Förberedelser inför zombieapokalypsen

Det gäller att alltid vara förberedd och vid händelse av kris menar de flesta att kunskap oftast är viktigare än vilken utrustning man har tillgänglig. För att bredda min kunskap och förbättra mina chanser när katastrofen kommer har jag därför läst den rikt illustrerade boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen som är den första svenska guiden till hur man överlever zombieapokalypsen.

När allt kommer kring tar personerna bakom boken dock inte zombiehotet på allvar och det rör sig egentligen om en översiktlig introduktion till prepping, överlevnad, katastrofpsykologi, krisberedskap och samhällskollaps där zombiekatastrofen vävts in för att göra det hela mer underhållande. Med tanke på det breda temat så avhandlas varje område självklart väldigt summariskt och jag hoppas exempelvis inte någon ger sig på att utföra en amputation med utgångspunkt från det korta stycke om ingreppet som återfinns i boken.

Att på det här viset kombinera underhållning och humor med vad som närmast kan betraktas som samhällsinformation känns i det stora hela som ett lyckat drag och det är sällan man blir osäker på om något är ett allvarligt menat tips eller en del av zombieunderhållningen. Man ska dock inte förvänta sig att man går på djupet utan boken är som sagt att betrakta som en allmänt hållen introduktion till de olika ämnena.

Hur man överlever zombieapokalypsen

       

       

Nu ska det preppas

Jag har väldigt länge gått och tjatat på min omgivning om hur jag ska bli en så kallad ”prepper” och förbereda mig inför en eventuell apokalyps. Nu har jag äntligen gått från ord till handling och tagit de första stapplande stegen mot en bunker fylld med vapen och konserver.

Dock har jag just nu tyvärr inte utrymme i mitt livspussel att fullfölja ett projekt av den magnituden utan måste sikta betydligt lägre. Svenska myndigheter förväntar sig av alla lydiga medborgare att de ska klara sig på egen hand i 72 timmar om så behövs. En liten behändig tredygnsapokalyps låter faktiskt också som en mer lagom utmaning än en total ragnarök så mitt mål får bli att fixa det istället.

Under sommaren har jag börjat lägga grunderna. Vad gäller mat har jag så gott som alltid förråd så att det räcker till hushållets medlemmar i tre dygn och mer därtill. Det behövs nog bara kompletteras med lite konserver av olika slag för att vara på den säkra sidan. Värre är det med vatten, som ju faktiskt är viktigare. Jag har därför införskaffat tre stycken 20-litersdunkar från Biltema. För att spara vatten har jag vidare köpt ordentligt med engångsbestick, engångsmuggar och engångstallrikar. Man vill ju i händelse av avbrott i vattenförsörjningen undvika att diska då det ju förbrukar väldigt mycket vatten. Det brukar verkligen märkas vid den årliga stugvistelsen då rinnande vatten där inte finns att tillgå. För lite inspiration inför den stundande apokalypsen plockade jag i senast beställda bokpaketet från Bokus slutligen med Lars Wilderängs Stjärnklart, en skönlitterär bok med samhällskollapstema. Annars har jag nog det mesta hemma redan och kommer bara att behöva komplettera med några få saker. Även om mycket mat går att äta kall så är det nog exempelvis väldigt klokt att införskaffa utrustning för att laga mat utöver den grillhink jag redan råkar ha i förrådet. En batteridriven FM-radio och en batteribank för att ladda mobiler, surfplattor och datorer är också saker som behöver ordnas innan jag är redo för 72 timmar på egen hand.

60 liter vatten och 400 sidor samhällskollaps

       

       

Gratis frukostmacka med Anders Wijkman

Som representant för den nyfikna allmänheten var jag i förra veckan och lyssnade till miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman på ett frukostseminarium på Scandic Hotel Ariadne. Ambitionsnivån för timmen var hög, han skulle berätta hur Sverige skulle nå noll koldioxidutsläpp år 2050. Wijkman inledde med att rekapitulera Romklubbens välkända rapport från 1972, Tillväxtens gränser, som han menade blivit sannspådd på en rad punkter. Vi var på god väg mot den kollaps rapporten varnat för, menade Wijkman.

