Thomas Arnroths ofullbordade seriesymfoni om sina år i Livets Ord

Jag har precis läst de två första seriealbumen i vad som väl är tänkt att bli en trilogi om journalisten och spelrecensenten Thomas Arnroths halsbrytande decennium i Livets Ord under 80- & 90-talet. Det är både kul och lärorikt när man får följa med honom på insidan av den kontroversiella församlingen. Man får ta del av de dråpliga och absurda situationer han hamnar i och på köpet också lära sig en hel del om sådant som Livets Ords hierarkiska organisation och de tvära kasten under Ulf Ekmans oförutsägbara ledarskap.

För någon som mig, som främst är intresserad av tillvaron hos Livets Ord, så blir de inledande sidorna om Arnroths uppväxt och ungdomsår något av en transportsträcka. Det är väl dock självklart att han på något sätt vill försöka förklara varför han hamnade där han hamnade.

Arnroth berättar dock inte sin historia med enbart serierutor utan han bryter då och då in med ett par sidor text på ett sätt som jag tycker fungerar bra. Det verkar helt enkelt vara så mycket han vill berätta att det inte hade rymts i serierutorna utan att projektet svällt ut till ännu fler album. När Svenska Dagbladets recensent Fredrik Strömberg recenserade det första av de två seriealbumen var dock just de återkommande prosainslagen hans främsta kritik. Han menade att de störde rytmen i berättandet. Jag, som inte är någon anal purist i det avseendet, tycker dock som sagt inte att det är något problem.

Något som recensenten Strömberg inte verkade ha något större problem med var Arnroths andra avsteg från serieformen, nämligen de återkommande kollagen med tidningsurklipp. Jag gillar också greppet som gör att man får en liten smak av tidsandan och vilken skräckförsamling Livets Ord porträtterades som i media.

Båda de andra berättarformerna kompletterar i slutändan faktiskt serierutorna och de samverkar alla, såsom instrumenten i en orkester.

Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del ett: De första åren gavs ut 2017, och Livets Ord – Mina tio orimliga år som frälst, Del två: Förnyad och befriad gavs ut 2018. Så frågan alla Livets Ord-intresserade serieläsare ställer sig är såklart var del tre är någonstans? I det efterlängtade finalalbumet gissar jag att det kommer att bli ännu mer Ulf Ekman, tydligen en del om hur Thomas Arnroth drar ut i krig mot den demoniska rockmusiken och alldeles säkert om hur han slutligen lämnar Livets Ord för gott.

Jag hoppas verkligen att det blir en tredje del och att inte att Arnroth gråtande knäckt serietecknarpennan för gott, detta då man både i den ovan nämnda Svenska Dagbladet-recensionen och i en recension i Aftonbladet beskrivit hans serietecknande med ordet ”valhänt”, i det senare fallet förvisso med ordet “intagande” före.

Andra bloggar om Thomas Arnroth:
På småbrukaren Rune Lanestrands blogg kritiseras spelrecensenten Arnroth i skarpa ordalag. Lanestrand menar att Arnroth som dataspelsrecensent i Gomorron Sverige gör reklam för våldsamma datorspel, vilket inte borde få ske i Public Service. Lanestrand avslutar sin ilskna svada: ”Thomas Arnroth är själv ingen reklam för osunt spelandet. Grå i ansiktet med ögon smala som strimlor och slapp i språket föreställer jag mig att han kommer direkt från nattvak framför spelplattan med skrivbordet belamrat med pizzakartonger, kaffekoppar och tomma cocacolaburkar.”

       

       

Sexköp på Jesu vis

Kontroversiella före detta pingstpastorn Tommy Dahlman har tidigare främst synts i kristna månglarkanalen Kanal 10 och har också kandiderat till riksdagen för Kristdemokraterna. Han har även författat en liten skrift med titeln Affärer på Jesu vis som gavs ut 2013 av Livets Ords förlag och som jag införskaffat under ett av alla mina besök på Livets Ords årliga Europakonferens. Livets Ord var ju tidigare ökända för sin uttalade framgångsteologi där bland annat rikedom inte ansågs vara något fult utan tvärtom ett tecken på att man var en god kristen. Av detta följer såklart också, vilket väl är än mer problematiskt, att fattigdom är ett tecken på att man är en dålig kristen. Även om detta element numera tonats ned finns det fortfarande kvar under ytan.

Tankarna i Dahlmans skrift Affärer på Jesu vis angränsar till framgångsteologin då han i den redogör för Jesus ledarskaps- & affärsfilosofi och man får lära sig hur man kan bli framgångsrik i affärer genom att följa Jesus exempel. Kapitlen heter sådant som ”Jesus misslyckades aldrig att representera sin produkt” och ”Jesus visste att han inte behövde ro varje affär i hamn för att vara framgångsrik”. I det senare kapitlet skriver Dahlman:

De flesta framgångsrika säljarna säger att de vet att 14 av 15 människor kommer att säga nej till deras erbjudande. Detta inspirerar dem bara till att göra så många presentationer som möjligt, för att hitta den rätta köparen. Jesus lärde sina lärjungar hur de skulle tackla en avvisning: ”Och om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.” (Matt 10:14)
Så vi lämnar gungstolen nu. Vi greppar telefonen. Vi skriver det där brevet. Förr eller senare lyckas det. Det var något Jesus visste!

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 21)

Dahlman personifierar den hycklande frikyrkopastorn då han varit hårdför i moralfrågor och väldigt snar med att fördöma andras leverne samtidigt som han själv gjort en hel del snedsteg i livet. Han har bland annat ett par rattfylleridomar på sig, och nyligen gjorde han även en Paolo Roberto, vilket väl inte är den typ av affärsuppgörelser Jesus ska ha ägnat sig åt.

Dahlman borde kanske ha läst sin egen skrift Affärer på Jesu vis för lite levnadsråd. I kapitlet ”Jesus misslyckades aldrig att representera sin produkt” skriver han till exempel:

Lögnare och bedragare blir alltid avslöjade förr eller senare. Det kan ta veckor, månader och år men sanningen kommer alltid upp till ytan.

[…]

Framhäv och fokusera på fördelarna med din produkt. Men glöm inte att en ärlig relation är värd hundra avslutade affärer.

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 10)

I kapitlet ”Jesus lät inte andra människors uppfattningar om honom förändra hans självuppfattning” hade han hittat fler kloka ord:

Jesus strävade aldrig efter att ”se bra ut”. Han bara förblev god. Han försökte inte att uppträda trovärdigt. Han var trovärdig. Han kämpade aldrig för att få ett gott rykte. Han hade karaktär.
Varje framgångsrik person vill bli älskad och beundrad, men dina fiender och kritiker kommer aldrig att låta ditt rykte vara fläckfritt. Du måste vara höjd över allt klander.

(Källa: Dahlman T, Affärer på Jesu vis, s. 33)

Som den slipade Jesusinspirerade affärsman Dahlman är vet han dock att slå mynt av sina snedsteg. Han har nyligen varit ute på en lång föreläsningsturné med anledning av sitt senaste boksläpp. I den nya boken Visst gör det ont när hjärtan brister ska han tydligen öppenhjärtigt tala ut om sitt gamla syndiga leverne och man ska enligt bokbeskrivningen få läsa om sådant som ”skilsmässa, sex, otrohet och alkoholism”.

Dock var det förargligt nog under just den här tala-ut-turnén som han gjorde sig skyldig till sexköpet han nu fått ett strafföreläggande för. På dagen stod han alltså hos någon lokal församling och talade ut om sitt gamla förkastliga leverne, för att senare på kvällen uppsöka en sunkig lägenhet för att köpa sex av en kvinna som han rimligen inte kunde ha en aning om hur hon hamnat där. Kanske använde han till och med pengarna han dragit in på dagens bokförsäljning.

På föreläsningsturnén sade han vidare bland annat: ”Och det är en utav mina bittra lärdomar under den här resan jag har gjort, att jag inte var uppriktig från början. Så mycket elände jag hade kunnat undvika!” Dahlman verkar dock inte heller ha varit uppriktig från början i polisförhören, för det krävdes enligt tidningsartiklarna tydligen flera förhör innan erkännandet kom.

Nåväl, hela den här tråkiga historien kan ju i alla fall användas som material till sin nästa bok och nästa bekännelse-turné.

       

       

Sommarminnen 2019

Årets sommar var en ganska lugn historia då vi hade det färskaste tillskottet i familjen att ta hänsyn till. Vi befann oss till största delen i stillsamhet i Dalarnas skogar eller fjäll. Att vara nära naturen var dock ett utmärkt tillfälle att använda appen Biologg som kan beskrivas som något av ett Pokemon Go med pokemons av kött och blod. Målet är nämligen att samla arter genom att fotografera och logga däggdjur, fåglar, insekter, växter, svampar med mera. Tyvärr rör det sig, med undantag för ett par artbingobrickor som ska fyllas i, om ett ganska monotont samlande utan någon mer variation än vad naturen kan erbjuda, vilket förvisso än så länge är ganska mycket. Man hade ju dock kunnat tänka sig att appens konstruktörer gjort samlandet lite mer stimulerande genom att lägga in lite utmaningar med olika svårighetsgrad av typen ”Fota en ekorre som äter från en grankotte – 10 000 XP” eller ”Fota en björn i dess ide – 200 000 XP”.

I Uppsala besökte jag den internationella vandringsutställningen Titanic – The Exhibition om det osänkbara skeppets öde. I den har man samlat otaliga föremål, foton och dokument i en väldigt gedigen och genomarbetad utställning som man blir ledsagad igenom av en audioguide. Trots att det rör sig om en i grund och botten internationell utställning så berättas faktiskt även många svenska resenärers historia. För den som är van vid gratisinträde på svenska muséer så är kanske prislappen lite avskräckande men jag tyckte definitivt det var värt det.

I Uppsala var jag som så många gånger förr även en kort sväng på Livets Ords årliga Europakonferens, denna sommar dock utan att lyssna till någon av talarna. Det hade säkert funnits en del intressant man kunnat fördjupa sig i, såsom kontroversiella talarna Jackie Hill-Perry från amerikanska ex-gay-rörelsen och Mikael Alfvén, grundare av hårt kritiserade organisationen Love and Hope som påstått sig rädda prostituerade barn i sydasien från bordeller.

Anledningen till att jag alls besökte Livets Ords Europakonferens i år var att nätprofilen och poddaren Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen befann sig där och ville passa på att träffa mig. Vårt samtal resulterade i ett litet poddavsnitt som man kan lyssna till här. Han lade även upp delar av samtalet på sin exklusiva Patreonsida som enbart de som betalar honom minst en dollar i månaden har tillgång till. Att ha en gratispodd kombinerat med exklusivt material för de som sponsrar med en relativt blygsam slant är troligen en vinnande strategi för alla poddare därute som vill försöka få betalt för det de gör.

