Tillväxt – PKJonas

Gratis frukostmacka med Anders Wijkman

Som representant för den nyfikna allmänheten var jag i förra veckan och lyssnade till miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman på ett frukostseminarium på Scandic Hotel Ariadne. Ambitionsnivån för timmen var hög, han skulle berätta hur Sverige skulle nå noll koldioxidutsläpp år 2050. Wijkman inledde med att rekapitulera Romklubbens välkända rapport från 1972, Tillväxtens gränser, som han menade blivit sannspådd på en rad punkter. Vi var på god väg mot den kollaps rapporten varnat för, menade Wijkman.

Wijkman ägnade också en stund åt att bemöta de så kallade klimatskeptikernas argument vilket väl är att ge dem betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. De som diskuterar klimatfrågans lösning tycks ju då och då känna sig tvungna att även bemöta klimatskeptikerna, vilket självklart bör göras men kanske inte i sådana sammanhang. Med tanke på den vetenskapliga konsensus som råder bland klimatforskare blir det lite som att NASA inför en resa till den internationella rymdstationen skulle bekymra sig om att bemöta argumenten från Flat Earth Society för att jorden faktiskt inte är rund.

När det gällde färdplanen mot ett klimatneutralt Sverige underströk Wijkman att vi hade skjutit upp omställningen alltför länge vilket gjorde att det skulle bli en onödigt dramatisk sådan. Hade vi börjat i tid hade det varit betydligt enklare att ställa om. Han menade dock att vårt land faktiskt hade unika möjligheter att vara ett föregångsland. Inför framtiden kände han sig nog optimistisk och pessimistisk på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Förra gången jag lyssnade till Anders Wijkman var på evenemanget Tillväxtforum för nästan exakt fyra år sedan. Böcker om storslagna planer för att lösa problemen med miljöförstöring och överutnyttjande av jordens resurser jag läst och skrivit om på bloggen är bland andra Lester R Browns Plan B och Peter Barnes Capitalism 3.0.

       

       

Den andra maskinåldern

Senaste boken på nattduksbordet var Den andra maskinåldern – arbete, utveckling och välstånd i en tid av briljant teknologi som ganska nyligen kom ut i svensk översättning.

Enligt författarna står vi på tröskeln till en digital revolution och maskinerna kommer snart att kunna utföra många av de arbetsuppgifter som tidigare krävt människor. Samtidigt som effektiviseringen kommer att leda till överflöd kommer också klyftorna i samhället att öka när stora delar av arbetskraften inte längre behövs. I boken diskuteras hur vi bäst möter utvecklingen, både som individ och som samhälle. Under överskådlig framtid kommer dock vi människor, enligt författarna, troligen att vara överlägsna datorerna när det gäller idéskapande, bred mönsterigenkänning och komplex kommunikation.

Om man ska placera författarna på någon sorts karta över de som resonerar kring människans och teknikens framtid tillsammans så talar de, till skillnad från många av de transhumanistiska tänkarna, främst om saker som händer här och nu samt sådant som kommer att ske i en inte alltför avlägsen framtid. Författarna är vidare, precis som transhumanisterna, i grund och botten teknikoptimister även om de menar att utvecklingen helt klart också kommer att ha en del baksidor. På skalan som anger hur positivt inställd man är till teknisk utveckling har vi ju de mer utopistiskt lagda transhumanisterna i ena änden av skalan och sådana som den anarkoprimitivistiske tänkaren John Zerzan i den andra. Den senare menar ju att all teknisk utveckling varit av ondo. De i sammanhanget relativt jordnära författarna till Den andra maskinåldern ger sig heller inte in i några djupare resonemang om de apokalyptiska konsekvenser okontrollerad artificiell intelligens kan komma att leda till, såsom Nick Bostrom i sin omtalade bok Superintelligence – Paths, Dangers, Strategies, en bok jag för övrigt tänkt införskaffa och läsa så småningom.

Den andra maskinåldern

Liknande inlägg på denna blogg:
I antologin H± Transhumanism and its critics diskuteras också hur framtiden ser ut för mänskligheten och teknologin.

       

       

Sammanfattning av Piketty i sammanfattning

Man bör inte enbart ha blicken fäst på obskyriteter utan ibland vända blicken dit många andra har den. Jag har därför läst Jesper Roines bok Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet vars titel får en att ana att den handlar om franske nationalekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Pikettys bok har ju blivit prisad av vänstern då den sätter jämlikheten i fokus, eller kanske snarare bristen på densamma. Inte bara det, Piketty varnar också för hur ojämlikheten kommer att accelerera och föreslår möjliga motmedel.

Jag känner mina begränsningar och vet att jag inte skulle mäkta med Pikettys enorma tegelsten och uppskattade därför verkligen Roines hundrasidiga sammanfattning av densamma. Som en service till de som är ännu latare än mig och inte ens orkar läsa Roines bok har jag nedan citerat Roines sammanfattning av det kapitel i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet i vilket Piketty sammanfattar sina egna slutsatser.

Bokens övergripande slutsats är, enligt Piketty, att i en marknadsekonomi baserad på privat ägande finns kraftfulla mekanismer som verkar i både riktning mot ökad jämlikhet och sådana som verkar i andra riktningen.

Den kraft som tydligast utjämnar omständigheter, både mellan länder och individer, är en ökad spridning av kunskap och utbildning. Den kraft som tydligast verkar i andra riktningen, och som stått som fokus i boken är, enligt Piketty, det faktum att den privata avkastningen på kapital, r, under långa perioder kan vara signifikant mycket högre än ekonomins tillväxttakt, g. Denna centrala olikhet, r>g, gör att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner. När kapital väl koncentrerats växer det snabbare än arbetsinkomsterna vilket ökar skillnaderna över tid.

En lösning skulle kunna vara att beskatta inkomsterna från kapital så hårt att den privata avkastningen på kapital blev lägre än tillväxttakten. En sådan lösning är dock inte önskvärd då det skulle förstöra drivkrafterna till kapitalackumulation och entreprenörskap, vilket i sin tur ytterligare skulle sänka ekonomins tillväxttakt. Rätt lösning är istället, menar Piketty, en progressiv kapitalskatt. En sådan skulle göra det möjligt att undvika den explosiva koncentrationen av förmögenhet i toppen samtidigt som den skulle bibehålla konkurrens och incitamenten för privat kapitalackumulation. En årlig kapitalskatt i storleksordningen 1 procent på nettoförmögenheter över 10 miljoner, 2 procent på förmögenheter mellan 50 och 100 miljoner och kanske ännu högre för förmögenheter över 100 miljoner skulle dämpa den utveckling av kapitalkoncentration som pågår. Problemet ligger i den praktiska implementeringen av en sådan skatt. Den kan inte implementeras inom ramen för nationalstaten utan kräver internationellt samarbete. Ett sådant är inte möjligt i global skala men kanske inom ramen för till exempel EU.

(Källa: Roine, J. (2014), Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, s. 97-98)

Roine om Piketty

Liknande inlägg på denna blogg: Några rader om ännu en hundrasidig sammanfattning av en mans idéer om ojämlikheten som en av nycklarna i förståelsen av historien.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Jämlikhet, Piketty, Kapitalism, Skattepolitik, Tillväxt.

       

       

Herr Berg och historien om hur många faktiskt fick det betydligt bättre

I mars kom Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, tredje delen i Lasse Bergs trilogi om människan och dess utveckling. Jag beställde boken ganska omgående men det blev inte av att läsa den förrän nu i början av juni vid en poolkant på Cypern under en av mina rara utlandsvistelser.

Jag uppskattade de två tidigare delarna i trilogin, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa om vår arts ursprung och natur samt Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro om övergången från ett jämförelsevis problemfritt jägar- och samlarliv till en betydligt hårdare tillvaro som jordbrukare. Den senare av de två böckerna skrev jag för övrigt ett inlägg om på bloggen.

I den avslutande delen tittar Lasse Berg på det senaste halvseklets utveckling och vad den betytt för det stora folkflertalet. Han tillåter sig att bli personlig och berättar om de resor han gjorde i Afrika och Asien för decennier sedan och hur saker och ting för det mesta förändrats till det bättre när han nu återvänder. Man får också en rejäl dos utvecklingsekonomi på köpet.

Lasse Berg uppskattar givetvis utvecklingen och att fattigdomen är på väg att utplånas. Samtidigt menar han ändå att, trots att vi fått det bättre materiellt sett, på många sätt blivit olyckligare av den senaste tidens utveckling eftersom den är på kollisionskurs med vår natur. Lasse Berg skriver:

Även om vi är osannolikt flexibla så mår människan dåligt, för att uttrycka det modernt, när hon avlägsnar sig alltför långt bort från de värden hon under evolutionen fått präglade i sitt inre. När en del av mänskligheten i stället för det naturliga arbetet på ett par tre timmar om dagen sliter livet ur sig, medan en annan del ställs utanför detta sammanhang, ja då blir alla olyckliga. När vårt människovärde inte längre är självklart, utan dagligen och livet igenom måste återerövras med till exempel rätt märke på väskan, eller en hög lön, får vi problem med vår natur. När vi inte längre får chansen att göra en annan lycklig förlorar vi en grundläggande del av vår mänsklighet. Då dör människans medfödda optimism.

(Källa: Berg, L. (2014), Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, s. 337)

Jag tänker mig dock att det på en del sätt kan vara tvärtom, att vi faktiskt är på väg att anamma vår natur mer än vad vi tidigare gjort. Redan när jag läste den första boken i trilogin tänkte jag att den avslutande Lasse Berg-bok jag skulle vilja läsa vore en som knöt ihop säcken och betonade att den senaste tidens utveckling på många sätt innebär att vi hittat tillbaka till ursprunget efter den långa och tärande utflykt vår art inledde när vi lämnade jägar- och samlarlivet för att istället börja leva som jordbrukare. Utan att idealisera ursprungstillvaron var den ju ändå på många sätt att föredra framför det hårda livet som jordbrukare.

Om jag ska skjuta från höften och lite snabbt lista sådant där vi under modern tid kanske rört oss mot sådant som är mer i harmoni med vårt ursprung och vår natur så gäller det för det första kvinnornas frigörelse. I många av de jordbrukssamhällen som uppstod kom ju kvinnor att ha en sämre ställning än i den tidigare jägar- och samlartillvaron. När rättigheterna för kvinnor nu stärks världen över är det alltså i harmoni med vårt ursprung. Sammankopplat med detta är vår tids friare sexualmoral och acceptans för sådant som en seriemonogam livsstil. Det var ju främst i jordbrukssamhällen som det uppstod ett starkt behov av att tygla människors sexualitet, ett behov som antagligen inte var lika starkt under människans förhistoria. Vidare har vi den demokratiseringsvåg som dragit över världen och gjort vårt samhälle mindre hierarkiskt, likt de jägar- och samlargrupper vi en gång levde i. Världen har också blivit fredligare vilket kan sägas vara något som passar den leende apan utan vassa hörntänder. Hur fredligt jägar- och samlartillvaron egentligen var tvistar väl förvisso de lärde om. Slutligen har vi också den moderna tekniken som innebär att människan, den sociala apan, får enklare att tillfredsställa behovet av kontakt med sina medmänniskor. Lasse Berg är förvånande nog mer pessimistisk när det gäller den nya tekniken och tycks snarare mena att den gör människan olyckligare.

Avslutningsvis kan jag rekommendera Lasse Bergs böcker. Den tredje boken skiljer sig förvisso en del från de två tidigare men de är alla klart läsvärda.

Ut ur Kalahari

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Lasse Berg, Tillväxt, Människans natur, Feminism, Evolutionspsykologi, Demokrati.

       

       

Det är inte tillväxten dumbom

Jag provade dumplings häromdagen men som vanligt när jag försöker vara inne så fick jag veta att det tyvärr redan hunnit bli ute. Något som fortfarande är inne är dock tillväxtkritik och igår besökte jag därför Tillväxtforum på Kulturhuset i Stockholm i ett nytt fåfängt försök att hänga med i svängarna.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tillväxt, Global uppvärmning, Resurshantering, Biologisk mångfald, Tillväxtforum, Nationalekonomi.

       

       

Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

För ett antal dagar sedan trillade ett provexemplar av Klimatmagasinet Effekt ned i brevlådan. Jag har tidigare köpt något lösnummer av tidningen men vill minnas att jag då inte fann den prenumerationsvärd. Numrets tema är tillväxtkritik som på grund av klimat- och finanskris verkar vara i ropet igen. I sin ledare inleder David Jonstad anfallet: ”Effekt har sedan starten hösten 2009 haft ambitionen att skildra detta stora syfte – från ett samhälle som bygger på evig ekonomisk tillväxt till ett som fungerar inom planetens gränser.”

Man kan undra om ”evig” tillväxt verkligen är oförenligt med ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Så länge tillväxten bygger på teknisk utveckling och inte på ett utökat nyttjande av ändliga resurser borde det rimligen inte vara något problem. Att den tillväxt vi har idag inte bara består av teknisk utveckling är uppenbart. Det räcker med att studera några av kurvorna i grafiken till Effekts första temaartikel; koldioxidkoncentrationen, antalet utrotade arter, förlusten av regnskog och antalet utfiskade fiskbestånd: alla går de spikrakt uppåt efter 1950. Det är uppenbart att vi överutnyttjar våra resurser, men går det att med utgångspunkt från det angripa tillväxten i sig?

I artikeln där man intervjuar Eva Alfredsson, forskare på tillväxtcentrum, är man nog närmast med att peka på något dåligt med tillväxt per se: ”Något annat som talar emot teorin om att sambandet mellan BNP och miljöpåverkan bryts med tiden är den så kallade rekyleffekten: Även om teknisk utveckling gör produktionen mer effektiv äts den vinsten upp om konsumtionen samtidigt ökar som en följd av ökad effektivisering.” Detta må vara sant men är inte problemet då snarare att den verkliga kostnaden för konsumtionen inte återspeglas i priset? Vi har helt enkelt misslyckats med att baka in alla de dolda kostnader som konsumtionen för med sig i form av koldioxidutsläpp och annat. Det verkliga, högre, priset skulle dämpa konsumtionsökningen.

Man måste göra skillnad på tillväxt och tillväxt. I Effekts artiklar målas en nidbild upp av tillväxten, den blir till ett skövlande monster som äter upp allt i dess väg. Nu har tillväxt historiskt ofta gått hand i hand med ett utökat nyttjande av ändliga resurser men det behöver inte nödvändigtvis innebära det. Det kan likväl innebära att vi kombinerar de resurser vi redan har på ett bättre sätt och på så sätt skapar tillväxt, det är det som är teknisk utveckling. Förvisso var det den tekniska utvecklingen som gav oss möjlighet att överutnyttja jordens resurser från första början men det innebär knappast att den tillväxt som den genererar idag är av ondo. Nu är kanske den tekniska utvecklingens andel av tillväxten inte så stor som man en gång trodde, men hur liten eller stor den än må vara så är det svårt att se hur just den delen av tillväxten skulle vara långsiktigt ohållbar eller något ont i sig.

För övrigt blev det andra gången gillt för Klimatmagasinet Effekt. Provnumret hade effekt på mig och jag bestämde mig faktiskt för att unna mig en prenumeration.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Global uppvärmning, Klimatmagasinet Effekt, Tillväxt, Teknisk utveckling, Resurshantering.

Bloggat: Terra Nova – Tillväxt till döds, Effektbloggen – Succé för tillväxtfest.