Wijkman ägnade också en stund åt att bemöta de så kallade klimatskeptikernas argument vilket väl är att ge dem betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. De som diskuterar klimatfrågans lösning tycks ju då och då känna sig tvungna att även bemöta klimatskeptikerna, vilket självklart bör göras men kanske inte i sådana sammanhang. Med tanke på den vetenskapliga konsensus som råder bland klimatforskare blir det lite som att NASA inför en resa till den internationella rymdstationen skulle bekymra sig om att bemöta argumenten från Flat Earth Society för att jorden faktiskt inte är rund.

När det gällde färdplanen mot ett klimatneutralt Sverige underströk Wijkman att vi hade skjutit upp omställningen alltför länge vilket gjorde att det skulle bli en onödigt dramatisk sådan. Hade vi börjat i tid hade det varit betydligt enklare att ställa om. Han menade dock att vårt land faktiskt hade unika möjligheter att vara ett föregångsland. Inför framtiden kände han sig nog optimistisk och pessimistisk på samma gång.

Liknande inlägg på denna blogg: Förra gången jag lyssnade till Anders Wijkman var på evenemanget Tillväxtforum för nästan exakt fyra år sedan. Böcker om storslagna planer för att lösa problemen med miljöförstöring och överutnyttjande av jordens resurser jag läst och skrivit om på bloggen är bland andra Lester R Browns Plan B och Peter Barnes Capitalism 3.0.

       

       

En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Mayafolket och jag

Jag har nu i januari haft nöjet att bli bjuden på en resa till Mexiko, vägspärrarnas och de beväpnade vakternas land. Bommar, stängsel och grovkalibriga revolvrar är självklart efterfrågade i ett land med avgrundsdjupa klyftor. Nu var jag själv dock på rätt sida stängslet, så jag ska inte klaga.

Det blevo ej endast att på inhägnat område njuta av sol, bad och drinkar serverade av underbetalda mexikaner. Självklart skulle jag också bese samma sak som alla andra turister på Yucatanhalvön beser, nämligen lämningarna efter Mayafolket. Mayakulturen var under sin storhetstid kontinentens främsta med miljontals invånare. Dock, vid tiden för spanjorernas ankomst var de blott en skugga av sitt forna jag. Under några skälvande århundraden kollapsade nämligen den en gång stolta civilisationen. Saker och ting sker sällan blott av en orsak allena, sammanbrottet var komplext och hade självklart många orsaker. En av dem var dock att Mayafolket inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt.

På en blogg av grönt snitt kan det tyckas förutsägbart och bajsnödigt att vid åsynen av några stenhögar från en forntida civilisation höja ett varningens finger och hävda att detta kan en dag bli vårt öde om vi fortsätter att förbruka våra resurser på ett ohållbart sätt. Ändock, jag gör det! För hur skulle man kunna låta bli? Där står jag i ruinerna efter en civilisation som inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt, inte långt från staden Cancún där vår egen civilisation vid klimatmötet 2010 misslyckades med samma sak. Visst kan det anses vara långsökt att dra sådana paralleller mellan vår moderna civilisation och ett tekniskt underlägset samt av religiöst vansinne hårt anfrätt samhälle men i grund och botten handlar det givetvis om samma problematik.

Mayacivilisationen är också ett av exemplen i Jared Diamonds bok Undergång – Civilisationernas uppgång eller fall om samhällen som fallit samman delvis beroende på miljöförstöring. Jag läste hans bok för några år sedan och inför resan till Mexiko läste jag ånyo kapitlet om Mayarikets undergång. Diamond menar att Mayafolket slog undan benen för sig själva genom att orsaka avskogning, jorderosion och försämrade matjordar. Tillsammans med andra faktorer ledde det till kollapsen.

Lämningarna från Mayafolkets storhetstid är möjligen inte de enda ruinerna. I min själ tronar möjligen ruinerna av min moral eftersom jag uppenbarligen inte tog amerikabåten till Mexiko utan det smutsiga flyget. Jag antar att man för att bli fri från synd borde klimatkompensera, vår tids motsvarighet till avlatsbrev.

Liknande inlägg på denna blogg: Tallinn och jag, om min resa till Östersjöns pärla och de tankar det väckte uti mitt sinne.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Penisbilderna och apokalypsen

I söndags besökte jag Fotografiska museet. Det var nämligen sista dagen för fotografen Edward Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.

Jag skyndade förbi Mapplethorpes kukbilder på våningen nedanför ty hade jag velat se dylikt kunde jag loggat in på vilken sexchatt som helst. Låt vara att de penisbilderna inte hade varit tekniskt fulländade som i fallet med Mapplethorpes fotografier.

Burtynsky har länge varit intresserad av att dokumentera teknologin och vad den gör med landskapet. Med tiden har hans fascination mer och mer övergått i oro över vad vi egentligen gör med planeten. Att finna det sköna i teknologin är dock inte något han övergett. I hans bilder på hur vi utvinner, förfinar och förbrukar oljan finns en storslagen skönhet. Under ytan finns dock alltid något ödesmättat och apokalyptiskt. Den här ambivalensen i bilderna tyckte jag gav mig en finfin sammansatt konstupplevelse, som en god öl där bryggaren kombinerat de olika humlesorterna riktigt bra. Inte alls som de där single hop-varianterna som blivit så populära, de där man bara använder en enda humlesort. De blir ju så platta och tråkiga. Verkligheten är mer som en välhumlad amerikansk India Pale Ale, komplex och motsägelsefull. Detta fångade Burtynsky mycket väl.


Ett av Burtynskys verk fotat med kass mobilkamera. Platon menade att en avbildning av något är sämre än det verkliga föremålet för avbildningen som i sin tur är sämre än idévärldens motsvarighet. Anammar man Platons konstsyn kan man dra slutsatsen att Burtynskys avbildning av en däckhög antagligen är överlägsen min avbildning av hans avbildning eftersom min skapelse ovan är ännu ett steg längre bort från det verkliga föremålet för avbildningen. Hans avbildning är ju, enligt Platon, underlägsen den verkliga däckhög han avbildat. Verklighetens däckhög är slutligen sämre än idévärldens fulländade däckhög. Detta om man tror att världshistoriens mest överskattade tänkare ska kunna tillföra något i sammanhanget.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Framtiden och jag

Häromveckan satte jag mig ner för att se hur det gick för de två olika former av tvångssparande jag är ålagd att ägna mig åt, nämligen premiepensionen och avtalspensionen. Det visade sig ha gått riktigt uselt, mitt sparande hade tappat en hel del i värde sedan sist jag kollade. Alla fonder hade gått ned under det senaste året. Min sämsta fond hade faktiskt tappat hela tjugo procent, och det alltså bara i år.

Det var dock inte helt oväntat att det skulle gå nedåt, mitt pensionssparande är nämligen en särdeles sorglig historia. Man kan undra vad det är jag satsat mina fondpengar på som går så fruktansvärt dåligt. Bananplantager på Island? Pubverksamhet i Saudiarabien? Nej, det är faktiskt något ännu hopplösare, nämligen olika typer av klimatfonder. Det innebär, mer konkret, främst förnyelsebar energi. Observera att jag inte har satsat på de lightvarianter av miljö- och etikfonder där det räcker med något luddigt eget systematiskt arbete med sådana frågor. ”Fondbolagen kan dock ha olika definitioner av hur de tar hänsyn till miljö och etik. Det innebär att urvalskriterierna skiljer sig åt mellan olika fondbolag.” stävar pensionsmyndighetens hemsida om de fonderna. Ja det tror jag det, när företag som till exempel BP finns med bland innehaven hos de fonderna.

Nej, jag har såvitt jag kan bedöma satsat på de fonder som investerar i företag som faktiskt ägnar sig åt sådant som gör skillnad när det gäller klimatförändringarna och det är väl antagligen också därför det gått så jävla dåligt. Mina satsningar på dessa fonder får närmast liknas vid någon sorts välgörenhet. Jag gör alltså som många skeptiker till förnyelsebar energi menar att vissa stater gör, nämligen skyfflar in pengar i en bransch som inte tycks bära sig under de rådande ekonomiska förutsättningarna.

Även bland dessa fonder finns det dock en del luddiga formuleringar. En av mina klimatfonder investerar bland annat i företag som är ”väl positionerade att möta de nya behov som uppstår vid förändrade klimatförhållanden”. Det skulle ju i princip kunna innebära aktier i vapenindustrin eftersom behovet av skjutattiraljer troligen kommer att öka på grund av sinande resurser och migrationsströmmar orsakade av klimatförändringarna.

Jag har alltså gått ”all in” och lagt alla ägg i samma korg, det får bära eller brista. Jag har inga andra fonder än dessa, mina sol, vind & vatten-fonder. Det strider mot alla fondexperters grundtips och kan tyckas helt vansinnigt men är egentligen fullständigt rationellt. Även om jag kanske inte tror på branschen på kort sikt så tror jag att satsningarna på en koldioxidsnål energiproduktion är nödvändig. Skulle inte världens ledare ta sig samman och genomföra de nödvändiga förändringarna kommer det nämligen inte att spela någon roll om jag har världens mest genomtänkta fondsparande. Vi kommer då att leva i en värld liknande den i Mad Max-filmerna. Civilisationen kommer att ha kollapsat och jag kommer att ha åtsittande läderbrallor, köra runt i en Volvo 240 med kanon på taket och döda för en dunk bensin och en burk hundmat. Några fondpengar kommer jag däremot inte att ha nytta av.

Skulle det däremot, mot förmodan, visa sig att man gör de nödvändiga satsningarna så kommer inte bara världen att bli räddad utan jag kommer även att få guldkant på min ålders höst. Mina till synes vansinniga fondval är alltså fullständigt rationella.


I den här framtiden kan fondpengar inte hjälpa dig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Eyjafjallajökull, apokalypsen och svenska resenärers barnatro

Jag trodde inte att askmolnet som hängde över Sverige skulle försvinna så obemärkt som det faktiskt gjorde. Jag hade naivt nog laddat min mobil med ödesmättad filmmusik som jag tänkt lyssna på när askan dalade ned från en blygrå himmel och sett fram emot några riktigt härliga apokalyptiska vandringar under askflagorna. Jag hade tänkt mig att min väg skulle kantas av människor som förskrämt tittade upp mot skyn åkallandes den Gud som övergett dem i tron att slutet nu var kommet. Lite änglar som blåser i basuner på det och allt hade varit perfekt. Askregnet uteblev ju tyvärr och det blev istället högst ordinära vardagspromenader utan apokalypsens fyra ryttare i släptåg.

Hur som helst, med eller utan apokalyptiskt askregn påminner vulkanutbrottet och askmolnet oss om vår litenhet, och då inte bara människans dito utan även svenska myndigheters. I en artikel som jag bara hittar i dagens pappersversion av DN beklagar sig en resenär som varit strandad i några dygn över UD:s tillkortakommanden.

Tusentals svenskar är fast ute i världen tio dagar efter vulkanutbrottet. Nu kommer kritiken mot de svenska myndigheterna.
– De har inte lärt sig något av tsunamin, säger Mats Helgesson, fast i Bangkok i fyra dygn.

[…]

Hur är läget på flygplatsen?
– Folk sitter där nere och gråter. Vissa har slut på pengar, andra behöver mediciner. Man trodde att myndigheterna lärt sig något efter tsunamin, men informationen var varit katastrofalt dålig, säger Mats Helgesson

Uppenbarligen lärde inte heller svenska resenärer sig något av tsunamikatastrofen. En del verkar fortfarande ha en övertro på svenska myndigheters möjligheter att verka i världens alla hörn. Själv låter jag min apokalyptiska spelningslista ligga kvar i mobilen i den händelse Eyjafjallajökulls elaka storasyster Katla vaknar till liv, då kan Mats verkligen få chansen att beklaga sig över myndigheternas otillräcklighet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expressen.