Att räkna judar är en sport

Judehat tycks vara på tapeten igen. Expressen hade till exempel ett uppmärksammat reportage om den tilltagande antisemitismen i Malmö nyligen. Ja, det känns nästan som om antisemitism är det nya svarta, eller kanske är det snarare det ständigt svarta. Antisemitismen tycks ju ständigt ligga och pyra där under ytan, för att flamma upp med jämna mellanrum. Man vill ju vara i fas med samtiden så jag tog mig tid att läsa en antisemitisk klassiker från början av 50-talet, nämligen Bakom kommunismen av amerikanen Frank L Britton.

Nordiska förlaget gav 2003 ut boken i svensk översättning. Nordiska förlaget var en del av en bred, svensk högerextrem kultursatsning som var tänkt att bli något mer beständigt och djupgående än alla högtflygande men kortlivade projekt som skådats på den högerradikala arenan de senaste årtiondena. Initiativet blev dock ännu en av högerextremismens dagsländor, man lade helt ned verksamheten häromåret. Under sin levnad hann dock förlaget ge ut en hel del egna publikationer och översätta en del utländska verk. En av böckerna man fann värda att översätta var just Bakom kommunismen.

Boken verkar vara någon sorts försök att exploatera McCarthy-erans kommunistskräck och kleta den på judarna. Britton menar nämligen att kommunismen är en judisk konspiration. Konspirationsteorin om kommunismen som uttryck för en judisk agenda är dock äldre än så, det är inte författarens eget påfund.

Tyngdpunkten i Bakom kommunismen ligger främst på den ryska revolutionen, Sovjetunionen och den judiska inblandningen däri. Britton skriver bland annat om när judarna i landsflykt återvände för att ta ledningen över revolutionen och menar, föga underbyggt, att de påföljande grymheterna var någon sorts judiskinitierat folkmord.

Snart kom dessa horder av återvändande judar att hålla 150 miljoner kristna ryssars liv och död i sina händer. Snart kom varje fabrik, varje regeringsinstans, varje skoldistrikt, och varje arméregemente att stå under hungrig bevakning av en judisk kommissarie. Snart kom människors blod att sippra ut från kommunisternas avrättningskamrar när tiotusentals kristna män och kvinnor slaktades likt boskap. Snart kom fem miljoner landägare att avsiktligt svältas till döds som en del av en noga övervägd plan. Snart kom ansatsen att utplåna nationens hela ickejudiska ledarklass, genom att mörda varje kristen fabriksägare, varje advokat, varje myndighetsperson, varje arméofficer, och var och en som hade varit, eller skulle kunna bli, en potentiell ledare.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 89)

Boken är rakt igenom en sådan där juderäknarbok, där författaren letar judar och judiskt inflytande överallt. På bokens 160 sidor berättar Britton om kommunister som är judar, kommunister som är halvjudar och kommunister som är gifta med judar. Hans sökljus lyser inte bara över Sovjet, han letar även i andra delar av det forna östblocket samt på hemmaplan i det amerikanska kommunistpartiet. Han hittar alltid vad han söker och man känner sig, föga förvånande, ytterst tveksam till om han gjort ett objektivt urval.

Vill man ha en motvikt mot Brittons juderäknande så verkar den engelskspråkiga wikipediaartikeln som avhandlar myten om kommunismen som judisk konspiration vara en kortfattad men gedigen genomgång där man dessutom kvantifierar på ett sätt som Britton inte gör i sin bok. Bilden man får av wikipediaartikeln är att judarna förvisso var överrepresenterade bland de ryska revolutionärerna men långtifrån i sådan utsträckning som Britton vill ge sken av. Som urbana, relativt välutbildade och varande en av de förtryckta minoritetsgrupperna i tsarens rike så är det föga förvånande att de tog stor del i kampen mot det gamla styret.

Bakom Kommunismen består, som sagt, i stort sett nästan bara av uppräkningar. Hur de judiska konspiratörerna samordnar sina planer eller vad slutmålet är går författaren aldrig djupare in på. Det är först i bokens sista ord som man anar vad Britton menar att judarnas fruktansvärda slutmål är, och det är alltjämt detsamma som i de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

och vare sig de är kommunister eller sionister bibehåller de ofta sin judiska identitet, och står enade i relationen till andra folk. Fastän de färdas längs olika spår menar många att både kommunismen och sionismen har samma slutmål – världsdominans; att båda verkar och planerar för den dag då ”det utvalda folket” ska ”besitta världen.”

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 161)

Efter denna dos av hatpropaganda så vill jag gärna avluta med något trivsamt och roande, ungefär som de där avslutande nonsensinslagen i nyhetsprogrammen om noshörningsungar och liknande som de hade förr i tiden för att väga upp allt elände. Britton får själv stå för lustigheterna, han avslöjar i en av fotnoterna hur de förslagna judarna skapar en kvinnlig judisk Hollywoodstjärna.

Filmindustrin kan ta en koppärrig, flatbystad judinna direkt från Polens ghetton och göra henne till en skönhetsdrottning, avundad och imiterad av miljoner kvinnor. De rätar ut hennes näsa, fixar hennes tänder, bleker håret, ger henne en ny hy med lera och smink, målar på nya läppar, fyller ut hennes byst och höfter, och justerar mikrofonerna för att förändra hennes röst. En miljondollarkampanj gör resten. Ofta är det just så en stjärna föds.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 165)

Jaha, är det så det går till…

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, mer konspirationsteorier om kommunismen och Sovjetunionen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, <Konspirationsteorier, <Antisemitism, Kommunism, Högerextremism, Sovjetunionen, USA.

Varför kunde inte väljarna rösta bort Lenin från makten?

Jag brukar intressera mig för vilka sökfraser de som hittar till min blogg via google använder sig av. En återkommande webbsökning som leder till denna blogg och som jag tidigare nämnt i förbifarten är ”Varför kunde inte väljarna rösta bort Lenin från makten?”. Denna fras har uteslutande förekommit i sökningar från Göteborg och har uteslutande gjorts antingen i november eller februari. Bristen på geografisk spridning, de så gott som identiska formuleringarna samt periodiciteten får mig att misstänka att det rör sig om någon form av återkommande skoluppgift. Ingen har googlat från en mobil enhet så fusk under någon form av prov måste uteslutas. Det rör sig antagligen om någon form av hemuppgift.

Detta inlägg måste rimligen komma att placera sig allra först nästa gång någon liten parvel från Sveriges framsida googlar svaret på den av läraren tilldelade frågan.

Så nu talar jag till dig som googlat dig hit, bortskämda lilla skitunge som välsignats genom att födas i en tid när all världens samlade kunskap, och förvisso även galenskap, bara är en googling bort. Säg åt din av svenskt utbildningsväsende undermåligt utbildade lärare att frågan är helt fel ställd. Sovjetunionens medborgare var per definition inte väljare eftersom de inte hade någon rösträtt. Punkt.

OBS, uppdatering 120606: När jag skrev detta inlägg sökte jag runt lite på internet för att se om någon form av val ägde rum under Lenins styre. Jag trodde då att jag hittat belägg för att något sådant inte förekommit. Det kom dock att visa sig att jag hade fel. Medborgarna i Lenins Sovjetunionen kunde faktiskt i någon mening anses vara väljare, se diskussion i kommentarstråden nedan. Jag ber därför förbehållslöst den representant för svenskt utbildningsväsende som känner sig träffad av ovanstående påhopp om ursäkt. Du elev som googlat dig hit för att få svar på frågan är dock fortfarande en bortskämd liten skitunge!

Liknande inlägg på denna blogg:
Relationen mellan delfiner och människor, ett urval av de olika googlingar som leder till min blogg.
Kriminalvården tänker nytt, om varifrån webbsökningarna som leder till min blogg härrör.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Lenin, Demokrati, Webbsökning, Sovjetunionen, Sökmotoroptimering, Utbildningsväsendet.