Kärringstaten

Nästa bok att läsa ur högen jag införskaffade på högerradikala seminariet Identitär Idé blev Lars Holger Holms Kärringstaten utgiven av högerextrema bokförlaget Arktos.

Ska man tro baksidestexten så handlar det om en kampskrift med udden mot den svenska statsfeminismen men det är inte riktigt sant. Boken är nämligen väldigt spretig och den har betydligt fler måltavlor än vad man i förstone förmåtts tro. Holm vevar vilt med armarna och slår åt alla håll när han från sin exil i södra Frankrike på distans angriper den svenska politiska korrekthetens olika delar; främst feminism, mångkultur och hbtq-propaganda. Ett helt kapitel ägnas också åt Sveriges Författarfond som Holm menar enbart premierar politiskt korrekta författare. Holm klarar faktiskt inte ens av att hålla sig inom Sveriges gränser utan tittar också kort på USA vars utveckling han menar kontrollerats av ”judiska intressen”. Att författaren befinner sig mycket långt ute på högerflanken råder det knappast någon tvekan om.

Boken är ingalunda dåligt skriven men spretigheten, den lite spirituella stilen och de hätska angreppen på allt som kan uppfattas som politiskt korrekt ger känslan av att boken författats under inflytande av några glas rödvin.

I en inledande idéhistorisk bakgrund får protestantismen faktiskt en stor del av skulden för den enligt Holm verklighetsfrånvända jämlikhetstanke som det politiskt korrekta samhällsbygget vilar på. I bokens sista kapitel får vi slutligen veta vad Holm anser behöver göras för att Sverige ska räddas. Det handlar bland annat om att störta media- & kulturetablissemanget samt att återupprätta manligheten. Det sistnämnda tycks vara det viktigaste för det är nödvändigheten av manlighetens återupprättande som Holm ägnar pamflettens skälvande avslutande ord. Som en högerradikalernas Braveheart talar han i avslutningen direkt till sina läsare, eller i alla fall de av mankön:

vänder jag mig således beslutsamt till alla kloka män i riket med den envetna maningen att – oavsett de skillnader som i övrigt råder mellan era åsikter, erfarenheter och temperament – sluta er samman i aktiv kamp mot den förgiftande, reptilartade, tanketomma och känslolösa statsideologi, vilken idag, i kraft av den generella handlingsförlamning dess bett förorsakat, hotar att oåterkalleligen paralysera den svenska nationen för att därefter sluka den hel och hållen.

(Källa: Holm, L. H., Kärringstaten, s. 112)

En satirisk pamflett av Lars Holger Holm

       

       

Metapolitik och gammalt diskvatten

Jag har nu avverkat första boken ur högen jag införskaffade på årets upplaga av högerradikala konferensen Identitär Idé. Det blev Högern kommer tillbaka som är författardebut för Daniel Friberg, en av den svenska identitära rörelsens centralgestalter. Boken är nog främst tänkt att vara någon sorts introduktion till identitarism och nya högern för potentiella sympatisörer. Ska man försöka placera in identitärerna och nya högern i det svenska politiska landskapet så skulle man lite förenklat kunna säga att de nog hamnar någonstans mellan Sverigedemokraterna och öppet nationalsocialistiska grupper som Svenska Motståndsrörelsen.

Trots att Fribergs alster är ganska tunt så tar han upp vitt skilda spörsmål och blandar ganska friskt. Där finns relativt intellektuella resonemang kring det för identitärer centrala begreppet metapolitik. Där finns dock också överdrivet handfasta tips på hur de som är politiskt aktiva långt därute på högerkanten ska hantera snokande journalister:

Om du tror att du ligger i riskzonen för ett hembesök av vänsterjournalister kan du exempelvis med fördel ha en vattenhink ståendes innanför dörren, som du helt sonika häller över de spensliga, genusmedvetna och HBT-certifierade journalisterna när de ringer på din dörr med sitt kamerateam. Vattnet behöver inte nödvändigtvis vara kranvatten. Ett miljövänligare alternativ är att istället återanvända gammalt diskvatten eller motsvarande.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 32)

Fribergs bok har även ett litet genusavsnitt där han bistår dagens svenska kvinnor och män med råd. Man kan inte anklaga honom för att ha böjt sig för samtidens feministiska vindar. Fribergs råd till den svenska kvinnan är nämligen som hämtade ur någon moraliserande frågespalt i en veckotidning från 50-talet:

Värdesätt din heder. Glöm bort allt vad vänstern försökt pådyvla dig i och med ”den sexuella revolutionen”. I bästa fall har du bra föräldrar som gett dig en god uppfostran och lärt dig fundamentala saker som att det inte gynnar dina långsiktiga intressen att ingå sexuella förbindelser med en man första gången ni träffas, att det tvärtom är kvinnans återhållsamhet under den inledande fasen som möjliggör att förälskelse uppstår och gynnar varaktiga och sunda förhållanden. Även om män alltid kommer att försöka få dig i säng första gången ni ses – betrakta detta mer som ett test. Ett test som du misslyckas fatalt med om du ger efter. De flesta män kommer att ha mycket större respekt för dig om du ”håller på dig”, och det har absolut ingen betydelse vad de försöker lura i dig eller sig själva angående den saken.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 62)

Om kvinnan ser till att täppa till ordentligt på första dejten och därigenom vinner mannens respekt så väntar av Fribergs råd till den svenske mannen att döma därefter ett liv i underordning för henne:

Gå inte på jämlikhetsmyten. Detta kan inte understrykas tillräckligt. Män och kvinnor är fundamentalt olika och har olika rollfördelningar i såväl samhället som i en relation. Som man är det din uppgift att vara ledaren i familjen. Ge aldrig någonsin upp en millimeter av denna ledarroll – det är ovärdigt, kontraproduktivt och kommer att få katastrofala följder för bägge era liv – inte minst ert samliv.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 60)

I identitära tankesmedjan och bloggportalen Motpols redaktion återfinns ju numera enbart män sedan den enda kvinnan lämnat sällskapet. Att identitärerna trots en mindre hårdför framtoning än de rena nazistorganisationerna knappt lyckas tilltala några kvinnor överhuvudtaget är faktiskt lite märkligt. Till och med Svenska Motståndsrörelsen lyckas ju inkludera en del kvinnor i sin verksamhet. Men om den allmänna inställningen i den identitära rörelsen är den i blockcitaten ovan samt att kvinnor bör hålla käften, som Björn Herstad verkade anse i sitt anförande på Identitär Idé och för det erhöll publikens applåder, så är det kanske inte så märkligt ändå. Nu finns väl i och för sig ingen anledning för mig som ickesympatisör att gå runt och oroa mig för den bristfälliga kvinnliga representationen i en högerextrem miljö, men spekulera i varför saker och ting förhåller sig som de gör kan man ju alltid få göra.

