Bright i brevlådan

Jag har precis läst igenom senaste numret av religionskritiska tidskriften Bright, där för övrigt min rapport från konspirationsteoretiske nestorn Jüri Linas föredrag om flygande tefat finns med. I numret finns förutom den texten diverse alster av både kända och okända religionsdebattörer.

I en liten kåserande berättelse liknar David Björnfot de religiösa urkunderna vid en alltför gammal manual. Det är en liknelse som är så genial i sin enkelhet, och så träffande, att det knappast kan vara första gången någon gör den. I utdraget nedan kontaktar textens jag supporten efter att manualen denne fått till sin nya produkt inte verkar stämma med vad denne köpt.

Jag: Hej, David heter jag, och jag har köpt en receiver av modell 310 av er.
Supporten: Hej David, vad roligt, vad kan vi hjälpa dig med?
Jag: Jo, manualen jag fick med, jag får den inte att riktigt stämma överens med själva hårdvaran.
Supporten: Ah, jag förstår. Men det är så förstår du att manualen skrevs för väldigt, väldigt längesedan, säkert 20 år sedan, om du inte får den att stämma överens med din hårdvara så läser du den fel.
Jag: Läser den fel? Jag kan väl bara läsa det som står?
Supporten: Åh, nej, det är ett vanligt misstag! Du måste läsa den i rätt kontext. Du tar saker ur deras sammanhang förstår du! Sammanhanget är att denna manual skrevs för väldigt, väldigt längesedan, för den hårdvara som fanns då. Läser du den ur den kontexten så ska du se att du förstår.
Jag: Ok, då provar jag det, tack!

(Källa: Björnfot D i Bright nr 1-2015, s. 11)

I en annan text resonerar före detta vänsterpartistiske riksdagsledamoten Margó Ingvardsson bland annat kring hur man bör skydda barn mot religiösa övergrepp. Hon skriver:

En tolvårsgräns för religiös utövning på barn kan fungera som en tankeställare både för föräldrarna och trossamfunden och uppmuntra ett kritiskt och självständigt tänkande. De ”frivilliga” andakterna i och bönestunderna i friskolorna är inte i överensstämmelse med skollagen och kravet på icke religiös undervisning. Även om de religiösa momenten i undervisningen formellt anges som frivilliga så har barnen i praktiken mycket små möjligheter att hävda sin rätt att slippa deltaga.

(Källa: Ingvardsson M i Bright nr 1-2015, s. 12)

Det är ett minst sagt radikalt förslag av Ingvardsson som dock betonar att ”det handlar inte om att barn inte skall få sjunga i barnkörer, deltaga i julspel eller följa med till julottan”.

I en tredje text berättar Andreas Creutz om en storseans med rikskända mediet Terry Evans som denne bevistat. När Creutz ska dra slutsatser utifrån sina upplevelser av tillställningen handlar det väl om sådant som kanske inte är alltför oväntat att läsa i en religionskritisk tidskrift.

Med all önskvärd tydlighet har det framgått, att han fiskar efter information. Han letar sig fram mellan de ja- och nej-svar som han får på sina frågor. Han använder sig av synnerligen generella uttalanden som kan tänkas passa in på de flesta. – Vem känner till exempel inte någon som avlidit i cancer? Vem känner inte någon som dött i hjärt-problem? Vem känner inte någon som gått bort hastigt?
Det finns ingen anledning att anta, att Terry Evans har någon som helst kontakt med några övernaturliga andar. Det finns all anledning att tro, att han är en skicklig manipulatör som lever på att med hjälp av kvalificerade gissningar och bedrägeri lotsa sig själv fram till människors sorger, längtan och oläkta sår.

(Källa: Creutz A i Bright nr 1-2015, s. 15)

Sammantaget var senaste numret av Bright trevlig läsning som gav spännande uppslag kring nya bloggar att följa.

       

       

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *