Facebook – PKJonas

Politisk pajkastningsgrupp från höger till vänster

Man skulle kunna argumentera för att politisk diskussion i grund och botten alltid är något gott som enbart gynnar vårt samhälle. Dock behöver man bara ta en snabbtitt i facebookgruppen Politisk debattgrupp från höger till vänster för att inse att så inte är fallet. Facebookgruppen har över 22.000 medlemmar och är mycket aktiv med många kommentarer på varje inlägg. Det som äger rum i gruppen är dock inte något som tillnärmelsevis kan liknas vid ”det goda samtalet”. Förenklande och rent infantila trådstarter som enbart tycks skapade för att provocera är standard. Påfallande många är faktiskt postade av personen som grundat och driver facebookgruppen, Jörgen Sparrfeldt. Att vantolka och karikera meningsmotståndares ståndpunkter är sådant vi alla gör oss skyldiga till då och då, men det finns grader i helvetet och Politisk debattgrupp från höger till vänster är längst ned i infernos nionde krets i detta avseende.

Det finns i Facebookgruppen också några väldigt aktiva anonyma konton som envist utmålar Sverige som världens sämsta land, med världens sämsta politiker och myndigheter. Det är såklart mycket svårt att säga vilka som finns bakom kontona. Det ligger väl närmast till hands att tro att det ändå handlar om vanliga svenskar som inte vill debattera under eget namn. För den som vill se konspirationer skulle det dock kunna tänkas vara främmande makts trollkonton, eller kanske någons hemliga extrakonton som denne vid behov kan använda för att understödja sitt officiella konto.

I och med coronavirusets framfart har det blivit den svenska strategin i allmänhet och Anders Tegnell i synnerhet som blivit måltavla i en stor del av de polemiska trådstarterna. Visst är Sveriges vägval något som kan och bör diskuteras, men det borde ändå finnas någon lägstanivå i hur kritiken får ta sig uttryck. I skärmbildscollagen nedan ser man två typiska Sparrfeldtska trådstarter med exempel på några tillhörande kommentarer som eldar på diskussionen lite extra.

Sparrfeldt tar ovan två löpsedlar ur sitt sammanhang och försöker göra någon långsökt koppling. Den ena löpsedeln handlar om hur Tegnell uppmanar gamla att gå ut och röra på sig samtidigt som de undviker sociala kontakter. Sparrfeldt gör sig dock dum och låtsas inte om det sista. Den andra löpsedeln berättar om hur en känd person i riskgruppen har avlidit.
Sparrfeldt gör sig dum igen, missförstår en artikel och uppfyller Godwins lag.

Det verkar dock som att drivkraften bakom det usla debattklimatet i gruppen faktiskt är något mer än simpelt agg gentemot politiska meningsmotståndare och myndigheter. Sparrfeldt framställer sig på sin presentationsbild som någon sorts sociala medier-guru. Han läser också en utbildning inom digital marknadskommunikation och tycks sikta på att få ett jobb inom området när utbildningen är över. Facebookgruppen verkar faktiskt vara en del av hans CV för på sin LinkedIn-sida där han presenterar sig som ”Jörgen Sparrfeldt som gillar att få sociala medier att växa” skriver han nämligen följande:

Exempel på sociala medier som jag får att växa. Facebookgrupp från noll till 22 000 medlemmar, 80 000 kommentarer i månaden. Linkedin, 6000 följare på ett år, 3000-4000 views per video. Engagemanget är något jag lägger fokus på.

Dock finns det ju engagemang och så finns det ”engagemang”. Frågan är om det är värt att för CV:ts skull sprida missuppfattningar, defaitism, svartmålande, grovt tillyxade halmgubbar och personangrepp, särskilt som det vid en snabb titt på facebookgruppen blir så uppenbart att det som skulle vara diamanten i hans CV inte är äkta vara. Vilket företag har produkter eller tjänster som de vill ska marknadsföras medelst gyttjebrottning och pajkastning?

       

       

Bok om obskyr nätgemenskap och samtidens förfall

Jag har precis läst ut e-boken Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse av pseudonymen Thomas C Berrian, som för övrigt denna blogg haft äran att erhålla kommentarer från.

Bokens fond är en planlös semesterresa som författarjaget företar sig på egen hand i centraleuropa. Under resans gång får man dock ta del av olika tankespår i hans huvud, exempelvis om det avancerade trollandet av flat earthers han tidigare ägnat sig åt. Tankespåren rör annars till stor del samhällsutvecklingen där Berrian i samtidens tendenser ser en dyster framtid komma mänskligheten till mötes. Tankespåren är också till viss del självbiografiska och handlar ofta om hur Berrian vantrivs i samtiden och med många av människorna runtomkring honom. Hans resa i centraleuropa tar honom också så småningom till Wien där Freud var verksam, och ett av Freuds viktigaste arbeten handlade ju faktiskt om hur den moderna människan vantrivs i kulturen.

Man får också följa författarjagets försök att på Tinder bryta sin ensamhet. Det är ganska självutlämnande, om allt nu är sant, för det rör sig knappast om någon rakt igenom dokumentär skildring utan Berrian har tagit sig en del konstnärliga friheter längs vägen.

Centralt i boken är Sällskapet, en liten alternativ sammanslutning som främst håller till på Facebook och som författarjaget är en del av.

Vi är inget parti, varumärke eller någon subkultur, vi är ingen politisk miljö eller en litterär klubb. Möjligen en sekt. Men bara i en ironisk mening. Att överhuvudtaget benämna sig själva som en sekt går emot begreppets själva premiss då sekt alltid är ett skällsord som används av utomstående. Just därför kallar vi oss ibland för sekt. En orden vore kanske ett mer neutralt namn men då kommer man till problemet med Sällskapets faktiska struktur som bäst låter sig beskrivas som anarkistisk. Vi har inga formella ledare även om vissa medlemmar är mer tongivande än andra, vi har inga stadgar, ingen programförklaring eller uttalat mål för verksamheten. Men ändå har vi förts samman, som av ett kall.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 3)

Sällskapet har en verklig förlaga och för den ganska snäva skara som har inblick i den lilla nätgemenskapen så är det ganska lätt att lista ut vem som är vem i boken, exempelvis profilen Mark.

Mark var en av de tongivande i början, han hade alltid en massa galna idéer och upptåg, att vi skulle infiltrera olika litterära föreningar, förslag på strikta sektliknande regler för vilken mat vi skulle äta, vilka böcker vi skulle läsa och vilken musik vi skulle lyssna på. Sen fick han nytt jobb, något med artificiell intelligens, vilket tog upp mycket av hans tid.

(Källa: Berrian T. C., Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse , kap. 11)

Man hatar när det händer.

Sällskapet blir hur som helst något av författarjagets flykt från samtiden och dess tendenser, och frågan är om Sällskapet kanske ska kunna förhindra samhällets urartning, ändra historiens gång och i slutändan till och med kunna hjälpa Berrian hitta en livspartner?

       

       

Tyckonom och det lampinenska projektet

Jag köpte faktiskt boken Tyckonom författad av Johannes Nilsson enbart för att ett av kapitlen avhandlade internetprofilen Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen. För en bredare publik är Lampinen nog mest känd för sitt deltagande i Soran Ismails SVT-produktion Absolut svensk där den numera kontroversielle ståuppkomikern i ett av avsnitten besökte den landsflyktige rasisten på Åland. För den smalare publiken är Daniel Lampinen bland annat känd som subkulturen Parklivs primus motor samt som en del av Radarparspodden.

Jag betalade 126 kronor för boken, vilket innebar ungefär en tia per Lampinensida. Detta måste faktiskt anses vara väldigt prisvärt om man har Daniel Lampinen som ett av sina specialintressen. Resten av boken blev för mig något av en bonus, och det visade sig alls inte vara någon ointressant bonus. Johannes Nilsson delar i boken med sig av sina tankar kring hur han upplevt att media- och kulturlandskapet förändrats i och med internet som gett oss sådant som bloggar, poddar, Facebook och Twitter.

I bokens två avslutande kapitel beskriver Nilsson hur två personer efter bästa förmåga försöker navigera i detta nya media- & kulturlandskap. Den ena är som sagt Daniel Lampinen som med sin öppna rasism försöker fånga uppmärksamhet och kanske bli någon sorts internetcelebritet. Den andra är Johannes Nilsson själv som så gott han kan försöker försörja sig som skribent och poddare.

När det gäller Lampinenkapitlet så är det knappast något smickrande personporträtt som tecknas av den öppna rasisten. Angående sina tidiga intryck av Lampinen skriver Nilsson:

Daniel Lampinen var överlag en obehaglig bekantskap. Påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem. Hans rasistiska och sexistiska övertygelse gjorde inte det digitala umgänget behagligare. Inte heller hans fullständiga avvisande av bildning och kunskap, sprungen ur hans intellektuella lättja och låga intelligens.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 72)

Den typen av negativa beskrivningar är dock inget som sänker Lampinen som verkar vara sällsynt hårdhudad och oftast tycks anse att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det går för övrigt att ifrågasätta hur mycket av hans öppna rasism som är någon form av äkta strävan efter att sprida rasistiska idéer och hur mycket som egentligen bara är uppmärksamhetssökande och effektsökeri.

Trots det negativa intrycket kom den ihärdige Lampinen att steg för steg äta sig in i Nilssons hjärna. De två kom sedermera att träffas i verkliga livet, trots att Nilsson lovat sig själv att så aldrig skulle ske. Vidare kom Lampinen också att bli ett centralt inslag i podden Magister som Johannes Nilsson då drev med K Svensson. Även detta hade inledningsvis bestämt avvisats av Nilsson när Lampinen enträget försökte tjata in sig i podden. Nyckeln till Lampinens framgång tycktes faktiskt vara att göra raka motsatsen mot vad man borde göra:

Genom att bryta alla tänkbara regler för hur man beter sig – vara påstridig, opålitlig, komma med skambud, försöka skuldbelägga, vägra läsa på – hade Daniel Lampinen uppnått sitt mål. Men det var förstås det som fångade vårt intresse, och fick oss att ägna honom ett helt avsnitt av vår podd: att han gjorde allting så fel, fick så dumma idéer och alltid valde sämsta möjliga alternativ.

(Källa: Nilsson J, Tyckonom, s. 78)

Ja, ibland kan kanske det rätta vara att göra allt fel.

Johannes Nilsson om det nya kultur- och medialandskapet

       

       

Disharmoni-expo

Det blev ju inget besök på Harmoni-expo i helgen. Efter att ha besökt den nyandliga mässan två gånger på raken snurrade mina chackror fortfarande och jag kände därför att jag nog behövde jorda mig och avstå mässan den här gången. Jag har dock inte varit där för sista gången, Harmoni-expo är alldeles för underhållande.

Kunde dock inte låta bli att idag kika in på mässans Facebooksida för att läsa eftersnacket. De tre senast postade inläggen som mötte mig visade sig tyvärr vara klagomål av olika slag.

Disharmoni-expo

Många tror säkert att på en sådan här mässa flödar ljus och kärlek överallt, så är dock inte fallet. Nu går det ju knappast att dra några slutsatser utifrån några klagomål på en Facebooksida men de två gånger jag varit där tycker jag faktiskt att det varit ganska grinigt och irriterat. Nu är jag förvisso negativt inställd till branschen så jag ser kanske bara det jag vill se men jag har upplevt att folk till exempel ofta är stressade och klagar på att man står i vägen.

Vid mitt första besök på Harmoni-expo för ett år sedan hann jag knappt komma innanför dörrarna innan den andliga ilskan slog emot mig med full kraft. En av utställarna var mäkta upprörd på en av funktionärerna eftersom det var något som inte fungerade vid hennes utställarbord, antagligen elektriciteten, och hon poängterade att hon minsann gick miste om massor av pengar på grund av strulet.

Vid samma tillfälle åsåg jag ju också Hans Thörns demonstration av Helmetoden, en metod han fått direkt från Gud genom sin intuition. Demonstrationen präglades också den av en hel del irritation. Trots att ett par unga snygga tjejer fick smita in mitt i föredraget utan problem blev en man som ville göra detsamma bryskt avvisad av Thörn. Låt vara att en annan man dessförinnan retat upp Helmetodens profet genom att stövla in för att ställa ifrån sig en overheadapparat. Detta fick Thörn att brista ut i en svada och konstatera att ”de största egona finns på sådana här mässor” vilket ju är ett ganska intressant uttalande när det kommer från en person som menar sig ha en direktlina till Gud.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Harmoni-expo, New Age, Helmetoden, Facebook, Ilska, Skojare.

       

       

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Traditioner, Barn, Jul, Politisk Korrekthet, Konspirationsteorier, Facebook.

       

       

En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Apokalypsen, Global uppvärmning, Facebook, Noveller, Resurshantering, Traditioner.

       

       

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Barn, Nationalism, Politisk korrekthet, Jul, Traditioner, Facebook.

       

       

Envägs julhälsningar på Facebook

Jag försöker flera år efter alla andra komma igång med mitt Facebookanvändande. Det går dock lite halvtrögt och måhända får mitt nyårslöfte bli att använda det sociala nätverket i större utsträckning det kommande året.

Det är dock inte bara mitt eget fel, Facebook är motsägelsefullt och svårgripbart. Jag har försökt förstå Mark Zuckerbergs skapelse men det har inte varit det lättaste. Jag trodde bland annat länge i min enfald att det var flervägskommunikation som gällde på Facebook. Så är dock inte alltid fallet. Under vissa omständigheter är det nämligen omöjligt att kommentera eller på något sätt reagera på texter som dyker upp i ens flöde. Om en av mina facebookbekanta gillar eller kommenterar något som en av dennes facebookbekanta skrivit så dyker det ibland upp i mitt flöde, dock utan att jag får möjlighet att kommentera. Vad är poängen med detta? Jag får något upptryckt i ansiktet utan någon som helst möjlighet att reagera på det. Det känns inte som ett genomtänkt socialt nätverk det tjugoförsta århundradet, snarare som en predikan i en kyrka på 1600-talet: Här har du din värdelösa lilla backstugusittare, lyssna nu på vad prästen har att säga men öppna fan inte munnen själv!


Enkelriktat

Någon som skulle komma att uppröra massorna häromdagen var en anställd på en skola i Laxå som beslutat något illa genomtänkt av missriktad omtanke om barn med en kulör nära den gräddade pepparkakans. Detta i kombination med en smått hysteriskt lagd mamma ledde till en folkstorm i sociala medier. Pepparkaksgate genererade ett antal inlägg även i mitt Facebookflöde. Dessa var just av den typ som jag blott får begrunda, ej besvara. Här följer ett exempel ur skörden skrivet av en arg ung man som i ett kort inlägg berör flera aktuella integrationspolitiska debatter. Han tycks mena att slaget om svenskheten till stor del sker på kakfatet.

Nu är det så hära att fan så jävla sur jag blir. Ska barn inte få gå utklädda till pepparkaks gubbar och ska man inte få gå till kyrkan vid skolavslutningar osv och ska man inte få hissa svenska flaggan på nationaldagen i skolan och försöker att inte servera fläskkött i skolmaten och inte heta negerboll. Va i helvet är detta land på väg. Kan nån tala om vad dom som styr de här landet går på eller ta imot för mutor för att vara så jävla urbota dumma i huve att dom tar ifrån folket sina seder å rättigheter å ger dom sämre villkor en ja….

Kommentarer överflödiga.

Ännu ett exempel på envägskommunikation följer nedan. En annan bekants bekant har en del att säga om både integrationspolitik och rovdjurspolitik.

vill göra en sak klar för alla då det kommer vissa ”gliringar” mot mig och mina nära och kära att ja skulle vara rasist och varghatare !!!

så är inte fallet.. har inget imot att man hjälper folk som har det svårt och även att ha varg i våra skogar MEN ….

när våran regering inte kan stå upp för våra traditioner och dessa arv slopas för att ”nysvenskar ” kan känna sig stötta och man får härja hur man vill i den undre världen och det daltas med korta fängelsestraff gör mig fly förbannad,det finns nog med rötägg bland våra svenskar som utnyttjar systemet ,det är väl en tidsfråga innan vi har inbördeskrig p.g.a olika religonen i sverge ! 

lika så gäller mitt så kallade ”varghat” !
vargar är ståtliga predatorer som skyddar ”sin mark” och gör vad dom måste för att överleva sen att regeringen vill att vi ska förvalta en euroasiatisk vargstam för den horibla kostnaden av ca:150 skattebetalarmiljoner i Sverige funderar ja till vilken mening? den enda ja kan komma på är turistnäringen som blev en flopp då vissa provat på det, vargstammen klaras sig själv utan våran hjälp och lägg pengarna på våra stackars pensionärer som har ”byggt” sverige och barn/ungdomar som sa förvalta vårat land i framtiden i istället!

så summa sumarum är det Regeringen som blir rövknullad från alla olika håll och inte har stake nog att stå upp för oss som jag igentligen är förbannad på så nu vet ni !!!

och jag är dyslektiker så sluggo du behöver inte rätta mig :-)

over and out och ha en God Jul

Eftersom Mark Zuckerberg bestämt att jag måste läsa detta utan möjlighet att kommentera kunde jag inte fråga var den rovdjursintresserade debattören fått siffran 150 miljoner från, inte kunde jag föreslå andra fördelar med varg än turism och ej heller kunde jag fråga tyckaren om denne tänkt sig att man skulle slopa ersättningen för rivna tamdjur eftersom det borde vara den största direkta kostnaden för vargen. Jag var tyvärr dömd att blott beskåda dessa ord.

Till sist, när det numera finns stavningsprogram borde det väl inte längre vara okej att använda dyslexi som ursäkt för att sodomisera det vackra språk vi ärvt från våra förfäder.

Liknande inlägg på denna blogg: Det blodiga hundhuvudet och jag, om dagen då det dök upp ett avslitet hundhuvud på Facebook.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Facebook, Varg, Varghatare, Jul, Integration, Argumentation.

       

       

Hundhuvudets vidare äventyr

I mitt förra inlägg skrev jag om det avslitna hundhuvud som mötte mig när jag gjorde ännu ett tappert försök att börja använda Facebook. Någon hade velat dela med sig av denna makabra bild till sina medmänniskor. Det fotograferade huvudet var det enda som återstod efter att vargar dödat och ätit upp en jakthund.

Måhända är det bara mitt Facebook men jag tycker att det sociala nätverket verkar väldigt inriktat på illdåd begångna av gråben.

Hundhuvudet som mött mig på Mark Zuckerbergs skapelse hade dock inte visats upp för sista gången. Tidningen Jakt & Jägare hade ett kort reportage om tragedin med tillhörande hundhuvudsbild. Vill man tappa tron på människosläktet kan man som vanligt kika i artikelns kommentarsfält. Man får då även veta lite om den djupt liggande önskan som väckts hos vargmotståndarna att dela med sig av hundhuvudet. Någon föreslår att man ska skicka bilden till politikerna och ett par andra berättar hur de delat den på Facebook.

Men det slutar inte där. Hundhuvudet har även blivit viralt i den vargogillande delen av bloggosfären. Sajten med det missvisande namnet Vargfakta visar upp den. Bloggarna Kolar´n och Naturbrukaren gör likadant.

Jag vill inte raljera över något som givetvis är tragiskt. Viljan att visa upp resterna av hunden är dock så absurd att det är svårt att skriva om det utan att det blir raljant. Det är nästan något sakralt över denna vilja att alla ska skåda det som är kvar av en vargdödad hund. Som en relik ska det bäras runt och visas upp för alla och envar. Skåda hundhuvudet! Gudarna har sänt oss ett hundhuvud!

När jakthundar dör av andra orsaker är dock kadavren av någon märklig anledning inte lika intressanta att delge sina medmänniskor.


Sharing is caring

Tidigare inlägg om hundhuvudet: Det blodiga hundhuvudet och jag, om vargmotståndarnas visuella argument och jakthunden som ett verktyg oavsett om den är död eller levande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Argumentation, Hund, Bloggosfären.

       

       

Det blodiga hundhuvudet och jag

Jag är tyvärr en mycket dålig Facebookanvändare. Jag har försökt komma igång med det berömda sociala nätverket några gånger men misslyckats. Är man för slö för Facebook så är man i sanning odriftig av episka mått. När jag loggade in häromsistens fick jag dock incitament att kika in lite oftare eftersom det verkar hända spännande saker där. Bland alla bilder på bebisar, stränder, sommarstugor och färgglada maträtter dök det nämligen upp ett blodigt hundhuvud utan tillhörande hundkropp.

Vadan detta, tänkte jag. Hade möjligen en hund blivit påkörd? Jag visste nämligen att väldigt många hundar dör i olyckor med fordon inblandade. Eller hade kanske någon skumögd jägare råkat skjuta sin fyrfota jaktkamrat, sådant händer ju ibland. Jag anade dock att så inte var fallet då det behövts en mycket kraftig hagelbrakare för att helt skilja huvudet från kroppen.

Jag behövde nog egentligen inte läsa texten för att lista ut vad som hänt. Jag förstod redan att dödsorsaken var av ett ovanligt, men ändå omtalat, slag. Facebookdebattörens bildtext bekräftade också mina farhågor.

Beklagar sorgen… En arbetskolega har fått sin hund uppäten av vargar….
Detta var kvar när han kom fram……

Man kan tycka att det är lite makabert att vilja fota resterna av vad som i viss mån måste sägas vara en familjemedlem för att kunna slänga upp det i ansiktet på folk som ett visuellt argument i vargdebatten. Dock, precis som abortmotståndarna så gillar vargmotståndarna blodiga bilder. I båda fallen brukar det förvisso slå tillbaka mot dem själva eftersom man förknippar rörelsen med de bilder de använder sig av.

En kvinnlig bekant till personen som lagt ut bilden ifrågasatte också smakfullheten i det hela. Hon möttes då av en svada i äkta Braveheartstil.

Sen håller jag med att bilden kan upplevas osmaklig men det är ju den verklighet vi lever i, så varför censurera det som verkligen händer med våra kära jaktkamtater…..
Så med hänsyn och medkänsla för min kollega vill jag uppmärksamma verkligheten och skapa debatt….

Jag kommer aldrig tiga i denna fråga för att en del stoppar huvudet i sanden (Pun intended? /Bloggarens anm.) och låtsas att problemet inte finns….
Och dom som inte tål eller gillar det är det frivilligt att ta bort mig i sin FB-lista

Jag skrev tidigare i inlägget att jakthunden i viss mån är en familjemedlem. På pkjonas.se är ingen formulering en tillfällighet, jakthunden är ingen familjemedlem fullt ut och ej heller en fullvärdig jaktkamrat. Jakthunden är nämligen till viss del ett verktyg för jägarens nöje. Jägaren skulle aldrig skicka sina barn på en vildsvinsflock eller låta dem skälla ståndskall på en vresig älgtjur även om de vore duktiga på det, helt enkelt för att det är för farligt. Med jakthunden går det däremot bra att utsätta den för risker, just för att den till viss del faktiskt är ett verktyg.

Ett verktyg är hundarna också när deras kvarlevor används som visuella argument i vargdebatten. Bilderna på döda hundar är ämnade att spela på vår uppfattning av dem som familjemedlemmar och därmed väcka vår ilska. Samtidigt visar användandet av hundarna som objekt för att skapa indignation att familjemedlemmar är just vad de inte är. Jag har svårt att se hur man till exempel skulle lägga ut bilder på anhörigas avhuggna huvuden på Facebook för att uppröra och skapa debatt om psykvården i den händelse de råkat ut för en psykotisk yxmördare.

Det är märkligt att när hundarna dör av andra orsaker får man aldrig se några bilder. Trots att långt fler hundar dör i trafikolyckor lyser bilder på däckmönstrade hundkadaver med sin frånvaro. Trots att många hundar dör av vådaskott så är jägarna ytterst dåliga på att lägga ut bilder när de skjutit sin Rufus eller Karo. I slutändan beror vargmotståndet givetvis i stor utsträckning på något helt annat än de få vargdödade hundarna, nämligen konkurrensen om viltet.

Jag avstod i vilket fall som helst att kommentera bilden då detta med säkerhet skulle följas av diverse känsloutspel trots att det uttryckts intresse för debatt. Det blodiga hundhuvudet hade dock ändå skapat ett behov av att ventilera mina känslor och jag kände mig därför nödd och tvungen att skriva detta blogginlägg. Man bör nämligen aldrig begrava sina känslor i själens källarnivåer då man aldrig vet hur det kan slå tillbaka.


Vem får bära hundhuvudet?

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag, om argumentationen hos vargmotståndarna och konspirationsteorierna kring vargen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Motivation, Argumentation, Hund.