Jag har haft semester och det kändes då passande att läsa Antikens visdomar, första delen i hedonisten och ateisten Michel Onfrays serie Filosofins mothistoria i vilken han försöker sig på en alternativ filosofisk historieskrivning. Han vill lyfta fram de undanskuffade filosofer som inte trott på idévärldar, himlar och straffande gudar; de som intresserat sig för sinnevärlden och sinnevärlden allena. Under antiken, som behandlas i den första delen, har de kristna ännu inte hunnit skaffa sig makt över tanken. Det saknas dock inte motståndare som har blicken fäst utanför den verkliga världen, den förhatlige Platon framförallt.
Jag har tidigare läst Onfrays Handbok för ateister så jag var bekant med hans materialistiska, hedonistiska och ateistiska världsbild. Språket är målande och spirituellt på franskt vis. Man kan dock undra om de filosofer Onfray vill uppvärdera numera är så undanträngda som den gode fransmannen vill mena. En gymnasist som läser den grundläggande filosofikursen borde med största sannolikhet komma i kontakt med både Demokritos och Epikuros, två av de ”förbigådda” filosofer Onfray tar upp i sin bok. Att de var undanskuffade när Europa var täckt av kristendomens mörka filt råder det förvisso ingen tvekan om.
När jag läser om de antika hedonisternas ideal, ofta ett liv fyllt av förhållandevis enkla nöjen i jämlik samvaro med andra, kommer jag för övrigt att tänka på Lasse Bergs måhända något idealiserade beskrivningar av människans ursprungliga tillvaro.
Den filosofi som de antika hedonisterna med Epikuros i spetsen står för tycks mig dock i de flesta fall vara påfallande introvert och inte ha alltför mycket att säga om hur vi ska ta hand om våra gemensamma angelägenheter. För de flesta av Onfrays husgudar i denna bok verkar tyvärr idealet vara att dra sig undan från världen för att finna sin lycka. Hur skulle världen bliva om alla drog sig undan från den, kan man fråga sig.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Filosofi, Hedonism, Ateism, Platon, Epikuros, Kristendom.