Sexköp på Jesu vis

Kontroversiella före detta pingstpastorn Tommy Dahlman har tidigare främst synts i kristna månglarkanalen Kanal 10 och har också kandiderat till riksdagen för Kristdemokraterna. Han har även författat en liten skrift med titeln Affärer på Jesu vis som gavs ut 2013 av Livets Ords förlag och som jag införskaffat under ett av alla mina besök på Livets Ords årliga Europakonferens. Livets Ord var ju tidigare ökända för sin uttalade framgångsteologi där bland annat rikedom inte ansågs vara något fult utan tvärtom ett tecken på att man var en god kristen. Av detta följer såklart också, vilket väl är än mer problematiskt, att fattigdom är ett tecken på att man är en dålig kristen. Även om detta element numera tonats ned finns det fortfarande kvar under ytan.

Tankarna i Dahlmans skrift Affärer på Jesu vis angränsar till framgångsteologin då han i den redogör för Jesus ledarskaps- & affärsfilosofi och man får lära sig hur man kan bli framgångsrik i affärer genom att följa Jesus exempel. Kapitlen heter sådant som ”Jesus misslyckades aldrig att representera sin produkt” och ”Jesus visste att han inte behövde ro varje affär i hamn för att vara framgångsrik”. I det senare kapitlet skriver Dahlman:

De flesta framgångsrika säljarna säger att de vet att 14 av 15 människor kommer att säga nej till deras erbjudande. Detta inspirerar dem bara till att göra så många presentationer som möjligt, för att hitta den rätta köparen. Jesus lärde sina lärjungar hur de skulle tackla en avvisning: ”Och om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.” (Matt 10:14)
Så vi lämnar gungstolen nu. Vi greppar telefonen. Vi skriver det där brevet. Förr eller senare lyckas det. Det var något Jesus visste!

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 21)

Dahlman personifierar den hycklande frikyrkopastorn då han varit hårdför i moralfrågor och väldigt snar med att fördöma andras leverne samtidigt som han själv gjort en hel del snedsteg i livet. Han har bland annat ett par rattfylleridomar på sig, och nyligen gjorde han även en Paolo Roberto, vilket väl inte är den typ av affärsuppgörelser Jesus ska ha ägnat sig åt.

Dahlman borde kanske ha läst sin egen skrift Affärer på Jesu vis för lite levnadsråd. I kapitlet ”Jesus misslyckades aldrig att representera sin produkt” skriver han till exempel:

Lögnare och bedragare blir alltid avslöjade förr eller senare. Det kan ta veckor, månader och år men sanningen kommer alltid upp till ytan.

[…]

Framhäv och fokusera på fördelarna med din produkt. Men glöm inte att en ärlig relation är värd hundra avslutade affärer.

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 10)

I kapitlet ”Jesus lät inte andra människors uppfattningar om honom förändra hans självuppfattning” hade han hittat fler kloka ord:

Jesus strävade aldrig efter att ”se bra ut”. Han bara förblev god. Han försökte inte att uppträda trovärdigt. Han var trovärdig. Han kämpade aldrig för att få ett gott rykte. Han hade karaktär.
Varje framgångsrik person vill bli älskad och beundrad, men dina fiender och kritiker kommer aldrig att låta ditt rykte vara fläckfritt. Du måste vara höjd över allt klander.

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 33)

Som den slipade Jesusinspirerade affärsman Dahlman är vet han dock att slå mynt av sina snedsteg. Han har nyligen varit ute på en lång föreläsningsturné med anledning av sitt senaste boksläpp. I den nya boken Visst gör det ont när hjärtan brister ska han tydligen öppenhjärtigt tala ut om sitt gamla syndiga leverne och man ska enligt bokbeskrivningen få läsa om sådant som ”skilsmässa, sex, otrohet och alkoholism”.

Dock var det förargligt nog under just den här tala-ut-turnén som han gjorde sig skyldig till sexköpet han nu fått ett strafföreläggande för. På dagen stod han alltså hos någon lokal församling och talade ut om sitt gamla förkastliga leverne, för att senare på kvällen uppsöka en sunkig lägenhet för att köpa sex av en kvinna som han rimligen inte kunde ha en aning om hur hon hamnat där. Kanske använde han till och med pengarna han dragit in på dagens bokförsäljning.

På föreläsningsturnén sade han vidare bland annat: ”Och det är en utav mina bittra lärdomar under den här resan jag har gjort, att jag inte var uppriktig från början. Så mycket elände jag hade kunnat undvika!” Dahlman verkar dock inte heller ha varit uppriktig från början i polisförhören, för det krävdes enligt tidningsartiklarna tydligen flera förhör innan erkännandet kom.

Nåväl, hela den här tråkiga historien kan ju i alla fall användas som material till sin nästa bok och nästa bekännelse-turné.

       

       

Sajten pkjonas.se kommer framledes inte att ha något som helst samarbete med strippklubben Club Kino eller deras associerade verksamheter

För lite mer än fyra år sedan fick jag ett erbjudande om att mot några hundralappar i ersättning skriva ett sponsrat inlägg tillägnat erotikbutiken Kinoshopping. Jag kikade lite snabbt på deras hemsida och fann ingen anledning att avstå erbjudandet. De verkade främst saluföra sexleksaker för de som önskade krydda sexlivet en smula och jag är inte den som vill moralisera över vad folk har för sig i sovrummen i vårt avlånga land. Jag anser att allt är okej så länge alla inblandade är myndiga, allt sker frivilligt, ingen ägnar sig åt någon form av självskadebeteende och inga pengar byter ägare (såvida en kamera inte är närvarande, då blir det plötsligt okej).

Vad jag dock inte visste var att erotikbutiken Kinoshopping hängde nära samman med, och verkade i angränsande lokaler till, strippklubben Club Kino. Jag hade när jag kikade på sexshopens hemsida tyckt att det var lite märkligt att de var tillgängliga på telefon dygnet runt men tänkte att de kanske delade callcenter med andra onlinebutiker eller något åt det hållet. Efteråt insåg jag att det antagligen var den anställde i kassan på den dygnet runt-öppna strippklubben som hade hand om telefonen.

Hur som helst, när det gått upp för mig att sexshopen var direkt knuten till strippklubben kändes det givetvis väldigt sunkigt men jag teg och behöll mina smutsiga pengar. I fyra år teg jag.

Nu kan jag dock inte tiga längre då strippklubbens sunkighet nått nivåer som inte låter sig sopas under mattan. Aftonbladet och 200 sekunder har nämligen avslöjat att bland annat Club Kino pressar sina anställda att sälja sexuella tjänster. Med anledning av detta vill jag informera mina läsare om att denna sajt fortsättningsvis inte kommer att ha något som helst samarbete med Club Kino eller någon till dem knuten verksamhet.

       

       

Sverige i Nordkorea, Nordkorea i Sverige

Det har inte blivit av att läsa någon bok på länge. Nu i påskhelgen hade jag dock en del kvalitetstid, så jag läste Lovisa Lamms Ambassaden i paradiset: Sveriges unika relation till Nordkorea som jag fått i gåva av en bekant.

Författarinnan har en fascination för landet som hon verkar dela med många andra. Detta är dock inte främst en bok om Nordkorea, sådana finns i överflöd. Nej, detta är en bok om Sveriges speciella relation till det speciella landet. Det är förvånansvärt många trådar som vävs mellan de två länderna visar det sig.

Mellanstatliga relationer med den så väsensfrämmande nationen torde vara så nära exopolitik (politiska förbindelser med utomjordingar) man kan komma med båda fötterna på jorden. Det är dock inte bara staten Nordkorea som är märklig, så är som sagt också det svenska förhållandet till nationen. Exempelvis finns svenska officerare fortfarande stationerade i den demilitariserade zonen mellan Nord- & Sydkorea där man håller möten utan motpart eftersom Nordkorea lämnat samtalen för längesedan.

Drivkraften för de förvånansvärt livliga kontakterna är som så ofta annars främst penningen. Svenska exportföretag ser en ny och lovande marknad i Nordkorea. Svenska staten blundar för riskerna och går in och garanterar betalningarna. I slutändan blir det svenska skattebetalare som får bekosta kalaset eftersom nordkoreanerna visar sig oförmögna att betala.

Den svenska ambassadens verksamhet blir en absurd historia. Man är beskurna och har svårt att få till någon vettig verksamhet överhuvudtaget. Den nordkoreanska ambassaden i Stockholm är även den något utöver det vanliga. Ambassadtjänstemännen åker bland annat runt på mystiska irrfärder i småbyarna kring Skellefteå och blir så småningom tvungna att bekosta ambassadens verksamhet genom smuggling eftersom den nordkoreanska staten har svårt att få pengarna att räcka till.

Men det är inte bara staters och företags ageranden som avhandlas i boken. Lamm tar också upp individer som flyktingen Kim, en av få nordkoreaner i Sverige. Hon berättar också om de två svenska prostituerade som rekryterades till Nordkorea, även om hon aldrig lyckas få till stånd en intervju med någon av dem. Några episoder är lite lustiga. Svenskarna som är där för att jobba med ett gruvprojekt hamnar till exempel i konflikt med sina värdar efter att envisats med att julpynta rummet tillägnat den store ledaren där bara hans porträtt och skrifter ska finnas.

Tempot är högt och Lamm hoppar ständigt mellan de olika förloppen och individerna, som i en Jan Guillou-roman där flera handlingar flätas in i varandra. Det fungerar bra och boken är slut innan man hunnit öppna den.