I senare delen av Högern kommer tillbaka finns slutligen en ideologiskt färgad ordlista där definitionen av uppslagsorden skiljer sig ganska mycket från den gängse. På detta vis inleds till exempel definitionen av ordet ”rasism”:

Rasism är ett pejorativt begrepp som används bland annat för att beskriva européer som motsätter sig uppenbart skadliga politiska och sociala tendenser relaterade till invandring.

(Källa: Friberg, D., Högern kommer tillbaka, s. 102)

Sammanfattningsvis kan sägas att Fribergs lilla bok nog inte tillför något nytt men för den lille kvasiintellektuelle högerextremisten i vardande så är den säkert guld värd.

Daniel Fribergs handbok för den äkta oppositionen

       

       

Identitär Idé 2015 och jag

En bra bit ute på det politiska landskapets högerkant, någonstans mellan Sverigedemokraterna och de öppet nationalsocialistiska grupperingarna, huserar identitärerna. Det är förvisso inte någon enhetlig gruppering men det finns ändå några tydliga gemensamma drag som delas av de flesta identitärer. Man har exempelvis en påtagligt intellektuell approach och centrala är en rad högerradikala tänkare som inte är besudlade med direkta kopplingar till nationalsocialismen; dels tidiga nittonhundratalstänkare som Julius Evola, Oswald Spengler och Ernst Jünger; dels mer samtida som Guillaume Faye, Alexander Dugin och Alain de Benoist. Kännetecknande för identitärerna är också att man försöker bedriva så kallad metapolitisk kamp inspirerade av den marxistiske filosofen Antonio Gramsci och hans tankar kring begreppet ”kulturell hegemoni”. Man anser att det i slutändan inte är främst statsapparatens makt som är det viktiga utan snarare civilsamhället och prioriterat blir därför sådant som olika typer av kultursatsningar som ska leda till mer djupgående och beständiga förändringar. Gramsci hade också idéer om att de som var ute efter att förändra samhället bör infiltrera dess olika institutioner, exempelvis partier, för att med hjälp av dem sprida sina värderingar. Det var ju faktiskt bland annat för sina kopplingar till den identitära rörelsen som SDU:arna Gustav Kasselstrand och William Hahne blev uteslutna ur Sverigedemokraterna och frågan är om uteslutningen måhända satte stopp för ett identitärt infiltrationsförsök.

I Sverige är den identitära rörelsen främst representerad av tankesmedjan och bloggportalen Motpol samt bokförlaget Arktos. Högerextrema organisationen Nordisk Ungdom har också en hel del identitära influenser. Varje år anordnas vidare konferensen Identitär Idé. Jag har länge varit sugen på att besöka evenemanget och i år blev det äntligen av. Jag måste dock understryka att jag alltså inte sympatiserar med idéerna utan bara var där som representant för den nyfikna allmänheten.

Lördagen den 7:e november klockan 13 i Stockholm var det dags. Exakt var konferensen skulle äga rum fick vi dock inte veta i förväg utan vi fick istället ett SMS med samlingsplats dagen före. Man ville väl på så vis undvika att lokaluthyraren utsattes för påtryckningar samt eventuellt också minska risken för mötesstörningar. Vid samlingsplatsen skulle ledsagare hur som helst möta upp för att leda oss till den hemliga konferenslokalen. Mötesplatsen visade sig vara tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg. Jag var på plats punktligt klockan 13 och det fylldes snabbt på med ganska mycket folk kring uppgången. Och där stod vi alla och väntade, och väntade, och väntade. Ja, i nästan en hel timme väntade vi.

En mamma med två små barn frågade mig varför vi alla stod där och hängde, var det stopp i tunnelbanan? Jag kunde ju inte gärna säga att vi stod och väntade på att bli ledda till ett hemligt högerextremt möte utan sade istället att vi stod och väntade på en utdelning av gratisgrejer. Såhär i efterhand var det tur att hon inte blev nyfiken på vad för gratissaker som delades ut. Det hade kanske slutat med att hon och hennes två småttingar följt med på Identitär Idé.

När den oändligt långa timmen förflutit bröt vi äntligen upp och leddes längs gatorna i en identitär gåsmarsch. Det visade sig att evenemanget hölls i Armémuseums lokaler. De har ju faktiskt tidigare fått kritik för att ha inhyst en högerextrem tillställning då Svenskarnas Parti genom sitt Logik Förlag hyrde lokalerna och nu var det alltså dags igen.

En grov uppskattning är att det var runt 100 besökare och att cirka 10 av dem var kvinnor. Förutom den manliga dominansen var det dock en ganska blandad skara och endast en mindre klick hade man nog gissat hörde hemma på den yttersta högerkanten om man träffat dem på gatan. Där fanns en skara reaktionära unga punschpatrioter i kostym, där fanns några överåriga skinnskallar som tagit på sig finskjortan dagen till ära, och var faktiskt inte självaste Gustav Kasselstrand i egen hög person på plats eller tog jag möjligen fel? Så gott som alla besökare var dock hela, rena och städade med något enstaka undantag som såg ut som arketypen av en näthatande kommentarsfältherre; ovårdad, med stirrig blick och någon form av missbruks- eller psykiatrisk problematik i botten. För dricka och tilltugg stod för övrigt organisationen Nordisk Ungdom.

Att man inte var på någon vanlig konferens skvallrade redan småpratet i toalettkön om. Jag minns inte konversationen ordagrant men en av killarna i toalettkön sade till en annan kissnödig identitär något i stil med: ”Ja, vi är nog många här som gått vägen genom counterjihadträsket och tänkt att judar ju inte kommer fram på gatan och sticker en kniv i magen på en, innan man insett att det faktiskt är de som är orsaken till problemen”. Sådana konversationer hör man ju sällan i en ordinär toalettkö.

Förste talaren för dagen var faktiskt ingen mindre än navet i den svenska identitära rörelsen, Daniel Friberg; redaktör för Motpol, VD för bokförlaget Arktos och initiativtagare till Identitär Idé. Friberg inledde med att kritisera delar av ett anförande av Ingrid Lomfors rörande migrationsfrågor som hon höll på konferensen ”Sverige tillsammans” nyligen. Friberg fann det av någon anledning nödvändigt att betona Lomfors judiska bakgrund genom att peka på att hon var utbildad vid Hebrew University i Jerusalem och var generalsekreterare för judiska församlingen i Stockholm.

Friberg visade sedan lite dramatiskt klippta videos med pålagd ödesmättad musik i vilka man kunde se hur Europa översköljdes av migranter. I slutet av Fribergs lilla filmstund visades ett klipp med Barbara Lerner Spectre, grundare av judiska idéinstitutet Paideia. Just det klippet har blivit ytterst populärt på yttersta högerkanten eftersom hon i det säger precis vad de med antisemitiska böjelser vill höra, nämligen att judarna spelar en central roll i transformeringen av Europa till en mångkulturell kontinent.

Efter videon gick Friberg tal in i någon sorts Braveheartfas och han försökte elda åhörarna. Han frågade retoriskt: ”Frågan är vem som är starkast i dagens Europa? Nybyggarna som kommer nu, eller vi!? Jag tänker se till att det blir vi!” och fick publikens applåder. Frågan var dock hur det hela skulle gå till.

Friberg underströk att vi hade en historisk möjlighet som vi inte fick missa och citerade en av identitärernas husgudar, Oswald Spengler: ”Mindre organiserade grupper har upprepade gånger genom historien lyckats påverka samhällsutvecklingen genom att tillämpa genomtänkta strategier.” Här måste jag dock inflika att var det något identitärerna definitivt inte var så var det just organiserade. Inte bara fick vi vänta vid Östermalmstorg en hel timme utan dagens hållpunkter flyttades dessutom fram rejält utan att någon förklaring gavs. Om det är detta som är den enda sanna oppositionen, som identitärerna föredrog att kalla sig, så sitter nog regimen tämligen säkert.

Nåväl, hur skulle man då rent praktiskt få till stånd den av identitärerna önskade förändringen av samhällsutvecklingen? Kanske kom svaret mot slutet av Fribergs anförande när han ställde ännu en retorisk fråga, ”Frågan är, kommer vi att lyckas?”, följt av ännu en liten filmsnutt som väl skulle utgöra svaret på hans fråga. Videoklippet var en stridsscen ur HBO-serien Vikings i vilken nordmännen dödade ett antal fiender på slagfältet. Det framgick inte om videon skulle tolkas bildligt eller bokstavligt. Menade Friberg att vi precis som våra förfäder vikingarna skulle hacka ihjäl våra motståndare? Friberg avslutade hur som helst med att hävda att vi kunde välja mellan att ”följa Ragnar Lodbrok eller Gustav Fridolin” och sade ”Jag har gjort mitt val! Ställ mitt mjöd på kylning i Valhall!”

Det stora namnet på talarlistan var dock inte Friberg. Det var istället Guillaume Faye som ju är en av nya högerns portalgestalter. Han var så där franskt spirituell och hade såpass yviga gester att han slog ner dricksglas i golvet. Han var tyvärr också så där franskt usel på engelska och det var ofta svårt att förstå vad han sade.

Faye har tydligen fått kritik från andra på yttersta högerkanten för att inte vara tillräckligt kritisk mot judiskt inflytande och judarna nämndes knappt i hans anförande på Identitär Idé. Faye fokuserade istället nästan enbart på hotet från Islam och han skrädde inte orden. Faye begagnade sig av krigsretorik och använde termer som invasion om den pågående utvecklingen. I slutändan handlade det om demografi, menade Faye. Muslimerna födde fler barn och sådant som ”abortionism” och ”homosexualism” höll nere de vitas födelsetal. Vi hade av våra illasinnade eliter också uppfostrats till självdestruktiv ”etnomasochism” och ”xenofili”. Den lösning Faye såg framför sig var någon sorts etnisk allians mellan vita folk från Nordamerika i väst till Sibirien i öst, något som inte verkade vara okontroversiellt i sällskapet ty han fick bara spridda applåder från publiken när han pläderade för det.

Konstnären Markus Andersson berättade därefter om hur konsten hade blivit ”Pervers, hycklande, trångsynt, förljugen”. Det hade den inte bara råkat bli av sig själv utan konstscenen hade enligt Andersson ”våldtagits av propagandistiska intressen”. Det handlade bland annat om att CIA infiltrerat Europas kulturscen. Andersson visade också lite exempel på perverterad konst som enligt honom bara handlade om att skymfa och tydligen rörde det sig om någon form av psykologisk krigföring mot folket från maktens sida. Traditionell föreställande konst, som Andersson själv utövade, var tyvärr marginaliserad eftersom den aktivt motarbetades. Hans världsbild var minst sagt konspiracistisk men en rak fråga från publiken angående judens roll i det hela duckade dock Andersson och svarade ganska svävande.

Björn Herstad, som nyligen grundat det kristna och konservativa idéinstitutet Dackeinstitutet som ska erbjuda elitutbildningar till politiskt aktiva, var kvällens näste talare. Herstad har varit i hetluften ett flertal gånger. Han har tidigare varit aktiv i både MUF och KDU och var bland annat kontroversiell ordförande för KDU i Värmland. Numera är han sedan länge etablerad på den yttersta högerkanten och har där synts i många olika sammanhang.

Av Herstads anförande på Identitär Idé att döma kunde man snabbt sluta sig till att ordet ”naturligt” var något av hans favoritord och Herstad hade försett allting han gillade med den stämpeln.

Alla former av preventivmedel var uteslutet enligt Herstad. Han menade att preventivmedel inte bara dödade familjen, utan hela vår civilisation. Han sade att han höll med Pat Buchanan om att P-pillret var västerlandets självmordspiller. Ja, Herstad gick så långt att han sade: ”Att ha sex utan att vara öppen för att få barn är emot den naturliga ordningen, det är att leva i falskhet.” Den inställningen lär leda till jättestor sexuell frustration eller jättestora familjer som i den berömda Monthy Python-sången ”Every sperm is sacred”. Herstad är mycket riktigt också någon form av ärkereaktionär katolsk fundamentalist. Skolplikten var han tydligen också emot eftersom han menade att det innebar att staten ägde våra barn. Kanske lika bra att man sköter utbildningen hemmavid i och för sig, med Herstads sexualmoral lär ju varje familj bli lika stor som en skolklass.

För att slå sönder Herstads naturliga ordning hade för övrigt fienden, vilka de nu var, två idépolitiska verktyg till sitt förfogande; socialismen och liberalismen. De två ideologierna hade fått kraft från var sin synd, socialismen från högmodet och liberalismen från lusten. Herstad tryckte på varje individs eget ansvar att i sin vardag upprätthålla den naturliga ordningen och vår kultur. Det var väl också detta som var tänkt att utgöra kärnan i hans föredrag, man skulle leva som man lärde eftersom samhället upprätthölls av individerna.

Trots den accelererande migrationsströmmen tycktes det ändå ofta vara genusfrågor som provocerade identitärerna mest. Enda gången Herstads tal avbröts av spontana applåder var mycket riktigt också när han angrep feminismen, eller snarare angrep han nog faktiskt kvinnosläktet i sig. Herstad citerade ett gammalt tyskt talesätt: ”Mannen håller budorden och kvinnan håller tyst” och erhöll publikens uppskattande applåder. Jag hade tidigare applåderat när resten av publiken gjorde det trots att jag ju egentligen inte sympatiserade med vad som sades. Jag hoppas därför verkligen att jag inte hamnade på deras video från tillställningen och ivrigt ses applådera diverse hemskheter. Just denna gång lät jag dock bli att applådera då jag kände mig beklämd å de få kvinnliga identitärernas vägnar. Herstad och de som applåderade honom sade ju i princip åt dem att hålla käften. Han hade precis innan tryckt på vikten av gentlemannamässighet och artighet men att be halva mänskligheten hålla tyst borde väl knappast vara varken gentlemannamässigt eller artigt. I det tre minuter långa smakprovet nedan kan den nyfikne lyssna till Herstads utläggning om kvinnornas roll i samhället samt avslutningen på hans anförande.

Dackeinstitutets grundare

Näste talare; författaren, översättaren och violinisten Lars Holger Holm, angrep också feminismen då han berättade om sin nya bok Kärringstaten. De sista talarna, en inbjuden lettisk nationalist och förlaget Arktos John Morgan, missade jag tyvärr då det ständiga väntandet tröttat ut mig vilket ledde till att jag gick hem i förtid. Som tidigare nämnts fick vi ju vänta länge vid Östermalmstorg och därefter flyttades konferensens start fram ytterligare. Schemat var dessutom väldigt luftigt redan från början med mycket pauser, vilket väl kanske berodde på att de ville ge tid för minglande som skulle stärka de högerradikala nätverken. Något identitärt minglande var ju jag dock inte intresserad av. Oftast brukar jag se till att släpa med mig någon när jag ska gå på knasigheter, såsom exempelvis nyandliga mässan Harmoni-expo, men denna gång fann jag det inte lämpligt på grund av de extrema politiska förtecknen. Jag hade nog dock behövt lite sällskap för att mäkta med dagen.

Jag såg dock till att få en hel del identitära idéer med mig hem. Det blev nämligen att köpa en ganska tjock bunt böcker från evenemangets två bokbord. Från Arktos bokbord köpte jag Daniel Fribergs debutbok Högern kommer tillbaka samt en bok med samlade texter signerade extremhögerns självutnämnde intellektuelle gigant, Jonas de Geer. Det blev också två manifest; ett från Alexander Dugins eurasiska rörelse och ett från Alain de Benoists franska nya höger-organisation. Vidare köpte jag skönlitterära Morning Crafts av Tito Perdue. Boken handlar tydligen om en pojke som blir bortförd till en ensligt belägen elitskola där några excentriska lärare försöker fostra en grupp kidnappade gossar till en elit som ska bevara ett uns av klassisk kultur i en degenererad tid. Pojkarnas huvuden fylls därför med sådant som gammalgrekiska och klassisk musik. Det låter som någon form av psykologisk thriller men det intressanta är, om jag efter att enbart ha läst baksidestexten förstått allt rätt, att de som i vanliga fall skulle vara berättelsens skurkar istället verkar vara hjältarna. Kidnappningen och hjärntvätten verkar nämligen framställas som något gott.

Från Lars Holger Holms bokbord köpte jag tidigare nämnda Kärringstaten, hans uppgörelse med feminismen. Jag köpte också en bok som Holm fått tillsägelse av arrangörerna att inte saluföra men som han ändå sålde under bordet, nämligen Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål av Adolf Hitler. Enligt Holm skulle det röra sig om någon sorts uppföljare till Mein Kampf. Jag visste inte ens att det fanns någon uppföljare och uppföljaren brukar ju alltid vara sämre, men jag köpte ändå boken. Enligt Holm skulle Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål ge en mer nyanserad bild av Hitler och det var faktiskt Holm själv som översatt verket.

Recensioner av alla böcker kommer här på bloggen förr eller senare, möjligen med undantag för Hitlers andra bok som kändes övermäktig att ta sig igenom när jag bläddrade i den.

Annars, väl mött på Identitär Idé 2016 på en hemlig plats nära dig!

       

       

Penisstegar och sånt

Jag har precis läst Handen som gungar vaggan, en rykande färsk nyutgiven bok direkt från tryckeriet. Författaren Jonas Nilsson är nog dock egentligen betydligt intressantare än sin bok. Han tycks länge ha rört sig inom den högerextrema miljön, på senaste tiden i kretsen kring mediaprojektet Motgift. Boken är för övrigt också utgiven på deras förlag. Nilsson har dock många strängar på sin ideologiska lyra och förenar tydligen sina högerextrema böjelser med att vara både libertarian och jämställdist, det senare en sorts antifeminist. Han har dessutom nyligen åkt till Ukraina för att göra högerextremisten Mikael Skillt sällskap. Denne har ju under en längre tid stridit för Ukraina i högerextrema Azovbataljonen. När det uppdagades att Nilsson rest till Ukraina fick han skarp kritik på nynazistiska Svenska Motståndsrörelsens sajt Nordfront. Svenska Motståndsrörelsen hör ju till de inom den högerextrema miljön som nog tydligast tagit ställning för Ryssland i den pågående konflikten eftersom de menar att Ukraina är judekontrollerat. Att strida för Ukraina är närmast att betrakta som förräderi mot den nationella rörelsen tycks de mena. Det är dock oklart exakt vad Nilsson ska göra i Ukraina, det är faktiskt inte alls säkert att han ska strida. Detta är för övrigt inte första gången Nilsson hamnat i en intern konflikt inom den svenska högerextrema miljön.

I boken Handen som gungar vaggan är det dock inte högerextremisten Nilsson vi möter utan det är istället jämställdisten Nilsson som fått hålla i pennan. Det handlar alltså om någon sorts antifeministisk kampskrift. Redan i bokens inledning låter Nilsson oss få veta vilken hans grundläggande inställning till feminismen är.

Då feminismen som politisk ideologi baseras på (bortsett från möjligen liberalfeminismen, beroende på tolkning och definition) initierande av våld via tvång så är den att betrakta som ond per definition. Det är alltså korrekt att säga att desto mer feminism (radikalfeminism) desto mer ondska.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 11)

Nilssons syn på förhållandet mellan man och kvinna är vidare inte direkt tidsenligt och i flera av bokens resonemang verkar sådant som kvinnors inträde på arbetsmarknaden faktiskt gått honom helt förbi.

Man kan sammanfatta det med att kvinnan bidrar med skönhet (fertilitet och sex) till förhållandet och mannen med resurser. Mannen som alfahane karakteriseras just som statusfylld, resursstark och självklart gärna snygg, men det är mer ett önskemål än ett måste, samtidigt som alfahonan kan kännetecknas som den 19-åriga hejaklacksledaren, som alla fotbollsspelare suktar efter.

Kvinnans skönhet avtar med åldern och mannens resurser ökar istället, vilket medför att kvinnor är som mest attraktiva på marknaden upp till cirka 25 års ålder och för män från cirka 30 år och uppåt utan en egentlig övre gräns, vilket om något faktiskt skulle kunna tillskrivas som ett verkligt ”manligt privilegium”.

Kvinnan har därmed ett ganska smalt tidsfönster för att få så mycket valuta för pengarna som möjligt. Efter 25 riskerar de att inte längre vara förstahandssorteringen, så det gäller att göra det bästa av tiden.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 36-37)

Boken består dock inte bara av kritik mot feminismen och pläderande för ett föråldrat förhållande mellan man och kvinna. I baksidestexten utlovas att boken ska ge ”värdefull inblick i det kvinnliga psyket” och jag tycker att Nilsson då och då faktiskt går över gränsen till ren misogyni. Ofta beskrivs kvinnor som förslagna och opålitliga, som till exempel i resonemanget nedan angående fejkade graviditeter.

Man kan se det som att den unga kvinnan som attraherar männen via sin skönhet, vilket resulterar i en massa erigerade penisar runtomkring sig som hon kan klättra uppför, likt en stege.

Målet är att komma högst upp till den mest resursstarka penisen som hon tror att det är möjligt för henne att få. Men när hon blir äldre, när hon passerar 25-årsåldern och skönheten och attraktionen börjar avta, minskar också antalet chanser till vidare klättring, hennes förmåga till att få erigerade penisar har avtagit och kvar finns det bara några slaka alternativ. Hon gick från att klättra på en stege till att nu klättra på ett rep, och alla som har sett tjejer försöka klättra uppför ett rep vet att det inte längre handlar om att klättra, utan enbart att hålla sig kvar, att inte ramla ner.

Det händer att män ibland råkar ut för kvinnor som är beredda att lura och bedra eller gå över lik för att inte tappa taget om den slaknande penisen och trilla ner.

Att kvinnan hävdar att hon är gravid är en strategi som använts stundom. Bara i min egen bekantskapskrets har det hänt flertalet gånger med gravida flickvänner, som plötsligt får missfall. Det i sig är inget konstigt, det händer ibland att kvinnor blir gravida och får missfall, vilket givetvis är tragiskt om paret önskade en tillökning.

Det är inte det som är oroväckande, utan det är det först när det används som ett vapen mot killen för att antingen pressa honom, eller att ha en förevändning för att kunna bli sambo eller att hon vill få den där efterlängtade ringen.

Falskgraviditetsindustrin stannar inte bara vid lögner och svek, den omsätter även pengar. Kvinnor som känner att deras förtroendekapital är lågt gentemot deras man, kan nu stärka sitt påstående om sin graviditet med ett falskt graviditetstest. Ett test som visar positivt då kvinnan kan köpa urin från gravida kvinnor över internet.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 52-54)

Man kan givetvis undra hur vanligt förekommande det är att man över nätet beställer urin från gravida kvinnor, det torde väl inte röra sig om någon omfattande handel. Tankar kring graviditet är faktiskt något Nilsson ägnar flera kapitel åt. Han argumenterar bland annat för det något udda förslaget att kvinnor i konsekvensens namn under vissa omständigheter ska kunna tvingas till abort av mannen om denne inte vill bli förälder eftersom kvinnan ju har det valet. Det skulle vara intressant att få veta hur det skulle gå till när något sådant verkställs i praktiken.

Nilsson måste sägas vara ganska rabiat och målar med bred pensel boken igenom. Ej heller verkar han dra sig för att göra kvinnor kollektivt ansvariga för diverse saker.

Vill ni kvinnor istället inte bli objektifierade, vilket man får höra stup i kvarten att ni inte vill, eller den ständiga sexualiseringen eller att man först och främst kommenterar kvinnans utseende för att sen möjligtvis i andra hand att man kommenterar vad hon fört fram.

Det hela är väldigt enkelt; vill ni inte längre bli ”utsatta” för denna hemska behandling av iakttagande män som klär av er med blicken – det är bara att sluta med er förbaskade fördumning av er själva. Sluta framhäva att era främsta attribut skulle vara er putmun, rumpa och bröst. Sluta spexa ut er till sexiga clowner vars enda trick är att locka till er en resursstark penis.

Sluta med era statussymboler som visar att ni är för fina för förvärvsarbete, med era långa naglar, höga klackar, tajta kjolar. Allt för att visa männen att ni är så fina att ni inte behöver arbeta, ni är så fina så andra är beredda att arbeta åt er – vilket mannen gladeligen anmäler sig frivilligt till, och visar sig fullt kapabel till uppgiften genom att bjuda på drinken.

Grattis, du får saker ”gratis” och han får sex.

(Källa: Nilsson, J., Handen som gungar vaggan, s. 40-41)

Inte ens i den här sortens litteratur saknas ju dock helt poänger. Ibland pekar Nilsson faktiskt på situationer där män är förfördelade på grund av sitt kön. Alltsomoftast är det dock resonemang som, likt i citaten ovan, känns som om de härrör från ett gäng berusade grabbar med knepig kvinnosyn.

Handen som gungar vaggan

       

       

Radio Nordfront om nazistisk barnuppfostran

EXPO Idag skrev häromdagen om hur poddar på senare tid blivit ett allt viktigare medium för svenska högerextremister genom vilka de kan sprida sitt hatfyllda budskap. Även om jag själv förvisso är ohälsosamt fascinerad av tankar från yttersta högerkanten har det under åren dock ändå bara blivit att lyssna på enstaka avsnitt av etablerade Radio Framåt/Motgift samt några episoder av närradioveteranen Gunnar Anderssons mer obskyra podcast.

När den högerextrema poddhimlen nyligen fick två nya stjärnor på sin himmel såg jag dock till att följa de båda från avsnitt ett. Dels handlar det om identitära bloggportalen Motpols podcast som presenterar en högerextremism som faktiskt har visst intellektuellt djup. Dels handlar det om radikala Svenska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront i vilken organisationens Emil Hagberg, Robin Palmblad och Martin Saxlind tar emot en ny gäst varje vecka.

Senaste avsnittet av Radio Nordfront var kanske det intressantaste hitintills. Det var faktiskt också det första i vilket en kvinna var gäst, nämligen Paulina Forslund, åttabarnsmor och livsstilsredaktör på sajten Nordfront. Eftersom Paulina har en stor familj kom också en stor del av avsnittet att handla om barn och barnuppfostran.

Är det något som slår en när man lyssnar på dessa poddar från yttersta högerkanten är det att, med undantag för sina aparta åsikter och att vissa av dem ägnar sig åt politiskt motiverad våldsutövning, så tycks faktiskt de nynazistiska profilerna ändå vara som folk är mest. Svenska motståndsrörelsens Emil Hagberg verkar till exempel ha samma problem som många andra föräldrar med bråk kring TV-apparaten, om än av lite andra anledningar. Hagberg berättar lite upprört en bit in i avsnittet:

Det har hänt att mina barn har suttit och kollat på någonting, någon sådan här serie, och så har jag bara gått förbi och sett det och blivit rosenrasande och sagt: nu stänger ni av TV:n! Då har ju inte de någon förståelse för att det är en massa judiska producenter som sprider ett budskap som inte är direkt påtagligt. Sånt fattar ju inte de! Så jag tror att många kan ha svårt med den här pedagogiska biten, i alla fall har jag det, för man blir så tokig.

Att man inte uppskattar allt förskolan gör är ju inte heller alltför ovanligt. Robin Palmblad berättar om hur han faktiskt har lite problem med värdegrunden på förskolan där hans barn går:

På mina barns förskola där har de en stor logga i taket där det står ”Alla är lika värda” så det är precis som du säger, en hjärntvätt. De här budskapen pumpas in från barnsben så att säga.

Även om veckans gäst Paulina Forslund pläderar för ett starkt kvinnoideal påminner tydligen, om jag nu förstått allt rätt, hennes idealförhållande mellan man och kvinna om någon sorts uppgjord wrestlingmatch där den ene i slutändan ska visa sig vara lite starkare än den andra. Hon säger:

Jag vill uppfostra mina flickor till att vara riktigt starka också, för jag tycker att det är ett ideal för oss alla och att det alltid har varit det. Bara för att man är kvinna så behöver man ju inte vara vek och blid och tiga i församlingen utan man ska ju sträva efter att vara så stark som möjligt. Och då ska det ju förhoppningsvis, jag brukar säga det till min dotter som är åtta, att hon ska ju förhoppningsvis hitta en man när hon blir äldre som är starkare än vad hon är och hon ska ju utmana honom då. Eller hur? Det måste ju vara någon som man kan mäta sig med.

Det är faktiskt lite svårt att säga när nynazisterna i Svenska Motståndsrörelsen är ironiska, för de är faktiskt det ibland. Min kvalificerade bedömning efter att ha lyssnat på alla avsnitt av Radio Nordfront är dock att Emil Hagberg inte är ironisk när han i senaste avsnittet ger uttryck för ett missnöje med de lekar barnen av idag ägnar sig åt, eller snarare inte längre ägnar sig åt:

Det finns ju småpojkar som aldrig har lekt krig i vårt mesiga, urballade samhälle!

Förskola med inriktning mot krigslekar skulle kanske vara något för Hagberg?

       

       

Har feminismen gjort att hundratusentals barn gått under på dagis?

Maranatarörelsen under Arne Imsen var en sekteristisk kristen församling med kontroversiella åsikter rörande sådant som homosexualitet och abort. Mest ökända var de dock kanske för sitt vurmande för barnaga. Arne Imsen dog 1999 men församlingen lever vidare även om det varit ganska tyst om dem på senare år.

För ett antal år sedan beställde jag en liten bunt böcker från Maranatarörelsens bokförlag. En av böckerna var Fortsätt kampen! i vilken man samlat några av de sista bibelstudier Arne Imsen höll i. Först nu har det blivit av att läsa boken i sin helhet. Att ta sig igenom boken gick faktiskt förvånansvärt lätt. Imsen har ett väldigt högtravande, teatraliskt språk vilket gör det till ganska underhållande läsning.

Förutom favoritämnena homosexualitet, abort och barnaga avhandlas i boken också den kristna församlingens roll, dess problem med interna slitningar och hur man ska undvika den förtappade omvärldens påverkan. Vidare tycker jag mig mellan raderna då och då kunna utläsa Imsens försök till kontroll över församlingsmedlemmarna.

Bokens höjdpunkt är nog de två bibelstudier i vilka Imsen avhandlar feminismen. Det visar sig faktiskt att feminismen är roten till allt ont i världen och dessutom har uråldriga anor.

En del nedbrytande och upplösande ting som är orsaken till det vi nu ser ta gestalt ute i världen på vissa områden har sin upprinnelse, förutsättning och utveckling i feminismen.
Feminismen är en faktor att räkna med, för det var feminismen som slet barnen från deras mödrar. Det var feminismen som slet makarna från varandra, och gjorde dem till produktionsfaktorer i vårt samhälle, bl.a. med jämlikhetsideal på programmet. Det var feminismen som skapade löje och förakt för skapelsens ordning, och det var feminismen som förde fram kraven om fria aborter.
Feminismen står bakom att sjuhundratusen människoliv under de senaste decennierna har släckts redan i moderlivet. Så fientligt, så primitivt, så vidrigt att det finns ingen möjlighet för vår hjärna eller vår känsla att omfatta det. Det är feminismen som uttalat sitt djupa förakt för aga och som är upprinnelsen till den nya agalagstiftningen.
Det är feminismen som också drivit fram antidiskrimineringslagen. Vi skulle kunna räkna upp flera ting. Men för att göra det kort: Feminismen har sin upprinnelse i Sodom och feminismens moder är Lots hustru.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 86)

Puh! Men det slutar inte där.

Feminismen är upprinnelsen till agalagen och antidiskrimineringslagen. Feminismen har skapat förutsättningar för fria aborter. Den har skilt makar från varandra, eftersom det är outhärdligt att leva tillsammans på grund av de rent individuella krav som feminismens egoism och materialism ställer. Feminismen är orsaken till homosexualiteten. Feminismen är orsaken till att människor inrättar dagis. Föräldrar skickar barnen ifrån sig, skiljer modern ifrån sina barn, skiljer makar åt och reducerar mor till en produktionsfaktor. Detta är förfärligt. Vad det lider kommer det att visa sig att inte bara de människoliv som fråntagits rätten till existens redan i moderlivet har blivit likviderade. Tänk på de hundratusentals barn som gått under på dagis – gått under som mänskliga varelser.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 97)

Av ovanstående två citat kan man sluta sig till att Imsen inte gillar feminismen. Något annat han inte gillar är långhåriga män och det är han inte ensam om. Det tycks nämligen, enligt Imsen, ha blivit ett arbetsmiljöproblem för Vår Herres anställda.

Det finns en feminism som egentligen är väldigt obehaglig, fastän den blivit bejakad och idag är ett kulturmönster. Det är väldigt obehagligt upptäcka att männen låter sitt hår växa så det blir långt. Och så sätter de olika ringar i öronen. Det där tycker många inte är någon fara. Och det är det väl inte, om man nöjer sig med det korta tidsperspektivet så att man ser till horisonten. Men om vi ska blicka bortom horisonten och ha evighetsperspektivet över vårt liv så är det inte likgiltigt.
Om man i sitt livsmönster demonstrerar ett påtagligt förakt mot skapelsens ordning så hånar man i realiteten, om man än inte bekämpar, Skaparen, som gjort oss till man och kvinna för att vi skulle vara det.
Vi ska ju ha en miljö så att änglarna trivs ibland oss. Men om vi hånar Skaparen, så kan det inte leda till annat än att dessa som han utvalt till tjänsteandar för dem som ska ärva frälsning, blir bedrövade och rapporterar hem till höjden.
Man märker nästan på atmosfären när himlen sörjer, Anden är bedrövad och änglarna inte trivs. Änglarna trivs inte där mannen gör sig till kvinna och kvinnan till man, för det är ett förakt mot könet. Könet är inget som vi fixat eller hittat på. Det har Gud skapat och skapelsens ordning ska upprätthållas ända till slutet. I denna skapelsens ordning heter det att mannen är kvinnans huvud såsom Gud är Kristi huvud och Kristus är församlingens huvud. Här kommer problemen.
Vi måste be om nåd att kunna ta emot detta budskap utan att känna oss personligt attackerade. Men om vi öppnar vårt hjärta för sanningens ord, då finns alla möjligheter att bli befriade, för sanningen gör fri!
Med feminismen kommer det inställsamma smickret, lismandet, smilet; kort sagt, allt detta oäkta som vi är mästare på att spela. Då börjar den religiösa teatern. Men också hotet och det brutala våldet. Det finns ingen gräns på vad vi kan åstadkomma. Vi behöver verkligen sanningens ord.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 90-91)

Hoppsan! Det tycks kunna få fruktansvärda konsekvenser om man inte ber frisören klippa kort i nacken.

Det är inte bara så att männen blir feminiserade, vilket i och för sig är äckligt – dessa feminina män med långt hår. Det är något med dessa feminina män som gör att de är mycket farliga. På ett alldeles särskilt sätt kommer de genom sin sentimentalitet att skapa relationer som är förödande, därför att de är baserade på lögn och leder fram till förljugenhet.

(Källa: Imsen A., Fortsätt kampen!, s. 94)

Jag har faktiskt lite svårt att förstå Imsens agg mot långhåriga, feminina män. Kristus, frälsaren själv, brukar ju avbildas med långt hår och en förhållandevis androgyn framtoning.

Fortsätt kampen

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare läst och skrivit om teologie doktor Sylvanus Stalls kampskrift mot självbefläckelse, Hvad en gosse bör veta.

Inlägg på andra bloggar om Maranatarörelsens produktioner:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om Arne Imsens bok Kärleksfull aga eller kränkande misshandel.
På bloggen Katastrofala omslag kan man titta på två av maranatarörelsens festliga skivor: Jesus kommer! – Arne Imsen sjunger med församlingen och Åter till Bibeln – Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping.

       

       

I detta bögfeministiska “Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

‘Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ‘stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ‘Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Första maj i Uppsala ännu en gång

Ännu en första maj i Uppsala är avklarad. I år blev det att hänga på Kristdemokraternas manifestation för familjen som brukar dra förvånansvärt stora skaror. De hade imponerande uppslutning även i år. Marcus Birro inledde och beklagade sig på ett teatraliskt Birroskt vis över att inte ens Kristdemokraterna stod upp för kristendomen längre.

