Ockult konspiration i Uppsalamiljö

I onsdags var jag på restaurang Oasia i Uppsala och lyssnade till Mohamed Omar och Marcus Birro när de läste sin poesi för den dikttörstande delen av allmänheten. Efter poesin kunde den som ville köpa Omars olika skrifter som denne medtagit för försäljning. För min egen del blev det att införskaffa seriealbumet Necronomicon i Upsala som Omar gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt.

Necronomicon i Upsala

Seriealbumets huvudperson, egyptologiprofessorn Frans, är en genomrationell Sherlock Holmes-typ med fez på sitt huvud och pipa i munnen. Professor Frans och hans vapendragare Henning dras in i en mystisk konspiration som involverar en ockult nazistsekt och den mytomspunna boken Necronomicon. Allting utspelas i och kring Uppsala vid tiden för valborgsmässofirandet. Man rör sig på för uppsalabon bekanta platser såsom Knivsta, Ulleråkers mentalsjukhus och biblioteket Carolina Rediviva. Det hela är gjort med glimten i ögat och humorn är en viktig beståndsdel i berättelsen. Är det dock något man önskat så är det att seriealbumet varit lite längre. När jag når sista sidan blir jag besviken över att berättelsen redan är slut och tycker att man gott kunde låtit bli att hasta igenom berättelsen utan dragit ut lite mer på det hela.

Valborgskonspiration

       

       

En liten nynazistisk fabel på vers

Dags för ett litet tecknat album, nämligen The fable of the ducks and the hens som handlar om hur några ankor lever ett fridfullt liv vid en damm tills allt plötsligt en dag förändras då ett gäng förslagna hönor flyttar in. Texten är på vers och den som rimmat är ingen mindre än George Lincoln Rockwell, den amerikanska nynazismens centralgestalt på 50- & 60-talet och grundare av American Nazi Party.

Ankorna och hönorna

Inspirationskällan till albumet är med all sannolikhet Orson Welles George Orwells bok Animal farm som kom några år tidigare. Budskapet i The fable of the ducks and the hens är dock självklart i linje med Rockwells högerextrema agenda vilket redan baksidestexten skvallrar om:

Children and adults alike will enjoy reading this story of an endless struggle between kindly, hard-working, brave but rather naive DUCKS and pushy, scheming, greedy, power-mad HENS.

The reader´s enjoyment is enhanced by enchanting full-colour illustrations – 42 in all – which capture with poignancy and wit every incident as the saga unfolds.

This (at first glance) simple story will reveal, at each re-reading, further layers of meaning to those whose minds have not been conditioned by the ´politically correct´ outpourings of the current education system and mass media.

Our tale is set in the distant past – ”when animals could speak” – but could it take place in the future? Indeed, are we blind to the possibility that it is taking place NOW, before our very eyes…?

Det handlar dock inte alls, som antyds i baksidestexten, om några subtila allegorier. Det är faktiskt albumet igenom utan undantag mycket uppenbart vad som egentligen åsyftas. Ankorna är till exempel USA:s vita befolkning och hönsen representerar judarna. Hönsen inleder, precis som judarna påstås göra i den nynazistiska propagandan, med att ta kontroll över handel, media och utbildningssystemet.

Kontroll över handel, media och utbildning

Vissa av de mer klartänkta ankorna motsätter sig nyordningen men överröstas av skolväsendets hjärntvättade ankungar.

Ankor och hönor förenen eder

Gässen, som ska representera tyskarna, slänger ut hönorna från sina domäner när de försöker sig på samma saker som de utsatte ankorna för. Genom att köpa ankornas politiker och hetsa mot gässen i hönsstyrd media lyckas hönsen dock få ankorna att gå i krig mot gässen. Ankorna lyckas besegra gässen och hönsen får ta en gruvlig hämnd på gässen och deras ledare.

Avgåsifiering

Hönsen lyckas efter kriget manipulera till sig svanarnas (palestiniernas) land. Vidare har man hemma hos ankorna lyckats fördärva ankungarna helt och hållet med omoral och droger.

Knark är bajs

I fabeln förekommer också den hos amerikanska nynazister vanligt förekommande idén om att judarna använder amerikas svarta som ett demografiskt vapen mot de vita.

Kråkor som demografiskt vapen mot ankor

The fable of the ducks and the hens måste såklart klassas som en kuriositet och torde inte fått något större genomslag även om versen inte alls är dålig. Som en kort sammanfattning av den amerikanska nynazistiska rörelsens beskrivning av 1900-talets dryga första halva fungerar albumet dock faktiskt mycket bra.

       

       

Och nu lite poesi långt ute på högerkanten

Jag har precis läst den korta diktsamlingen Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken. Har inte titeln fått en att förstå att det handlar om en okonventionell diktsamling så inser man det när man läser baksidestexten:

Elisabeth Ålinds Frisinnade ord är en frisk och fräsch diktbukett i den samtida litteraturfloran.
Här möter vi den verklighet som etablerade litteraturkritiker och andra politiska korrekthetens väktare inom massmedia förvränger eller ignorerar – den mörka uppgivenhet och andnöd som drabbar ung som gammal i det mångkulturella Sverige. Men vi möter också motståndsviljans och kampandans befriande hoppfullhet och ljus.
Författarinnan är själv en ung nationalist som vägrar att ge upp. Hennes känslofyllda dikter manar till förändring, framtidstro och frihetskamp.

Numera nedlagda Nordiska Förlaget gav ut diktsamlingen 2006. Nordiska Förlaget var en del av en bred högerextrem kultursatsning där det självklart också fanns plats för lite nationalistisk poesi.

Jag brukar ytterst sällan läsa poesi och kan alltså inte bedöma vilken kvalitet det är på dikterna. Dikterna präglas, som baksidestexten skvallrade om, av en uppgivenhet inför vad Sverige blivit och är på väg att bli. I dikterna finner vi också de dubbla känslor inför det egna folket som inte är alltför ovanliga långt ute på högerkanten. Samtidigt som folket är det man älskar över allt annat och kämpar för så finns det samtidigt också en besvikelse över att de radikala nationalistiska idéerna inte vunnit större gehör hos dem. Likaså uttrycks i ett par av dikterna en besvikelse över de kamrater som övergett den nationalistiska kampen. Bland annat tycks dikten ”Mitt öde” handla om detta, en dikt som man till skillnad från många av Ålinds andra dikter nog inte kunnat ana var nationalistisk om den stått för sig själv.

Elden är för kämpar
sådana som du och jag
den värmer oss och dödar den
som styr vår morgondag
mitt eget öde, blir mitt igen
att aldrig släppa efter
viker du en tum tar livet slut
och bara tomhet därefter

Men din eld falnar
slocknar sakta och dör ut
regnar det i din värld?
är syret slut?
vem visste vad du tänkte
när du lämnade mig kvar
ensam att försvara
det jag ännu inte har!

(Källa: Ålind E., Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken, s. 18)

Ålind var själv aktiv i numera nedlagda Nationaldemokraterna. Huruvida hon engagerat sig i någon radikal nationalistisk verksamhet efter nedläggningen är dock oklart. Måhånda har även Ålinds nationalistiska eld falnat.

Frisinnade ord

       

       

En dikt om barndomens somrar, Säterdalen och hjärnsubstans

I tidig skolålder besökte vi små dalayngel Säterdalen och jag minns det som en Edens lustgård. När jag nu under sommaren hade vägarna förbi kunde jag därför inte låta bli att bege mig ned dit. Det ledde till att min sovande musa vaknade till liv och jag skrev följande stycke poesi.

Förväntansfullt stiger jag ned i min barndoms paradis

Hoppas där få möta det Eden mina glittrande barnaögon skådat

Strosar runt, söker efter soliga branten där min kamrat handlöst föll

Allt blott minnen, finner icke stupet där han fick hjärnan skakad om

Vattnet i ån är brunt och smutsigt, barnen som leker är fula

Inser, det vackra Säterdalen finns bara uti min skalles grå massa

Men måhända är det Säterdalen som bor i mina neuroner
mera värt än detsamma av atomer

För den som inte är bekant med min diktning kan jag upplysa om att den är en form av metapoesi. Den är delvis en drift med den poesi som tar sig själv på alltför stort allvar. Tror man att det innebär att min diktning inte är på allvar tror man dock fel. Tvärtom, i och med dess självreflektion, den ironiska tonen och dess dubbelhet står den långt högre än den form av pretentiös poesi som den har udden riktad mot.

Tidigare dikter jag publicerat på denna blogg:
Juldikt, en dikt om julens sanna väsen och dess sataniska undertoner.
Höstkvällsångestdikt, en dikt om själens mörker och döda harungar.
SJ, min musa, en dikt om vänskap med de döda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

PKJonas-året 2011

Årskrönikan här på PKJonas blir extremt introvert, blott sådant som ägt rum innanför denna bloggs väggar är relevant. Bloggen PKJonas är dock, precis som bloggens ende skribent, mycket mångfacetterad. Så trots att det kanske inte författats så många inlägg har de avhandlat vitt skilda ämnen. Jag har dock försökt hitta några röda trådar på www.pkjonas.se under det gångna året.

Jag läste bland annat, och skrev om, flera böcker som avhandlade jordens miljö- & resursproblem och vår avsaknad av institutioner samt sunda ekonomiska incitament för att hantera problemen. Inlägget om Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons var årets första. I boken argumenterar Barnes för att det behövs en tredje sektor bredvid den statliga och den privata, nämligen allmänningarnas sektor med nya institutioner för att bevara våra gemensamma resurser. Torbjörn Tännsjös lösning i Global Democracy, en världsregering, visade sig vara en yrkesfilosofs lösning. Förvisso koherent och förnuftig men kanske något av en skrivbordsprodukt som skulle vara svår att omsätta i praktiken när världens länder inte ens verkar kunna komma överens om grundläggande saker som är avgörande för allas vår välfärd. I Plan B – 4.0 Uppdrag rädda civilisationen drog Lester R. Brown upp riktlinjerna för en ambitiös global plan för att rädda vår värld från miljöförstöring och resursbrist. Slutligen läste jag två nationalekonomers bok om grundläggande miljöekonomi.

2011 blev också ett diktandets år på PKJonas. Jag diktade om vänskap, hösten och julen. I det sista fallet lyfte jag till och med ambitionen för min diktning och skrev på vers.

Året ägnades dock inte bara åt eget kulturskapande, jag kikade också på andras försök. Det blev två besök på Fotografiska museet. Vid det första besöket var det Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan som var mest intressant. Vid mitt besök i höstas var nog Brandts fotografier på Afrikas djurliv det mest intressanta. Det blev också ett besök hos Nationalmuseum för att se deras utställning Lust & Last om erotisk konst.

Det blev också några alldeles galna besök på nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum under 2011. Vid mitt första besök i februari var det konspirationsteoretikern Jüri Lina som berättade om frimurarnas sammansvärjning mot mänskligheten. Vid mitt andra besök kanaliserade mediet Maria Bertram ett budskap från utomjordingar. Mitt tredje och sista besök för året blev kanske det vansinnigaste av alla. Jag fick då höra om hur Totalförsvarets forskningsinstitut opererade in mikrochips i svenska medborgare för att fjärrstyra dem.

Jag tittade också lite närmare på besöksstatistiken för att se vilka sökord som ledde nätsurfarna till min webbplats. Först gjorde jag en endimensionell studie av googlingarna, därefter en djupstudie där jag tittade på vilka nätverk de olika googlarna härrörde från.

När bara några dagar återstod av året inträffade dock det största av allt. Jag fick min första hotfulla kommentar. Inte oväntat var det i inlägget om Jüri Lina och frimurarnas konspirationer. Den typen av ämnen har ju en tendens att locka galenpannor. För mig som törstar efter all form av uppmärksamhet som en resande i öknen törstar efter vatten så var detta faktiskt högst välkommet. Så här vid årsskiften passar det ju att spå vad som hända skall och personen i fråga trodde inte min framtid skulle bli så trivsam.

PK Jonas Jag kan bara säga eftersom det inte går att prata med en sån som dig,vi får se vem som skrattet o hånet kommer att fastna i halsen på—du har tunga dagar att få brottas med i framtiden–mycket tunga

Om man ska vara otrevlig så är det några saker man måste tänka på, till exempel att inte posta från jobbet, i detta fall en stor kartong- och papperstillverkare i Gävletrakten. Till denne aningslöse siare, till min handfull regelbundna läsare samt alla de som hittar hit genom att googla på ”penisbilder” önskar jag ett Gott nytt PKJonas-år 2012!

Andra bloggars årskrönikor:
Supermiljöbloggen – Året med Supemiljöbloggen, om miljöpolitiken och bloggens verksamhet under året som gått.
Alliansfritt Sverige – 2011: Året med Alliansfritt, om alliansens bravader under det gångna året.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Juldikt

På julaftonskväll skaldade jag lite och åstadkom en juldikt som faktiskt skulle kunna överträffa Viktor Rydbergs Tomten och till skillnad från den dessutom fångar julens sanna väsen. Observera att jag höjt ambitionerna för min diktning och numera skriver på vers.

Min nya pappa ser på Sällskapsresan, ler förnöjt

I mitt huvud spelas julsånger på enerverande djävulsflöjt

Se, tomten har stulit mina tankar för några dagar

Men ack, vad skönt att slippa lyss till när de klagar

Liknande inlägg på denna blogg:
Höstkvällsångestdikt – en dikt om hösten, mörkret, döden och tandhygien.
SJ, min musa – en dikt triggad av pendlarångest om de bästa vänner som tänkas kan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Höstkvällsångestdikt

När höstmörkret nu blivit riktigt kompakt och kvävt det sista av ens glädje, då är det läge att dikta litegrann. Här är ännu ett stycke poesi från min penna.

Jag tittar ut genom fönstret, in i höstmörkret.

Höstmörkret tittar tillbaka, in i det svarta i min själ.

Någonstans därute ligger kadavren efter harungarna som den feta katten dödade i påskas.

”Borsta tänderna innan du går och lägger dig” säger hon jag bor ihop med och mörkret får glömmas för ett slag.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

SJ, min musa

I veckan när jag satt på tåget hem från jobbet kände jag att det plötsligt bara spritte i kroppen utav poesi. Lidandet är ju skapandets moder och lidandet för en frisk svensk blir sällan så stort som vid det dagliga pendlandet med före detta statens järnvägar. Tack vare pendlarångesten lyckades jag, som annars aldrig ägnar mig åt poesi, klämma ur mig några rader stor diktning. Läs och njut.

De döda äro mina vänner

De giva mig icke namn eller skratta åt mig som de levande göro

Nej, de som ligga stela och kalla i marken äro i sanning de enda man kan lita till

Att de levande icke vilja vara mina vänner bekomma mig alls ej

Ja, så göra pendlande med människornas sinnen. Håll tummarna för att det fortsätter krångla för SJ och vi har bara sett början på något riktigt stort, vars like inte skådats sedan Goethes dagar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .