Stadsmissionens omslagshijab

I senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright kan man läsa min recension av boken Bryt dig loss som jag tidigare publicerat här på bloggen. För den som inte känner till boken, och det torde väl vara de flesta, så är Bryt dig loss författad av en amerikansk pingstpastor och det rör sig om någon sorts instruktionsbok i hur man tar sig loss från Satans grepp om man nu skulle råkat hamna i hans klor.

Min recension är dock inte en del av numrets tema som är Islam. Lite islamkritik är ju självklart aldrig fel men trots att jag är en ganska rabiat religionskritiker så håller jag ändå inte med om allt i Brights tematexter denna gång. Exempelvis skriver Chris Lundberg i ett öppet brev till Stadsmissionen att hon är missnöjd med senaste numret av deras tidning MISSION:STHLM eftersom omslaget pryds av en kvinna med ett kontroversiellt plagg. Lundberg skriver:

En sak som inte är så bra – och som är mycket dålig reklam för er – är att ni har en bild på en kvinna i hijab på omslaget till den senaste tidningen som går ut till givarna. Hon ser väldigt glad ut (och är förmodligen det) vilket ger det falska intrycket av att hijab kan vara associerat med något positivt.
Det är mycket olyckligt när man väljer hijaber för att symbolisera mångfald. Hijaber är nämligen mångfaldens raka motsats. Den stänger in och konformerar kvinnorna och berövar dem deras personlighet och möjlighet till personliga uttryck.
Hijaben är en sexistisk patriarkal företeelse som skuldbelägger kvinnan och tvingar henne att gömma sig för mannens blick.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Även om jag håller med om att hijaben i vissa avseenden är ett högst problematiskt plagg så känns det ändå orimligt att kritisera en tidning för att deras framsida visar en hijabklädd kvinna. Vårt land har ju faktiskt numera ett inte ringa antal kvinnor som bär hijab av olika anledningar och det är väl tämligen självklart att vi låter dem synas här och där, till och med leendes, trots den problematik som omger plagget.

Lundberg drar slutligen också i det öppna brevet till Stadsmissionen lite väl långtgående slutsatser om omslagsbildens effekt på ett antal kvinnors öde:

Det är ett naivt medlöperi att medverka till att normalisera hijaben i det offentliga rummet och i trycksaker.
Ni gör nog fina saker, men den här bilden har säkert i slutändan bidragit till att ett okänt antal kvinnor tvingas kvar i sitt förtryck. Det borde ni inte känna er nöjda med.

(Källa: Lundberg C i Bright nr 4-2015, s. 8)

Liknande inlägg på denna blogg: Jag skrev för nästan ett år sedan ett inlägg om förrförrförra numret av Bright.

       

       

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

       

       

Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Antik klokskap i sanden

Jag har haft semester och det kändes då passande att läsa Antikens visdomar, första delen i hedonisten och ateisten Michel Onfrays serie Filosofins mothistoria i vilken han försöker sig på en alternativ filosofisk historieskrivning. Han vill lyfta fram de undanskuffade filosofer som inte trott på idévärldar, himlar och straffande gudar; de som intresserat sig för sinnevärlden och sinnevärlden allena. Under antiken, som behandlas i den första delen, har de kristna ännu inte hunnit skaffa sig makt över tanken. Det saknas dock inte motståndare som har blicken fäst utanför den verkliga världen, den förhatlige Platon framförallt.

Jag har tidigare läst Onfrays Handbok för ateister så jag var bekant med hans materialistiska, hedonistiska och ateistiska världsbild. Språket är målande och spirituellt på franskt vis. Man kan dock undra om de filosofer Onfray vill uppvärdera numera är så undanträngda som den gode fransmannen vill mena. En gymnasist som läser den grundläggande filosofikursen borde med största sannolikhet komma i kontakt med både Demokritos och Epikuros, två av de ”förbigådda” filosofer Onfray tar upp i sin bok. Att de var undanskuffade när Europa var täckt av kristendomens mörka filt råder det förvisso ingen tvekan om.

När jag läser om de antika hedonisternas ideal, ofta ett liv fyllt av förhållandevis enkla nöjen i jämlik samvaro med andra, kommer jag för övrigt att tänka på Lasse Bergs måhända något idealiserade beskrivningar av människans ursprungliga tillvaro.

Den filosofi som de antika hedonisterna med Epikuros i spetsen står för tycks mig dock i de flesta fall vara påfallande introvert och inte ha alltför mycket att säga om hur vi ska ta hand om våra gemensamma angelägenheter. För de flesta av Onfrays husgudar i denna bok verkar tyvärr idealet vara att dra sig undan från världen för att finna sin lycka. Hur skulle världen bliva om alla drog sig undan från den, kan man fråga sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden