Dramatisk demonutdrivning utförd av indiansk spårare mildrar dom i uppmärksammat pedofilanklagelsemål

Nyligen visades på SVT första delen av tre i dokumentärserien Att rädda ett barn om en bitter vårdnadstvist där pojken Elias mamma Anna (fingerade namn) anklagat pappan för sexuella övergrepp och till och med sett sig nödgad att kidnappa pojken för att under en tid hålla sig gömd med denne.

Jag har själv följt fallets utveckling ända sedan podden Haveristerna tog upp det för ett år sedan. En anledning till att jag fann ärendet extra intressant var att flera färgstarka personligheter som jag var väldigt bekant med sedan tidigare, såsom extreme konspirationsteoretikern Henning Witte och outtröttlige rättshaveristen Ulf Bittner, engagerat sig i fallet på Annas sida. Där fanns också några jag följt betydligt mer sporadiskt, närmare bestämt kretsen kring Monica Dahlström-Lannes, en grupp människor som kanske är lite för bra på att upptäcka barn som är utsatta för sexuella övergrepp. De är så bra att de ser övergrepp och pedofilnätverk där de inte finns. En ny bekantskap i denna krets som haft en central roll i fallet var Agneta Bravélius, grundare av organisationen BRY – Barns Rättsskydd. Dessa och flera andra vitt skilda personligheter sammanstrålade från alla möjliga håll och slöt okritiskt upp på Annas sida.

Jag har sett fram emot dokumentären ända sedan jag först hörde talas om att den var på gång. Av en del kommentarer på Facebook att döma så hade några personer i skaran kring Anna trott att den skulle vara till hennes fördel. För den som tagit del av alla detaljer i ärendet och inte har de skeva Bravéliuska eller Dahlström-Lannesianska glasögonen på sig är det dock uppenbart att så aldrig skulle kunna bli fallet.

Av alla de färgstarka personligheter som engagerade sig på Annas sida var måhända Conny Andersson på många sätt den mest intressanta. Conny Andersson är en nyandligt sinnad mycket kontroversiell före detta polis som driver den av nordamerikanska indianer inspirerade spårningsskolan Tracker School Sweden. Han påstår sig ha närmast övernaturliga förmågor. Bland annat ska han kunna lukta sig till att våldsamheter ägt rum på en plats.

När Conny Andersson nyligen framträdde i Michael Oddanes esoteriska och konspiracistiska youtubekanal WakeUpGlobe för att prata om demoniska krafter kom han faktiskt in på rättegången för ett år sedan där Anna sedermera kom att dömas till villkorlig dom och dagsböter för grov egenmäktighet med barn och grovt förtal.

Conny var där för att stötta Anna och bjöd i WakeUpGlobe på en liten ögonblicksbild från rättegången som belyser vilken spännande förhandling det lär ha varit. Här är Connys egna ord om vad som hände, det visade sig faktiskt att demoniska krafter var i farten men Connys övernaturliga förmågor skulle förändra allt och få ett avgörande inflytande på domstolens utslag:

En utav de som var mest demonisk som jag upplevde det, det var ju åklagaren, Daniel Suneson heter han. Han drev det här fallet väldigt negativt. Han satt nästan som en ödla faktiskt, han satt och tittade ut över rättssalen och hukade sig. Han hade ett väldigt intressant ansiktsuttryck när han argumenterade.

Så vid paus så stod vi ute i korridoren och så tänkte jag: jag ska gå fram och snacka med den där killen, tänkte jag, den där ödlan. Så jag går fram till honom och så säger jag så här: ”Hej!”.

Så fort jag sade ”Hej!” och kom närmare honom så studsade han till, han hoppade till. Och sedan sade han högt ”Vad gör du här!? Vem är du!? Gå härifrån!?” sade han till mig.

Och den reaktionen var ju inte direkt mänsklig, det var ju väldigt märklig reaktion. Hur han då, som åklagare, skriker rakt ut i min närvaro. Och jag kände att det där handlade om hans djupa rädsla att göra. Så jag stod kvar och inledde ett samtal med honom om just moral. Jag sade det att: ”Hur ser du på moral och rättstillämpning? Jag tänker så här att moral är ju det som skapat lagen. Lagen är moraliserande.”

Och han tittade på mig ”Jag har inte tid med moral” sade han. ”Jag ska bara utreda och döma, eller ja leda i, brott här.” Och han sade också ”En stöld är en stöld” sade han. Då sade jag ”Det stämmer inte” sade jag ”för stöld är inte stöld om man inte har en moral till det, om man har av misstag har tagit med sig någonting”

Ju längre vi stod ju mer blev hans kropp orolig, och sedan så lugnade den ner sig. Och sedan så hände någonting som jag aldrig varit med om förut som bekräftade min upplevelse. Och det är att jag ser en skugga lämna hans rygg och i efterhand så tänkte jag, det där var ju en demon som lämnade honom!

När vi blev inkallade sedan, för att rättegången skulle fortsätta, så märkte jag att den här åklagaren hade blivit betydligt mer mildare, han hade tappat energi. Och i sin slutplädering så hade han inte energi, så han tog i överdrivet mycket och gjorde bort sig och han krävde att Anna, hon skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning och att hon skulle få fängelse. Och i den förlorade kraften så tappade han tilltro i den övriga rättens medlemmar. Därför så beslutade, såg jag, rätten att omedelbart frigöra Anna som då satt häktad i två månader plus att hon inte skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning.

Så det var en direkt konkret situation som jag var med om som jag aldrig hade sett förut, och jag hade heller inte trott på det om jag inte börjat studera det här med demoner

Del två av dokumentären sänds onsdag 27:e maj 20:00 och del tre onsdag 3:e juni 20:00. Av förtitten att döma kommer mina personliga favoriter då att få en del utrymme.

       

       

Folkmordsfrosseri för de minsta

En bok som ett tag låg på min förstföddes nattduksbord för läsning vid nattning var Min första bibel som jag själv fick när jag gick på kyrkans barntimmar för en herrans massa år sedan. Bibeln är ju faktiskt stundtals en rätt actionfylld bok och initialt så har en bok nog aldrig varit så populär. Det kändes minst sagt absurt att få höra sin son på kvällen vädjande säga ”Snälla pappa, kan vi läsa Bibeln?”. Efterhand, när vi lämnat den hämnande gammaltestamentliga guden bakom oss, släcktes dock min gosses bibeltörst och han hänvisade till boken som ”tråkiga Bibeln”. Bokens andra halva fick jag tyvärr läsa helt på egen hand. Jag måste nog dock hålla med om att Bibeln är bäst i början, även om uppenbarelseboken också är väldigt kul.

När jag började läsa boken tänkte jag mig initialt att jag skulle behöva inflika mina egna kritiska kommentarer här och där, men se det behövdes faktiskt inte. Trots att författaren gjort ett urval och anpassat innehållet för barn är det ändå helt uppenbart även för en liten pojke att Bibelns Gud är en hämndlysten, lynnig galning som kräver att bli åtlydd till varje pris. Jag måste erkänna att det var svårt även för mig som ateist att besvara frågor som ”Varför spolade Gud bort allihop?”, Varför förstörde Gud staden? och ”Varför sade Gud åt Abraham att döda sin son?” så jag kan bara tänka mig hur det är att som kristen förälder försöka presentera Bibelns budskap om den kärleksfulle guden för sina barn för första gången.

Är det något mer jag dock skulle önskat mig av en barnbibel så vore det att den tog upp fler bibelverser där just barn förekommer, som exempelvis Ps 137:8-9: ”Babylon, du förstörerska, lycklig den som får vedergälla vad du har gjort mot oss. Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan.”

En annan episod med barn man gott hade kunnat tagit med och illustrerat är när Israeliterna efter att ha besegrat Midjaniterna och dödat alla deras män ändå får bakläxa av Mose som uppmanar dem: ”Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del.” (4 Mos 31:17-18)

I vissa fall är Min första bibel dock förhållandevis öppen med vad vuxenbibeln säger, som exempelvis när Israeliterna tar över Jeriko. Man skriver då ”Så gick de in i staden och intog den. Ingen skonades utom Rahab och hennes familj” vilket väl är ganska nära Bibel 2000 där det står ”Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner.” (Jos 6:21)

Slutligen har man i Min första bibel tyvärr också underlåtit att ta med många av de bibelpassager som kan användas i uppfostringssyfte. När man skriver om profeten Elisha har man exempelvis helt uteslutit den för vanartiga barn så sedelärande händelsen under hans resa till Betel.

Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. ”Ge dig i väg, flintskalle!” ropade de. ”Ge dig i väg, flintskalle!” Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.

(Källa: Bibel 2000, 2 Kung 2:23-24)

       

       

Utan. Trav. Är. Vi. Förlorade.

Precis som Sveriges övergripande coronastrategi skilt sig från resten av världens så har den svenska travstrategin under krisen också stuckit ut rejält i jämförelse med resten av sportvärlden. Det svenska travet har faktiskt tuffat på riktigt bra, om än utan publik på plats. På travspråk verkar man ha samma ord för kris och möjlighet ty travprofilen Stefan ”Tarzan” Melander såg i en krönika med titeln ”En gratischans för travet att vinna tillbaka kunder” coronakrisen som ett gyllene tillfälle för det svenska travet att flytta fram sina positioner.

Travsporten och vadslagningen på densamma är dock intimt sammanflätade. Om det inte går att satsa pengar på hästarna försvinner för de allra flesta traventusiaster en stor del av tjusningen med sporten. Numera är det ju främst online man spelar och det är därför essentiellt att ATG:s webbsida fungerar som den ska. Genom åren har det strulat ibland, oftast när det varit som minst lämpligt.

För att förstå hur djupt såret med den strulande sajten är måste man gå tillbaka till julen 2018 och det som Aftonbladets travkrönikör Mattias Karlsson i en text kallade ”tidernas största travfiasko”. Karlsson hade då lagt upp för ett traditionellt julfirande med julklappar, gran, julmat och massvis med trav. Dock skulle det sista och viktigaste av benen i hans jultradition slås undan av ATG:s tekniska fadäser. Notera i utdraget från hans alster nedan det för travkrönikörer i allmänhet, och Mattias Karlsson i synnerhet, särpräglade stilistiska greppet att ha korta, kärnfulla meningar som även utgör egna stycken. Detta stilistiska val understryker att trav är att anse som något episkt och ödesmättat samt viktigare än allt annat. Såhär skrev Karlsson den famösa julhelgen 2018:

Jultraditionen är förlorad

Uppesittarkvällen har blivit ett av årets största travdagar.

Efter en hetsig 23 december med sista julklappsinslagningarna, kärve till småfåglarna och 98-årig mormor som brutit foten såg jag fram emot lite julfrid.

Ni vet första mackan med ljummen skinka, egengjord senap och något underhållande spel på tv.

Bingolotto hade sin klassiska kväll, Europatipset hade stor jackpott, V75 brukar ha hög omsättning.

Jag valde travet.

Jag gjorde fel.

Jag önskar så att jag hade suttit med en bingolott.

Nästa år gör jag det.

atg.se fungerade inte alls och spelarna kunde inte ens logga in.

Tre timmar av de sista julförberedelserna la jag ner på att läsa på, ytterligare tre timmar la jag ner på att försöka logga in.

[…]

Nu förstörde ATG delar av mångas förväntade julfirande.

Familjer, släkt och vänner vid sidan om julgranen fick försöka hitta på något annat.

Minnet av den förstörda julen 2018 har sedan dess legat och gnagt i Karlssons själ. Man skulle dock kunna tycka att nu när änglarna stött i sina basuner, en global pandemi skördar människoliv, hela världen är nedstängd och vi riskerar att gå in i en djup ekonomisk depression så skulle en ickefungerande travsajt inte ännu en gång orsaka så ilskna och besvikna ord i en travkrönika. Men det kan det såklart, för det handlar ju för bövelen om trav!

På påskdagen avgjordes V75 på Romme travbana mitt under pågående pandemi och en stor multijackpot skulle delas ut till de lyckliga som prickade in alla rätt. Dock skulle ATG-sajten återigen strula när det var som mest olämpligt. De svettiga datateknikerna lyckades dock lösa problemet, men starten blev tyvärr framflyttad två timmar, från 16:20 till 18:20. Det fick Mattias Karlsson att återigen fatta pennan och författa en sällsynt svart och uppgiven krönika. Han skrev:

Stora delar av övriga världen har vänt sig till svenskt trav, det har varit en unik chans.

Det är inte värt något nu.

ATG:s tekniska problem fortsätter.

[…]

De som twittrar föraktfullt att två timmar inte kan spela någon roll i dessa tider har långt till att förstå problemet.

En tom idrottspåsk och en tom idrottsvärld blev nu ännu tommare.

Hur svårt kan det vara att skriva travkrönikor egentligen? Jag skulle själv kunna skriva en travkrönika till nästa gång ATG:s sajt strular. Den skulle kunna låta såhär någonting:

Jag valde travet i helgen.

Travet valde inte mig.

ATG knullade oss spelare.

I röven.

Igen.

Ingenting betyder något längre.

Jag skulle valt att skjuta mig själv istället.

Och mina barn.

För att straffa ATG.

Fy fan.

Nästa gång gör jag det.

Remix av https://www.scientificanimations.com / CC BY-SA

       

       

Politisk pajkastningsgrupp från höger till vänster

Man skulle kunna argumentera för att politisk diskussion i grund och botten alltid är något gott som enbart gynnar vårt samhälle. Dock behöver man bara ta en snabbtitt i facebookgruppen Politisk debattgrupp från höger till vänster för att inse att så inte är fallet. Facebookgruppen har över 22.000 medlemmar och är mycket aktiv med många kommentarer på varje inlägg. Det som äger rum i gruppen är dock inte något som tillnärmelsevis kan liknas vid ”det goda samtalet”. Förenklande och rent infantila trådstarter som enbart tycks skapade för att provocera är standard. Påfallande många är faktiskt postade av personen som grundat och driver facebookgruppen, Jörgen Sparrfeldt. Att vantolka och karikera meningsmotståndares ståndpunkter är sådant vi alla gör oss skyldiga till då och då, men det finns grader i helvetet och Politisk debattgrupp från höger till vänster är längst ned i infernos nionde krets i detta avseende.

Det finns i Facebookgruppen också några väldigt aktiva anonyma konton som envist utmålar Sverige som världens sämsta land, med världens sämsta politiker och myndigheter. Det är såklart mycket svårt att säga vilka som finns bakom kontona. Det ligger väl närmast till hands att tro att det ändå handlar om vanliga svenskar som inte vill debattera under eget namn. För den som vill se konspirationer skulle det dock kunna tänkas vara främmande makts trollkonton, eller kanske någons hemliga extrakonton som denne vid behov kan använda för att understödja sitt officiella konto.

I och med coronavirusets framfart har det blivit den svenska strategin i allmänhet och Anders Tegnell i synnerhet som blivit måltavla i en stor del av de polemiska trådstarterna. Visst är Sveriges vägval något som kan och bör diskuteras, men det borde ändå finnas någon lägstanivå i hur kritiken får ta sig uttryck. I skärmbildscollagen nedan ser man två typiska Sparrfeldtska trådstarter med exempel på några tillhörande kommentarer som eldar på diskussionen lite extra.

Sparrfeldt tar ovan två löpsedlar ur sitt sammanhang och försöker göra någon långsökt koppling. Den ena löpsedeln handlar om hur Tegnell uppmanar gamla att gå ut och röra på sig samtidigt som de undviker sociala kontakter. Sparrfeldt gör sig dock dum och låtsas inte om det sista. Den andra löpsedeln berättar om hur en känd person i riskgruppen har avlidit.

Sparrfeldt gör sig dum igen, missförstår en artikel och uppfyller Godwins lag.

Det verkar dock som att drivkraften bakom det usla debattklimatet i gruppen faktiskt är något mer än simpelt agg gentemot politiska meningsmotståndare och myndigheter. Sparrfeldt framställer sig på sin presentationsbild som någon sorts sociala medier-guru. Han läser också en utbildning inom digital marknadskommunikation och tycks sikta på att få ett jobb inom området när utbildningen är över. Facebookgruppen verkar faktiskt vara en del av hans CV för på sin LinkedIn-sida där han presenterar sig som “Jörgen Sparrfeldt som gillar att få sociala medier att växa” skriver han nämligen följande:

Exempel på sociala medier som jag får att växa. Facebookgrupp från noll till 22 000 medlemmar, 80 000 kommentarer i månaden. Linkedin, 6000 följare på ett år, 3000-4000 views per video. Engagemanget är något jag lägger fokus på.

Dock finns det ju engagemang och så finns det ”engagemang”. Frågan är om det är värt att för CV:ts skull sprida missuppfattningar, defaitism, svartmålande, grovt tillyxade halmgubbar och personangrepp, särskilt som det vid en snabb titt på facebookgruppen blir så uppenbart att det som skulle vara diamanten i hans CV inte är äkta vara. Vilket företag har produkter eller tjänster som de vill ska marknadsföras medelst gyttjebrottning och pajkastning?

       

       

Silver-Zazzio räddar världen (och tjänar sig en hacka på köpet)

Coronakrisen har lett till att allsköns bedragare försökt sko sig på rädslan för det nya viruset, vilket Expressen skrivit om. Det handlar om mer eller mindre kända skojare som för dyra pengar säljer sådant som te, vitamintillskott, fiskolja och såpa som de påstår på olika sätt ska hjälpa mot coronaviruset.

En person Expressen inte tog upp men som tidigt var ute och pläderade för användandet av okonventionella preparat i kampen mot coronaviruset var den i alternativmedicinska kretsar välkände Michael Zazzio, legitimerad sjuksköterska. Han har den senaste tiden figurerat i ett antal olika alternativmedicinska, nyandliga, konspiracistiska och högerradikala kanaler där han argumenterat för att man bör använda vissa alternativa behandlingsmetoder för att bekämpa det nya viruset. Det handlar närmare bestämt om vitaminbehandlingar samt det kritiserade och ökända preparatet kolloidalt silver.

Det råkar dock förhålla sig på det viset att Zazzio, såsom varande producent av kolloidalt silver genom företaget ION Silver AB, sedan 2015 har ett hot om vite på 800 000 SEK hängande över sig om han påstår att produkten har medicinska effekter och kolloidalt silver får i Sverige endast marknadsföras som vattenreningsprodukt. Zazzio har därför när han figurerat i de olika kanalerna varit försiktig med att specifikt hävda att kolloidalt silver har några effekter i människokroppen. Nog borde det dock bland all hans illa dolda reklam på sistone finnas något som sanktionerar det där vitet kan man tycka.

Det har i sociala medier nyligen även spridits ett gammalt ljudklipp från 2014 där Zazzio ringer upp Anders Tegnell. Den senare påstås i klippet erkänna att kolloidalt silver fungerar mot virus. Klippet har faktiskt fått sådan spridning att Tegnell känt sig nödgad att gå ut och dementera det hela eftersom det han sagt tagits ur sitt sammanhang.

Den kanal Zazzio medverkat i överlägset flest gånger den senaste tiden är Ulf Bittners etablissemangsfientliga och alternativmedicinvurmande podd Sverige Granskas. De två rättshaveristiskt lagda personerna tycks ha funnit varandra i sin avsky mot skolmedicinen och etablissemanget, samt i sin ivriga jakt på myndighetspersoner, journalister och företrädare för den konventionella medicinen de kan ringa upp och mästra. De två har under coronakrisen löpande sänt uppdateringar om utvecklingen där förespråkandet av alternativa metoder för att bekämpa viruset varit en central del.

I ett Sverige Granskas-avsnitt som lades upp den 12:e mars får man en liten inblick i Zazzios maniska och megalomaniska personlighet. Han berättar i avsnittet hur han försökt nå ut för att hjälpa världens länder mot viruset:

Jag har verkligen haft ackuratess i mina bedömningar!

Jag har ju vänt mig dels till de kinesiska hälsomyndigheterna, dels till de sydkoreanska, till de italienska, till WHO:s globala kontor och östasiatiska kontor! Jag har även vänt mig till Norge, Danmark, Island, till deras hälsoministerier, och sen har jag, om det var igår eller i förrgår, så har jag även vänt mig till Finlands hälsoministerium, jag har skrivit till dem. Jag har återigen tagit kontakt med den italienska ambassaden, och nu har jag pratat med dem, de har sett att mitt mejl har kommit, de har förmedlat kontakten. Jag har ännu inte fått någon respons!

Jag har tagit kontakt med Spanien, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Belgien, England, Österrike och något land till… Grekland ja! Jag har givit dem vetenskaplig information och berättat om att jag är beredd att hjälpa dem med information och sakkunskap när det gäller hur man kan skydda patienter, och skydda deras liv så att de slipper dö på grund av de här infektionssymptomen och infektionseffekterna som viruset drabbar patienterna med. Till exempel då när det gäller lungor och njurar, och även faktiskt hjärta tror vi nu också, det ser ut så, som att det kan ge hjärtstillestånd också.

Det är ett monumentalt ointresse! Det förefaller som om det finns tjänstemän på de här myndigheterna som vill att människor skall dö, som har någon form av delaktighet i depopulationsagendan, det vill säga att världen ska avfolkas.

Och det här är ett biovapen! Det här är skapat i ett amerikanskt laboratorium troligtvis, och det är förmodligen utspritt av en amerikansk delegation som var i Wuhan och som bland annat besökte den här fiskmarknaden, eller vad det kallas, under hösten 2019.

I slutet av citatet ovan skymtar som synes även Zazzios konspiracistiska världsbild där det existerar en diabolisk plan att utrota en stor del av världens befolkning och därefter införa en ny världsordning där en brutal världsregering styr. Detta är dock bara att skrapa på ytan i Zazzios paranoida verklighetsuppfattning. För den som vill gräva sig djupare ned i avgrunden i hans hjärna finns där också sådant som satanistiska pedofilnätverk med försänkningar i brittiska kungahuset och frimurarna. Men det är en helt annan historia.

       

       

Vems fel är toalettpappersgate?

Coronakrisen har gjort att många i vårt avlånga land som inte är en del av den framväxande prepperfolkrörelsen har köpt på sig vissa typer av varor i panik. I mitt bostadsområdes Facebookgrupp postade någon som upptäckt att den lokala ICA-butiken hade slut på toapapper ett upprört inlägg där denne bad de andra i området att vara mer solidariska när det fylldes på nästa gång och inte omedelbart köpa slut på alltihopa. Triggad av detta började jag författa en dryg kommentar där jag påpekade att om alla bara följde instruktionerna i foldern Om krisen eller kriget kommer så behövde man varken panikhamstra eller se det som ett problem att det tillfälligt var tomt på hyllorna.

Som tur var gjorde jag dock lite research och kollade igenom MSB:s folder innan jag postade den dryga kommentaren. Till min stora förvåning upptäckte jag att toalettpapper faktiskt inte fanns med i checklistan med sådant man behövde ha i sitt hemberedskapslager. Förvisso fanns våtservetter och blöjor med i listan, men det var väl knappast tänkt att dessa skulle ersätta toalettpapper i händelse av kris!?

Det var alltså inte så konstigt att den för toalettbesöken nödvändiga varan tagit slut i affärer över hela Sverige. Både de som länsat hyllorna på toapapper och de som var mäkta upprörda över att hyllorna var länsade på detsamma hade alltså mycket väl kunnat vara lydiga och duktiga medborgare som följt direktiven och alltför sent upptäckt att de var bristfälliga. Men varför hade då Myndigheten för samhällsskydd och beredskap underlåtit att ta med toalettpapper? Hur hade det kunnat ske?

Om man kikat in på yttersta högertwitter några gånger så vet man att så gott som allt ont som händer i vårt land i slutändan kan härledas till en enda man, nämligen Dan Eliasson. Han tillträdde mycket riktigt också som generaldirektör för MSB i mars 2018 och foldern Om kriget eller krisen kommer presenterades i maj 2018. Jag har förvisso inga som helst belägg, men det går inte att utesluta att Eliasson i sista stund av ren illvilja gav direktiv om att toalettpapper skulle tas bort från folderns checklista. Nu, nästan två år senare, kan han skadeglatt njuta av de ångestfyllda vrålen från alla de som blivit utan det ack så nödvändiga vita guldet på rulle.

Vad gäller den dryga och spydiga kommentaren jag hade för avsikt att posta i Facebookgruppen så kunde jag efter att ha omformulerat mig lite till slut ändå posta den. Så slutet gott, allting gott ändå för min egen del.

       

       

John of God akt 13: Det bittra slutet

För den som följt den hänsynslöse brasilianske charlatanen John of God är det ingen hemlighet att det, förutom ekonomiskt utnyttjande av desperata sjuka, även förekommit sexuella övergrepp. Jag har tidigare skrivit mycket kort om det här och här.

När några kvinnor i slutet av 2018 trädde fram med nya anklagelser mot det brasilianska mediet var det därför lätt att tro att han skulle klara sig precis som vanligt. Tiderna förändras dock och det visade sig att det inte längre var möjligt för John of God att komma undan med sådant han tidigare kunnat ta sig friheten till utan att lagens långa arm sträckt sig efter honom. Han greps i mitten av december 2018 och nästan exakt ett år senare dömdes han till 19 års fängelse för flera fall av våldtäkt.

Jag har ända sedan jag började följa verksamheten kring healingcentret undrat hur de skulle klara sig när John of God inte längre var där. Han har ju periodvis varit frånvarande och verksamheten har ändå kunnat fortgå med gott om besökare på healingcentret Casa de dom Inácio i det lilla samhället Abadiânia. Hade det hela slutat annorlunda, med John of Gods död, så hade man säkert kunnat fortsätta med honom som något sorts helgon vakande över platsen. När det nu slutade på det här sunkiga viset blir det dock självklart annorlunda. De svenska researrangörer som varit John of Gods nyttiga idioter verkar för det mesta i tysthet ha upphört med sin verksamhet, och det är idag väldigt svårt att hitta en resa till healingcentret Casa de dom Inácio trots att de fortfarande tar emot besökare.

Men har då verkligen alla gett upp? Nej, precis som i den tecknade serien Asterix där en liten by med galler fortfarande gör motstånd mot det mäktiga romarriket finns det ett par svenska healingresearrangörer som kämpar på och trots allt gör sitt bästa för att fortsätta skeppa svenskar till healingcentret. En av dem är skånskan Jannie Vidéen som ju är en riktig veteran i sammanhanget.

När John of God greps var Jannie tidig med att skriva på en petition riktad till Brasiliens justitiedepartementet där man krävde att de skulle lägga ned de falska anklagelserna mot John of God, ta reda på sanningen och ge honom friheten åter. Till sin underskrift tillfogade Jannie den något blåögda kommentaren ”Jag reser dit med grupper minst tre gånger varje år och gjort så i sju år. Jag har under de tillfällena jag varit där aldrig sett någonting som det han är anklagad för.” De hundratals kvinnor som trädde fram och vittnade om övergreppen, däribland John of Gods egna dotter, står sig alltså slätt mot Jannies slutsats att om hon inget sett så har inget hänt.

Att det inte bara är de svenska healingresearrangörerna som i stort sett upphört med verksamheten skvallrar för övrigt Jannies månadsutskick för januari månad om. Så här skrev hon till sina prenumeranter:

Hela Abadiãnia drabbades av en skaldal för lite mer än ett år sedan. Folket har varit chockade under lång tid och nu återstår det en långsam återhämtning från denna händelse.

Medium João (John of God) blev för några dagar sedan dömd till 19 års fängelse.

Sant eller inte har jag ingen aning om, och enligt mig ingenting att diskutera heller. Under mina åtta år och 34 resor dit har jag aldrig sett eller hört någonting om detta. Det viktigaste är att entiteterna jobbar fortfarande precis som innan, och mirakler händer även om ingen sitter i stolen och förmedlar budskap.

Efter händelsen kom det en hjord av skamlösa journalister som alla letade efter årets skandal. Det skapades en förvirring bland dem som var där, och efter ett tag förstod de att Abadiania aldrig mer skulle bli detsamma.

Många företag/affärer har stängt, och idag finns endast ett fåtal pousador öppna. Arbetslösheten blev stor för de som bor i Abadiãnia. Det finns eldsjälar i byn som kämpar för Casan och de förtjänar vår respekt.

John of God påminde oss ständigt att det är “Gud som läker, jag är bara ett instrument i Guds händer”.

Många personer har besökt Casan, fått mycket hjälp och healing. Även miljontals foto har visats, och de har fått distansläkning och mirakler har skett bara de har satt sin bild och namn på ett papper.

Idag ber vi att gudomlig rättvisa ska tjänas, och omvändelse till de skyldiga oavsett vem som har vilken roll.

Nu handlar det om vår tro till de entiteter som hjälp oss under många år. Vi gemensamt kan fortsätta resa dit för att få sitta i meditationsrummen och få den hjälp vi behöver.

Som jag alltid sagt:

Det vi kan göra är att inte döma och prata illa om det vi inte vet något om, utan stanna positiva och be för att Casa Dom Inacio kan fortsätta hjälpa människor. Och genom att vi reser dit och får hjälp, får även de drabbade som bor i Abadiãnia hjälp.

Jannie hade en resa inplanerad i februari i år men av hennes Facebookflöde att döma verkar den inte ha blivit av trots att hon envist upprepat att energierna därnere är starkare än någonsin. Nästa resa till healingcentret är planerad i november 2020 men hon har flaggat för att den blir av enbart om hon får ihop 6 deltagare eller fler. Även om resan mot förmodan blir av så måste det sägas vara något helt annat än de uppskattningsvis 500-tal svenska resenärer som årligen åkte till John of God när de svenska healingresearrangörerna hade sin guldålder.

Mister man ett bluff-resmål står dock tusen åter och Jannie verkar ha hittat ett substitut för healingresorna till John of God. Hennes företag Vidéen Travel har börjat arrangera resor till några kullar i Bosnien-Hercegovina som en bosnisk pseudoarkeolog påstår är urgamla pyramider som omges av mystiska energier. Hennes majresa är redan fullbokad men i september finns det fortfarande platser kvar för den som är sugen.

Reseföretaget Vidéen Travels ledord är Love, Care & Compassion. I dessa ord verkar det dock gå att tolka in att man kan flyga folk till en hänsynslös bedragare som förgriper sig på kvinnor och när de vittnar om övergreppen förnekar man det eftersom man själv inget sett.

Tvenne avslutande tips från nätet rörande John of God:

Anna Böhlmark brukar skriva för diverse dubiösa publikationer som lyfter olika typer av låtsasmedicin till skyarna. Så långt som att ta en våldtäktsdömd John of God i försvar går hon dock inte. Hon har nyligen rest till Casa de dom Inácio för att skriva en, som det verkar rakt igenom kritisk, artikel för 2000-talets AlmaNova. Man måste vara prenumerant för att läsa artikeln men hon har i alla fall publicerat en liten video där hon läser upp delar av artikeln och man kan i videon också se hur ödsligt healingcentret numera är och hur Abadiânia blivit något av en spökstad. Invånarna vågar också nu i efterhand berätta om den rädsla alla hyste för John of God.

I samband med att John of God greps i december 2018 lade journalisten Henrik Brandão Jönsson på sin blogg ut ett kapitel från sin bok Fantasiön från 2010 i vilket han berättar om hur han besöker samhället Abadiânia, Casan och kort intervjuar John of God i egen hög person. Det är väldigt intressant läsning, man får bland annat höra vad personalen på vårdcentralen tycker om att behöva ta hand om svårt cancersjuka som lyckats ta sig till healingcentret från världens alla hörn. Vidare berättar invånarna i Abadiânia om hur John of God är någon sorts maffiaboss som kräver procent på de olika näringsidkarnas förtjänster.

       

       

Mina nya rastyper och jag

Har man en gång börjat med att låta DNA-testa sig så går det inte att sluta, det är som en drog. Man kommer fortsätta att aningslöst anförtro ansiktslösa, internationella företag sitt DNA, det som vissa menar borde betraktas som ens allra känsligaste information. Trots att jag ganska nyligen anlitat amerikanska företaget 23andMe för att få en uppskattning av mitt etniska ursprung föll jag för reklamen för släktforskningstjänsten MyHeritage och lät DNA-testa mig även hos dem.

De två tycks åtminstone vara överens om att jag till allra största delen är skandinav. När det gäller återstoden av mitt genom skiljer sig dock skattningarna åt. 23andMe skattar mitt finska påbrå till blott runt en halv procent samtidigt som MyHeritage skattar det till hela 7,5 procent.

Till saken hör också att 23andMe faktiskt hunnit uppdatera mitt resultat. I september skedde uppdateringen vilket såklart inte innebär att mitt etniska ursprung ändrats utan snarare att resultatet förbättrats, eller som 23andMe själva uttrycker det: ”Your Ancestry Composition is a living analysis that improves over time as our research team gathers additional data and updates our algorithms”. Att resultaten ändras allteftersom är väl i alla fall en påminnelse om att de bör tas med en nypa salt. Sedan är de här företagen helt öppna med att det rör sig om skattningar och 23andMes förvalda konfidensnivå är också den mest spekulativa (50%) som dock självklart också ger de mest spännande resultaten. Om man höjer till deras mest försiktiga konfidensnivå (90%) så försvinner för mig alla specifika etniciteter utom den skandinaviska.

I tabellen nedan kan man se skillnaderna mellan det initiala 23andMe-resultatet och det uppdaterade, båda vid förvalda konfidensnivån 50%. Efter uppdateringen har mitt östeuropeiska ursprung helt utraderats och mitt brittisk-iriska arv mer än halverats. Samtidigt har ett nytt fransk-tyskt arv tittat fram, ett arv som förvisso stämmer bättre med vad jag tror mig veta om vissa av grenarna på mitt släktträd.

Rent spontant har jag när det gäller etnicitetsuppskattningen högre förtroende för på arvsmassan fokuserade 23andMe snarare än på släktforskning fokuserade MyHeritage som relativt nyligen kompletterat sin släktforskningstjänst med en etnicitetsuppskattningstjänst som någon sorts inkörsport till släktforskningen. 23andMe är också mer utförliga och transparenta om hur deras uppskattning av ens etniska sammansättning gått till.

I slutändan handlar det antagligen mycket om hur väl de olika referensgrupperna är uppsatta. Om exempelvis den finska referensgruppen hos MyHeritage skulle råka innehålla en hel del personer av skandinaviskt ursprung som bor i Finland så kommer någon av purskandinaviskt ursprung troligen att få träff för finskt ursprung trots att de egentligen inte har något sådant.

Det jag dock är klart mest skeptisk till i MyHeritages resultat är att jag enligt dem tydligen ska vara 0,8% nordamerikansk indian. Inte för att jag har något emot att tillhöra den amerikanska kontinentens ursprungsbefolkning, men jag finner det mycket osannolikt och kommer inte att anamma eller försöka dra fördel av mitt nyfunna indianska arv.

Om jag skulle välja att tro på resultatet så är jag ungefär lika mycket ”american indian” som amerikanska presidentkandidaten Elisabeth Warren som ju gjorde en grej av sitt indianska ursprung, ifrågasattes av president Trump, och när hon försökte styrka det genom ett DNA-test visade det sig att hon hon blott till 0,1% – 1,6% tillhörde den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Något annat jag finner märkligt är att MyHeritage summerar upp specifika etniciteter till 100%, som att de skulle ha lyckats kategorisera varenda liten sekvens av mitt DNA.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan 23andMes senaste resultat och MyHeritage-resultatet.

Det tycks för övrigt vara lite magert vad gäller samiska referensgrupper hos de olika företag som tillhandahåller DNA-test. Nog för att den samiska populationen på den globala scenen är förhållandevis obetydlig men från ett nordiskt perspektiv så skulle det ju vara väldigt intressant att ha en samisk referenspopulation. Det finns förvisso ingenting som pekar på att jag själv skulle ha något samiskt påbrå men det är heller inget som går att utesluta.

Det låg slutligen kanske något i att jag på 23andMe fick lika mycket träffar på de olika norska fylkenas referenspopulationer som de svenska landskapens referenspopulationer för jag får i MyHeritages databas nästan lika många träffar på matchande DNA med norska användare som med svenska, trots att den norska befolkningen bara är drygt hälften av den svenska. Förklaringen skulle i och för sig kunna vara att en betydligt större andel norrmän än svenskar är registrerade på den här typen av tjänster men det låter lite osannolikt. Att mycket pekar på att jag har ett inte obetydligt norskt påbrå är nog för min del ett av de mest intressanta resultaten av detta tanklösa DNA-spridande, även om det inte är så överraskande med tanke på att jag har nära förfäder långt upp i nordvästra Dalarna.

       

       

Hur kan sparvar kontrollera en uggla?

Nick Bostroms Superintelligens: vägar, faror, strategier lär vara boken man måste läsa när det gäller existentiella risker med artificiell superintelligens. Man skulle kunna hävda att scenarier med artificiell intelligens som löper amok är science fiction-fantasier som, om de någonsin kommer att bli en verklig risk, ligger långt in i framtiden. Det vet vi dock egentligen inte så mycket om, och även om det skulle vara så att det inte är något som kommer att bli aktuellt de närmaste hundra åren så är det högst rimligt att ta frågan på allvar och börja fundera över den redan nu.

Blogginläggets rubrik syftar på en kort oavslutad fabel som Bostrom inleder sin bok med. Fabeln handlar om några sparvar som kommer på att det skulle vara förträffligt om de hade en uggla som kunde ta hand om dem, bygga deras bon och skydda dem mot faror. De inleder därför försök att införskaffa ett uggleägg eller en liten uggleunge. En vresig gammal sparv invänder dock att innan man skaffar sig en uggla bör man säkerställa att man faktiskt kan kontrollera den. Kontrollproblemet är också centralt i Bostroms bok. Hur ska sparvarna (mänskligheten) kunna kontrollera ugglan (den artificiella superintelligensen som vi nog en dag, högst oklart när, kommer att skapa)?

Bostrom argumenterar övertygande för att när vi väl får artificiell superintelligens kan det komma att ske mycket snabbt, närmast explosionsartat, när vår skapelse väl kan börjar använda sina resurser för att förbättra sig själv. Och när den artificiella superintelligensen väl fått övertaget talar det mesta för att den kommer att vara en ohotad hegemon som med lätthet kommer att kunna göra sig av med mänskligheten om den så önskar, vilket den skulle om vi på något sätt står i vägen för dess slutmål. Och stå i vägen för dess slutmål skulle vi göra även om det rör sig om så banala saker som att räkna ut decimalerna i pi eller tillverka så många gem som möjligt. Mänskligheten upptar ju bland annat resurser som skulle kunna användas för att skapa mer beräkningskraft eller tillverka fler gem. Att försöka få in mänsklighetens välgång i superintelligensens slutmål är heller inte det lättaste, ty slutmålen kan lätt perverteras. Ett slutmål att göra mänskligheten lycklig kan exempelvis resultera i att superintelligensen helt enkelt planterar elektroder i människornas lustcentrum.

När det gäller kontrollproblemet föreslår Bostrom en rad åtgärder, av vilka alla har sina nackdelar och svaga punkter. Och om simpla människor kan se möjliga vägar förbi säkerhetsåtgärderna, vad ska då inte en vida överlägsen superintelligent artificiell intelligens kunna göra? Kanske är nyckeln att reducera riskerna genom designval, såsom att istället för att skapa en agent låta superintelligensen vara någon form av orakel som enbart besvarar frågor eller endast fungera som ett verktyg för oss människor. Det är dock inte så enkelt som man först skulle kunna tro och de olika designvalen är i slutändan inte skarpt avgränsade mot varandra.

Det går inte att komma ifrån att superintelligensen på något vis måste laddas med värden vilket kommer att vara en mycket stor utmaning. Det går knappast att skriva ned värdena i datakod utan värden är något den artificiella intelligensen troligen först kan omfamna fullt ut när den tagit språnget ikapp och förbi människan, och då kan det mycket väl vara för sent att ändra på något eftersom den artificiella intelligensen sannolikt kommer att motsätta sig att man ändrar på dess slutmål. Bostrom diskuterar i boken ett antal olika metoder för värdeladdning, men precis som med säkerhetsåtgärderna har var och en av dem sina möjliga baksidor och svagheter.

Skulle man lyckas lösa värdeladdningsproblemet så återstår frågan vilka värden den artificiella superintelligensen bör laddas med. Man kan ju leka med tanken att värdeladdningen av superintelligensen hade skett i någon tidsepok när man hade helt andra värderingar än nu för att inse att vår moraluppfattning av framtida människor nog kommer att anses vara förkastlig i vissa avseenden. Kanske är lösningen att ge den artificiella intelligensen slutmålet att förverkliga vår koherenta extrapolerade vilja, vår vilja såsom den skulle komma till uttryck hos en idealiserad version av mänskligheten.

Det finns många anledningar till att det är viktigt att börja fundera över implementationen av artificiell superintelligens så tidigt som möjligt. Även om skapandet av en artificiell superintelligens skapar en existentiell risk så minskar den samtidigt andra risker markant. Dock kan vissa teknologier kanske göra att vi har större möjligheter att minimera riskerna med superintelligensen och det skulle därför vara önskvärt att vi anammade dem först. Det kan därför vara avgörande i vilken ordning nya teknologier utvecklas av mänskligheten.

I bokens sista kapitel argumenterar Bostrom slutligen för att vi bör förbereda oss genom att förbättra vår strategiska analys och bygga upp kapacitet för att möta det som måste anses vara mänsklighetens mest betydelsefulla utmaning, där vi antingen förgörs av vår skapelse eller går en lysande framtid till mötes.

       

       

Sommarminnen 2019

Årets sommar var en ganska lugn historia då vi hade det färskaste tillskottet i familjen att ta hänsyn till. Vi befann oss till största delen i stillsamhet i Dalarnas skogar eller fjäll. Att vara nära naturen var dock ett utmärkt tillfälle att använda appen Biologg som kan beskrivas som något av ett Pokemon Go med pokemons av kött och blod. Målet är nämligen att samla arter genom att fotografera och logga däggdjur, fåglar, insekter, växter, svampar med mera. Tyvärr rör det sig, med undantag för ett par artbingobrickor som ska fyllas i, om ett ganska monotont samlande utan någon mer variation än vad naturen kan erbjuda, vilket förvisso än så länge är ganska mycket. Man hade ju dock kunnat tänka sig att appens konstruktörer gjort samlandet lite mer stimulerande genom att lägga in lite utmaningar med olika svårighetsgrad av typen ”Fota en ekorre som äter från en grankotte – 10 000 XP” eller ”Fota en björn i dess ide – 200 000 XP”.

I Uppsala besökte jag den internationella vandringsutställningen Titanic – The Exhibition om det osänkbara skeppets öde. I den har man samlat otaliga föremål, foton och dokument i en väldigt gedigen och genomarbetad utställning som man blir ledsagad igenom av en audioguide. Trots att det rör sig om en i grund och botten internationell utställning så berättas faktiskt även många svenska resenärers historia. För den som är van vid gratisinträde på svenska muséer så är kanske prislappen lite avskräckande men jag tyckte definitivt det var värt det.

I Uppsala var jag som så många gånger förr även en kort sväng på Livets Ords årliga Europakonferens, denna sommar dock utan att lyssna till någon av talarna. Det hade säkert funnits en del intressant man kunnat fördjupa sig i, såsom kontroversiella talarna Jackie Hill-Perry från amerikanska ex-gay-rörelsen och Mikael Alfvén, grundare av hårt kritiserade organisationen Love and Hope som påstått sig rädda prostituerade barn i sydasien från bordeller.

Anledningen till att jag alls besökte Livets Ords Europakonferens i år var att nätprofilen och poddaren Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen befann sig där och ville passa på att träffa mig. Vårt samtal resulterade i ett litet poddavsnitt som man kan lyssna till här. Han lade även upp delar av samtalet på sin exklusiva Patreonsida som enbart de som betalar honom minst en dollar i månaden har tillgång till. Att ha en gratispodd kombinerat med exklusivt material för de som sponsrar med en relativt blygsam slant är troligen en vinnande strategi för alla poddare därute som vill försöka få betalt för det de gör.