Radio Nordfront om nazistisk barnuppfostran

EXPO Idag skrev häromdagen om hur poddar på senare tid blivit ett allt viktigare medium för svenska högerextremister genom vilka de kan sprida sitt hatfyllda budskap. Även om jag själv förvisso är ohälsosamt fascinerad av tankar från yttersta högerkanten har det under åren dock ändå bara blivit att lyssna på enstaka avsnitt av etablerade Radio Framåt/Motgift samt några episoder av närradioveteranen Gunnar Anderssons mer obskyra podcast.

När den högerextrema poddhimlen nyligen fick två nya stjärnor på sin himmel såg jag dock till att följa de båda från avsnitt ett. Dels handlar det om identitära bloggportalen Motpols podcast som presenterar en högerextremism som faktiskt har visst intellektuellt djup. Dels handlar det om radikala Svenska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront i vilken organisationens Emil Hagberg, Robin Palmblad och Martin Saxlind tar emot en ny gäst varje vecka.

Senaste avsnittet av Radio Nordfront var kanske det intressantaste hitintills. Det var faktiskt också det första i vilket en kvinna var gäst, nämligen Paulina Forslund, åttabarnsmor och livsstilsredaktör på sajten Nordfront. Eftersom Paulina har en stor familj kom också en stor del av avsnittet att handla om barn och barnuppfostran.

Är det något som slår en när man lyssnar på dessa poddar från yttersta högerkanten är det att, med undantag för sina aparta åsikter och att vissa av dem ägnar sig åt politiskt motiverad våldsutövning, så tycks faktiskt de nynazistiska profilerna ändå vara som folk är mest. Svenska motståndsrörelsens Emil Hagberg verkar till exempel ha samma problem som många andra föräldrar med bråk kring TV-apparaten, om än av lite andra anledningar. Hagberg berättar lite upprört en bit in i avsnittet:

Det har hänt att mina barn har suttit och kollat på någonting, någon sådan här serie, och så har jag bara gått förbi och sett det och blivit rosenrasande och sagt: nu stänger ni av TV:n! Då har ju inte de någon förståelse för att det är en massa judiska producenter som sprider ett budskap som inte är direkt påtagligt. Sånt fattar ju inte de! Så jag tror att många kan ha svårt med den här pedagogiska biten, i alla fall har jag det, för man blir så tokig.

Att man inte uppskattar allt förskolan gör är ju inte heller alltför ovanligt. Robin Palmblad berättar om hur han faktiskt har lite problem med värdegrunden på förskolan där hans barn går:

På mina barns förskola där har de en stor logga i taket där det står ”Alla är lika värda” så det är precis som du säger, en hjärntvätt. De här budskapen pumpas in från barnsben så att säga.

Även om veckans gäst Paulina Forslund pläderar för ett starkt kvinnoideal påminner tydligen, om jag nu förstått allt rätt, hennes idealförhållande mellan man och kvinna om någon sorts uppgjord wrestlingmatch där den ene i slutändan ska visa sig vara lite starkare än den andra. Hon säger:

Jag vill uppfostra mina flickor till att vara riktigt starka också, för jag tycker att det är ett ideal för oss alla och att det alltid har varit det. Bara för att man är kvinna så behöver man ju inte vara vek och blid och tiga i församlingen utan man ska ju sträva efter att vara så stark som möjligt. Och då ska det ju förhoppningsvis, jag brukar säga det till min dotter som är åtta, att hon ska ju förhoppningsvis hitta en man när hon blir äldre som är starkare än vad hon är och hon ska ju utmana honom då. Eller hur? Det måste ju vara någon som man kan mäta sig med.

Det är faktiskt lite svårt att säga när nynazisterna i Svenska Motståndsrörelsen är ironiska, för de är faktiskt det ibland. Min kvalificerade bedömning efter att ha lyssnat på alla avsnitt av Radio Nordfront är dock att Emil Hagberg inte är ironisk när han i senaste avsnittet ger uttryck för ett missnöje med de lekar barnen av idag ägnar sig åt, eller snarare inte längre ägnar sig åt:

Det finns ju småpojkar som aldrig har lekt krig i vårt mesiga, urballade samhälle!

Förskola med inriktning mot krigslekar skulle kanske vara något för Hagberg?

       

       

Svastikor och sånt

Jag har precis läst ut boken Högerextrema rörelser och deras symboler som jag köpte i EXPO:s monter på senaste bokmässan. I boken går författaren igenom både historiska och nutida högerextrema rörelser över hela världen samt deras symboler. Med ett så brett tema blir boken givetvis väldigt översiktlig. Den riktar sig nog främst till lärare och andra som i sitt arbete kan tänkas komma i kontakt med nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Något som slår en när man läser boken är hur många dagsländor det tycks finnas i den högerextrema världen. Boken är från 2007 men när det gäller Sverige har en hel del hänt med de organisationer författaren tagit med i kapitlet om samtida rörelser. Nordiska Rikspartiet, Nationaldemokraterna samt Nordiska Förbundet existerar inte längre och Nationalsocialistisk Front heter numera Svenskarnas Parti.