       

       

Framgångsteologin lever fortfarande hos Livets Ord

Jag försöker sparka igång bloggandet igen efter ett sommaruppehåll som blev allraminst ett kvartal längre än vad det borde blivit. Sent omsider är det därför dags för ett kort inlägg om sommarens höjdpunkt, Livets Ords årliga europakonferens.

Att varje år se till att besöka Livets Ords europakonferens i Uppsala har för mig blivit något av en tradition. Någon annan som ofta brukar besöka tillställningen är amerikanske pastorn Jentezen Franklin och på årets konferens höll han i två av kvällsmötena. Jag hade inte lyssnat till honom tidigare men det var väl givet att vägarna någon gång skulle korsas för två såpass flitiga konferensbesökare som mig och Franklin.

Även om jag tidigare inte bevistat något av hans möten så har jag dock läst hans bok Bryt dig loss och skrivit en recension här på bloggen. Boken handlar om hur man skyddar sig från Satans attacker och det verkar, tillsammans med vikten av att fasta, vara en av Franklins käpphästar. Något annat som är intressant med pastorn är att han tidigt var en av de ”evangelicals” som gav sitt stöd till Donald Trump

Trots att jag var sen och missade stora delar av kvällsmötet hann Franklin bjuda mig på ett litet smörgåsbord med sådant som Livets Ord blivit kända för genom åren. I sin predikan, där han utgick från lite gamla järnåldersmyter från gamla testamentet med Moses i huvudrollen, bjöd Franklin bland annat på en hel del av den framgångsteologi som Livets Ord blivit ökända för men som tonats ned på sistone. Han sade exempelvis att Gud kunde ge en övernaturlig framgång i affärer så att man håvade in miljontals dollar. Huvudbudskapet i predikan var dock att det största miraklet var när man lyckades behålla sin ödmjukhet trots den övernaturliga framgång Gud gett en. Några enstaka ord tungomålstal kom också från Franklin vid något tillfälle och han gjorde dessutom ett försök att hela mötesdeltagarna. Mitt intryck är ju att mötena haft färre besökare på sistone men denna kväll var stora salen så gott som fylld och man hade öppnat upp läktarna på alla sidor.

Franklin lovade oss att vi skulle få se mirakler under kvällen som skulle förbluffa oss och till företagare lovade han övernaturlig framgång som skulle få dem att svälja sina konkurrenter. Vad som skulle hända om två eller fler av näringsidkarna på mötet var varandras konkurrenter fick vi dock aldrig veta. Som så ofta i de här sammanhangen vände sig Franklin inte oväntat till unga människor när han vid mötets final bad åhörarna komma fram till scenen för att låta den helige ande verka och ge oss mirakler. Det brukar ju vara unga som är mest lättpåverkade men Franklins löfte om att vi skulle få se mirakler infriades inte, eller så var man helt enkel tvungen att vara troende för att kunna se miraklerna.

En avslutande reflektion: Kanske är jag barnslig men det kändes som att det låg nära tillhands att tolka in sexuella undertoner när Franklin om och om igen extatiskt utropade ”God, use me!” och bad oss i publiken göra detsamma, alltså ropa ”God, use me!” inte nyttja honom.

       

       

Antiabort-gudstjänst på Livets Ords Europakonferens

Att besöka Livets Ords årliga Europakonferens i Uppsala har ju blivit något av en tradition och jag tog mig dit även i år. Programmet är alltid fullspäckat och man har tre gudstjänster per dag i stora salen. Oftast har gudstjänsterna karaktären av ”andlig uppbyggelse” men vissa av dem är faktiskt mer av politiska möten. Exempelvis är de återkommande Israelmötena tydligt politiska och man har också haft antiabort-möten. Förra året var abortmotståndaren Ruth Nordström gäst och i år hade man bjudit in Lila Rose, en ung amerikansk antiabort-aktivist som bland annat wallraffat abortkliniker och menat sig ha avslöjat omfattande oegentligheter. Hennes kritiker menar dock att det egentligen inte varit mycket till avslöjanden och att hon farit med osanning.

När jag skulle sätta mig ned för den gudstjänst där Lila Rose skulle tala blev det tydligt att konferensen med största sannolikhet hade färre besökare än tidigare år. Den läktare jag brukade sitta på hade stängts av, antagligen för att det annars skulle bli alltför glest i bänkraderna. När det gällde tjat om att skänka pengar var dock allt sig likt. Innan vi fick lyssna till Lila Rose hade nämligen en herre från församlingen en lång utläggning om vikten av att ge pengar i kollekten. Det skulle bland annat föra oss närmare Jesus så det verkade som att det faktiskt gick att köpa sig in i Guds rike.

Rose inledde sitt framträdande med att berätta varför hon blivit abortmotståndare. Allt hade börjat när hon som nioåring såg en bild på ett aborterat foster. Jag har alltid tänkt att abortmotståndarnas visuellt inriktade metoder inte skulle gagna dem i det långa loppet men deras chockeffekt fungerar säkert på vissa personer. Viktigt för Rose hade tydligen också Moder Teresas tydliga ställningstagande mot abort varit.

Rose visade dock prov på något sorts ödmjukhet i och med att hon underströk att det faktiskt förekom lika många aborter inom kyrkan som utanför och att det nog fanns många på Livets Ord som haft aborter i sin närhet. Det hade varit intressant om Rose börjat fundera över varför det förekom så många aborter i en miljö där det ses som något av det ytterst onda. Kunde det måhända ha något att göra med att man naivt nog ofta såg sex före äktenskapet som otänkbart och var negativt inställda till preventivmedel?

Lila Rose hos Livets Ord

Rose menade att abortfrågan var den största mänskliga rättighetsfrågan i vår tid. Hon hävdade att vi inte kunde förneka de minsta i vårt samhälle den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv. Rose berättade därefter om sitt wallraffande på abortkliniker. Hennes aktivism verkade främst vara inriktad på att peka på oegentligheter på abortklinikerna såsom underlåtenhet att rapportera gravida minderåriga som eventuellt utsatts för sexuella övergrepp, snarare än att visa på det felaktiga med aborter i sig. Rose spelade dock också upp en video för oss åhörare som visade hennes rörelses andra metoder som mer liknade den klassiska antiabortpropagandan med visuella chockeffekter.

Rose återkom ofta i sitt anförande till abortindustrin och abortlobbyns inflytande. Vem som i slutändan faktiskt drog i trådarna var dock inte svårt att lista ut om man tidigare lyssnat till budskapet från den amerikanska kristna högern och mot slutet av sitt anförande kom Rose in på detta. Det visade sig att det inte var någon mindre än Satan själv som låg bakom alltihopa. Satan älskade nämligen aborter och striden mot aborter var lika mycket en andlig strid som en strid i den fysiska världen. Man kan bland annat undra hur stor chansen är att man problematiserar sina egna ståndpunkter och lyssnar på motargument om man tror att den andra sidan i debatten anförs av den ondaste kraften i universum.

Rose avslutade med att uppmana till kamp och aktivism i abortfrågan. Det återstår att se om någon av församlingens unga inspirerades och väljer att gå i Lila Rose fotspår och vi får se mer kreativ och offensiv antiabort-aktivism även i Sverige, sådan som förra årets gäst Ruth Nordström redan visat prov på.

För att ge ett litet smakprov från Livets Ords antiabort-gudstjänst har jag nedan lagt upp en MP3-fil med de avslutande minuterna från Lila Rose anförande där hon tar upp Satans roll och uppmanar till aktivism. Trevlig lyssning!

Lockbete under glaskorset
Vid stora entrén till Livets Ords församlingslokal hade någon placerat en så kallad ”lure”, ett virtuellt lockbete för att locka till sig Pokémons att fånga i spelet Pokémon Go. Det får vara osagt om det var församlingen som låg bakom och genom tilltaget ville locka till sig Pokémonspelare och deras ofrälsta själar, eller om det var konferensbesökare som hellre ägnade sig åt att fånga Pokémons än att lyssna till Guds Ord.

Tidigare inlägg på denna blogg om Livets Ords Europakonferens:
Jag har bloggat om ett av de tidigare nämnda Israelmötena och ett möte där det hävdades att man bjöd på helandemirakler. Jag har också skrivit tvenne inlägg om mina intryck från Europakonferensens barnmöten.

       

       

Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax

Dags för lite kristen uppbyggelselitteratur igen, nämligen Jentezen Franklins Bryt dig loss som jag införskaffade på Livets Ords europakonferens häromsistens. Boken, en svensk översättning efter amerikansk förlaga, är utgiven av Livets Ords förlag och författaren var förra sommaren också inbjuden till europakonferensen för att tala om bokens ämne. Vidare verkar Franklin vara inbjuden till nästa sommars konferens så han verkar faktiskt vara riktigt populär hos den beryktade uppsalaförsamlingen.

Även om titeln skulle kunna få en att tro det så är Bryt dig loss ingen handbok i hur man tar sig loss från fastlåsningstekniker, i alla fall inga sådana av denna världen. Boken är faktiskt något så ovanligt som en instruktionsbok i hur man tar sig loss när man hamnat i klorna på ingen mindre än Hin håle själv.

Det är svårt att låta bli att fascineras över hur annorlunda vardagen ofta måste te sig för de som tror att olika andemakter verkar i vår värld. Det vissa skulle anse hörde hemma i filmer som Exorcisten är för andra verklighet. Ett exempel på det är en händelse från sin ungdom som Franklin delger bokens läsare. Mörkrets makter har tagit kontrollen över en stackars man och Franklin är tvungen att ta till kamp. Händelsen tjänar nog dock främst som en påminnelse om hur viktigt det är med regelbundna matvanor.

Låt mig dela en sann berättelse om något som hände när jag var tjugoett år gammal och gick igenom en tjugoen dagar lång fasta. Under den andra veckan predikade jag under en väckelsekampanj i North Carolina tillsammans med min bror Richie. En kväll upplevde vi ett annorlunda möte. Den helige Ande föll på ett mäktigt sätt när vi började sjunga en sång. Hundratals människor kom fram för förbön, och många kom för att bli frälsta och fyllda med den helige Ande.
Efter mötet frågade en man klädd i fin kostym om han kunde få träffa min bror och mig enskilt. Vi gick in i ett rum, och han frågade om vi kunde be för honom. När jag stilla lade ena handen på hans axel och började be, kände jag plötsligt en obehaglig andlig närvaro. Jag visste att vi mötte något som fram till dess bara varit en lära som jag läst om i Bibeln. Jag visste vad Bibeln hade att säga om demonbesättelse, men jag hade aldrig ombetts hjälpa en person som stod under en ond andes inflytande.
Det som skedde under de följande tjugo minuterna var förbluffande. Den prydlige, kostymklädde mannen började förändras inför våra ögon. Hans ansikte förändrades, rösten blev djupare, och en ond ande talade genom honom: ”Vi kommer inte att ge oss av. Vi hatar er. Lämna oss i fred.”
Jag blev skräckslagen och minns att jag tänkte: ”Om inte ni ger er av, kommer jag att göra det! Jag sticker härifrån!”
Plötsligt kände jag en frimodighet och auktoritet från den helige Ande som jag aldrig hade känt förut. Någonting inom mig sa: ”Han som är i dig är större än den som är i världen. Detta slag går endast ut genom bön och fasta.”
Jag lade handen på mannen och sa: ”Satan, i Jesu Kristi namn befaller jag dig att släppa den här mannen fri.” Mannen började hosta och få kväljningar. En svavelaktig lukt kändes i rummet. Det var så märkligt. Än idag förundrar det mig.
När jag hade uttalat de orden blev mannens ansikte och röst normala igen, och han började gråta. Han bad Jesus bli Herre i hans liv. Senare bekände han för min bror och mig att han var porrmissbrukare och att han hade ett förhållande med en gift kvinna i församlingen.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 40-41)

Det är dock inte alls sådan här förhållandevis dramatisk satanisk besättelse som boken främst handlar om. Bryt dig loss är mer inriktad på fall där djävulens inflytande tar sig långt mer subtila uttryck och boken riktar sig främst till relativt fromma trosfränder som ibland upplever att de nog faktiskt skulle kunna vara angripna av mörkrets makter. Tecken på att man är under attack från Satan och hans underhuggare är enligt Franklin exempelvis så triviala saker som att ens böneliv försvagas och att man drar sig undan från goda relationer, det vill säga skaffar sig alltfler vänner som är ”köttsligt sinnade istället för andligt sinnade”. Ett tredje tecken på att man är under attack från Satan påminner lite om den framgångsteologi Livets Ord tidigare var ökända för men som numera tonats ned. Ondskans andemakter kan nämligen göra att ens ekonomiska resurser sinar för att få en ur balans.

när allt tycks bryta samman samtidigt, när företagets resurser sinar eller uppsägningar hotar, bilen går sönder, apparater går sönder och alla barnen blir sjuka, kan det bero på en ”bristattack”. Fienden attackerar på det här sättet för att få dig att vända blicken från Gud och till din ekonomi. Om han kan få dig att bekymra dig i stället för att prisa Gud, börjar du fatta beslut utifrån omständigheter istället för utifrån Guds smörjelse.
Jag har sett personer som varit helt överlåtna åt Gud och som vuxit andligen, men så attackerade fienden med brist. De flyttade blicken från Gud till pengarna.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 23)

Nu är jag förvisso negativt inställd från början så kanske handlar det om övertolkning från min sida då jag i bokens idéer ofta tycker mig se försök till kontroll över människor, kanske medlemmarna i Franklins egna församlingar i USA. Det är givetvis mycket svårt att veta hur utstuderade Franklins idéer är men i slutändan måste sådana här föreställningar vara ett effektivt sätt att få eventuella tvivlare att kämpa för att behålla sin tro. Om man verkligen tror att den ondaste makten i universum ligger bakom att man träffat några nya köttsligt sinnade vänner utanför församlingen eller ej längre finner ett nöje i att be är väl incitamenten för att hålla fast vid de gamla vanorna tämligen stora. På så vis skulle föreställningarna i Bryt dig loss faktiskt hindra människor från att just bryta sig loss.

Nu är det inte dags att tvivla på din tro och tro på dina tvivel. Det är dags att mata din tro och svälta ut dina rädslor. Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax. Låt inte pytonormen övertala dig att att det inte gör någon nytta att be, eller att det inte längre är viktigt att läsa Bibeln.

(Källa: Franklin, J., Bryt dig loss, s. 63)

Smaka ordentligt på orden ”Låt inte Satan klippa dina trosvingar med sin förstånds-sax”. De är som gjorda för att brodera och sätta upp på väggen i köket. Kan man vara tydligare med att man faktiskt anser det vara en dygd att inte tänka efter?

Jentezen Franklins bok om satans attacker

Liknande inlägg på denna blogg: Jag har tidigare skrivit om en liknande bok från Maranatarörelsen, Stig Andreassons Maktkamp, i vilken demonbesättelse avhandlas.

       

       

Varför ser Per Ewert flisan i sin broders öga men märker inte bjälken i sitt eget öga?

Jag brukar varje sommar se till att besöka Livets Ords europakonferens. Den talare jag fann intressantast denna sommar var abortmotståndaren Ruth Nordström som på juridisk väg söker driva sin agenda. Hon talade dock samma dag som jag hade ett besök på Kolmårdens djurpark inbokat så det blev tyvärr inte att lyssna till henne denna gång men kanske kommer det fler chanser.

Jag kunde dock inte låta bli att igår ändå titta in på europakonferensen lite som hastigast med familjen för att äta lunch och låta gossen åka lite karusell och hoppa hoppborg på festivalområdet. Jag unnade mig också en bunt böcker i bokhandeln, bland annat den drygt 50-sidiga skriften Till vem skulle vi gå? av Per Ewert, verksam vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Boken har undertiteln ”En guide till nutidsmänniskan och religionerna” och Ewert vänder sig nog främst till trosfränder i församlingar som står nära hans egna Evangeliska Frikyrkan. Han vill med sin lilla bok ge dem en snabb överblick över vår tids olika ickekristna livsåskådningssystem. Det handlar bland annat om nyateism, judendom, islam, nyandlighet, mormonerna och Jehovas vittnen. Till vem skulle vi gå? är dock definitivt en partsinlaga och ett grundantagande är att alla de olika livsåskådningssystem som beskrivs är ofullständiga och felaktiga. Det är den bibeltrogna kristendom Ewert själv omhuldar som är den sanna vägen.

De senaste decenniernas forskning kring allt från universums uppbyggnad till uppbyggnaden av små celler och ännu mindre partiklar ger gång på gång tecken som pekar på att världen tycks vara designad. Vi har goda möjligheter att förmedla att den kristna tron äger ett stöd i naturvetenskap, filosofi och historiska händelser som inte finns i vare sig ateismen, panteismen eller i nykläckta grupper som Mormonerna eller Jehovas vittnen.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 52)

Man hade kunnat önska något konkret som styrkte det kontroversiella påståendet ovan men eftersom Ewert skriver för de som delar hans grundantagande så behöver han väl inte bry sig om sådant. När det gäller andra religioner än Ewerts egen kristendom så är han dock mer kritisk, exempelvis när det gäller mormonerna och Jehovas vittnen.

Båda dessa rörelser lider av åtminstone varsitt allvarligt trovärdighetsproblem i mötet med verkligheten. För mormonerna handlar det om den totala avsaknaden av bekräftande historisk bevisning av de uppgifter som Joseph Smith förkunnade. Utanför Mormons bok finns varken arkeologiska eller skriftliga bekräftelser på bokens berättelser om de utvandrade, och de guldplåtar som Smith hänvisade till har inte heller gjorts tillgängliga för granskning. Jehovas Vittnens trovärdighet hotas å sin sida av de exakta, men felaktiga dateringarna av året för Jesu återkomst.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 45)

Man undrar självklart vad som skulle hända om Ewert utsatte sin egen kristna tro för samma kritiska öga som han utsätter andra religioner för. Även om Bibeln givetvis är mer historiskt korrekt än Joseph Smiths ihopfabulerade Mormons bok så går det ju knappast heller att byta ut skolans historieböcker mot Bibeln. Vidare är det ju inte enbart Jehovas vittnen som gett ett felaktigt datum för Jesu återkomst. Så har ju även Jesus själv gjort i den bibel Ewert tror på.

Även om Ewert är kritisk till alla livsåskådningar som beskrivs i boken tycks det mig ändå som att han faktiskt är klart minst fördragsam med nyateismen. Med de olika ickekristna religionerna hittar han ändå en del positiva sidor. När det gäller nyandlighetens framgångar konstaterar han till exempel att det ju ändå är ”ett hoppfullt tecken att en stor del av befolkningen upplever att ateismen inte håller som grund för tillvaron”. Vidare, även om kristendomen och islam skiljer sig åt på centrala punkter så menar han att de ju ändå har en del gemensamt.

Ja, det finns tydliga skillnader mellan kristen och muslimsk tro som som kan sätta upp spärrar för att nå fram med evangelium. Men frågan är om det inte finns ett ännu större gap mellan den kristne och en sekulariserad västerlänning. För den som vill nå en muslims hjärta finns trots allt flera gemensamma referensramar i sökandet efter en kontakt med den Skapare som format varje människa.

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 34)

Ewert menar att nyateisternas retorik är både aggressiv och osaklig. Här blir Ewert för en gångs skull konkret och citerar Sam Harris, en av nyateismens centrala gestalter.

Ett av de kännetecknande dragen hos nyateismen är just den hårdföra inställning till oliktänkande som dess företrädare uppvisat – kanske allra tydligast demonstrerat när Harris gick så långt som att hävda att ”vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

(Källa: Ewert, P., Till vem skulle vi gå?, s. 17)

Frågan är dock hur saklig Ewert är själv då citatet av Harris visar sig vara helt ryckt ur sitt sammanhang. Det stympade citatet av Harris har tydligen farit runt bland diverse religiösa debattörer som velat svartmåla nyateismen. Men så blir det väl när man inte märker bjälkarna i sina egna ögon utan bara kör på i jakten på flisor i andras.

En guide till nutidsmänniskan och religionerna

       

       

Mässor i massor

Hösten tycks gå i mässornas tecken. Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg, främst för att bränna av årets dos av ideellt arbete i föreningen Vetenskap & Folkbildnings monter. Jag fann mig inkvarterad hos gästfria göteborgare och det var alltigenom trevliga dagar.

Jag passade också på att köpa en del böcker, bland annat en bok från Swedenborgsällskapet om hur livet efter detta skulle te sig. På bokmässan fanns vidare några anhängare till sektledaren Norberto R. Keppe och jag köpte några skamligt billiga böcker från dem. Självklart blev det också en hög med böcker till min lille gosse, bland annat den färgglada PekBibeln från Livets Ords förlag. Då jag är intresserad av vad nationalekonomen Thomas Piketty har att säga människorna, utan att fördenskull vilja läsa hans enorma tegelsten Capital in the Twenty-First Century, så köpte jag Jesper Roines sammanfattning av hans verk. I EXPO:s monter köpte jag slutligen en bok om högerextrema symboler. Tyvärr förhåller det sig ju dock som så att för varje bok man köper och läser så köper man allraminst två som man lägger i en banankartong i förrådet. Men man måste ju tänka på klimatet också, böcker i banankartonger binder ju faktiskt en hel del koldioxid.

Jag deltog också i en tävling anordnad av Jan Myrdal-sällskapet. Förstapriset var en övernattning på Hotell Gästis, middag och bad på Leninbadet samt en privat visning av Jan Myrdals mytomspunna bibliotek. Tyvärr vann jag inte tävlingen eftersom jag tydligen gick bet i tävlingens sista deluppgift som gick ut på att hämningslöst smickra den gamle kommunisten.

Från gammelkommunister är steget mycket långt till barnmässan Underbara Barn där den barninriktade krämarkapitalismen firade stora triumfer i montrarna denna helg. Jag besökte mässan igår och för att få den perfekta barnmässoupplevelsen hade jag druckit ett par öl kvällen innan vilket förhöjde effekten av alla skrikande barn.

I slutet av månaden är det ju också dags för mässornas mässa, nämligen Harmoni-expo. Nu har jag förvisso redan besökt den nyandliga mässan ett par gånger och många av utställarna är desamma från år till år. Det blir nog dock ändå svårt att låta bli att gå dit för vem kan motstå programpunkter som ”Kontakt med Änglar och Den Violetta Flamman”, ”DNA-aktiveringen och Uppstigningen”, ”Indiska Nadipalmblad – ditt liv idag, skrivet för 5000 år sedan” och ”Kvantfysikshealing i grupp Special”.

Liknande inlägg på denna blogg:
En liten guide jag sammanställde till Harmoni-expo i våras
En rapport från Harmoni-expo för ett år sedan
Så gick det till när jag förlorade min Harmoni-expo-oskuld våren 2013

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Harmoni-expo, Barn, VoF, Bokmässan, Kommunism, Livets Ord.

       

       

Himmelrikets reservdelsrum

När jag i torsdags besökte Livets Ords europakonferens köpte jag boken Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig. I boken, som är en svensk översättning av amerikansk förlaga, berättar tio olika personer som påstår sig varit i himmelriket om sina upplevelser där. Att de olika beskrivningarna av himlen skiljer sig åt på många punkter tycks inte ha bekymrat de som står bakom boken. Bland annat varierar upplevelserna från mer sublima till mer konkreta. Den mest konkreta beskrivningen av de tio står nog Gary för. Han hävdar att han efter en allvarlig bilolycka besökte himmelriket och av Garys beskrivning att döma tycks himlen vara som en sådan där smått psykedelisk tecknad film för de minsta.

Jag såg noter sväva omkring i luften och sedan försvinna in i en person som brast ut i sång och sjöng i anden. Jag såg också noterna försvinna över bergen som omgav staden. Änglarna höll takten i sången, och träden klappade i händerna och höll takt med änglarna. Allting tillber Gud i himlen. Alla är jublande och tillber Herren på något sätt. Blommorna hade ansikten och de sjöng! Det var häpnadsväckande!

(Källa: S Roth, L Lane (2014), Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig, s. 27-28)

Himmelriket har faktiskt, precis som våra jordiska städer, gator med gatunamn.

Gatorna heter saker som Halleluja-esplanaden och Prisa Herren-vägen. Vi gick på genomskinliga gator, och jag kunde se rakt igenom dem. En forskare vid NASA berättade senare för mig att om man får bort all orenhet i guld, så är guldet inte längre gult utan kristallklart. Medan vi gick där såg jag en lekplats med barn och tonåringar – de som dött i förtid. Jag såg också stora klumpar av lera, och jag såg änglar arbeta med mindre lerklumpar. De bearbetade och formade leran som om de höll på att skulptera något. Jag frågade John vad de gjorde. Han sade att de fanns där för små barn som dött genom missfall eller abort, och som formades till det som Gud vill att de ska vara.

(Källa: S Roth, L Lane (2014), Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig, s. 28)

Även om Guds lerverkstad är märklig så är det ingenting jämfört med den kanske märkligaste detaljen i Garys beskrivning av himmelriket, något han kallar ”Reservdelsrummet”.

En favoritdel av min upplevelse är Reservdelsrummet. Ungefär femhundra meter från tronsalen finns det ett förrådsrum. På dörren står det en skylt med texten: ”Outtagna välsignelser.” Jag öppnade dörren och tappade andan. Det hängde ben på väggarna. Det fanns ett förråd av varenda del i människokroppen i det där rummet. Gud har ett reservdelsrum. Gud har mirakler som väntar på att ges till människor. Sedan såg jag människor på jorden be, och jag såg bönerna komma upp till himlen. Änglarna tog emot bönerna och hämtade det speciella miraklet, den där nya delen av örat, eller en ryggrad, eller en ny njure från Reservdelsrummet, och de tog med sig delen till den person som behövde den. Många gånger tvingades de strida mot furstar och väldigheter. Jag såg hur fienden hindrar de där bönerna och gör människor missmodiga. Änglarna hade sänts iväg för att hämta och leverera miraklerna, men människorna hade gett upp och tänkte att de aldrig skulle få sina mirakler.

(Källa: S Roth, L Lane (2014), Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig, s. 28-29)

Trots att boken skulle handla om himmelriket så avslutar man, antagligen för att skrämmas lite, med en beskrivning av helvetet från en person som varit där på tillfälligt besök. Kanske är det egentligen inte så förvånande. För den bokstavstroende handlar ju kristendomen, som bekant, inte bara om morötter utan även om piskor.

Himmelriket med kaffe

Liknande inlägg på denna blogg: I Sverige verksamma Ibn Abbas Centret, som företräder en fundamentalistisk tolkning av Islam, är i sin föreläsningsserie om paradiset också väldigt konkreta om hur livet där kommer att te sig. Gillar du saffran, storslagenhet och genomskinliga tjejer kommer du att älska deras paradis.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Paradiset, Döden, Helvetet.

       

       

Ge mig barnet och jag ska ge dig mannen

Livets Ords årliga europakonferens är som en bilolycka. Man vet att man inte borde titta men det går helt enkelt inte att låta bli. Trots att jag och min lille gosse var där i tisdags råkade det bli en vända dit även igår. Jag och junior är förvisso ganska sysslolösa om dagarna nu i månadsskiftet juli-augusti när de öppna förskolorna är stängda och bekanta bortresta. Vi får väl därför vara ursäktade att vi inte kunde hålla oss borta från den beryktade församlingen.

Precis som i tisdags hamnade vi återigen på det barnmöte som riktade sig till barn i åldrarna sju till tretton. Min avkomma är ju blott ett och ett halvt men hade ändå stort utbyte av sådant som lovsång. Predikan och berättelser om Guds mirakel gick dock inte alls hem hos honom och vi kunde därför inte vara kvar på mötet mer än tjugo minuter. Jag fick helt enkelt försöka njuta så mycket jag bara kunde av den korta inblicken i tankevärlden Livets Ord försökte pådyvla de små.

Även på detta barnmöte var första gästen missionär. Dagens missionär, som hette Carl-Gustaf Severin, berättade om ett mirakel han varit med om på ett möte under en av sina missionsresor. Severin sade:

Där stod det en pojke som var tio och hans ansikte hängde såhär. Han kunde inte stå själv och han var vit i ansiktet, och så sade hans pappa: ”Det här är min pojke. Han är jättesjuk. Han ska dö om tre dagar, kanske till och med imorgon. Jag hämtade honom på sjukhuset. Kan ni be till Jesus för honom, att Jesus botar honom?” Tror ni att Jesus kan bota sjuka? (Barnen: Jaaaaaaa!) Jag hör inte vad du säger! Tror ni att Jesus kan bota sjuka? (Barnen: JAAAAAAAA!) Klart han kan! Och vet du vad som hände? Vi bad till Jesus den där dagen. Och så vi sade såhär: ”Jesus, den här pojken, han ska dö om tre dagar.” Han hade en sjukdom som hette cancer i lungorna, i levern, i njurarna. Alla organ på insidan hade cancer. Han skulle inte överleva. Vet du, när jag lämnade det där, så tittade jag på honom och så sade jag såhär: ”Nästa gång jag träffar dig, vet du vad vi ska göra då?”, sade jag. Vad tror ni jag sade: ”Vi ska spela fotboll!” Och han sade ingenting, han bara tittade på mig. Och så åkte jag iväg, åkte hem till Sverige. Ett år senare så kom jag tillbaka till samma stad, långt nere i södra jordklotet och hade glömt bort den där pojken. Och när jag går in genom dörren så står det en elvaårig pojke där. Vet du vad han hade under armen? En fotboll!

Pojken hade alltså blivit mirakulöst frisk. Man undrar bland annat om man verkligen har sådana exakta prognoser om dödsdatum i livets slutskede. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att läkare sagt något i stil med: ”Om tre dagar, på onsdag, kastar du in handduken”. Vidare undrar man hur ofta Severin utlovar mirakler om han kan glömma bort de personer han lovat helande från mycket allvarliga åkommor.

Uppfattningen att Gud hör bön och kan hela den som ber om det verkade barnen på mötet dock varit väl förtrogna med redan innan missionär Severin berättade sin lilla anekdot. Till mötets förbön hade det nämligen kommit in ett antal önskemål om böneämne; exempelvis ville någon att man skulle be för att dennes syn skulle bli normal, någon annan ville bli av med sin huvudvärk och en tredje ville att vi skulle be för att en ”grej” på dennes näsa skulle försvinna. Vi fick också veta att några personer man haft förbön för de senaste dagarna hade fått bönesvar. Någons soleksem var på väg att försvinna och någon annans getingstick kändes lite bättre. Tyvärr inga mirakel av samma kaliber som i missionär Severins anekdot från landet långt borta alltså. Oavsett stora mirakler som i anekdoten eller femöresmirakel som på europakonferensen så kan man givetvis ifrågasätta det lämpliga i att få barnen att tro att ett övernaturligt väsen kan hela dem om de ber om det.

Liknande inlägg på denna blogg: Under förra sommarens europakonferens var jag på John Arnotts healingmöte för vuxna och fick bevittna några femöresmirakler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Livets Ord, Barn, Uppsala, Healing.