Musik – PKJonas

Kikki Danielssons nazistsvek i Så mycket bättre

I nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens podd Radio Nordfront brukar man oftast angripa makthavare inom politik och media. I söndagskvällens sändning kom dock schlagerveteranen Kikki Danielsson lite oväntat att hamna i nazisternas skottlinje. I presentationen av programmet hade man faktiskt i förväg också signalerat att så skulle ske:

Vi har tidigare spelat hennes musik och smått hyllat henne lite men efter att hon var med i den judiska TV-kanalen TV4s program ”Så mycket bättre” sålde hon helt ut vårt folk. Oförlåtligt, nu är hon svartlistad!

Pär Öberg, medlem av Nordiska Motståndsrörelsens riksstyrelse, organisationens presstalesman och frekvent deltagare i Radio Nordfront, är den som tidigare visat sig vara ett stort fan av Kikki Danielsson. När han fått välja musik till Radio Nordfront har han valt just Kikkis låtar och talat sig varm om hennes musik. Det gick i söndagens program knappast att ta miste på Pär Öbergs stora och innerliga besvikelse över Kikkis version av Uno Svenningssons låt ”Under ytan” som hon framförde i Så mycket bättre. Det handlade inte om att hennes tolkning ”At the border” var dålig utan om att den enligt Öberg hade en ”helt förskräcklig släpp-in-allt-i-landet-text”.

Det gick så långt att den forne Kikki-älskaren Pär Öberg i samband med att någon i chatten skrev att Kikki snart skulle hänga i en lyktstolpe konstaterade ”Det är ungefär dom tankarna jag också får när jag hör den här skiten.” Man måste säga att det är ett ganska stort steg att gå från hardcorefan till att vilja se sin före detta favoritartist dingla i en lyktstolpe.

Mitt i besvikelsen kunde dock Pär Öberg och de andra i Radio Nordfront hitta ett ljus i dansbandsmörkret. Som alternativ till folkförrädaren Kikki Danielsson tipsade Radio Nordfront-panelen om den nya dansbandsartisten Kiwi som spelar dansbandsmusik med ett tydligt högerradikalt budskap. Man spelade upp hans senaste låt ”Svenskar är vita och landet är vårt” och Pär Öberg kunde torka sina tårar. Dock får man aldrig vara helt nöjd, tydligen hade Kiwi en referens till den pornografiska filmen Fäbodjäntan i sin låt och detta gillade man inte. Man påpekade att detta ju rörde sig om en sorts ”nedbrytande kultur” som andra infört till Svea rike.

Är man nyfiken på vad nazister har att säga om dansbandsmusik så kan man själv lyssna till Radio Nordfronts inslag om Kikki Danielsson i ljudklippet nedan.

Kikki Danielsson på bokmässan 2011 — Photo by Boberger (Own work) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons

Dags för blogg

Det har blivit dags att försöka sparka igång bloggen igen efter ett längre uppehåll. Nu har ju detta förvisso aldrig varit någon blogg där jag flera gånger om dagen delgett mina medmänniskor bilder på vad jag ätit till frukost, lunch och middag. Att jag blott lyckats åstadkomma ett enda inlägg de två senaste månaderna är dock riktigt uselt även med denna bloggs mått mätt.

Anledningen till inaktiviteten är främst att höstens dagisbaciller krävt sin dyra tribut. Den ena infektionen har avlöst den andra i en ändlös kedja av rinnande näsor, hosta och rossliga halsar hos hushållets medlemmar. Man hoppas att plågorna man genomlidit ska vara någon sorts katarsis och att man ska komma ut på andra sidan som en bättre och starkare människa men det lär väl bli tvärtom istället.

Även om man i och för sig sällan är så sjuk att man inte kan klämma ur sig ett litet blogginlägg så har jag ändå känt mig så energidränerad att lusten helt enkelt inte funnits. Dock har jag inte varit nedbäddad eller torkat den rinnande barnanäsan hela hösten utan har faktiskt ägnat mig åt en del saker som jag kunnat skriva om även om de förvisso ligger lite utanför bloggens återkommande teman.

Jag besökte till exempel äntligen Stockholm Beer and Whisky festival vilket jag länge tänkt göra eftersom jag är ganska ölintresserad. Självklart var jag intresserad långt innan det blev hajpat. Ölfestivalen var väldigt spännande även om den förkylning jag hade för tillfället nog förtog delar av smakupplevelsen. För en liten slant, oftast blott en tjuga, kunde man hos de olika bryggerierna och importörerna få sig en smakportion av de olika ölsorterna.

Jag bevistade också Synthevenemanget Bodyfest på gamla jazzpalatset Nalen där de största behållningarna nog var dalkullan Karin Park, veteranerna Portion Control och norska Apoptygma Berzerk. Dock var det nog egentligen Gävlebandet Sturm Cafés budskap jag borde lyssnat allra noggrannast till. Kanske kunde deras hyllning till den muskulösa manskroppen, låten ”Mozart Ideal”, inspirera mig till att återvända till gymmet efter alltför många års frånvaro. Nyckeln till att besegra de återkommande vågorna av dagisbaciller skulle ju faktiskt kunna vara att återuppta skulpteringen av min egen kropp, något som en gång i tiden var den hobby som slukade det mesta av min kvalitetstid. Om man får ett bättre immunförsvar av att bygga muskler har jag i och för sig ingen aning om, men fint blir det.

Friskare av att lyfta skrot eller ej, mitt nästa inlägg ska hur som helst handla om en tredje tillställning jag bevistade så sent som i helgen och som till skillnad från de två andra faktiskt har väldigt mycket att göra med ett av bloggens återkommande teman. Det handlar om idéer på yttersta högerkanten och evenemanget var det årligt återkommande Identitär Idé som hölls i Stockholm för sjunde gången. Det är dock en hel del intryck att smälta så det kan nog dröja allraminst ett par dagar innan jag lyckas förlösa ett inlägg om saken.

Jüri Lina och tefatsmysteriet

Konspirationsteoretiske veteranen Jüri Lina är kanske mest känd för sina konspirationsteorier om hur frimurarna, och i förlängningen judarna, kontrollerar världen. Han har dock många strängar på sin esoteriska lyra och har även skrivit böcker om UFO:s och utomjordiska kontakter. I förra veckan föreläste Jüri Lina om UFO-gåtan hos Jordstrålningscentrum som arrangerar nyandliga föredrag och kurser av alla de slag. Jag var där för att få en liten inblick i den konspirationsteoretiske nestorns världsbild.

Lina ägnade tyvärr en stor del av föredraget åt att berätta om en rad observationer av olika typer av UFO:n samt om kontakter med utomjordingar i alla former och storlekar. Det var på sätt och vis som att bläddra i sådana där illustrerade böcker där UFO-anekdoter samlats på hög och man gavs intrycket att det fanns ett enormt menageri med vitt skilda aliens. Lina berättade bland annat om någon sorts grodlika utomjordingar med taggar som dödat boskap och delvis ätit upp dem. Han berättade också om mystiska UFO-baser på Krimhalvön.

Mer intressant var definitivt att höra om hur UFO-gåtan hängde ihop med resten av Jüri Linas konspirationsteoretiska idébygge. Hemlighållandet av de utomjordiska kontakterna var faktiskt en del av en större konspiration, berättade Lina. Vår planets makthavare gjorde allt för att vi inte skulle få veta vilka vi var, varifrån vi kom och att vi faktiskt var något mer än fysiska varelser. Lina berättade dock att han hade arbetat i 40 år för att bringa klarhet i dessa saker.

Det handlade vidare om skalärvågor, en hemlighållen högteknologi. Jag själv förstod aldrig riktigt hur det hängde ihop med UFO-gåtan men tekniken kunde tydligen användas till mycket. Bland annat skulle den, enligt Lina, kunna revolutionera mobiltelefonin. Skalärvågorna var exempelvis inte skadliga, till skillnad från dagens mobilstrålning tycktes han mena. Det skulle heller inte gå att avlyssna de skalärvågsburna samtalen och vågorna färdades dessutom snabbare än ljuset. Denna fantastiska teknik motarbetades dock av makthavarna i världen. Nu när vi ju tydligen ska ha fri konkurrens på mobiltelefonimarknaden borde någon uppstickare dra nytta av denna fantastiska teknik och få en konkurrensfördel kan man tycka.

Jüri Lina berättade också hur han invalts som hedersmedlem i ett ryskt UFO-forskningsinstitut på grund av sina insatser för att förklara och tolka utomjordingarnas beteenden. Det var nämligen ofta som utomjordingarna betedde sig på ett sätt som tedde sig märkligt för den oinsatte. En utomjording hade exempelvis gått fram till en man och rivit sönder dennes tidning. Vid ett annat tillfälle hade molnliknande UFO:n visat sig för att varna för ett meteoritnedslag. Vid ett tredje tillfälle hade en utomjordisk farkost spelat vacker, melodiös musik. Den typen av musik var faktiskt något som låg Lina varmt om hjärtat. Han berättade att barocken varit vår musikaliska höjdpunkt och därefter hade det tyvärr bara gått utför.

Linas vurmande för harmonisk musik var något jag kände till sedan tidigare. När jag lyssnade till honom för några år sedan fick jag höra om hur musikindustrin och dess disharmoniska musik var ett av frimurarnas verktyg för att hålla världens medborgare i slaveri. Även under UFO-föredraget gav sig Lina in i utvikningar om nedtryckandet av den välgörande harmoniska musiken. Han berättade bland annat om en nu verksam svensk kompositör som var helt okänd för allmänheten. Tidningarna skrev så gott som aldrig om honom och han spelades inte i radio, där prioriterades istället oljud. Lina hade dock engagerat sig och fått till stånd en spelning i Estland för kompositören.

Lina menade att budskapet från den utomjordiska farkosten som spelat musik var detsamma som det han själv länge torgfört. Farkosten ville betona den vackra, harmoniska musikens betydelse. Om man ska tro Jüri Lina är alltså de utomjordingar som besöker oss någon sorts kosmiska mimskådespelare som försöker framföra budskap till oss människor. Vad de utomjordingar som åt upp delar av kor ville säga oss fick vi dock aldrig veta.

Nanobakterier var också en del av UFO-gåtan. De fanns, enligt Lina, både i oss människor och i meteoriter som slagit ned på jorden vilket antydde att vi kom från rymden. Nanobakterierna kunde dock under vissa omständigheter skada oss och åstadkomma bland annat njurstenar och allvarliga infektioner. En av de omständigheterna var tydligen vårt alltför höga sockerintag. Vi skulle enligt Lina istället äta citron, bovetegröt och surkål för att motverka den sura miljön i våra kroppar som sockret orsakade. Detta skulle hindra bland annat cancer. Detta visste våra regeringar mycket väl men de var ute efter att skada oss och lät oss därför sväva i okunskap angående vad som var hälsosamt för oss.

Ännu ett exempel på våra regeringars illvilja var natriumfluoriden i tandkrämen som enligt Lina sänkte vår intelligenskvot med sju. Det fanns faktiskt en tanke bakom det, makthavarna ville nämligen att vi skulle bli sämre på att se samband och därmed inte förstå hur saker och ting egentligen hängde ihop.

Tyvärr kunde jag inte avnjuta hela Jüri Linas tillställning på Jordstrålningscentrum. Jag var inte riktigt kurant och lämnade föredraget under fikapausen utan att ha blivit övertygad om att det Lina berättade var sant. Kanske hade allt klarnat under föredragets andra halva eller så hade användandet av tandkräm sänkt min intelligenskvot så att jag ändå inte skulle förstå hur allt hängde ihop hur många Jüri Lina-sanningar jag än skulle få höra.

Port

Liknande inlägg på denna blogg:
I början av 2011 lyssnade jag för första gången till Jüri Lina på Jordstrålningscentrum och han berättade då om frimurarnas sammansvärjning mot mänskligheten.
Enligt esoterikern Ivan Björn ska de skalärvågor Jüri Lina talade om tydligen även kunna användas som ett fruktansvärt vapen.
Vidare är det enligt advokaten Henning Witte också skalärvågor som ligger bakom både Quickskandalen och dess efterspel.

Andra bloggar om Jüri Lina:
På bloggen Jag vill vara farlig kan man läsa om hur Jüri Lina våren 2012 föreläste på Folkets hus och hur några av motsägelserna i hans världsbild då kom i dagen.
På EXPO-anknutna Jonathan Lemans blogg kan man läsa om judarnas plats i Jüri Linas konspirationsteorier.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Jordstrålningscentrum, Jüri Lina, Exopolitik, Konspirationsteorier, Musik, Tandhygien.

Så gör man programmet Så Mycket Bättre så mycket bättre

Vid ett par tillfällen har jag tvingats titta på det populära TV-programmet Så mycket bättre i vilket folkkära svenska musiker gör covers på varandras låtar. Jag avskyr verkligen programmet men det är nog egentligen inget fel på själva programidén. Med rätt uppsättning personer och spänningar dem emellan skulle det faktiskt kunna bli riktigt sevärt.

Årets artister är precis lika tråkiga som vanligt och jag har därför dristat mig att göra en egen önskelista på musiker jag hellre skulle vilja se. Med följande färgstarka besättning hade till och med jag kunnat tänka mig att titta på Så mycket bättre frivilligt:

1. Först ut är sverigedemokratiske riksdagsledamoten och partistyrelseledamoten Richard Jomshof som ju faktiskt varit sångare i synthpopbandet Elegant Machinery. Bandets texter är dock inte alls politiska och om man glömmer personen och bara ser till själva musiken så är faktiskt Jomshof den minst kontroversiella på min önskelista.

2. Önskeperson nummer två är Sebbe Staxx, medlem i kontroversiella hiphopgruppen Kartellen som i sina musikvideos bland annat använt vänsterextrema våldsromantikerna Revolutionära Frontens filmer på skadegörelse och misshandel. Sebbe stod ju för ett minnesvärt deltagande i Uppdrag Gransknings program om det politiska våldet från vänster och är också dömd för att ha mordhotat Jimmie Åkesson. Han och Jomshof kan säkert vara kul att ha i samma program.

3. Den brölande skåningen som var sångare i djupt obehagliga vit makt-bandet Hets Mot Folkgrupp är därnäst på önskelistan. Bandet har bland annat spelat in Rövknullande Svin som handlar om hur man dödar homosexuella män, Ett sista skjut som handlar om hur man dödar kvinnor som förrått sin ras genom att ha sex med män av annan kulör och Folkmord som handlar om hur man dödar judar. Man ser snabbt den röda tråden i bandets låtar. De extremt våldsamma texterna är så överdrivna att det blir en sorts absurd komik över det hela och den brölande skånskan gör faktiskt på något vis att det blir ännu värre. Det är dock egentligen ingenting att skratta åt då låtarna mycket väl kan ha inspirerat till verkliga våldsdåd när de spelades hos förfestande skinheads på 90-talet. Skulle man inte få tag i frontmannen i Hets Mot Folkgrupp duger det nog lika bra med någon ur vit makt-banden Pluton Svea eller Vit Aggression. Vågar man inte ta steget fullt ut kan man kanske istället ta med Ultima Thules frontfigur Jan Thörnblom, som nog har en mer folklig framtoning.

4. Någon från kommunistiska proggkollektivet Knutna Nävar skulle också vara skoj att ha med. De var verksamma på 70-talet och hyllade i flera av sina låtar aningslöst diktatorer med blodbesudlade händer, exempelvis i Sången om Stalin där de besjöng den sovjetiske diktatorn. De spelade också in den märkliga låten Lär av historien om splittringen av kommunistiska partiet KFML. För den som vill ha en introduktion till Knutna Nävar rekommenderas Kalle Linds 13 minuter långa inslag i Hej Domstol.

5. Radikalfeministiska hiphopartisten D Muttant skulle också vara spännande att ha med. Hon är den enda av mina önskeartister jag sett uppträda live, och det faktiskt två gånger. Precis som det kvinnliga könsorganet var i fokus i hennes främsta låt Lick my pussy så var det likaså alltid i fokus under hennes uppträdanden. Ja, jag minns bestämt att hon faktiskt uppträdde med framstjärten bar båda gångerna jag lyssnade till henne. För övrigt är nog D Muttant den som minst förtjänar ödet att tussas ihop med de andra artisterna men hon behövs för den ideologiska spännvidden i programmet.

6. Ett Så mycket bättre är inte perfekt om man inte också har med någon representant för ickeideologisk underlivscentrerad musik, så kallad könsrock. Det rör sig om infantil musik vars texter enbart kretsar kring snoppar, stjärtar och kroppsvätskor av alla de slag. Man kan undra vilken målgruppen för den här typen av musik egentligen är. Utan att veta gissar jag att det rör sig om förpubertala pojkar i alla åldrar. Mest kända könsrockare är kanske Onkel Kånkel med låtar som Små strålar av sperma och Bögen överraskar röven. Herr Onkel Kånkel själv dog dock för några år sedan. Det finns förvisso andra som skulle kunna vara aktuella för Så mycket bättre, exempelvis Tunnan och Moroten med låtar som Runka min bajskorv och Toalettborste i arslet. Problemet är dock att de flesta inom genren könsrock har vett nog att skämmas för vad de håller på med och därför är anonyma, så de kan bli svåra att få tag på för deltagande i TV4:s produktion.

7. Som deltagare nummer sju skulle jag vilja se tenoren Tito Beltrán; dömd för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak. Med anledning av hans deltagande var det nog faktiskt lite dumt av mig att kasta alla årets deltagare på sophögen. Det hade nog faktiskt varit intressant att spara Carola Häggkvist och ha med henne samma säsong som Tito Beltrán. Hon var ju nämligen en av de som vittnade mot honom.

8. Sist men inte minst skulle jag vilja ha med Bert Karlsson. Det är kanske ett lite märkligt val, för även om han länge jobbat inom musikbranschen har han bara spelat in ett par låtar själv. Mest minnesvärd är nog Ny Demokratis legendariska vallåt Drag under galoscherna (Häng med, häng med) men man får heller inte glömma Berts skojtokiga låt Hoppa Hulle. Eftersom han bara spelat in två låtar får väl de andra artisterna finna sig i att göra covers på samma låtar men det spelar väl ingen roll när det rör sig om två riktigt trallvänliga stycken.

Måhända är det dumt att bränna alla dessa guldkorn samma säsong. Kanske skulle man spä ut mina önskeartister med lite ordinära, färglösa dito. Det skulle till exempel vara spännande att höra Christer Sjögren tolka Onkel Kånkel, Malena Ernman tolka Vit Aggression eller Robyn tolka Bert Karlsson, och vice versa förstås. På så vis räcker också de färgstarka artisterna två säsonger och man förlänger nöjet.

Så mycket bättre

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Musik, Högerextremism, Sverigedemokraterna, Bert Karlsson, Kommunism, Feminism.

Fler små andliga guldkorn från Ibn Abbas Centret

Jag har plöjt igenom många timmar av wahhabitiska Ibn Abbas Centrets föreläsningar som de lagt ut på webben. Fram träder bilden av ett absurt universum med genomskinliga jungfrur man måste leva med i evighet, bajsätande andeväsen som bor i toaletten och en allsmäktig Gud som av någon anledning har åsikter om så banala saker som ”muspruttar”. Det låter såklart jätteskoj men till slut får man nog även av sådant och efter detta inlägg tänkte jag försöka ta det lite lugnt med islamkritiken ett tag. Jag vill ju heller inte att den här bloggen utvecklas till någon SD-blogg så det gäller att sluta i tid även av den anledningen. Jag kan dock inte låta bli att gå igenom ännu några guldkorn från deras undervisning i hur man lever som en god muslim.

I föreläsningen Umgänge får vi lära oss hur man bör förfara vid den allra första älskogen. Om man precis gift sig med en kvinna eller har köpt en sprillans ny slavinna så ska man innan den första älskogen lägga handen på hennes panna och säga: ”Åh Allah, jag ber dig om det bästa som finns i henne, de bästa naturliga egenskaperna i henne och jag söker skydd från de onda egenskaper som finns i henne” Detta skulle nog en modern nygift kvinna finna lite avtändande. Slavinnan får väl dock gilla läget som slavinnor brukar få göra, men nog känns det lite daterat att lära ut hur man bör göra innan man tvingar sig på sin slavinna för första gången.

Wahhabitisk romantik

I föreläsningen Vad säger egentligen Islam om musik? får vi veta vad Ibn Abbas Centret menar att Islam egentligen säger om musik. Svaret är att Islam säger att det är haram, leder till ondska och om man ägnat sig åt det ska ens vittnesmål inte räknas i en muslimsk domstol.

Föreläsaren lyfter dessutom fram ett antal historiska förebilder som han anser reagerat på musicerande på ett föredömligt sätt, bland annat en kalif som förutom att vara känd för att vara rättvis även verkade vara en flitig brevskrivare. Han skrev bland annat till sina barns lärare att det första denne skulle lära barnen var att hata musik vars ursprung var från satan. Detta är inget mål som återfinns i den nyaste svenska läroplanen Lgr 11. Samme kalif skrev också ett lite hotfullt brev till en ibn al-Walid som gjort honom upprörd: ”Och att du öppet använder instrument är en bidha (avvikelse från rätta tron) i Islam och som straff har jag avsett att sända någon som rakar av dig ditt onda hår”

Föreläsaren berättar också om några studenter tillhörande en av profetens efterföljare som brukade förstöra tamburiner och trummor för barn om de såg dem spela med dem på gatan. En annan lärd ska ha gått steget längre och uppmanat att slå sönder gitarrer mot ägarens huvud. Vidare, en central gestalt i rättsskolan Hanafi sade att om man hör musik från från ett hus så ska man gå in där utan att begära tillstånd och stoppa dem. Sedan ska man ta den skyldige till ledaren och om han envisas med att fortsätta så ska han fängslas eller piskas. Han kan sedan också förvisas från sitt hem.

Musikerns öde; flintskallig, piskad, hemlös, rättslös och med en trasig gitarr kring halsen. Och i vår tid, i vår del av världen finns det musiker som klagar över lite fildelning.

Ouppskattad musiker

I en föreläsning om hur Islam splittrats upp i olika kätterska sekter får vi veta hur man redan tidigt i Islams historia hade problem med splittring eftersom flera avvek från den enda rätta tron. Bland annat berättas om hur en av Profetens närmaste, Ali, hade anhängare som uppskattade honom lite för mycket. De upphöjde honom nämligen till Allah. Ali lät sig dock inte smickras av detta utan grävde gropar i vilka han anlade eld. I dessa gropar slängde han sedan ned sina fans eftersom de ju uttryckt kätterska tankar. Ibn Abbas Centrets föreläsare berättade då att den lärde ibn Abbas sagt att det faktiskt var fel av Ali att bränna dem. Äntligen, tänkte jag. Äntligen någon av de lärda som Ibn Abbas Centret hänvisar till som vågar tänka självständigt och ta avstånd från brutalitet trots att det rör sig om en av de de mest centrala gestalterna i Islam. Det visade sig dock att herr ibn Abbas menade att det var fel att döda dem just meddelst eldgrop. Bara Allah, eldens herre, får nämligen straffa med elden. Ali borde givetvis ha dödat dem med svärdet istället. Rätt straff alltså, men fel tillvägagångssätt.

Eldgrop

Andra inlägg på denna blogg om Ibn Abbas Centrets undervisning:
Underlivshygienens allvetande härskare, om hur Allah helst ser att du sköter det du har mellan benen.
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om paradiset, Allahs morot.
Ett helvete på steroider, om elden, Allahs piska.
Kärlekskranka djinner i toaletten uppskattar åsynen av din ändalykt, om de andeväsen som lever sida vid sida med oss människor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Islam, Wahhabism, Ibn Abbas Centret, Religion, Musik, Erotik.

Flink, Quick och företagsam

Tidigare har jag skrivit om MUF:s vallåt ”Sverige jobbar” från 2010 i vilken man sjöng arbetslinjens lov. Förutom vallåtar och kampanjlåtar av olika slag är det dock svårt att hitta musik med ett borgerligt budskap. Jag vill minnas att liberala Magasinet NEO i en artikel försökte leta reda på högervriden populärmusik men det gick, föga förvånande, inget vidare.

Häromdagen sprang jag dock på en av dessa rara fåglar, ett litet musikstycke där borgerliga ideal och företagsamhet hyllades. Det rörde sig om en käck liten låt som ett lokalt band från min hemby i Dalarna spelat in i början av 80-talet. Man lovsjunger i låten ortens olika näringsidkare som gjort livet mer värt att leva.

Det är dock synd att låten inte gjordes några år senare istället. Kiosken som besjungs skulle nämligen komma att tas över av ingen mindre än blivande seriebekännaren Thomas Quick som under en tid däruti sålde korv, hamburgare och gotter. Att sjunga hans lovsång hade brutit av fint mot klämkäckheten i låten.

Efteråt fick jag höra rykten om att Quick sysselsatte några av byns äldre pojkar med någon sorts runktävlingar i kiosken. Sant eller ej så var jag hur som helst för ung att delta i sådan tävlan då det begav sig och jag ägnade istället min barndom åt den mer oskyldiga idrotten orientering.

Om det nu blir någon kommission som ska utreda hela Quick-historien så kan de gärna också få tillsätta en kommission som utreder om han någonsin gjorde något äckligt med maten och godiset han sålde i kiosken då det är något jag gått och undrat över i många år.

Liknande inlägg på denna blogg: Sverige jobbar, om MUF:s lilla lovsång till arbetslinjen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Borgerligheten, Dalarna, Thomas Quick, Idrott, Konsumentfrågor, Musik.