Alla politiska rörelser har givetvis haft sina symboler men den yttersta högern har nog alltid varit särskilt symboltung. Att det finns så många vitt skilda symboler bland de högerextrema rörelserna skulle faktiskt kunna orsaka en del missförstånd då liknande “oskyldiga” symboler skulle kunna tas för de högerextrema. En sådan här förteckning över högerradikala symboler bör man nog verkligen inte sätta i handen på en överspänd medlem av militanta och vänsterextrema Revolutionära Fronten. Det skulle då kunna gå som det gjorde i fallet som SVT:s Uppdrag Granskning tog upp där två slovakiska gästarbetare misshandlades av ”antifascister” på grund av en dödskalle på en t-shirt.

Högerextrema symboler

       

       

Det enda rätta

Äntligen låg den i brevlådan, boken Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm. Författaren har tillsammans med sin hustru tidigare skrivit en skönlitterär bok med ett konspirationsteoretiskt budskap och de driver även en blogg med samma tema. Att läsningen skulle bli en resa in i paranoian var alltså att vänta.

Boken tar avstamp i terrorattackerna den elfte september och de påstådda tveksamheterna därikring, skyskrapor som rasar trots att de inte borde och mystiska explosioner dessförinnan. Påståenden som bemötts om och om igen av människor med den perversa hobbyn att debattera folk med skruvad verklighetsuppfattning. Men Sederholm är faktiskt när allt kommer omkring inte så intresserad av att gå på djupet och avhandlar raskt ämnet. Han erkänner också att han inte kan göra några bedömningar angående de tekniska detaljerna i sådant som World Trade Center-byggnadernas kollaps. Att något inte stämmer känner han dock uppenbarligen på sig.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på vårt ruttna samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och ”sanningssökare”. Sederholm väljer att kalla försvaret Stimmet. Det rör sig mer konkret om media, EXPO, Vetenskap och folkbildning (VoF) och Humanisterna. Närhelst ett hot mot den rådande ordningen seglar upp går Stimmet till attack.

Sederholm redogör först för sanningsrörelsens erfarenheter av media och visst kan man hålla med om att rapporteringen om dem vinklats på ett orättvist sätt i enstaka fall. Detta torde dock vara en erfarenhet de delar med allsköns politiker och andra granskade. Dessutom verkar vårt ondskefulla system inte vara sämre än att de kan fälla medierna i granskningsnämnden när medlemmar av sanningsrörelsen behandlats oschysst i intervjuer.

När det gäller EXPO går Sederholm upp i varv över påpekanden om antisemitiska tendenser i delar av sanningsrörelsen. Dock, inte ens när EXPO låter bli att skriva kan han låta bli att gå i spinn. Han redogör i detalj för en telefonintervju där en EXPO-journalist ställt kritiska frågor angående hans skönlitterära projekt och eventuella antisemitiska inslag i det. Sederholm förnekar något sådant och det blir aldrig någon artikel. Trots det tas frågorna som intäkt för tesen om orättvisa anklagelser mot sanningsrörelsen.

De svenska organiserade skeptikerna Vetenskap och Folkbildning (VoF) är nästa huvud på hydran. Sederholm menar att företrädarna har en reduktionistisk och mekanisk världsbild och är oförmögna att se helheter. Om VoF-medlemmarnas drivkrafter har han också en del att berätta.

Den typiskt grabbiga, lite nördiga, kvinnlighetsfrämmande, vetenskapswannabee:n och VoF-supportern nöjer sig inte med att förmedla den vetenskapliga metoden, nej, det är en stark antipati som driver honom.
Människor med dålig självkänsla är farliga, de kompenserar det med att projicera det på andra. Mobbingutmärkelsen Årets förvillare är ett resultat av denna VoF-kollektiva bristande tillit och ängsliga vattentrampande på andra för att inte själv drunkna i det okända, i känslor eller i mystik.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 66-67)

Sederholm ger sedan lite exempel på aktiviteter som VoF-sympatisörer ägnar sig åt. De redigerar till exempel wikipediaartiklar om organisationer som i strid med den etablerade klimatforskningen är tveksamma till människans klimatpåverkan. VoF:arna diskuterar också på mediums Facebook-sidor ibland. Vad ska man kalla sådana illdåd? Sederholm har svar.

VoF upprepar medeltidens och kyrkans förföljelse av de som sökte utmana gamla paradigm och de skulle nog trivas bäst i en mer fascistisk miljö.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 70)

Den sista beståndsdelen i Stimmet som får ett eget kapitel i Sederholms bok, Humanisterna, har uppgiften att kontrollera människors livsåskådning.

Systemets försvarare agerar dock på flera andra nivåer än Stimmets. Ovanför dem finns Arkitekterna, de som i slutändan drar i trådarna. Systemets hantlangare på den lägsta nivån nämns dock bara i förbifarten några gånger. Sederholm kallar dem Bevakarna och de består av de vanliga människorna runt omkring dig som reagerar när någon avviker. Vi får veta hur man ska förhålla sig till Bevakarna när man börjat ana att samhället bygger på lögner:

Du är inte på väg att bli sjuk min vän, tvärtom, du är på väg att vakna.

Men schhh, säg inget! Du är under uppsikt från och med nu. Människor runt omkring dig kan ana din brist på passion för senaste ligamatchen. De kanske märker att du inte riktigt hade någon superfavorit på melodifestivalen och att du kanske inte orkade läsa om senaste styckmordet eller försvunna mamman synlig på löpsedlarna. Berätta INTE om den där boken om alternativmedicin eller genmanipulerad föda du börjat fingra på. Nämn inget om att du hört att vaccinationer kanske inte är så självklara och bra att ta, att det finns risker, att det finns de som trätt fram med bieffekter. Försök inte ta upp att du tänkt på Gud eller att du kanske levt ett tidigare liv.
Stimmet behöver du inte vara rädd för, de har inte tid för att attackera eller bevaka alla människors beteenden, nej, den uppgiften är redan utdelad till bevakarna, nämligen dina medmänniskor. De som fortfarande tror att det är den officiella världen, kartan, som är idealet. De försvarar idealet eftersom de då försvarar sina egna strävanden, måhända taffliga och omöjliga strävanden, men trots allt, det enda de har. ”Ta inte från mig lögnerna, de är det enda som jag vågar tro på”.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 92-93)

Jag kan mycket väl tänka mig att folk kan tro på ganska bisarra saker men fortfarande fungera bra i samhället. Just när det gäller konspirationsteorier borde det dock rimligen kunna bli problem eftersom allting tenderar att bli en del av den stora konspirationen. Vad händer när konspirationen sväller ut så till den grad att ens medmänniskor blir en del av den?

Man kan fråga sig vad poängen är med all kontroll, syftar den bara till att behålla status quo? Nej, enligt Sederholm smider eliten planer på att utöka förtrycket och införa någon form av globalt styre. Detta belägger han med lite spridda citat från politiker med nyckelorden ”ny världsordning”, ord som alltid tycks få de paranoida att gå i full spinn. Kapitlet om den nya världsordningen läste jag faktiskt två gånger utan att förstå vari faran bestod. Måhända saknar jag den nödvändiga sanningssökarblicken som behövs för att se det hotfulla i de lösryckta citaten där olika politiker bland annat efterlyser globala institutioner för att hantera globala problem. Många som fruktar en ny världsordning brukar mena att den kommande världsregeringen tänker stoppa in mikrochips i skallen på folk för att fjärrstyra dem eller något annat lika djävulskt och då förstår man ju om man blir nervös. Men exakt vad Sederholm fruktar att de ska göra är höljt i dunkel.

Författaren ser dock en del hoppfulla trender i samtiden. När han skriver om dem tillåter han sig att tala i bilder. Han liknar vårt kontrollsamhälle vid en hårt bevakad stad med murar. De som börjat skåda sanningen blir flyktingar som lämnar staden och möter varandra i ett flyktingläger utanför murarna.

”Jag vet att det låter sjukt”, säger den ena flyktingen till den andra. ”Men jag använde faktiskt ordet konspirationsteori i en av mina artiklar på mitt föräldraforum. WHO och läkemedelsindustrin har ju faktiskt konkreta kopplingar, det är ju så. Alltså missuppfatta mig inte, jag tror inte på vad som helst som till exempel det där om 9/11.
Jag var tvungen att fly. Både bevakarna (människorna i staden) och stadssoldaterna sköt vilt på mig, jag såg några krypskyttar ur VoF-gardet som siktade på mig också innan jag kastade mig över muren.”

En annan flykting, en kvinna som inbäddad i en filt med texten ”Kunskap är frihet”, fyllde på:

”Jo, jag känner också till VoF-gardet. De förföljde mig under flera år eftersom jag som läkare rekommenderade andra kostråd än de vedertagna. Men även socialstyrelsen var på mig. Mina kostråd blev godkända av vetenskapen men det hjälpte inte. Man ville stänga ner mina aktiviteter helt. Jag insåg också att det här hade att göra med hur jag gick emot gammal felaktig forskning och en läkemedelsindustri som tjänade på den.”

Ytterligare en kvinna närmade sig:

”Jag skrev en bok där jag varnade för att mobiltelefoner kan orsaka cancer, även jag blev angripen trots att vetenskapen gav mig rätt.”

Den första kvinnan språkade med en man som sa:

”Trots att all forskning visar att barn som undervisas av sina föräldrar i hemmet klarar sig alldeles utmärkt i livet och framförallt mår bra och blir harmoniska människor som får utvecklas i lugn och ro har politikerna nu bestämt att hemundervisning är förbjudet!”

I en annan grupp av människor diskuterades andlighet.

”Nu vill de kriminalisera medier också. För några år sedan angrep Humanisterna människor med andliga upplevelser och jämförde dem med sådana som förnekar förintelsen.”

Gemensamt för alla de här flyktingarna är att de har slagits för en sanning i tron att man ska respektera, lyssna och se till att de kunskaper och fakta som de med visshet erövrat. Men de har alla bemötts med likgiltighet och ingen som vill ta i deras kunskaper. De har bemötts med hat och elakheter. De delar känslan av chock, hopplöshet och en frustration över att deras medmänniskor inte kan se det uppenbara. De känner sig utpekade och misstänkliggjorda fast de är ärliga och har fulla hjärtan som de vill dela med sig av.

(Sederholm, M. (2012), Det enda rätta: Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld, s. 152-153)

Slutligen, Sederholm tar själv avstånd från en del konspirationsteorier som han kallar vettlösa, udda och meningslösa. Som exempel kan nämnas påståenden om att det aldrig flög in några flygplan i World Trade Center eller att det var helt andra plan än det brukar påstås. Om Sederholm applicerade sitt eget resonemang på det avståndstagandet så har han inte respekterat, lyssnat och sett till de fakta som de som förespråkar de teorierna med visshet har erövrat utan istället bemött dem med likgiltighet och inte velat ta i deras kunskaper. Detta har i sin tur orsakat att de fått en känsla av chock, hopplöshet och frustration samt känner sig utpekade och misstänkliggjorda fast de är ärliga och har fulla hjärtan som de vill dela med sig av. Sederholm är alltså själv en del av det förhatliga Stimmet.

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, om ett föredrag med konspirationsteoretikernas nestor Jüri Lina som jag hade äran att bevista.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Peter Mangs och sanningsrörelsen

I senaste numret av EXPO avhandlar en av artiklarna serieskytten i Malmö Peter Mangs, dennes tro på konspirationsteorier samt hans kopplingar till organiserade konspirationsteoretiker. Enligt EXPO delade Mangs ut flygblad tillsammans med sanningsrörelsen i Malmö. Han följde även Alex Jones Infowars och hade ett konto på konspirationsforumet Vaken.se. Där skrev han bland annat om sina alternativa teorier kring terrordåden den 11:e september och Oklahamabombningarna som han menade båda var ett verk av ljusskygga makteliter. I artikeln betonar man att Mangs ändå var någon sorts undantag när han valde att ta till vapen.

John Færseth, journalist och specialiserad på konspirationsteorier säger att de flesta som rör sig inom konspirationsmiljön är fredliga och fungerar bra i samhället. Men att det finns de som drar budskapen från konspiratoriska sajter och mentorer till sin spets.
– I fallet i Malmö handlar det om en person som haft kontakt med psykiatrin och som samtidigt varit intresserad av konspirationer. En person som pumpas med ett budskap om att myndigheterna och makteliten är 100 procent onda och dessutom att de måste stoppas innan det är för sent, han riskerar att få idén att han måste handla.

Jag har alltid tyckt att det på sätt och vis är de fredliga och timida aktivisterna i sanningsrörelsen som behöver förklaras snarare än det fåtal som väljer att ta till våld. I många konspiratoriskt lagdas världsbild är nämligen den styrande elitens slutmål något fruktansvärt, till exempel att utrota en stor del av världens befolkning eller att operera in mikrochips i medborgarna för att få fullständig kontroll över dem. Man kan tycka att om fienden har sådana diaboliska planer borde alla medel användas för att stoppa dem. Men vad är motelden från sanningsrörelsen? Jo, att skriva lite inlägg på forum, dela ut flygblad och sälja knappar. Varför gör de inte mer än så? Beror det på att de innerst inne ändå tvivlar på sin världsbild eller att de inte tror att våld skulle lösa några problem? Eller handlar det om något helt annat?

Liknande inlägg på denna blogg:
Jüri Lina, frimureriet och jag, om ett av konspirationsteoretikern Jüri Linas föredrag som jag bevistade.
Breiviks femtonhundra, om en annan person vars skruvade verklighetsuppfattning ledde till våld.
Omaka vänner, om hur människor som i förstone inte tycks ha mycket med varandra att göra kan finna varandra i det gemensamma agget mot verkligheten.

Andra bloggar om Peter Mangs och hans koppling till sanningsrörelsen: Anna-Lena Lodenius – Malmöskytten hade lasermannen som idol

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .