I detta bögfeministiska “Saudiarabien”

Jag brukar vanligen inte ha någon lust att läsa navelskådande självbiografier där författaren ska göra upp med allt och alla. Att exempelvis använda delar av min utmätta tid på jorden till att läsa Knausgårds tegelstenar om sig själv och sin omgivning var därför något jag aldrig ens övervägde. När jag råkade snubbla över en e-bok med den oemotståndliga titeln I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var jag dock tvungen att göra ett avsteg från mina principer. Av beskrivningen att döma rörde det sig om just en sådan vidräkning med omvärlden som jag brukar undvika. Jag hoppades dock att det mitt bland alla karaktärsmord på nära och kära i alla fall skulle komma lite konspiratoriska utläggningar om det bögfeministiska förtrycket av Sveriges medborgare, det skulle ju i vart fall inte vara navelskådande.

Även om det i beskrivningen av boken står att ingen av karaktärerna finns i verkligheten tycks det mig ändå stå klart att boken i någon mening faktiskt är självbiografisk. Jag kan dock självklart inte veta något sådant säkert. Kanske har författaren broderat ut de egna erfarenheterna lite och boken är bara delvis författarens upplevelser, kanske är allt är ett stort trollningsprojekt och inte ett ord är sant.

Hur som helst är I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” bland annat en uppgörelse med Sveriges bögfeministiska vänsterdiktatur och dess beståndsdelar jantelagen, konformismen och Socialdemokraterna. Allra främst är boken dock en vidräkning med arbetarklassen och dess kultur. Det är inte systemets makronivå som avhandlas utan det är gräsrotsnivån som är bokens fokus. Man får följa spelet i huvudpersonens närmaste omgivning, den bögfeministiska vänsterdiktaturens mikronivå.

Bokens ”jag” har medelklassbakgrund men har av olika anledningar hamnat bland människor i arbetarklassen och hamnar ständigt i konflikter på arbetsplatsen. Med ett undantag kommer även kvinnorna i hans liv också från arbetarklassen och författaren menar att det är därför förhållandena var dömda att kapsejsa från början.

Alla är inte lika. Man har det med sig, det sitter i generna. Har man inte arbetarkuk, så har man inte. Och har man inte arbetarkuk är man ingenting värd, ty arbetarna är den härskande klassen i det klasslösa samhället. Ingen blir accepterad som inte har arbetarkuk så det räcker. Det spelar ingen roll vad han gör. Att ha arbetarkuk är viktigare än någonting annat.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 63)

Författaren vantrivs något så vansinnigt i det sociala sammanhang han hamnat i. Hela boken präglas av ett genuint förakt för arbetarklassen. Han hatar dem, han hatar deras värderingar och han hatar deras intressen. Hela boken handlar om hans kamp för att fly dem. En väg ut ur helvetet är den självbiografi han skriver på som han hoppas ska bli hans biljett till en bättre verklighet. Den har arbetsnamnet ”Att bli pissad på av arbetarkuk” och leder till ytterligare slitningar med omgivningen eftersom de inte gillar sättet de blir porträtterade på.

Han känner sig konstant utsatt för trakasserier på arbetsplatsen och motarbetad i sina försök att ta sig därifrån. Omgivningen tycks i princip vara ute efter att plåga livet ur honom. Det är dock sällan man som läsare får veta exakt på vilket sätt han motarbetas. Det är endast ett fåtal gånger som man får några konkreta exempel. Det mest konkreta är att hans bil vandaliseras. Han tycks även mena att de installerar trojaner i hans dator samt buggar honom i hans hem.

Att det bara skulle handla om kolliderande klassmentalitet och ren illvilja från kollegornas sida är dock inte säkert. ”Jaget” i boken är nämligen bipolär vilket ju är känt för att kunna orsaka en del problem i det sociala samspelet.

I sina allra mörkaste stunder ser huvudpersonen faktiskt bara en väg ut ur sitt helvete.

Ett liv i deras jubelproletära, repressiva tillvaro var för mig ett öde värre än döden. De förstod inte att ett liv på deras villkor tillsammans med dem för mig var ett öde värre än att dö och att döden i så fall framstod som ett bättre och mer attraktivt alternativ – ett alternativ jag ibland allvarligt övervägde – och att om jag skulle dö, då skulle jag inte dö ensam. De tände på stubintråden och nu var det jag som var muslimsk extremist. Men det fick ha sin gång om det måste. Den som har varit torterad av en viss typ av människor i hela sitt vuxna liv tänker inte låta dem slippa undan med livet i behåll. Måste jag dö för egen hand skulle de göra det också.

Jag kvävdes i griskulturen. Fy fan, vad jag mådde dåligt där! Och ingen lyssnade på mig – tvärt om! – det var som att prata med väggar.

‘Frys ut! Frys ut! Frys ut! – Döda! Döda! Döda!’

Så där höll de på… om jag till exempel gick på teatern… om jag försökte läsa en kurs humaniora vid universitetet – efter några vändor hade de fått med sig alla jag hade omkring mig och samtidigt drivit mitt hat nästan till oändligheten. Vi tog för varje ny vända i det där ytterligare ett steg mot den definitiva katastrofen – det slutgiltiga blodbadet.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 287 – 288)

Bokens disposition är minst sagt spretig och det hoppas hela tiden fram och tillbaka mellan olika skeenden i författarens liv. Många av episoderna vevas om och om igen och boken hade nog kunnat avverkas på betydligt färre än de 320 sidor som tagits i anspråk. Att författaren om och om igen återkommer till samma händelser ger intrycket av ett ständigt ältande. Samtidigt gör det att boken känns mer äkta och att man kommer huvudpersonen närmare.

Mot slutet av boken ser bokens ”jag” dock äntligen en möjlighet att få lämna sina plågoandar utan att ta med sig dem alla i döden. Åren hos dem ska faktiskt inte heller ha varit helt bortkastade.

Det skulle snart vara över nu. Det stora äventyret gick mot sitt slut. Grisfabriken skulle snart vara ett minne blott. Många bortkastade år för mig visserligen, men också lärorika. Jag hade lärt mig att det var viktigare att ha arbetarkuk så det räcker än att ha vare sig hjärta eller hjärna. Jag hade lärt mig att det fanns människor som ”Slabbadaskan”, människor som önskade olycka över sin omgivning och var avundsjuk på den. Jag behövde inte läsa om det i böcker. Jag hade upplevt det själv. Jag var skyldig griskulturen ett stort tack egentligen. Den hade gett mig material till hyllmeter efter hyllmeter av romaner. Lidandet är konstens moder som man säger. Grisfabriken visade mig hur sant det är. Jag hade min garderob fylld av traumatiska upplevelser. Griskulturen berikade mig oerhört genom att fylla den till bredden. Tack vare griskulturen hade jag hur mycket material som helst. Griskulturen hade tillåtit mig att studera den mänskliga Ondskan ända in i dess minsta molekyler. Nu visste jag allt om illviljan, det hade ”Slabbadaskan” lärt mig. Alla sorters lågsinta tarvligheter excellerade hon i illvillighet. Som när hon lagade flottyrdrypande mat åt mig fast hon såg att jag hade blivit fet och behövde banta. Vad är det om inte utstuderad illvilja? Hon hade gett mig hur många exemplen som helst… Och falskheten! Ni har kanske upplevt den själva kära läsare. Om ni går in i ett rum fyllt av okända människor och överallt möter falska leenden… ni känner att ni inte är välkommen. Ni är inte en av dem och ni bör ge er iväg därifrån fortast möjligt. Det är ingen idé att ni nånsin kommer tillbaka.

Sådan var Grisfabriken för mig. Sådan var ”Slabbadaskan”. Sådan var Millas syrra, alla förmän och alla skurkäringar.

(Sundblom, K. (2013), I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, s. 264)

Produktionen av hyllmetrarna tycks faktiskt ha tagit fart. Författaren, Karl Sundblom, har givit ut ett inte ringa antal e-böcker under 2012 och 2013 med snarlika teman. Boken Sanningen om snälla dumma käringar verkar till exempel av beskrivningen att döma också handla om händelserna på arbetsplatsen: ”Vad händer nämligen när en konstnärsbohem krockar med Svensson-konsensus? Jante sticker upp sitt fula tryne överallt och ett utanförskap blir följden. Det förekommer mycket av den sortens likriktning i det svenska samhället, som de tyska nazisterna kallade Gleichschaltung. Alla ska vara likadana!” En annan bok, En solig sida, ska enligt beskrivningen skärskåda arbetarklassen: ”Här skildras inte den övre medelklassen och medelklassen med vass udd utan underklassen och den undre medelklassen och dessutom utan att lyckas identifiera någonting av det mytomspunna ‘stora hos den lilla människan’ som sägs finnas där.”

Jag har dock inte funnit att någon skrivit en rad om författarens alster någonstans så kanske är det jungfrulig litterär mark jag beträdde när jag läste boken. Den enda referens till författarskapet jag hittar på nätet är från Svenska Dagbladets direktreferat från årets bokmässa:

Henrik Bylund, bibliotekschef i Upplands Väsby, berättar om egenutgivna böcker som automatiskt hamnar i eboksleverantören Elibs utbud. Olämpliga titlar måste biblioteken sortera ut manuellt. ”Den senaste bok vi plockade bort hette nåt i stil med ‘Det bögfeministiska Saudiarabien’.”

Slutligen får man anse det gott att författaren kunde ta något med sig från sin långvariga utflykt hos pöbeln. Jag har dock svårt att se vad man som läsare ska ta med sig efter utflykten in i den bok han författat. Man kommer ut med två frågor, vad är det jag läst egentligen och varför läste jag det?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

4 reaktioner till “I detta bögfeministiska “Saudiarabien””

  1. Man måste våga vägra Knausgård.

    I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” var verkligen en speciell bok och stundtals var den rolig men jag kan intyga att man hinner tröttna när man läst 320 sidor liknande det jag citerat ovan. Boken är i vilket fall som helst med all säkerhet det litterära verk där ordet ”arbetarkuk” förekommer flest gånger, kanske fler gånger än i all övrig litteratur tillsammans.

  2. Jag delar fascinationen för detta besynnerliga verk efter att ha läst din beskrivning, men det hade varit ännu bättre om någon mer eller mindre välmående författare hade skrivit det hela som skämt eller psykologisk thriller (och då hade bibehållit den fantastiska titeln). I det sistnämnda fallet antar jag dock att det hade slutat med ett misslyckat terrorangrepp eller liknande, alternativt att huvudpersonen hade räddats av någon ur just den ondskefulla arbetarklassen.

  3. Ja, det hade nog faktiskt kunnat funka som skruvad psykologisk thriller. Sedan hade man kunnat filmatisera verket med en arg Mikael Persbrandt i huvudrollen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *