Döden, du gamle vän

Döden verkar vara i ropet igen. Resumé rapporterar om ett nytt månadsmagasin dedikerat till döden och i Cannes är två filmer om döden heta kandidater till Guldpalmen. I och för sig är nog döden ständigt aktuell. I alla tider har människan begrundat det faktum att tiden på jorden har ett slut och redan för över tvåtusen år sedan vann filosofen Epikuros måhända den viktigaste insikten om dödens natur, nämligen att den intighet som döden innebär inte är väsensskild från den intighet vi har bakom oss när vi föds. Med det sättet att se på döden blir den ett kärt återseende av en gammal vän snarare än något ovisst och skrämmande. Som rabiat ateist får jag närmast religiösa känslor inför den insikten. Man förstår varför Epikuros ord som sammanfattar denna tanke; ”I was not; I have been; I am not; I do not mind.” tydligen citeras vid många humanistiska begravningar världen över.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Döden, Ateism, Epikuros, Islam, Kristendom.

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden

       

       

2 reaktioner till “Döden, du gamle vän”

  1. “I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare.”

    Intressant formulering.. hur kan man ‘ha varit med om’ att inte finnas? Det antyder någon form av upplevelse vilket i sin tur troligtvis kräver någon form av existens. Eller?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *