En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

2 reaktioner till “En postapokalyptisk vintersaga”

  1. Tyvärr är det så mycket lättare att engagera sig i småsaker än de verkliga problemen. Intressant liten berättelse för övrigt, som påminner mig om dokumentären The Age of Stupid (2009). Har du funderat på att skriva fiktion?

  2. Jag tror jag nog kan ha hört talas om The Age of Stupid någon gång och kanske låg den nere i min själs källarnivåer och påverkade när jag skrev detta inlägg.

    Ibland är jag sugen på att sätta mig ner och skriva fiktion men med tanke på att jag inte läst någon dito på ett decennium så vet jag inte hur resultatet skulle bli.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *