Mässor i massor

Hösten tycks gå i mässornas tecken. Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg, främst för att bränna av årets dos av ideellt arbete i föreningen Vetenskap & Folkbildnings monter. Jag fann mig inkvarterad hos gästfria göteborgare och det var alltigenom trevliga dagar.

Jag passade också på att köpa en del böcker, bland annat en bok från Swedenborgsällskapet om hur livet efter detta skulle te sig. På bokmässan fanns vidare några anhängare till sektledaren Norberto R. Keppe och jag köpte några skamligt billiga böcker från dem. Självklart blev det också en hög med böcker till min lille gosse, bland annat den färgglada PekBibeln från Livets Ords förlag. Då jag är intresserad av vad nationalekonomen Thomas Piketty har att säga människorna, utan att fördenskull vilja läsa hans enorma tegelsten Capital in the Twenty-First Century, så köpte jag Jesper Roines sammanfattning av hans verk. I EXPO:s monter köpte jag slutligen en bok om högerextrema symboler. Tyvärr förhåller det sig ju dock som så att för varje bok man köper och läser så köper man allraminst två som man lägger i en banankartong i förrådet. Men man måste ju tänka på klimatet också, böcker i banankartonger binder ju faktiskt en hel del koldioxid.

Jag deltog också i en tävling anordnad av Jan Myrdal-sällskapet. Förstapriset var en övernattning på Hotell Gästis, middag och bad på Leninbadet samt en privat visning av Jan Myrdals mytomspunna bibliotek. Tyvärr vann jag inte tävlingen eftersom jag tydligen gick bet i tävlingens sista deluppgift som gick ut på att hämningslöst smickra den gamle kommunisten.

Från gammelkommunister är steget mycket långt till barnmässan Underbara Barn där den barninriktade krämarkapitalismen firade stora triumfer i montrarna denna helg. Jag besökte mässan igår och för att få den perfekta barnmässoupplevelsen hade jag druckit ett par öl kvällen innan vilket förhöjde effekten av alla skrikande barn.

I slutet av månaden är det ju också dags för mässornas mässa, nämligen Harmoni-expo. Nu har jag förvisso redan besökt den nyandliga mässan ett par gånger och många av utställarna är desamma från år till år. Det blir nog dock ändå svårt att låta bli att gå dit för vem kan motstå programpunkter som ”Kontakt med Änglar och Den Violetta Flamman”, ”DNA-aktiveringen och Uppstigningen”, ”Indiska Nadipalmblad – ditt liv idag, skrivet för 5000 år sedan” och ”Kvantfysikshealing i grupp Special”.

Liknande inlägg på denna blogg:
En liten guide jag sammanställde till Harmoni-expo i våras
En rapport från Harmoni-expo för ett år sedan
Så gick det till när jag förlorade min Harmoni-expo-oskuld våren 2013

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Så gör man programmet Så Mycket Bättre så mycket bättre

Vid ett par tillfällen har jag tvingats titta på det populära TV-programmet Så mycket bättre i vilket folkkära svenska musiker gör covers på varandras låtar. Jag avskyr verkligen programmet men det är nog egentligen inget fel på själva programidén. Med rätt uppsättning personer och spänningar dem emellan skulle det faktiskt kunna bli riktigt sevärt.

Årets artister är precis lika tråkiga som vanligt och jag har därför dristat mig att göra en egen önskelista på musiker jag hellre skulle vilja se. Med följande färgstarka besättning hade till och med jag kunnat tänka mig att titta på Så mycket bättre frivilligt:

1. Först ut är sverigedemokratiske riksdagsledamoten och partistyrelseledamoten Richard Jomshof som ju faktiskt varit sångare i synthpopbandet Elegant Machinery. Bandets texter är dock inte alls politiska och om man glömmer personen och bara ser till själva musiken så är faktiskt Jomshof den minst kontroversiella på min önskelista.

2. Önskeperson nummer två är Sebbe Staxx, medlem i kontroversiella hiphopgruppen Kartellen som i sina musikvideos bland annat använt vänsterextrema våldsromantikerna Revolutionära Frontens filmer på skadegörelse och misshandel. Sebbe stod ju för ett minnesvärt deltagande i Uppdrag Gransknings program om det politiska våldet från vänster och är också dömd för att ha mordhotat Jimmie Åkesson. Han och Jomshof kan säkert vara kul att ha i samma program.

3. Den brölande skåningen som var sångare i djupt obehagliga vit makt-bandet Hets Mot Folkgrupp är därnäst på önskelistan. Bandet har bland annat spelat in Rövknullande Svin som handlar om hur man dödar homosexuella män, Ett sista skjut som handlar om hur man dödar kvinnor som förrått sin ras genom att ha sex med män av annan kulör och Folkmord som handlar om hur man dödar judar. Man ser snabbt den röda tråden i bandets låtar. De extremt våldsamma texterna är så överdrivna att det blir en sorts absurd komik över det hela och den brölande skånskan gör faktiskt på något vis att det blir ännu värre. Det är dock egentligen ingenting att skratta åt då låtarna mycket väl kan ha inspirerat till verkliga våldsdåd när de spelades hos förfestande skinheads på 90-talet. Skulle man inte få tag i frontmannen i Hets Mot Folkgrupp duger det nog lika bra med någon ur vit makt-banden Pluton Svea eller Vit Aggression. Vågar man inte ta steget fullt ut kan man kanske istället ta med Ultima Thules frontfigur Jan Thörnblom, som nog har en mer folklig framtoning.

4. Någon från kommunistiska proggkollektivet Knutna Nävar skulle också vara skoj att ha med. De var verksamma på 70-talet och hyllade i flera av sina låtar aningslöst diktatorer med blodbesudlade händer, exempelvis i Sången om Stalin där de besjöng den sovjetiske diktatorn. De spelade också in den märkliga låten Lär av historien om splittringen av kommunistiska partiet KFML. För den som vill ha en introduktion till Knutna Nävar rekommenderas Kalle Linds 13 minuter långa inslag i Hej Domstol.

5. Radikalfeministiska hiphopartisten D Muttant skulle också vara spännande att ha med. Hon är den enda av mina önskeartister jag sett uppträda live, och det faktiskt två gånger. Precis som det kvinnliga könsorganet var i fokus i hennes främsta låt Lick my pussy så var det likaså alltid i fokus under hennes uppträdanden. Ja, jag minns bestämt att hon faktiskt uppträdde med framstjärten bar båda gångerna jag lyssnade till henne. För övrigt är nog D Muttant den som minst förtjänar ödet att tussas ihop med de andra artisterna men hon behövs för den ideologiska spännvidden i programmet.

6. Ett Så mycket bättre är inte perfekt om man inte också har med någon representant för ickeideologisk underlivscentrerad musik, så kallad könsrock. Det rör sig om infantil musik vars texter enbart kretsar kring snoppar, stjärtar och kroppsvätskor av alla de slag. Man kan undra vilken målgruppen för den här typen av musik egentligen är. Utan att veta gissar jag att det rör sig om förpubertala pojkar i alla åldrar. Mest kända könsrockare är kanske Onkel Kånkel med låtar som Små strålar av sperma och Bögen överraskar röven. Herr Onkel Kånkel själv dog dock för några år sedan. Det finns förvisso andra som skulle kunna vara aktuella för Så mycket bättre, exempelvis Tunnan och Moroten med låtar som Runka min bajskorv och Toalettborste i arslet. Problemet är dock att de flesta inom genren könsrock har vett nog att skämmas för vad de håller på med och därför är anonyma, så de kan bli svåra att få tag på för deltagande i TV4:s produktion.

7. Som deltagare nummer sju skulle jag vilja se tenoren Tito Beltrán; dömd för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak. Med anledning av hans deltagande var det nog faktiskt lite dumt av mig att kasta alla årets deltagare på sophögen. Det hade nog faktiskt varit intressant att spara Carola Häggkvist och ha med henne samma säsong som Tito Beltrán. Hon var ju nämligen en av de som vittnade mot honom.

8. Sist men inte minst skulle jag vilja ha med Bert Karlsson. Det är kanske ett lite märkligt val, för även om han länge jobbat inom musikbranschen har han bara spelat in ett par låtar själv. Mest minnesvärd är nog Ny Demokratis legendariska vallåt Drag under galoscherna (Häng med, häng med) men man får heller inte glömma Berts skojtokiga låt Hoppa Hulle. Eftersom han bara spelat in två låtar får väl de andra artisterna finna sig i att göra covers på samma låtar men det spelar väl ingen roll när det rör sig om två riktigt trallvänliga stycken.

Måhända är det dumt att bränna alla dessa guldkorn samma säsong. Kanske skulle man spä ut mina önskeartister med lite ordinära, färglösa dito. Det skulle till exempel vara spännande att höra Christer Sjögren tolka Onkel Kånkel, Malena Ernman tolka Vit Aggression eller Robyn tolka Bert Karlsson, och vice versa förstås. På så vis räcker också de färgstarka artisterna två säsonger och man förlänger nöjet.

Så mycket bättre

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Karl Marx – snabbversionen

Jag har aldrig uppskattat att läsa originaltexter av gamla tänkare. Texterna är ofta färgade av sin tid och hopplöst pratiga. Bättre då att läsa en kondenserad sammanfattning av någon kunnig som förmår fokusera på det väsentliga. När jag kände ett behov av att fräscha upp min Marx så blev det alltså inte Das Kapital i original utan istället Marx – A very short introduction av den australiske filosofen Peter Singer, världens motsvarighet till Torbjörn Tännsjö.

Singer har på blott 100 sidor försökt sammanfatta Marx tänkande, perfekt för den stressade revolutionären som har svårt att få livspusslet att gå ihop. Det går undan, men det är väl också själva poängen. Trots det begränsade antalet sidor redogör Singer pedagogiskt för hur Karl Marx fogar samman bitarna en och en till den marxistiska världsbilden, via arvet från Hegel och Feuerbach genom proletariatets, ekonomins, mervärdets och alienationens roller till det kommunistiska drömsamhället.

De allra intressantaste bitarna i boken är nog dock de där Singer frågar sig huruvida Marx tankar på något sätt fortfarande kan anses vara fruktbara. Efter att ha konstaterat att Marx hade fel på en rad punkter om kapitalismens natur och framtida utveckling skriver Singer:

Does this mean that the central theses of Capital are simply mistaken, and that the work is just another piece of crackpot economics – as we might have expected from a German philosopher meddling in a field in which he has not been trained? If this view seems at all plausible, Marx himself, with his emphasis on the scientific nature of his discovery, must bear the blame. It would be better to regard Capital, not as the work of ‘a minor post-Ricardian’ (as a leading contemporary economist has appraised Marx as an economist) but as the work of a critic of capitalist society. Marx wanted to expose the deficiencies of classical economics in order to expose the deficiencies of capitalism. He wanted to show why the enormous increase in productivity brought about by the industrial revolution had made the great majority of human beings worse of than before. He wanted to reveal how the old relationships of master and slave, lord and serf, survived under the cloak of freedom of contract. His answer to these questions was the doctrine of surplus-value. As an economic doctrine it does not stand up to scientific probing. Marx’s economic theories are not a scientific account of the nature and extent of exploitation under capitalism. They nevertheless offer a vivid picture of an uncontrolled society in which the productive workers unconsciously create the instruments of their own oppression. It is a picture of human alienation, writ large as the dominance of past labour, or capital, over living labour. The value of the picture lies in its capacity to lead us to see its subject in a radically new way. It is a work of art, of philosophical reflection and of social polemic, all in one, and it has the merits and the defects of all three of these forms of writing. It is a painting of capitalism, not a photograph.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 76-77)

Värda att citera är också Singers avslutande ord om hur det gått när Marx teorier omsatts i praktik. Först redogör han dock för hur Marx avfärdar kritik från den samtida Bakunin som varnar för att Marx tillämpade idéer kommer att innebära ett fåtalsvälde. Därefter avslutar Singer:

The tragedy of Marxism is that a century after Marx wrote these words, our experience of the rule of workers in several different countries bears out Bakunin’s objections, rather than Marx’s replies. Marx saw that capitalism is a wasteful, irrational system, a system which controls us when we should be controlling it. That insight is still valid; but we can now see that the construction of a free and equal society is a more difficult task than Marx realized.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 99-100)

Marx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Att räkna judar är en sport

Judehat tycks vara på tapeten igen. Expressen hade till exempel ett uppmärksammat reportage om den tilltagande antisemitismen i Malmö nyligen. Ja, det känns nästan som om antisemitism är det nya svarta, eller kanske är det snarare det ständigt svarta. Antisemitismen tycks ju ständigt ligga och pyra där under ytan, för att flamma upp med jämna mellanrum. Man vill ju vara i fas med samtiden så jag tog mig tid att läsa en antisemitisk klassiker från början av 50-talet, nämligen Bakom kommunismen av amerikanen Frank L Britton.

Nordiska förlaget gav 2003 ut boken i svensk översättning. Nordiska förlaget var en del av en bred, svensk högerextrem kultursatsning som var tänkt att bli något mer beständigt och djupgående än alla högtflygande men kortlivade projekt som skådats på den högerradikala arenan de senaste årtiondena. Initiativet blev dock ännu en av högerextremismens dagsländor, man lade helt ned verksamheten häromåret. Under sin levnad hann dock förlaget ge ut en hel del egna publikationer och översätta en del utländska verk. En av böckerna man fann värda att översätta var just Bakom kommunismen.

Boken verkar vara någon sorts försök att exploatera McCarthy-erans kommunistskräck och kleta den på judarna. Britton menar nämligen att kommunismen är en judisk konspiration. Konspirationsteorin om kommunismen som uttryck för en judisk agenda är dock äldre än så, det är inte författarens eget påfund.

Tyngdpunkten i Bakom kommunismen ligger främst på den ryska revolutionen, Sovjetunionen och den judiska inblandningen däri. Britton skriver bland annat om när judarna i landsflykt återvände för att ta ledningen över revolutionen och menar, föga underbyggt, att de påföljande grymheterna var någon sorts judiskinitierat folkmord.

Snart kom dessa horder av återvändande judar att hålla 150 miljoner kristna ryssars liv och död i sina händer. Snart kom varje fabrik, varje regeringsinstans, varje skoldistrikt, och varje arméregemente att stå under hungrig bevakning av en judisk kommissarie. Snart kom människors blod att sippra ut från kommunisternas avrättningskamrar när tiotusentals kristna män och kvinnor slaktades likt boskap. Snart kom fem miljoner landägare att avsiktligt svältas till döds som en del av en noga övervägd plan. Snart kom ansatsen att utplåna nationens hela ickejudiska ledarklass, genom att mörda varje kristen fabriksägare, varje advokat, varje myndighetsperson, varje arméofficer, och var och en som hade varit, eller skulle kunna bli, en potentiell ledare.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 89)

Boken är rakt igenom en sådan där juderäknarbok, där författaren letar judar och judiskt inflytande överallt. På bokens 160 sidor berättar Britton om kommunister som är judar, kommunister som är halvjudar och kommunister som är gifta med judar. Hans sökljus lyser inte bara över Sovjet, han letar även i andra delar av det forna östblocket samt på hemmaplan i det amerikanska kommunistpartiet. Han hittar alltid vad han söker och man känner sig, föga förvånande, ytterst tveksam till om han gjort ett objektivt urval.

Vill man ha en motvikt mot Brittons juderäknande så verkar den engelskspråkiga wikipediaartikeln som avhandlar myten om kommunismen som judisk konspiration vara en kortfattad men gedigen genomgång där man dessutom kvantifierar på ett sätt som Britton inte gör i sin bok. Bilden man får av wikipediaartikeln är att judarna förvisso var överrepresenterade bland de ryska revolutionärerna men långtifrån i sådan utsträckning som Britton vill ge sken av. Som urbana, relativt välutbildade och varande en av de förtryckta minoritetsgrupperna i tsarens rike så är det föga förvånande att de tog stor del i kampen mot det gamla styret.

Bakom Kommunismen består, som sagt, i stort sett nästan bara av uppräkningar. Hur de judiska konspiratörerna samordnar sina planer eller vad slutmålet är går författaren aldrig djupare in på. Det är först i bokens sista ord som man anar vad Britton menar att judarnas fruktansvärda slutmål är, och det är alltjämt detsamma som i de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

och vare sig de är kommunister eller sionister bibehåller de ofta sin judiska identitet, och står enade i relationen till andra folk. Fastän de färdas längs olika spår menar många att både kommunismen och sionismen har samma slutmål – världsdominans; att båda verkar och planerar för den dag då ”det utvalda folket” ska ”besitta världen.”

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 161)

Efter denna dos av hatpropaganda så vill jag gärna avluta med något trivsamt och roande, ungefär som de där avslutande nonsensinslagen i nyhetsprogrammen om noshörningsungar och liknande som de hade förr i tiden för att väga upp allt elände. Britton får själv stå för lustigheterna, han avslöjar i en av fotnoterna hur de förslagna judarna skapar en kvinnlig judisk Hollywoodstjärna.

Filmindustrin kan ta en koppärrig, flatbystad judinna direkt från Polens ghetton och göra henne till en skönhetsdrottning, avundad och imiterad av miljoner kvinnor. De rätar ut hennes näsa, fixar hennes tänder, bleker håret, ger henne en ny hy med lera och smink, målar på nya läppar, fyller ut hennes byst och höfter, och justerar mikrofonerna för att förändra hennes röst. En miljondollarkampanj gör resten. Ofta är det just så en stjärna föds.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 165)

Jaha, är det så det går till…

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, mer konspirationsteorier om kommunismen och Sovjetunionen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Därför är journalister vänstervridna

Jag har ofta funderat över varför journalister tenderar att ha vänstersympatier. Varför skulle det egentligen finnas någon form av samband mellan att vara intresserad av att granska och stå till vänster i politiken? När jag slösurfade in på konspirationsforumet Vaken och läste en artikel om konspirationsteoretiske veteranen Jüri Lina och hans nya film föll dock alla bitar på plats.

Etablissemanget har låtit de kommunistiska journalisterna göra karriär och stoppat andra, som Jüri Lina. Varför? Därför att vänsterjournalister är ofarliga på grund av sin okunnighet och blinda tro på sociala utopier. Deras tänkande styrs av vänstra hjärnhalvan och därför kan de inte använda sin skalärvågsinterferometer för att se helheten. Det brottsliga etablissemanget utnyttjar detta för att man inte skulle avslöja deras nya illdåd på väg mot sin tilltänkta diktatur (NWO). Olof Palme sägs ha fifflat med Journalisthögskolans antagningskrav genom ett psyktest, som gynnar tankemässigt efterblivna människor, därför är det föga förvånande att påfallande många kommunister klarade testet.

Liknande inlägg på denna blogg:
Det enda rätta, om en konspirationsteoretikers nyutgivna bok om bland annat medias påstådda förtryck av sanningssökare.
Jüri Lina, frimureriet och jag, om ett föredrag med konspirationsteoriernas grand old man.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .