Kärlekskranka djinner i toaletten uppskattar åsynen av din ändalykt

Jag har fortsatt min teologiska djupdykning i wahhabitiska Ibn Abbas Centrets föreläsningar på sidan www.islam.nu. Näst på tur att sammanfattas på min blogg är deras två utläggningar om djinner, den muslimska mytologins andeväsen.

Ibn Abbas Centrets föreläsare lär oss att djinnerna inte är spöken efter hädangångna människor utan snarare andeväsen som lever i sitt eget samhälle bredvid vårt. I en del saker är de lika oss människor; de äter, de gifter sig, de älskar med varandra och får barn. Djinnerna kan också tillhöra olika religioner. I mycket skiljer de sig dock från oss människor. De är ofta osynliga men kan ibland komma i skepnaden av djur. På djinnernas varierande meny återfinns gamla ben, avföring och mat man inte skyddat genom att säga ”bismillah” över den.

Även om vi lever åtskilda så möts ibland människornas och djinnernas världar. En människa kan till exempel reta upp djinnerna om denne kissar i ett stenröse där det bor en djinn eller av misstag råkar döda en djinn genom att till exempel hälla ut kokhett vatten över den.

Men våra världar kan ibland komma närmare varandra än så. Man kan faktiskt till och med gifta sig med djinner i undantagsfall. Den lärde imam Malik har dock sagt att han ogillar att kvinnor gifter sig med djinner. Om kvinnan blir gravid kan hon nämligen bli anklagad för otukt. Vidare kan kvinnor bedriva otukt och för att komma undan med det påstå att de är gifta med en djinn som gjort dem gravida. Därför ansåg imamen att det bör vara tillåtet för män men inte för kvinnor att gifta sig med djinner. Man kan dock undra om den viktigaste anledningen till att man inte ska tillåta kvinnor att gifta sig med osynliga, bajsätande väsen är att det kan underlätta slampigt beteende.

Eftersom djinner äter bajs så bor de gärna i kamelstall. Just kamelstall är ju inte så vanligt numera och bostadsbristen borde rimligen vara dålig för andeväsendena. De kan dock också bo i toaletterna vilket är en fara eftersom de kan bli förälskade i människor de ser nakna. Djinnerna måste alltså vara sällsynt perverterade då de tycks gå igång på åsynen av en ändalykt som pressar ut en kabel. Det är för att skydda sig mot djinnerna man bör säga ”bismillah” när man går in på toaletten för att därigenom få Allahs skydd. Gör man inte det kan det i värsta fall sluta med att en förälskad djinn besätter den stackars människa de förälskat sig i. I den ena föreläsningen berättas om ett sådant fall. Herr Wadud, som är den som håller de flesta av Ibn Abbas Centrets föreläsningar, verkar vara någon muslimsk motsvarighet till Max von Sydows karaktär i Exorcisten. Han har nämligen läst Koranen över djinnbesatta, bland annat över en man som var besatt av en djinnkvinna som förälskat sig i den stackars mannen.

Precis som när det gällde det muslimska paradisets lockelser var det som framkom under djinnföreläsningarna inte direkt några sofistikerade andliga insikter. Osynliga, bajsätande monster som bor i toaletten känns faktiskt snarare som en produkt av ett barns fantasi.

Djinn i toan

Liknande inlägg på denna blogg:
Underlivshygienens allvetande härskare, på Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se ges bland annat gudomligt inspirerade instruktioner i framstjärtshantering.
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om Ibn Abbas Centrets beskrivning av paradisets olika lockelser.
Ett helvete på steroider, om Ibn Abbas Centrets beskrivning av helvetets fruktansvärda plågor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *