Sturmark mot Birro om moralen och Gud

Det hade sagts mig att man ikväll en gång för alla skulle reda ut förhållandet mellan moral och Gud på ABF-huset i Stockholm. Jag begav mig därför dit, för att finna att det rörde sig om en debatt mellan två kombattanter. I den sakrala ringhörnan stod skribenten Marcus Birro och i den gudsförnekande fann man Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Även om man försökte hålla sig till frågeställningen kring moral och religion blev det ändå något av en allmän religionsdebatt. Följande korta redogörelse baseras på mina anteckningar gjorda med slarvig handstil. Har jag fel i någon detalj så är jag utan skuld. Troligen kan man vid behov också rätta mig eftersom det var filmkameror på plats och debatten troligen kommer att läggas ut på webben.

Det visade sig att Birros kritik av ateismen i mångt och mycket utgick från honom själv och den resa han gjort. När han var ateist och drack Baileys till frukost var livet intet värt. Numera, när han trodde på Gud, hade han funnit en mening. Sturmarks svar på detta var att han mött många med en motsatt berättelse. De hade lämnat en förtryckande religiös miljö och kände sig levande nu när de lämnat tron bakom sig.

Birro anklagade Humanisterna för att vara besatta av Gud. Sturmark menade att de faktiskt inte alls talade om Gud utan snarare om konsekvenserna av gudstro.

Sturmark hävdade vidare att skiljelinjen idag stod mellan de som accepterade det sekulära projektet och de som inte gjorde det. Här hade Birro dock en relevant invändning. Han menade nämligen att det inte fanns många kristna svenskar som var motståndare till den definition av det sekulära projektet som Sturmark pläderade för, där var och en skulle ha rätt till sin tro. Sturmark förtydligade dock och sade att man måste lyfta blicken och se hur det såg ut globalt, då kunde kristenheten anses vara en förtryckare.

Moderatorn försökte knuffa in de två på kvällens ämne med ett citat från ateisten Richard Dawkins som hävdat att man borde låta barn läsa Bibeln för att effektivt vaccinera dem mot religion. Birros svar var att Bibeln var en bok som fortfarande var levande efter tvåtusen år och fungerade för många. Sturmarks svar var att den fungerade dåligt för många, till exempel homosexuella i Uganda. Birro menade att man kunde läsa Bibeln hur som helst och det var kvällens blotta. Sturmark missade inte tillfället utan frågade om det inte var en dålig bok som man kunde tolka precis som man ville.

Det var dock ändå en ödmjukare Birro på scenen denna kväll än den man kände från hans krönikor. Han ville inte riktigt försvara de ställningstaganden han tidigare gjort utan valde att backa, till exempel när det gällde sådant som att bara samhällen som vilar på kristen värdegrund ska anses värdiga.

Den här sortens tillställningar brukar alltid bli desamma. Ateisten kör de gamla vanliga argumenten som är så vassa, så vassa, så vassa eftersom de slipats på i upp till ett par tusen år. Den religiöse kombattanten svarar undvikande och glidande. Så var det också ikväll. Detta samtal var dock betydligt bättre än det mellan Sturmark och pastor Ulf Ekman på Livets Ord för några år sedan. Den konversationen bestod förvisso av två monologer med en betongvägg dem emellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Det enda rätta

Äntligen låg den i brevlådan, boken Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm. Författaren har tillsammans med sin hustru tidigare skrivit en skönlitterär bok med ett konspirationsteoretiskt budskap och de driver även en blogg med samma tema. Att läsningen skulle bli en resa in i paranoian var alltså att vänta.

Boken tar avstamp i terrorattackerna den elfte september och de påstådda tveksamheterna därikring, skyskrapor som rasar trots att de inte borde och mystiska explosioner dessförinnan. Påståenden som bemötts om och om igen av människor med den perversa hobbyn att debattera folk med skruvad verklighetsuppfattning. Men Sederholm är faktiskt när allt kommer omkring inte så intresserad av att gå på djupet och avhandlar raskt ämnet. Han erkänner också att han inte kan göra några bedömningar angående de tekniska detaljerna i sådant som World Trade Center-byggnadernas kollaps. Att något inte stämmer känner han dock uppenbarligen på sig.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på vårt ruttna samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och ”sanningssökare”. Sederholm väljer att kalla försvaret Stimmet. Det rör sig mer konkret om media, EXPO, Vetenskap och folkbildning (VoF) och Humanisterna. Närhelst ett hot mot den rådande ordningen seglar upp går Stimmet till attack.

