Kollektiva dilemman

Bokrecensioner i retrospektiv

Jag har här på bloggen skrivit om ett antal böcker sedan starten. Tänkte därför att det var dags för en liten återblick och att lista dem alla.

I kategorin böcker där man kommer med förslag för att åtgärda vår civilisations bristfälliga institutioner och otillräckliga ekonomiska incitament för att hantera resursbrist och miljöproblem finner vi fem böcker där man visar vägen framåt.

Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat handlar specifikt om hur vi ska tackla klimatförändringarna. Angreppssättet är filosofens och lösningen är storslagen, en världsregering som kan lösa de kollektiva dilemman som orsakar klimatförändringarna.

Ännu en filosof, Torbjörn Tännsjö, argumenterar i Global Democracy – The case for a world government för samma lösning. Tännsjö har dock ett bredare perspektiv, han menar att en världsregering skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön.

I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons föreslås en annan lösning. Författaren vill ha en tredje sektor bredvid staten och det privata, en allmänningarnas sektor med institutioner som har till uppgift att bevara de allmänningar av olika slag som vi är så beroende av.

I Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen dras riktlinjerna upp för en total mobilisering av samhället för att lösa miljö- och resursproblemen.

De två miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström går i Miljöekonomi igenom grunderna i, just det, miljöekonomi.

I den breda kategorin böcker där författaren borde försöka bli bättre kompis med verkligheten finner vi några böcker där de tre författarna måhända har ringa gemensamt i övrigt.

I Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm målas en konspiratorisk världsbild upp och man får en beskrivning av vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och sanningssägare. Vem som i slutändan drar i trådarna är dock inte helt klart.

I Bakom Kommunismen av Frank L. Britton är det däremot uttalat vem som konspirerar mot resten av mänskligheten, det är tydligen den förhatlige juden. Gillar du böcker där man räknar upp judar så gillar du den här boken.

Ivan Troëngs skrifter Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer är båda skrämmande stycken medicinsk pseudovetenskap där författaren tror sig kunna bota det mesta med sina magneter.

I kategorin övrigt har vi slutligen fyra böcker.

Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, Kajsa Ekis Ekmans dissektion av argumentationen för Surrogatmödraskaps- och Prostitutionsindustrin, är ett finfint stycke bitsk argumentationsanalys.

Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro handlar om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- & samlarliv till en på många vis hårdare jordbrukartillvaro.

I den franske filosofen Michel Onfrays bok Antikens visdomar lyfts förment bortglömda materialistiska och hedonistiska filosofer fram ur filosofihistoriens dunkel.

Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm handlar om de förvånansvärt livliga kontakterna mellan vårt avlånga land och världens kanske mest bisarra diktatur.

Nästa bokrecension som jag filar på just nu är What money can’t buy – The moral limits of markets av Michael J. Sandel. Vad jag ska läsa därefter har jag dock inte bestämt mig för. Det är flera böcker hemma i bokhyllan som längtar efter att bli lästa. Why Cooperate? – The incentive to supply global public goods av Scott Barrett är en bok som legat på ”att läsa-listan” ett bra tag. Den handlar tydligen om hur man ska gå tillväga för att kunna producera globala kollektiva varor av olika slag. En annan bok som legat och samlat damm alldeles för länge är Utsläpp och rättvisa – Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar av Rikard Warlenius. Dessutom har jag från hatpropagandahyllan länge tänkt läsa David Dukes antisemitiska manifest Den judiska rasismen. Vilken det blir återstår att se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Konspirationsteorier, Resurshantering, Världsregering, Filosofi, Kollektiva dilemman.

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.

Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).

Farbror Tersman och världsstaten

Jag har precis vänt sista bladet i Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat, ännu en i raden av böcker om de pågående klimatförändringarna. Tyngdpunkten i boken ligger på moralfilosofi, människans natur och framförallt på det forskningsprojekt om global demokrati som författaren själv leder. Det är en trevlig bok där filosofiska frågeställningar kopplas till de pågående klimatförändringarna.

Tersman kommer fram till slutsatsen att lösningen på klimatförändringarna och de kollektiva dilemman som orsakar dem är en demokratiskt vald världsregering. Att en sådan lösning skulle vara önskvärd kan man inte invända mot. Stater har, i de fall där det funnits vilja, varit effektiva på att hantera liknande problem på det nationella planet. Med de havererade klimatförhandlingarna i färskt minne är det faktiskt befogat att önska sig en staternas stat.

Att en demokratiskt vald världsregering skulle vara önskvärd är en sak, huruvida ett sådant projekt är genomförbart är en helt annan. Tersman ägnar ett helt kapitel åt att bemöta invändningar mot projektets genomförbarhet. Tyvärr underlåter han dock att bemöta påståendet att världens mäktiga stater ogärna skulle överlämna makt till en sådan auktoritet, det kanske avgörande hindret. Även om en världsregering bara skulle ha ett begränsat mandat är det svårt att se hur till exempel USA och Kina frivilligt skulle överlåta makt till den. Att en sådan institution dessutom skulle komma till stånd inom den tidsrymd som de galopperande klimatförändringarna ger oss tycks vara en from förhoppning.

Det tragiska i sammanhanget är att ett sådant projekt som Tersman föreslår faktiskt kan vara både nödvändigt och ogenomförbart på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Resurshantering, Världsregering, Kollektiva dilemman, Moralfilosofi, Allmänningar.

Media: SvD, MND1, MND2.