Min rastyp och jag

Jag har äntligen gjort slag i saken och hoppat på en nygammal trend och låtit rasklassificera mig. Det är dock inte längre skallmätning som är grejen. Genom att istället betala en slant och betro ett vinstmaximerande företag med mitt DNA (vad kan gå fel?) så har jag fått min etniska bakgrund prydligt sammanställd i procentsatser.

Företaget jag anlitade var amerikanska 23andMe och nu bör man väl förvisso vara sunt skeptisk mot den här typen av tester men resultatet var väl ändå på det stora hela vad jag förväntat mig. Det visade sig nämligen att jag var till över 90 procent skandinav och man kan nästan tycka att Nordiska Motståndsrörelsen borde avdela några aktivister som för jämnan kunde gå vid min sida och skydda mig och mina så gott som purskandinaviska gener med sina plastsköldar.

Mitt övergripande resultat kan ses i tabellen nedan. Det mest spännande var väl mitt brittisk-iriska och östeuropeiska arv som, om det rör sig om enstaka individer som återfinns relativt nära bland mina förfäder, båda ligger 5-8 generationer bort.

Etnisk sammansättning för Jonas Karlsson

Om man kollar på matchning mot referenspopulationerna i de olika skandinaviska länderna så är det främst i Norge och Sverige jag får träff.
Träffar i de skandinaviska ländernas referenspopulationerna för Jonas KarlssonNär det gäller den regionala kopplingen, som väl rimligen borde vara något man borde tolka än mer försiktigt, så var det norska fylket Hedmark och det svenska landskapet Dalarna de regioner där man allra säkrast kunde säga att jag hade relativt nylig härkomst. Vad gäller dalakopplingen så var den föga oväntad då alla mina far- & morföräldrar är födda i Dalarna. Att jag skulle ha starka kopplingar till Norge var väl det enda som var något oväntat men eftersom jag har härkomst långt uppe i nordvästra Dalarna blott två generationer bort så ligger det väl ändå mycket nära till hands.
Träffar mot de olika norska fylkenas referenspopulationerna

Träff på de svenska landskapens referenspopulationer

Nu fick jag förvisso ett väldigt vitt och privilegierat testresultat men vill jag ta på mig offerrollen så kan jag alltid spela på min neandertalarbakgrund. Det visade sig nämligen att jag hade fler neandertalvarianter än 80% av de som gjort testet hos 23andMe.

Neandertalvarianter för Jonas Karlsson
De utraderade oss neandertalare från jordens yta men ändå fortsätter de att förfölja och förtrycka oss! (Att spela på förtrycket mot samtida neandertalaktiga var för övrigt något Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen var tidig med)

Ingen ersättning har utgått till mig för detta blogginlägg.

       

       

Flink, Quick och företagsam

Tidigare har jag skrivit om MUF:s vallåt ”Sverige jobbar” från 2010 i vilken man sjöng arbetslinjens lov. Förutom vallåtar och kampanjlåtar av olika slag är det dock svårt att hitta musik med ett borgerligt budskap. Jag vill minnas att liberala Magasinet NEO i en artikel försökte leta reda på högervriden populärmusik men det gick, föga förvånande, inget vidare.

Häromdagen sprang jag dock på en av dessa rara fåglar, ett litet musikstycke där borgerliga ideal och företagsamhet hyllades. Det rörde sig om en käck liten låt som ett lokalt band från min hemby i Dalarna spelat in i början av 80-talet. Man lovsjunger i låten ortens olika näringsidkare som gjort livet mer värt att leva.

Det är dock synd att låten inte gjordes några år senare istället. Kiosken som besjungs skulle nämligen komma att tas över av ingen mindre än blivande seriebekännaren Thomas Quick som under en tid däruti sålde korv, hamburgare och gotter. Att sjunga hans lovsång hade brutit av fint mot klämkäckheten i låten.

Efteråt fick jag höra rykten om att Quick sysselsatte några av byns äldre pojkar med någon sorts runktävlingar i kiosken. Sant eller ej så var jag hur som helst för ung att delta i sådan tävlan då det begav sig och jag ägnade istället min barndom åt den mer oskyldiga idrotten orientering.

Om det nu blir någon kommission som ska utreda hela Quick-historien så kan de gärna också få tillsätta en kommission som utreder om han någonsin gjorde något äckligt med maten och godiset han sålde i kiosken då det är något jag gått och undrat över i många år.

Liknande inlägg på denna blogg: Sverige jobbar, om MUF:s lilla lovsång till arbetslinjen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

En dikt om barndomens somrar, Säterdalen och hjärnsubstans

I tidig skolålder besökte vi små dalayngel Säterdalen och jag minns det som en Edens lustgård. När jag nu under sommaren hade vägarna förbi kunde jag därför inte låta bli att bege mig ned dit. Det ledde till att min sovande musa vaknade till liv och jag skrev följande stycke poesi.

Förväntansfullt stiger jag ned i min barndoms paradis

Hoppas där få möta det Eden mina glittrande barnaögon skådat

Strosar runt, söker efter soliga branten där min kamrat handlöst föll

Allt blott minnen, finner icke stupet där han fick hjärnan skakad om

Vattnet i ån är brunt och smutsigt, barnen som leker är fula

Inser, det vackra Säterdalen finns bara uti min skalles grå massa

Men måhända är det Säterdalen som bor i mina neuroner
mera värt än detsamma av atomer

För den som inte är bekant med min diktning kan jag upplysa om att den är en form av metapoesi. Den är delvis en drift med den poesi som tar sig själv på alltför stort allvar. Tror man att det innebär att min diktning inte är på allvar tror man dock fel. Tvärtom, i och med dess självreflektion, den ironiska tonen och dess dubbelhet står den långt högre än den form av pretentiös poesi som den har udden riktad mot.

Tidigare dikter jag publicerat på denna blogg:
Juldikt, en dikt om julens sanna väsen och dess sataniska undertoner.
Höstkvällsångestdikt, en dikt om själens mörker och döda harungar.
SJ, min musa, en dikt om vänskap med de döda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Classic Car Week i Rättvik

På denna blogg brukar jag och granska hatpropaganda av skilda slag. Jag har dock aldrig vänt blicken inåt, ned i min egen själs avgrund och stått öga mot öga med det egna hatet. Det är dags att göra det nu, under sommaren besökte jag nämligen Classic car week i Rättvik för första gången. Det var nog den värsta pulshöjaren jag någonsin utsatt mig för då jag länge närt en bottenlös avsky mot raggarkulturen och amerikanska bilar av äldre modell. Allt grundar sig i en traumatisk upplevelse i min ungdom då jag under en raggarträff i den lilla by där jag växte upp fick min cykel vandaliserad av okända gärningsmän.

Mitt hat har bara tilltagit med åren och i mina mörkaste stunder fantiserar jag om att med någon form av verktyg gå lös på raggarnas bensinslukande ögonstenar. Jag skulle vara en motorvärldens motsvarighet till de där sjuka sadisterna som smyger in i stallen om natten och stympar hästar. Det går dock inte att vara någon nattens hämnare i det här fallet då ju raggarna är nattaktiva varelser. Det får helt enkelt ske på dagen istället, när de sover ruset av sig.

Islamisters och högerextremisters självradikalisering, och hur svårt det är för säkerhetstjänster världen över att upptäcka dem, har det ju pratats om en hel del den senaste tiden. Om till och med sådana traditionella extremister går under radarn så är det föga förvånande att mitt nattliga tandagnisslande över gamla amerikanska bilar och rockabilly undgått upptäckt.

Det bär mig emot, men jag lär väl behöva skriva några rader om Classic car week i sig också och inte bara om mina egna känslor inför evenemanget. Besökarna är en sällsynt homogen massa. Även om alla åldrar deltar i eländet så är det för övrigt ingen mångfald bland deltagarna. Tillställningen är vitare än ett Ku Klux klan-möte med undantag för de thailändska inslag som numera blivit så vanliga på Sveriges landsbygd. Att Classic car week krockar med prideveckan lär inte heller ha så stor betydelse. Få lär ha valt mellan de båda evenemangen. Annars är det mycket gamla bilar och koldioxid till atmosfären så att det räcker åt alla.

Slutligen, en del vill kalla dem bilentusiaster istället för raggare men det är bara att leka med ord. Bara för att man till exempel kallar en pedofil för barnentusiast så blir det inte okej. Raggarkulturen är en subkultur som av outgrundlig anledning vägrar dö ut. Man kan önska att de blivit bronies istället då små rosa leksakshästar är mindre resursförbrukande än stora amerikanska bilar. Någonstans därute i Sverige väljer dock unga människor fortfarande att bli raggare. Det är både oförståeligt och oförlåtligt.


Jag tänker inte besudla min blogg med bilder från tillställningen så här är en bild från närbelägna naturreservatet Styggforsen istället där man ser två barn, troligen flamländska, blicka ut över fallet.


En liten låt av Eddie Meduza, det enda av värde som raggarkulturen bidragit med, kan dock få passera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Långa, granna nordiska karlar

I förra veckan var jag och ett antal av Uppsalas seniora medborgare på Upplandsmuseet och lyssnade på ett föredrag om rasbiologen Bertil Lundman och hans folktypsundersökningar i Dalarna på 30-talet. Föredraget var en del i en föreläsningsserie om rasbiologin som Upplandsmuseet anordnade i samband med en utställning om samma ämne. Föreläsare var Christer Bergin från Dalarnas museum. För några år sedan medverkade han i en utställning om Lundmans verksamhet.

Lundman var en av Sveriges främsta företrädare för rasbiologin under dess glansperiod och hans undersökningar av dalfolket var hans mest omfattande studie. Han hade under ett antal år rest runt i Dalarna och undersökt skallmåtten på ett stort antal kullor och masar. Detta kunde han göra tack vare att han i princip prenumererat på ett stipendium som nog egentligen var avsett att tilldelas olika personer från år till år.

Jag är själv lycklig ägare till några årgångar av Dalarnas hembygdsbok där man så länge Karl Trotzig var redaktör gladeligen lät Bertil Lundman publicera resultaten av folktypsundersökningarna. Är näspannvinkelmått, rastyper och foton på dalmasar ens melodi så är det angenäm läsning. Lundman drar dock mycket djärva slutsatser ur sitt disparata material. Inslag av orientaliskt blod ser han i dalabyar lite här och där, likaså finns cromagnoninslag på sina håll. Finskt inflytande är också allmänt förekommande även om Lundman menar att dalfolket fortfarande är Sveriges mest rasrena folk.

Uppblandning med främmande folktyper gillar inte Lundman alls. Att hans ideal faktiskt är raka motsatsen framgår när han skriver om morabornas vana att gifta sig inom släkten.

Inom parentes sagt är en dylik ”inavel” ej, som många påstå, övervägande av ondo. Man säger, att genom de många släktgiftena en hel del dolda, men i släkten förefintliga dåliga anlag kunna framträda, så att en del av barnen skulle bli efterblivna eller stundom t. o. m. idioter. Jämte en ringa sanningskärna innebär detta stora överdrifter. Är befolkningen övervägande sund och kraftig, är faran härför i stort sett ganska ringa, men dess större för blandning med främmande; med andra ord ”man vet vad man har, men ej vad man får”, d. v. s. man känner läggningen hos sin egen släkt, men vet ej, vad för skojarblod, man kan få in utifrån. Dessutom föra de gamla ingiftena med sig stadga och jämnvikt i lynne och kroppsbyggnad, under det blandning i och för sig själv, även med fullt likvärdiga svenskar, gärna framalstrar en hel del andligen och kroppsligen illa avvägda personer. Framför allt bli genom blandningen många spinkiga och gängliga med anlag för tuberkulos. Kort sagt: otvivelaktigt beror morabornas lugna kraft till stor del på det gamla ingiftet inom de olika byarnas redan från början goda stammar!

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1933, s. 72)

Det var till största delen män som undersöktes av Lundman och man kan tycka att hans beskrivning och beundran av dalkarlarna i vissa fall andas homoerotik, som till exempel när han berättar om sitt besök i Rättvik.

Men ser man närmare efter, lägger man åtminstone märke till en sak, den relativt stora mängden av långa granna nordiska karlar.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1936, s. 94)

Så är också fallet när han besöker en av Nås gamla finnbyar och fruktar att några fula, finska typers anleten ska möta honom.

Här sutto eller lågo nu i solgass och söndagsro minst ett par dussin karlar och pojkar. Nu, tänkte jag, får jag väl se några rena rama finnar. Men, när de reste sig och hälsade på sin ännu något finskt sjungande ordmelodi, vad ser jag? Endast långa, granna karlar med smala, fina ansikten och huvuden.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 68)

Man kan tänka sig att en del masar och kullor var hälsosamt skeptiska till att någon stövlade in i stugan och mätte deras lekamen. Något som Bergin betonade i föredraget, och som framgår av böckerna, var Lundmans beroende av att lokala nyckelpersoner som präster, lärare eller ordföranden i hembygdsföreningen bistod när han skulle få komma in och göra sina undersökningar hos invånarna i Dalarnas byar. Så var till exempel fallet i Svärdsjö.

Sedermera övertogs saken av Svärdsjö hembygdsförenings nitiske ordförande, handelsföreståndaren Vilhelm Olsson. Hr Olsson är en glänsande ”Führer” i detta ords bästa bemärkelse med underbar förmåga att förmå sina byrepresentanter m. fl. att hjälpa mig mitt i brinnande skörd.

(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 90)

Som så ofta avslutades föredraget med en frågestund. En gammal bekant till Lundman berättade om en lustig episod och förklarade att Lundman faktiskt var mycket begåvad men tyvärr hade hamnat lite snett i tankegångarna, han sågs allmänt som en pajas man skrattade åt.

Man undrar dock vad Lundman fått spela för roll om tyskt pansar rullat in över den svenska gränsen när det begav sig, hade det fortfarande varit pajasens? Kanske hade det varit färdigskrattat. Och när det gällde de svenska tvångssteriliseringarna så behövdes inga tyska tanks. De utfördes oaktat om man skrattade åt Lundman, delvis på grund av det tankegods han omfamnade.

Video borttagen

Andra bloggar om rasbiologi samt Upplandsmuseets utställning och föreläsningsserie: Ting & tankar – (O)mänskligt

Media: MND

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .