblick i den lilla nätgemenskapen så är det ganska lätt att lista ut vem som är vem i boken, exempelvis profilen Mark.

Mark var en av de tongivande i början, han hade alltid en massa galna idéer och upptåg, att vi skulle infiltrera olika litterära föreningar, förslag på strikta sektliknande regler för vilken mat vi skulle äta, vilka böcker vi skulle läsa och vilken musik vi skulle lyssna på. Sen fick han nytt jobb, något med artificiell intelligens, vilket tog upp mycket av hans tid.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 11)

Man hatar när det händer.

Sällskapet blir hur som helst något av författarjagets flykt från samtiden och dess tendenser, och frågan är om Sällskapet kanske ska kunna förhindra samhällets urartning, ändra historiens gång och i slutändan till och med kunna hjälpa Berrian hitta en livspartner?

       

       

Tyckonom och det lampinenska projektet

Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.

Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.

I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.

När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:

Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)

Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.

Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:

Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)

Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.

Johannes Nilsson om det nya kultur- och medialandskapet

       

       

Kikki Danielssons nazistsvek i Så mycket bättre

I nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront brukar man oftast angripa makthavare inom politik och media. I söndagskvällens sändning kom dock schlagerveteranen Kikki Danielsson lite oväntat att hamna i nazisternas skottlinje. I presentationen av programmet hade man faktiskt i förväg också signalerat att så skulle ske:

Vi har tidigare spelat hennes musik och smått hyllat henne lite men efter att hon var med i den judiska TV-kanalen TV4s program ”Så mycket bättre” sålde hon helt ut vårt folk. Oförlåtligt, nu är hon svartlistad!

Pär Öberg, medlem av Nordiska Motståndsrörelsens riksstyrelse, organisationens presstalesman och frekvent deltagare i Radio Nordfront, är den som tidigare visat sig vara ett stort fan av Kikki Danielsson. När han fått välja musik till Radio Nordfront har han valt just Kikkis låtar och talat sig varm om hennes musik. Det gick i söndagens program knappast att ta miste på Pär Öbergs stora och innerliga besvikelse över Kikkis version av Uno Svenningssons låt ”Under ytan” som hon framförde i Så mycket bättre. Det handlade inte om att hennes tolkning ”At the border” var dålig utan om att den enligt Öberg hade en ”helt förskräcklig släpp-in-allt-i-landet-text”.

Det gick så långt att den forne Kikki-älskaren Pär Öberg i samband med att någon i chatten skrev att Kikki snart skulle hänga i en lyktstolpe konstaterade ”Det är ungefär dom tankarna jag också får när jag hör den här skiten.” Man måste säga att det är ett ganska stort steg att gå från hardcorefan till att vilja se sin före detta favoritartist dingla i en lyktstolpe.

Mitt i besvikelsen kunde dock Pär Öberg och de andra i Radio Nordfront hitta ett ljus i dansbandsmörkret. Som alternativ till folkförrädaren Kikki Danielsson tipsade Radio Nordfront-panelen om den nya dansbandsartisten Kiwi som spelar dansbandsmusik med ett tydligt högerradikalt budskap. Man spelade upp hans senaste låt ”Svenskar är vita och landet är vårt” och Pär Öberg kunde torka sina tårar. Dock får man aldrig vara helt nöjd, tydligen hade Kiwi en referens till den pornografiska filmen Fäbodjäntan i sin låt och detta gillade man inte. Man påpekade att detta ju rörde sig om en sorts ”nedbrytande kultur” som andra infört till Svea rike.

Är man nyfiken på vad nazister har att säga om dansbandsmusik så kan man själv lyssna till Radio Nordfronts inslag om Kikki Danielsson i ljudklippet nedan.

Kikki Danielsson på bokmässan 2011
Photo by Boberger (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons
       

       

Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

       

       

Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

       

       

Masha och den ryska björnen

Jag hör till de pappor som inte har några konservativa låsningar vad gäller barnkultur och därför inte håller äldre dito såsom böcker och sånger högre än nyare såsom appar. Jag har vid det här laget hunnit köpa otaliga appar riktade till småbarn och vet faktiskt inte längre hur mycket pengar jag spenderat på kulturformen.

En av mina installerade appar, som råkar var gratis, innehåller några skojiga småspel och har de ryska figurerna Masha och björnen som huvudpersoner. De två karaktärerna är kända från serien med samma namn och Putins internationella propagandamegafon RT har gjort ett inslag om seriens världsomspännande popularitet. Karaktärerna är nog dock av den typen som är mer populära hos barn än hos vuxna. Den hysteriska lilla Masha är en väldigt enerverande liten flicka och jag tycker det är plågsamt att tvinga mig att titta på blott ett enda avsnitt av serien.

När det häromsistens var dags att uppdatera Masha och björnen-appen var det dock inte mitt avog mot Masha som gjorde att jag drog mig för att köra uppdateringen. Det var istället de märkliga nya behörigheter som appen krävde.

Uppdatera appen nu

Putins nummerupplysning

Nu är det förvisso inte alltför ovanligt att appar kräver märkliga omotiverade behörigheter och måhända har jag läst för många inlägg på Lars Wilderängs för russofobi anklagade blogg Cornucopia, blivit paranoid och ser Putinlakejer var jag än vänder blicken, även i till synes oskyldiga ryska barnfigurer. Jag kunde dock inte förmå mig att uppdatera appen och eventuellt låta Putin veta vem jag pratade med utan det blev istället avinstallation av Masha och hennes hårige vän.

       

       

Hogwarts utan tjejer och magi

Tredje boken att läsa och recensera av de som inköptes på högerextrema arrangemanget Identitär Idé blev Tito Perdues Morning crafts, en roman med högerradikalt budskap. Även om boken inköpts någon helt annanstans hade man nog ändå anat att författaren hör hemma långt ute på högerkanten då det är ökända bokförlaget Arktos som är bokens utgivare.

Skulle man vilja veta mer om Perdues världsbild kan man lyssna till honom när han deltog i Henrik Palmgrens högerextrema och konspiracistiska podcast Red Ice Radio häromsistens. I avsnittet, som för övrigt hade den icke politiskt korrekta titeln The ills of equality & extreme democracy, sade Perdue bland annat: ”I would say the caucasian race is infinitely the most superior the world has seen and it wouldn´t be a bad thing if we ruled the globe”.

Fullt lika tydligt rasideologiskt är inte budskapet i Morning crafts, det är nog mer att betrakta som extremreaktionärt. Boken handlar om trettonårige Leland Pefley som tillsammans med en massa andra pojkar blir bortförd till en ensligt belägen skola. Första kvällen berättar en för dem okänd man vad de är där för att göra.

”That´s right – geometry. And poetry and philosophy, too. Oh! More of poetry than you thought your poor little heads could hold! Music! Music, botany, and Chinese. Who can throw the javelin best? We want no boy here who can´t run to Slocum´s Corner and back again in under ten minutes. Chess!”
”And not one single girl.”
“Yes, no girls. This is a thinking place, my friends.”

(Källa: Perdue, T., Morning crafts, s. 26)

Enligt uppgift från Tito Perdue själv i Red Ice Radio är det fru Perdue som bekostat hans levnad under författarskapet. Man måste säga att det är väldigt snällt av hustrun att sponsra ett författarskap i vilket det torgförs att hennes halva av mänskligheten inte hör hemma på platser där man tänker.

Snällt eller ej så rör det sig i alla fall om någon sorts elitskola med fokus på klassisk bildning som huvudpersonen Leland hamnat på. Skolan är mycket hierarkisk och de mindre framgångsrika eleverna behandlas som djur. Först är Leland och de andra bortförda pojkarna djupt skeptiska till verksamheten och han umgås med tanken på att fly. Mycket snart börjar Leland dock uppskatta tillvaron på skolan och man får följa hans anmärkningsvärt snabba väg från en vanlig, simpel gosse till en lillgammal, aristokratiskt lagd reaktionär som studerar omänskligt hårt och föraktar det jämlika samhället utanför skolans väggar. Morning crafts är nog därmed att betrakta som någon sorts bildningsroman, om än en udda och obehaglig sådan.

Det är väl just hur saker och ting utvecklas som gör romanen så udda. Bortförandet till den ensligt belägna skolan och hjärntvätten hade ju annars kunnat fungera som inledningen till en tämligen ordinär psykologisk thriller där man istället fått följa huvudpersonens frigörelse från den sektartade miljön.

Sammanfattningsvis kan man säga att Morning Crafts är en Harry Potter utan magi och tjejer men med ett ultrareaktionärt budskap. Att det i Morning Crafts går så lekande lätt att få en gosse i nedre tonåren att älska grekiska, botanik och klassisk musik gör dock att Harry Potter trots trolldom och fantasiväsen nog i slutändan ändå är den mer realistiska boken av de två.

Bildningsroman med reaktionärt budskap av Tito Perdue

       

       

Böcker av, med och för barn

ANNONS – SPONSRAT INLÄGG

Jag har länge närt ett bokintresse och sedan jag fick barn är jag även intresserad av sådana små varelser. I barnböcker kan ju dessa två intressen faktiskt förenas och jag har rotat fram en hel del böcker från min egen barndom så att jag har något att läsa för min gosse.

Traditionellt har ju barnböcker skrivits av vuxna. Det finns dock ett svenskt projekt, Böcker av barn för barn, som satsar på att ge ut barnböcker författade av barn. Nu finns böckerna tyvärr inte tillgängliga i pappersformat men det borde väl egentligen inte störa en modern familj där surfplattan tillsammans med nappen och gosedjuret är de tre saker man aldrig får glömma när man reser bort.

På projektets hemsida kan man se vilka böcker som getts ut. Jag blev till exempel lite sugen på e-boken Olles djur av elvaårige Isac. Boken handlar om Olle som ogillar jägare och bor i skogen. Av det lilla utdraget på iTunes bookstore att döma har Olle en bit in i handlingen tagit jägaren Örjan tillfånga. Efter ett tag ångrar sig dock Olle och släpper ut Örjan för att bjuda honom på fika. På blott några få rader lyckas elvaårige Isac i de två karaktärernas samtal över en kopp kaffe sammanfatta de senaste årtiondenas svenska jaktdebatt:

– Men varför jagar du, för det är väl inte snällt att skjuta djur?
– Det är som en hobby och det är skönt att sitta i skogen.
– Men varför sitter du inte i skogen utan vapen, sa Olle.
– Då har man ingen anledning att sitta i skogen, sa Örjan.

Det finns exempel på hur barnen i sina böcker brutit med klichéer, exempelvis i Draken och den onda riddaren av tioårige Fadel. Nu är det förvisso inte ovanligt att modern vuxenförfattad barnlitteratur också bryter med klichéer, det är väl snarare legio. Och även om barn kan komma med oväntade infall ibland så är de ju precis som vuxna formade av världen runtomkring dem. Att barnförfattarna påverkats av andra, mer sentida, kulturyttringar såsom dataspel märker man om man läser utdraget ur boken Pidis äventyr av tioårige Max. Det är ingen som helst tvekan om att dramaturgin är dataspelsinspirerad:

Men då kom en annan boss. Det var djungelbossen. Pidi måste återigen fajtas. Dom gick in i en större arena. Pidi slogs med sin fulla styrka. Bossen flög in i en hård taggvägg och svimmade och dog.

Även om projektet Böcker av barn för barn är okonventionellt och nytänkande så slog det mig att det ju faktiskt går att vara än radikalare. Sedan länge finns det ju som bekant rikligt med böcker författade av vuxna som riktar sig till andra vuxna eller barn. I och med projektet Böcker av barn för barn är också barnförfattad litteratur som riktar sig till barn på väg att etableras. Ännu finns dock ingen som satsar på barnförfattade böcker som riktar sig till vuxna. Så kanske borde jag bejaka entreprenören i mig och skyndsamt se till att registrera sajten www.bockeravbarnforvuxna.se.

Fyra kategorier böcker

PKJonas.se i samarbete med avbarnforbarn.se

       

       

Och nu lite poesi långt ute på högerkanten

Jag har precis läst den korta diktsamlingen Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken. Har inte titeln fått en att förstå att det handlar om en okonventionell diktsamling så inser man det när man läser baksidestexten:

Elisabeth Ålinds Frisinnade ord är en frisk och fräsch diktbukett i den samtida litteraturfloran.
Här möter vi den verklighet som etablerade litteraturkritiker och andra politiska korrekthetens väktare inom massmedia förvränger eller ignorerar – den mörka uppgivenhet och andnöd som drabbar ung som gammal i det mångkulturella Sverige. Men vi möter också motståndsviljans och kampandans befriande hoppfullhet och ljus.
Författarinnan är själv en ung nationalist som vägrar att ge upp. Hennes känslofyllda dikter manar till förändring, framtidstro och frihetskamp.

Numera nedlagda Nordiska Förlaget gav ut diktsamlingen 2006. Nordiska Förlaget var en del av en bred högerextrem kultursatsning där det självklart också fanns plats för lite nationalistisk poesi.

Jag brukar ytterst sällan läsa poesi och kan alltså inte bedöma vilken kvalitet det är på dikterna. Dikterna präglas, som baksidestexten skvallrade om, av en uppgivenhet inför vad Sverige blivit och är på väg att bli. I dikterna finner vi också de dubbla känslor inför det egna folket som inte är alltför ovanliga långt ute på högerkanten. Samtidigt som folket är det man älskar över allt annat och kämpar för så finns det samtidigt också en besvikelse över att de radikala nationalistiska idéerna inte vunnit större gehör hos dem. Likaså uttrycks i ett par av dikterna en besvikelse över de kamrater som övergett den nationalistiska kampen. Bland annat tycks dikten ”Mitt öde” handla om detta, en dikt som man till skillnad från många av Ålinds andra dikter nog inte kunnat ana var nationalistisk om den stått för sig själv.

Elden är för kämpar
sådana som du och jag
den värmer oss och dödar den
som styr vår morgondag
mitt eget öde, blir mitt igen
att aldrig släppa efter
viker du en tum tar livet slut
och bara tomhet därefter

Men din eld falnar
slocknar sakta och dör ut
regnar det i din värld?
är syret slut?
vem visste vad du tänkte
när du lämnade mig kvar
ensam att försvara
det jag ännu inte har!

(Källa: Ålind E., Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken, s. 18)

Ålind var själv aktiv i numera nedlagda Nationaldemokraterna. Huruvida hon engagerat sig i någon radikal nationalistisk verksamhet efter nedläggningen är dock oklart. Måhånda har även Ålinds nationalistiska eld falnat.

Frisinnade ord