Ordfrontfejden var en bitter konflikt inom den svenska vänstern för över ett decennium sedan. Konfliktens startskott var en artikel i DN av Maciej Zaremba med titeln “Ordfront förnekar folkmord på Balkan”. Zaremba anklagade Ordfront och dess dåvarande redaktionschef Björn Eklund för att förneka de serbiska övergreppen under kriget på Balkan och ägna sig åt ren historierevisionism. Zaremba menade att anledningen i grund och botten var att Eklund och hans gelikar inom den antiimperialistiska vänstern reflexmässigt såg USA och Nato som roten till allt ont och inte kunde ta in att andra aktörer faktiskt skulle kunna ligga bakom folkmord och andra brott mot mänskliga rättigheter.
Ordfrontfejden slutade med att Björn Eklund fick lämna Ordfront. Han kom så småningom att istället starta upp Karneval förlag. En av de röda trådarna i Karneval förlags utgivning av samhällslitteratur kom inte oväntat att bli en ensidig kritik av USA och Nato samt ett överslätande av Rysslands och Putins olika övertramp. En rykande färsk översättning till svenska från förlaget som av allt att döma har just det temat är schweizaren Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den store till Barack Obama. Onsdag den 19:e april arrangerade Karneval förlag med anledning av bokutgivningen en liten tillställning med Guy Mettan på Filmhuset i Stockholm och jag var en av de cirka 40 personer som var där för att lyssna.
Anders Björnsson, själv flitig Nato-kritiker, var kvällens moderator och verkade av hans lilla introduktion att döma vara mycket välvilligt inställd till Mettans bok. Björnsson betonade att vi inte hade kommit till ett politiskt möte eller akademiskt seminarium, dock utan att närmare precisera vad det faktiskt var för typ av tillställning. Örjan Berner, före detta svensk ambassadör i Moskva, skulle dock utgöra någon sorts opponent även om det var lite oklart exakt vilken hans roll var. Den gamle diplomaten skulle faktiskt visa sig vara just diplomatisk och uttryckte nog sin kritik av Mettans bok på ett något mer återhållsamt sätt än vad han faktiskt kunnat.
Mettan inledde i vilket fall som helst med att berätta om hur hans syn på Ryssland börjat förändras när han och hans hustru adopterade en rysk dotter och därmed kom det stora landet i öst närmare. Med tiden hade hans band med Ryssland blivit såpass starka att han till och med kommit att komplettera sitt schweiziska medborgarskap med ett ryskt. Mettan menade att hans bild av Ryssland blivit väldigt nyanserad och att han därmed kunnat genomskåda journalistkollegornas mycket enögda och fördomsfulla bild av landet. Ryssland beskrevs i västmedia alltsomoftast som despotiskt och expansionistiskt, menade Mettan. I samband med Ukrainakrisen fick Mettan verkligen nog av västmedias ensidiga rapportering och det var då han bestämde sig för att skriva boken.
Mettan tog därefter upp en rad konkreta exempel på hur västs russofobi tagit sig uttryck i praktiken. Han tog allra först upp flygolyckan i Überlingen där ett ryskt plan var inblandat och många initialt ville ge Ryssland skulden för det inträffade. Han tog också upp den tragiska Beslanmassakern där oskyldiga barn blev tagna som gisslan på en skola och ett stort antal av dem dödades. Mettan menade att Putin anklagats för att vara den skyldige till alltihopa vilket nog var en överdrift från Mettans sida. Att man efter ett terrordåd diskuterar orsaker och vad myndigheterna kunde gjort bättre hör knappast till ovanligheterna. Mettan tycktes ständigt med den typen av svepande anklagelser vilja måla upp en överdriven nidbild av västs attityd gentemot Ryssland. Angående reaktionerna på Beslanmassakern hävdade han också att man från västs sida inte visat någon medkänsla med offren och att det inte förekommit några kondoleanser. En snabb googling kan dock vederlägga det påståendet.
Mettan tog också upp Georgienkonflikten och de olympiska spelen i Sochi. När det gällde Sochispelen hävdade Mettan att Ryssland dragit på sig massiv, orättvis kritik från väst. Att arrangörerna av olympiska spel drar på sig kritik hör dock knappast heller det till ovanligheterna. Den som är gammal nog minns kanske den omfattande internationella kritiken av de olympiska spelen i Atlanta 1996.
När det gällde russofobins orsaker menade Mettan att de kunde spåras så långt tillbaka som till delningen mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Den moderna russofobin hade dock fötts i Napoleons Frankrike, avslutade han sitt inledande anförande.
När det var Örjan Berners tur att tala hade han en rad invändningar och jag redogör inte för dem alla. Den första invändningen var att även om västmedia genomgående var antirysk så var rysk statskontrollerad media än mer antivästlig. Berner menade vidare att Mettan vilseledde när han angrep västs narrativ rörande Ryssland eftersom han i och med det ofta verkade förutsätta att det ryska narrativet var sant, vilket ju faktiskt inte alls var nödvändigt. Så var till exempel fallet när det gällde Mettans position i Ukrainafrågan, genom att kritisera västs och Ukrainas bild av skeendet accepterade han ju på sätt och vis den ryska regimens bild av det hela.
Berner underströk också att man under inga omständigheter kunde acceptera Rysslands militära interventioner i Ukraina och annekteringen av Krim. Vidare hade vi Georgienkonflikten där Berner menade att Mettan helt ignorerat Rysslands skuld i det hela. Berner betonade dessutom hur den ryska inrikespolitiken bidragit till att forma omvärldens bild av landet. Med förföljelsen av NGO:er, den omfattande korruptionen och de auktoritära tendenserna i åtanke blev det naturligt att från västs sida kritisera Ryssland. Berner var dock som sagt trots allt mycket diplomatisk och höll bland annat med Mettan om att västmedia kunde vara mycket enögda när det gällde synen på Ryssland.
Eftersom Berners lista med invändningar var alltför lång kunde inte Mettan svara på allt utan valde att främst fokusera på Krimfrågan. Mettan påpekade att Putin stått Ukrainas tidigare president Janukovytj nära och allt var frid och fröjd så länge denne satt kvar vid makten. I och med det, enligt Mettan, USA-sponsrade Maidanupproret avsattas dock Janukovytj. Mettan höll förvisso med om att Krimfrågan inte lösts på bästa sätt men poängterade att Krim bara getts som gåva till Ukraina av Chrusjtjov och halvön hörde egentligen inte till landet.
Mettan hävdade också att bland det första som den nya ukrainska regimen gjorde efter Janukovytj fall var att förbjuda ryska språket på Krim och i Donbass vilket var en provokation mot rysktalande. Han menade att det var detta som var själva grundorsaken till upproren i de två landsdelarna. Mettan påpekade också att i folkomröstningen som arrangerats på Krim 1991 när Sovjetunionen kollapsade så hade 90 procent röstat för att lämna Ukraina. Han menade att det var dubbelmoral att låta Kosovo lämna Serbien men hindra Krim från att lämna Ukraina.
Berner kontrade med att situationen var helt annorlunda vid folkomröstningen 1991, Sovjetunionen existerade fortfarande och både Ukraina och Krim tillhörde den statsbildningen. Om man verkligen tittade närmare på vad folkomröstningen faktiskt handlade om så var det huruvida Krim skulle få en högre status inom Ukraina snarare än om de skulle lösgöra sig helt och hållet, påpekade Berner. Han höll dock med om att med Krims historia i åtanke så låg det närmare tillhands för dem att tillhöra Ryssland snarare än Ukraina, men det berättigade inte på något vis annekteringen. Krimfrågan hade aldrig behövt bli så het om det inte varit för Rysslands militära aktioner i östra och sydöstra Ukraina.
När det gäller Maidanupproret höll Berner med om att den avsatte Janukovytj förvisso varit rättmätigt vald president. Senare kom dock ett nytt parlament och en ny president att utses i fria val så historien hade ju faktiskt gått vidare. Vidare hade Ukraina och deras gränser ett flertal gånger erkänts av Ryssland och man kunde inte ändra dem hur som helst med militära medel, avslutade Berner.
Mettan kunde kanske ha försökt besvara några av Berners olika invändningar men moderator Björnsson avbröt mot slutet av kvällen med en mindre polemisk och ganska irrelevant egen frågeställning till Mettan huruvida russofobin grundades i hat eller rädsla.
Om jag avslutningsvis kort ska försöka sammanfatta vad som under kvällen framkommit om Mettan och hans nyöversatta bok om russofobi så var det att han genomgående verkade vara betydligt mer intresserad av att försvara Putin och den nuvarande ryska regimens förehavanden snarare än någon fördomsfull bild av ryssar i gemen. På det viset är han väl ännu en i raden av västerländska Putinapologeter som av oklar anledning ställt upp som frivillig soldat i informationskriget på den ryska regimens sida.
Jag skrev för två år sedan om hur ett möte med Nato-kritiska svenska fredsaktivister gästades av Vladimir Kozin, representant för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science. Mitt gamla blogginlägg kom ganska nyligen att vara en av många små pusselbitar i en liten kartläggning av ryska påverkansoperationer signerad Patrik Oksanen.
I DN häromveckan begav sig Ingrid Carlberg även hon in i snårskogen av ryska påverkansoperationer.