Sederholm redogör först för sanningsrörelsens erfarenheter av media och visst kan man hålla med om att rapporteringen om dem vinklats på ett orättvist sätt i enstaka fall. Detta torde dock vara en erfarenhet de delar med allsköns politiker och andra granskade. Dessutom verkar vårt ondskefulla system inte vara sämre än att de kan fälla medierna i granskningsnämnden när medlemmar av sanningsrörelsen behandlats oschysst i intervjuer.

När det gäller EXPO går Sederholm upp i varv över påpekanden om antisemitiska tendenser i delar av sanningsrörelsen. Dock, inte ens när EXPO låter bli att skriva kan han låta bli att gå i spinn. Han redogör i detalj för en telefonintervju där en EXPO-journalist ställt kritiska frågor angående hans skönlitterära projekt och eventuella antisemitiska inslag i det. Sederholm förnekar något sådant och det blir aldrig någon artikel. Trots det tas frågorna som intäkt för tesen om orättvisa anklagelser mot sanningsrörelsen.

De svenska organiserade skeptikerna Vetenskap och Folkbildning (VoF) är nästa huvud på hydran. Sederholm menar att företrädarna har en reduktionistisk och mekanisk världsbild och är oförmögna att se helheter. Om VoF-medlemmarnas drivkrafter har han också en del att berätta.

Den typiskt grabbiga, lite nördiga, kvinnlighetsfrämmande, vetenskapswannabee:n och VoF-supportern nöjer sig inte med att förmedla den vetenskapliga metoden, nej, det är en stark antipati som driver honom.
Människor med dålig självkänsla är farliga, de kompenserar det med att projicera det på andra. Mobbingutmärkelsen Årets förvillare är ett resultat av denna VoF-kollektiva bristande tillit och ängsliga vattentrampande på andra för att inte själv drunkna i det okända, i känslor eller i mystik.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 66-67)

Sederholm ger sedan lite exempel på aktiviteter som VoF-sympatisörer ägnar sig åt. De redigerar till exempel wikipediaartiklar om organisationer som i strid med den etablerade klimatforskningen är tveksamma till människans klimatpåverkan. VoF:arna diskuterar också på mediums Facebook-sidor ibland. Vad ska man kalla sådana illdåd? Sederholm har svar.

VoF upprepar medeltidens och kyrkans förföljelse av de som sökte utmana gamla paradigm och de skulle nog trivas bäst i en mer fascistisk miljö.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 70)

Den sista beståndsdelen i Stimmet som får ett eget kapitel i Sederholms bok, Humanisterna, har uppgiften att kontrollera människors livsåskådning.

Systemets försvarare agerar dock på flera andra nivåer än Stimmets. Ovanför dem finns Arkitekterna, de som i slutändan drar i trådarna. Systemets hantlangare på den lägsta nivån nämns dock bara i förbifarten några gånger. Sederholm kallar dem Bevakarna och de består av de vanliga människorna runt omkring dig som reagerar när någon avviker. Vi får veta hur man ska förhålla sig till Bevakarna när man börjat ana att samhället bygger på lögner:

Du är inte på väg att bli sjuk min vän, tvärtom, du är på väg att vakna.

Men schhh, säg inget! Du är under uppsikt från och med nu. Människor runt omkring dig kan ana din brist på passion för senaste ligamatchen. De kanske märker att du inte riktigt hade någon superfavorit på melodifestivalen och att du kanske inte orkade läsa om senaste styckmordet eller försvunna mamman synlig på löpsedlarna. Berätta INTE om den där boken om alternativmedicin eller genmanipulerad föda du börjat fingra på. Nämn inget om att du hört att vaccinationer kanske inte är så självklara och bra att ta, att det finns risker, att det finns de som trätt fram med bieffekter. Försök inte ta upp att du tänkt på Gud eller att du kanske levt ett tidigare liv.
Stimmet behöver du inte vara rädd för, de har inte tid för att attackera eller bevaka alla människors beteenden, nej, den uppgiften är redan utdelad till bevakarna, nämligen dina medmänniskor. De som fortfarande tror att det är den officiella världen, kartan, som är idealet. De försvarar idealet eftersom de då försvarar sina egna strävanden, måhända taffliga och omöjliga strävanden, men trots allt, det enda de har. ”Ta inte från mig lögnerna, de är det enda som jag vågar tro på”.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 92-93)

Jag kan mycket väl tänka mig att folk kan tro på ganska bisarra saker men fortfarande fungera bra i samhället. Just när det gäller konspirationsteorier borde det dock rimligen kunna bli problem eftersom allting tenderar att bli en del av den stora konspirationen. Vad händer när konspirationen sväller ut så till den grad att ens medmänniskor blir en del av den?

Man kan fråga sig vad poängen är med all kontroll, syftar den bara till att behålla status quo? Nej, enligt Sederholm smider eliten planer på att utöka förtrycket och införa någon form av globalt styre. Detta belägger han med lite spridda citat från politiker med nyckelorden ”ny världsordning”, ord som alltid tycks få de paranoida att gå i full spinn. Kapitlet om den nya världsordningen läste jag faktiskt två gånger utan att förstå vari faran bestod. Måhända saknar jag den nödvändiga sanningssökarblicken som behövs för att se det hotfulla i de lösryckta citaten där olika politiker bland annat efterlyser globala institutioner för att hantera globala problem. Många som fruktar en ny världsordning brukar mena att den kommande världsregeringen tänker stoppa in mikrochips i skallen på folk för att fjärrstyra dem eller något annat lika djävulskt och då förstår man ju om man blir nervös. Men exakt vad Sederholm fruktar att de ska göra är höljt i dunkel.

Författaren ser dock en del hoppfulla trender i samtiden. När han skriver om dem tillåter han sig att tala i bilder. Han liknar vårt kontrollsamhälle vid en hårt bevakad stad med murar. De som börjat skåda sanningen blir flyktingar som lämnar staden och möter varandra i ett flyktingläger utanför murarna.

”Jag vet att det låter sjukt”, säger den ena flyktingen till den andra. ”Men jag använde faktiskt ordet konspirationsteori i en av mina artiklar på mitt föräldraforum. WHO och läkemedelsindustrin har ju faktiskt konkreta kopplingar, det är ju så. Alltså missuppfatta mig inte, jag tror inte på vad som helst som till exempel det där om 9/11.
Jag var tvungen att fly. Både bevakarna (människorna i staden) och stadssoldaterna sköt vilt på mig, jag såg några krypskyttar ur VoF-gardet som siktade på mig också innan jag kastade mig över muren.”

En annan flykting, en kvinna som inbäddad i en filt med texten ”Kunskap är frihet”, fyllde på:

”Jo, jag känner också till VoF-gardet. De förföljde mig under flera år eftersom jag som läkare rekommenderade andra kostråd än de vedertagna. Men även socialstyrelsen var på mig. Mina kostråd blev godkända av vetenskapen men det hjälpte inte. Man ville stänga ner mina aktiviteter helt. Jag insåg också att det här hade att göra med hur jag gick emot gammal felaktig forskning och en läkemedelsindustri som tjänade på den.”

Ytterligare en kvinna närmade sig:

”Jag skrev en bok där jag varnade för att mobiltelefoner kan orsaka cancer, även jag blev angripen trots att vetenskapen gav mig rätt.”

Den första kvinnan språkade med en man som sa:

”Trots att all forskning visar att barn som undervisas av sina föräldrar i hemmet klarar sig alldeles utmärkt i livet och framförallt mår bra och blir harmoniska människor som får utvecklas i lugn och ro har politikerna nu bestämt att hemundervisning är förbjudet!”

I en annan grupp av människor diskuterades andlighet.

”Nu vill de kriminalisera medier också. För några år sedan angrep Humanisterna människor med andliga upplevelser och jämförde dem med sådana som förnekar förintelsen.”

Gemensamt för alla de här flyktingarna är att de har slagits för en sanning i tron att man ska respektera, lyssna och se till att de kunskaper och fakta som de med visshet erövrat. Men de har alla bemötts med likgiltighet och ingen som vill ta i deras kunskaper. De har bemötts med hat och elakheter. De delar känslan av chock, hopplöshet och en frustration över att deras medmänniskor inte kan se det uppenbara. De känner sig utpekade och misstänkliggjorda fast de är ärliga och har fulla hjärtan som de vill dela med sig av.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 152-153)

Slutligen, Sederholm tar själv avstånd från en del konspirationsteorier som han kallar vettlösa, udda och meningslösa. Som exempel kan nämnas påståenden om att det aldrig flög in några flygplan i World Trade Center eller att det var helt andra plan än det brukar påstås. Om Sederholm applicerade sitt eget resonemang på det avståndstagandet så har han inte respekterat, lyssnat och sett till de fakta som de som förespråkar de teorierna med visshet har erövrat utan istället bemött dem med likgiltighet och inte velat ta i deras kunskaper. Detta har i sin tur orsakat att de fått en känsla av chock, hopplöshet och frustration samt känner sig utpekade och misstänkliggjorda fast de är ärliga och har fulla hjärtan som de vill dela med sig av. Sederholm är alltså själv en del av det förhatliga Stimmet.

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, om ett föredrag med konspirationsteoretikernas nestor Jüri Lina som jag hade äran att bevista.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lars Bern och jag

I måndags publicerade klimatskeptikern Lars Bern en mycket intressant text på Newsmill med rubriken Miljöpartiet är en eko-fascistisk rörelse. Där kunde man bland annat läsa följande.

Problemet är bara att den omställning som Miljöpartiet står för kommer att utarma ekosystemet ännu mer och leda till att sådär 90% av alla människor måste elimineras. Därför är jag rädd att deras omställning blir startskottet för en bloddrypande fascism utan tidigare motstycke.

Smaka på det citatet. Det är så bra att vi tar det en gång till.

Problemet är bara att den omställning som Miljöpartiet står för kommer att utarma ekosystemet ännu mer och leda till att sådär 90% av alla människor måste elimineras. Därför är jag rädd att deras omställning blir startskottet för en bloddrypande fascism utan tidigare motstycke.

Nio av tio ska bort alltså. Man kan hålla med om att det inte är jämförbart med tidigare folkmord som kommer att framstå som västanfläktar i jämförelse.

Utan att sänka sig till Berns nivå och kalla personer folkmördare så är sanningen snarare den att om vi inte ställer om och tar hänsyn till de gemensamma resurserna och förvaltar dem på ett hållbart sätt riskerar vi storskalig svält. Det kan gälla fiskbestånd som vi fiskar ut eller atmosfären som vi pumpar full med koldioxid.

En del tycker att det är obehagligt med personer som gör absurda kopplingar till fascism och folkmord i debatter, och det är sant till en viss gräns. Är det tillräckligt grovt och absurt blir det dock istället komik av det hela. Bern har passerat den gränsen för längesedan och det han skriver är alltså stor humor. Frågan är dock varför han ens bryr sig om att kalla Miljöpartiet eko-fascistiskt. I hans föreställningsvärld borde väl eko- och fascism vara så intimt sammankopplade att det räcker med att nämna det ena så är det andra underförstått.

Min ursäkt att inte gå med i Humanisterna var faktiskt länge klimatskeptikern Bern och kumpanen Ortmark eftersom de tilläts sitta i styrelsen. Missförstå mig inte, mitt krav för att gå med i en förening är knappast att styrelsemedlemmarna har i stort sett samma åsikter som mig i frågor som inte är av intresse för organisationen. Till exempel borde folkpartister alltid ha varit överrepresenterade i Humanisternas styrelse men det skulle alls ej bekomma mig. I fallet med Bern handlar det dock om att han faktiskt hävdar något som är raka motsatsen till det föreningen säger sig stå för. Humanisterna intar nämligen hållningen att man ska tro på det man har goda skäl att tro på. Berns konspirationsteorier är dock i samma klass som de som luftas på konspirationsforumet Vaken och han förnekar resultatet av den samlade forskningen i klimatfrågan. Han borde därmed ha varit otänkbar i styrelsen.

Numera har Bern lämnat Humanisternas styrelse. Man kan dock undra varför de lät honom husera där så länge. Tyckte de att han var oförarglig, som någon sorts Skalle-Per som yrade osammanhängande om klimatförändringar och grön fascism på ett sätt som roade på styrelsemötena? Var han någon sorts maskot? Sådana frågor får vi kanske aldrig veta svaret på.

Jag vet inte vad jag har för ursäkt att inte vara medlem i Humanisterna numera när Bern sedan länge lämnat styrelsen. Kanske att en organisation som haft det dåliga omdömet att ha någon som honom i styrelsen förtjänar att ha en prövotid på tio år innan man möjligen vågar sig på att bli medlem.

Andra bloggar om Lars Berns inlägg på Newsmill: Piprök – Tragedin Lars Bern

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .