Sammanfattning av Piketty i sammanfattning

Man bör inte enbart ha blicken fäst på obskyriteter utan ibland vända blicken dit många andra har den. Jag har därför läst Jesper Roines bok Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet vars titel får en att ana att den handlar om franske nationalekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Pikettys bok har ju blivit prisad av vänstern då den sätter jämlikheten i fokus, eller kanske snarare bristen på densamma. Inte bara det, Piketty varnar också för hur ojämlikheten kommer att accelerera och föreslår möjliga motmedel.

Jag känner mina begränsningar och vet att jag inte skulle mäkta med Pikettys enorma tegelsten och uppskattade därför verkligen Roines hundrasidiga sammanfattning av densamma. Som en service till de som är ännu latare än mig och inte ens orkar läsa Roines bok har jag nedan citerat Roines sammanfattning av det kapitel i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i vilket Piketty sammanfattar sina egna slutsatser.

Bokens övergripande slutsats är, enligt Piketty, att i en marknadsekonomi baserad på privat ägande finns kraftfulla mekanismer som verkar i både riktning mot ökad jämlikhet och sådana som verkar i andra riktningen.

Den kraft som tydligast utjämnar omständigheter, både mellan länder och individer, är en ökad spridning av kunskap och utbildning. Den kraft som tydligast verkar i andra riktningen, och som stått som fokus i boken är, enligt Piketty, det faktum att den privata avkastningen på kapital, r, under långa perioder kan vara signifikant mycket högre än ekonomins tillväxttakt, g. Denna centrala olikhet, r>g, gör att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner. När kapital väl koncentrerats växer det snabbare än arbetsinkomsterna vilket ökar skillnaderna över tid.

En lösning skulle kunna vara att beskatta inkomsterna från kapital så hårt att den privata avkastningen på kapital blev lägre än tillväxttakten. En sådan lösning är dock inte önskvärd då det skulle förstöra drivkrafterna till kapitalackumulation och entreprenörskap, vilket i sin tur ytterligare skulle sänka ekonomins tillväxttakt. Rätt lösning är istället, menar Piketty, en progressiv kapitalskatt. En sådan skulle göra det möjligt att undvika den explosiva koncentrationen av förmögenhet i toppen samtidigt som den skulle bibehålla konkurrens och incitamenten för privat kapitalackumulation. En årlig kapitalskatt i storleksordningen 1 procent på nettoförmögenheter över 10 miljoner, 2 procent på förmögenheter mellan 50 och 100 miljoner och kanske ännu högre för förmögenheter över 100 miljoner skulle dämpa den utveckling av kapitalkoncentration som pågår. Problemet ligger i den praktiska implementeringen av en sådan skatt. Den kan inte implementeras inom ramen för nationalstaten utan kräver internationellt samarbete. Ett sådant är inte möjligt i global skala men kanske inom ramen för till exempel EU.

(Källa: Roine, J. (2014), Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, s. 97-98)

Roine om Piketty

Liknande inlägg på denna blogg: Några rader om ännu en hundrasidig sammanfattning av en mans idéer om ojämlikheten som en av nycklarna i förståelsen av historien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Sara Granérs problem är vänsterns problem

Jag minns inte när jag köpte ett seriealbum sist. I jakt på svunnen ungdom var det därför just vad jag bestämde mig för att göra. Det fick bli Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Granér är en av alla de där serietecknande kommunisttjejerna som ritar så jävla fult. Jag har dock alltid gillat hennes serier och eftersom jag i enlighet med antagandena i många grundläggande nationalekonomiska teorier är en rationell aktör med tillgång till perfekt information som agerar på en fri marknad valde jag hennes seriealbum eftersom jag visste att det skulle komma att maximera min nytta.

Jag hade självklart rätt, seriealbumet var bra grejer. Granér kommer med vass samhällskritik från vänster när hon angriper vårt ekonomiska system, kapitalismen, och den höger som är systemets främste förkämpe. En ironisk, raljant ton genomsyrar albumet och hon fångar i serierutorna väl absurditeterna i det rådande ekonomiska systemet.

När hon ska presentera alternativet till kapitalismen blir man dock med rätta lite tveksam. Som titeln antyder är det planekonomi hon trängtar efter. Hur lätt skulle det inte vara att med samma ironiska, raljanta ton som Granér använder sig av påvisa det absurda i hennes planekonomi, frågar man sig.

Det illustrerar faktiskt på sätt och vis den icke kompromissande vänsterns problem generellt. De kommer med befogad och relevant systemkritik men när det är dags att presentera ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet så går det tyvärr lite sämre.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.


Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).