Media: DN1, DN2, SvD.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nordkorea, Utrikesdepartementet, Utrikespolitik, Exopolitik, Prostitution, Kim Il Sung.

       

       

Jag har läst en bok

Jag hjälpte för en tid sedan till med en flytt och som tack för nyttjandet av mina muskler erhöll jag ett presentkort. För detta köpte jag senare en bok, nämligen Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Boken blev sedan liggande men när jag besåg och belyssnade författarinnan när hon höll ett föredrag om sin bok på Socialistiskt Forum i November blev jag sugen på att se vad hon plitat ned och bestämde mig för att läsa boken.

Prostitution och surrogatmödraskap är två företeelser som i förstone kanske inte tycks ha så mycket med varandra att göra. Även om det finns viktiga skillnader så är likheterna ganska många, i båda fallen görs till exempel kroppen till vara. Centralt i boken är begreppet reifikation. Både i prostitutionen och surrogatindustrin är det tänkt att man ska sälja sin kropps funktioner men det som låter som en enkel uppdelning i industrins propaganda visar sig inte fungera lika väl i verkligheten, människan låter sig inte så enkelt separeras från sin kropp.

Men det är faktiskt inte främst en bok om de båda företeelserna i sig utan snarare om argumentationen för att normalisera dem. Det är också här Ekman är som bäst, boken är ett stycke finfin argumentationsanalys där hon dissekerar förespråkarnas argumentation och visar på motsägelser. Bitvis är det väldigt raljant, utan att bli osakligt.

Även intressena bakom argumentationen synas. Man får bland annat stifta bekantskap med de märkliga fackföreningar som är så gott som tomma på de sexarbetare de säger sig företräda och till skillnad från vanliga fackföreningar aldrig är inblandade i några tvister med arbetsgivare. De tycks istället finnas till enbart för att underlätta en normalisering av verksamheten.

Hon är stringent och följer sina resonemang hela vägen. Ibland kan man tycka att det blir lite väl svartvitt. Är verkligen det surrogatmödraskap där inga pengar byter händer nödvändigtvis också något ont? Kan inte de undantagsfall där till exempel blivande mormödrar bär sina egna barnbarn åt sina infertila döttrar vara av ett annat slag än den där pengar byter händer? Nog för att det finns andra påtryckningsmedel än de likvida, men som överallt annars borde det väl finnas gråskalor.

Liknande inlägg på denna blogg: Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Feminism, Prostitution, Surrogatmödraskap, Argumentation, Antifeminism, Kajsa Ekis Ekman.

       

       

Intensifiera det enda politiskt korrekta torskfisket

Beatrice Asks groda angående kulörta kuvert till misstänkta sexköpare för några veckor sedan var tydligen en stundens ingivelse. Efter att på ett seminarium hört om prostituerades erfarenheter av tvång och övergrepp fick justitieministerns känslomässiga sida överhanden och förnuftet fick stryka på foten för ett slag. Hur juridiskt tveksamt Asks förslag än var så var dock hennes önskan om att se allvarligare på sexköp fullt förståelig. Det är faktiskt något orimligt i att man kan åka ut till en sjaskig lägenhetsbordell, unna sig ett traffickingoffer och komma undan med böter. Man begår då i princip samma brott som våldtäktsmannen med den enda skillnaden att man varit lite bekväm och betalat någon för att ta hand om våldsbiten åt en.

Motargumentet är att många av de varor vi konsumerar har samma problematik, någonstans på vägen har människor varit utsatta för tvång och farit illa. Det är svårt att köpa elektronik eller guld utan att det stänkt blod någonstans i processen. Skillnaden med den tänkta lägenhetsbordellen är att då stänker blodet framför dig och du skiter i det. En del skulle säga att avståndet till blodstänkandet är irrelevant då effekten ju i slutändan är densamma, du bidrar till en verksamhet som skadar människor. Någon roll borde det dock rimligen spela att du är den direkta förövaren.

Kanske är det dags att införa grovt sexköp för de allvarligare fallen. Från feministiskt håll har anförts att ett införande av grovt sexköp skulle devalvera brottet sexköp men så brukar vi sällan resonera när det gäller andra brott och det finns ingen anledning att göra så heller i detta fall. Är man orolig för det så kan man ju samtidigt passa på att justera straffet uppåt för sexköp av normalgraden. Det är kanske lämpligt att göra det, i dagsläget får de dömda tyvärr inte ens de blygsamma straff som lagen stadgar. Sexköpare får nämligen systematiskt rabatterade dagsböter, avslöjar P1:s Kaliber i ett reportage.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Prostitution, Sexköpslagen, Feminism, Torskar, Kaliber, Trafficking.

Bloggat: Alltid Rött Alltid Rätt – Mycket märkligt…

Media: DN, AB, SvD, Dagen.