Näste man ut var kristdemokratiske riksdagsledamoten Mikael Oscarsson som inte ville att några socialdemokrater, vänsterpartister eller folkpartister skulle bestämma över sådant som Oscarsson menade var familjens angelägenhet. Han redogjorde också för förslag som skulle stärka familjen. Han ville ha en ny konsekvensbeskrivning vid varje politiskt beslut, man skulle reda ut hur familjen påverkades av beslutet. Det skulle alltså gå till ungefär som när man gör en miljökonsekvensbeskrivning fast för familjen. Han ville vidare inte ha någon individuell föräldraförsäkring samt att vårdnadsbidraget skulle höjas.

Relativt färske kristdemokraten Lars Adaktusson pratade sedan bland annat om psykisk ohälsa bland barn och unga och behovet av trygga familjeförhållanden för att motverka detta.

I den avslutande utfrågningen klev förutom de tre ovan även barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin känd från P4-programmet Knattetimmen upp på scenen. Hon gjorde bland annat ett utfall mot statsfeminismen, ordet hen och genusforskare som fick publiken att jubla. Den intresserade kan lyssna på utfallet nedan.

Familjeplakat
Plakat från Kristdemokraternas tåg.

Finn ett fel
Intressant var för övrigt att Kommunistiska partiet i år skippade den nordkoreanska fanan som de haft i täten av sitt tåg både 2011 och 2012. Förutom partiets egna fana återfanns längst fram i årets tåg den palestinska, den kubanska och den sovjetiska. Man undrar om någon diskussion låg bakom bortplockandet av den nordkoreanska fanan. Övrigt värt att notera var att i Kommunistiska partiets tåg och på deras talarlista återfanns Mohamed Omar, aktuell med en progressiv moské. Hans tal skulle dock tydligen handla om Syrien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Axess magasin i retrospektiv

Jag såg senaste numret av Axess magasin i tidningsstället på Pressbyrån häromdagen. Temat var vår bild av döden, mycket passande nu när mörkret och kylan sänkt sig över Sverige. Trots det kommer jag inte att läsa numret. Axess magasin är nämligen numera död för mig, jag har avslutat prenumerationen och tidskriften trillar inte längre ned i min brevlåda. Det är kanske därför läge att blicka tillbaka och minnas den tid jag och publikationen hade tillsammans.

Förra hösten skrev jag i inlägget Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen om intervjun med filosofen Roger Scruton i tidskriften. Han var aktuell med en bok där han med utgångspunkt i konservatismen presenterade förslag till lösningar på vår tids miljöförstöring. Man kunde dock fråga sig hur kapabla de sammanslutningar han vurmade för, hembygd och nation, egentligen var när det gällde att ta itu med globala miljöproblem.

Mer naturresursproblematik, i Två rätt av tre för Axess magasin skrev jag om det nummer av Axess magasin som bland annat hade vår framtida livsmedelsförsörjning som tema. Två av artiklarna var mycket givande. Man gav sig dock i en tredje artikel i kast med att försöka försvara den på senare år så bespottade etanolproduktionen, ett ganska hopplöst företag.

I Axess magasin dissekerar feminismen som jag skrev i början av detta år tittade jag som hastigast på tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat. Jag var inte direkt saklig men det var inte de citerade harangerna från Axess magasin heller.

I det senaste inlägget, Axess magasin slår ett slag för porrberoende, skrev jag om när sexuella revolutioner var temat. I ledaren blev herr Lundberg närmast postmodernistisk när han menade sig ha genomskådat vår tids sexuella tabun. I en av temaartiklarna fick vi sedan lära oss av den kontroversielle populärvetenskaplige författaren Göran Burenhult varför kvinnor och män fungerar olika sexuellt.

Det är inte annat än att man blir lite tårögd när man tänker tillbaka på den tid jag och publikationen fick tillsammans.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Den alternativa verkligheten efter den jämställdistiska pubträffen

Någon gång i slutet av förra vintern hade jag planerat att besöka en av antifeministen Pär Ströms pubkvällar. Pär Ström har ju tillsammans med Pelle Billing blivit något av en portalfigur för den svenska antifeministiska rörelsen. Nu föredrar de förvisso att kallas jämställdister istället för antifeminister men det handlar ändå i grund och botten om en motrörelse. Mitt planerade besök var faktiskt innan den uppmärksammade episoden då feministen Maria Sveland och hennes anhang besökte en sådan pubkväll.

Anledningen till mitt besök var att se huruvida mina fördomar stämde, om den antifeministiske aktivisten var den person jag föreställt mig. Var han en tandagnisslande person med en osund fixering vid feminismen, möjligen med någon upplevd oförrätt i form av till exempel en vårdnadstvist i bagaget? Kanske skulle jag sedan skriva ett kortare blogginlägg om mina intryck från pubkvällen, givetvis utan att delge några detaljer eftersom det som sades på puben troligen skulle upplevas som ett privat samtal.

Jag anlände till pub Charles Dickens som planerat men skulle jag gå in? Jag spanade in och såg de öldrickande jämställdisterna. De såg inte farliga ut men ändå tog det emot att gå in. Något gjorde att jag kände mig obekväm med att stövla in där, sätta mig ner och lyssna av stämningen. Jag stod där utanför puben och velade i säkert en halvtimme innan jag gav upp och begav mig av mot tunnelbanan. I en alternativ verklighet tog jag kanske mod till mig och stegade in på Charles Dickens. Vem vet, kanske hade jag i detta parallella universa blivit övertygad av jämställdisternas argumentation. Längs denna tidslinje hade jag sedan vandrat som jämställdist i Pär Ströms släptåg.


Utanför Charles Dickens den kvällen uppstod en kluven tidslinje. Längs den andra tidslinjen tog jag mod till mig och gick in. I det parallella universat argumenterade kanske jämställdisterna så stringent att mina neuroner kopplades om och jag blev övertygad antifeminist och jämställdist.

Tidigare inlägg om antifeminism på denna blogg:
Antifeminazisterna och jag, om de antifeministiska bloggarna och deras argumentation.
Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriften Axess feminismkritiska temanummer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .