Hund – PKJonas

Hundhuvudets vidare äventyr

I mitt förra inlägg skrev jag om det avslitna hundhuvud som mötte mig när jag gjorde ännu ett tappert försök att börja använda Facebook. Någon hade velat dela med sig av denna makabra bild till sina medmänniskor. Det fotograferade huvudet var det enda som återstod efter att vargar dödat och ätit upp en jakthund.

Måhända är det bara mitt Facebook men jag tycker att det sociala nätverket verkar väldigt inriktat på illdåd begångna av gråben.

Hundhuvudet som mött mig på Mark Zuckerbergs skapelse hade dock inte visats upp för sista gången. Tidningen Jakt & Jägare hade ett kort reportage om tragedin med tillhörande hundhuvudsbild. Vill man tappa tron på människosläktet kan man som vanligt kika i artikelns kommentarsfält. Man får då även veta lite om den djupt liggande önskan som väckts hos vargmotståndarna att dela med sig av hundhuvudet. Någon föreslår att man ska skicka bilden till politikerna och ett par andra berättar hur de delat den på Facebook.

Men det slutar inte där. Hundhuvudet har även blivit viralt i den vargogillande delen av bloggosfären. Sajten med det missvisande namnet Vargfakta visar upp den. Bloggarna Kolar´n och Naturbrukaren gör likadant.

Jag vill inte raljera över något som givetvis är tragiskt. Viljan att visa upp resterna av hunden är dock så absurd att det är svårt att skriva om det utan att det blir raljant. Det är nästan något sakralt över denna vilja att alla ska skåda det som är kvar av en vargdödad hund. Som en relik ska det bäras runt och visas upp för alla och envar. Skåda hundhuvudet! Gudarna har sänt oss ett hundhuvud!

När jakthundar dör av andra orsaker är dock kadavren av någon märklig anledning inte lika intressanta att delge sina medmänniskor.


Sharing is caring

Tidigare inlägg om hundhuvudet: Det blodiga hundhuvudet och jag, om vargmotståndarnas visuella argument och jakthunden som ett verktyg oavsett om den är död eller levande.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Argumentation, Hund, Bloggosfären.

       

       

Det blodiga hundhuvudet och jag

Jag är tyvärr en mycket dålig Facebookanvändare. Jag har försökt komma igång med det berömda sociala nätverket några gånger men misslyckats. Är man för slö för Facebook så är man i sanning odriftig av episka mått. När jag loggade in häromsistens fick jag dock incitament att kika in lite oftare eftersom det verkar hända spännande saker där. Bland alla bilder på bebisar, stränder, sommarstugor och färgglada maträtter dök det nämligen upp ett blodigt hundhuvud utan tillhörande hundkropp.

Vadan detta, tänkte jag. Hade möjligen en hund blivit påkörd? Jag visste nämligen att väldigt många hundar dör i olyckor med fordon inblandade. Eller hade kanske någon skumögd jägare råkat skjuta sin fyrfota jaktkamrat, sådant händer ju ibland. Jag anade dock att så inte var fallet då det behövts en mycket kraftig hagelbrakare för att helt skilja huvudet från kroppen.

Jag behövde nog egentligen inte läsa texten för att lista ut vad som hänt. Jag förstod redan att dödsorsaken var av ett ovanligt, men ändå omtalat, slag. Facebookdebattörens bildtext bekräftade också mina farhågor.

Beklagar sorgen… En arbetskolega har fått sin hund uppäten av vargar….
Detta var kvar när han kom fram……

Man kan tycka att det är lite makabert att vilja fota resterna av vad som i viss mån måste sägas vara en familjemedlem för att kunna slänga upp det i ansiktet på folk som ett visuellt argument i vargdebatten. Dock, precis som abortmotståndarna så gillar vargmotståndarna blodiga bilder. I båda fallen brukar det förvisso slå tillbaka mot dem själva eftersom man förknippar rörelsen med de bilder de använder sig av.

En kvinnlig bekant till personen som lagt ut bilden ifrågasatte också smakfullheten i det hela. Hon möttes då av en svada i äkta Braveheartstil.

Sen håller jag med att bilden kan upplevas osmaklig men det är ju den verklighet vi lever i, så varför censurera det som verkligen händer med våra kära jaktkamtater…..
Så med hänsyn och medkänsla för min kollega vill jag uppmärksamma verkligheten och skapa debatt….

Jag kommer aldrig tiga i denna fråga för att en del stoppar huvudet i sanden (Pun intended? /Bloggarens anm.) och låtsas att problemet inte finns….
Och dom som inte tål eller gillar det är det frivilligt att ta bort mig i sin FB-lista

Jag skrev tidigare i inlägget att jakthunden i viss mån är en familjemedlem. På pkjonas.se är ingen formulering en tillfällighet, jakthunden är ingen familjemedlem fullt ut och ej heller en fullvärdig jaktkamrat. Jakthunden är nämligen till viss del ett verktyg för jägarens nöje. Jägaren skulle aldrig skicka sina barn på en vildsvinsflock eller låta dem skälla ståndskall på en vresig älgtjur även om de vore duktiga på det, helt enkelt för att det är för farligt. Med jakthunden går det däremot bra att utsätta den för risker, just för att den till viss del faktiskt är ett verktyg.

Ett verktyg är hundarna också när deras kvarlevor används som visuella argument i vargdebatten. Bilderna på döda hundar är ämnade att spela på vår uppfattning av dem som familjemedlemmar och därmed väcka vår ilska. Samtidigt visar användandet av hundarna som objekt för att skapa indignation att familjemedlemmar är just vad de inte är. Jag har svårt att se hur man till exempel skulle lägga ut bilder på anhörigas avhuggna huvuden på Facebook för att uppröra och skapa debatt om psykvården i den händelse de råkat ut för en psykotisk yxmördare.

Det är märkligt att när hundarna dör av andra orsaker får man aldrig se några bilder. Trots att långt fler hundar dör i trafikolyckor lyser bilder på däckmönstrade hundkadaver med sin frånvaro. Trots att många hundar dör av vådaskott så är jägarna ytterst dåliga på att lägga ut bilder när de skjutit sin Rufus eller Karo. I slutändan beror vargmotståndet givetvis i stor utsträckning på något helt annat än de få vargdödade hundarna, nämligen konkurrensen om viltet.

Jag avstod i vilket fall som helst att kommentera bilden då detta med säkerhet skulle följas av diverse känsloutspel trots att det uttryckts intresse för debatt. Det blodiga hundhuvudet hade dock ändå skapat ett behov av att ventilera mina känslor och jag kände mig därför nödd och tvungen att skriva detta blogginlägg. Man bör nämligen aldrig begrava sina känslor i själens källarnivåer då man aldrig vet hur det kan slå tillbaka.


Vem får bära hundhuvudet?

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag, om argumentationen hos vargmotståndarna och konspirationsteorierna kring vargen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Varg, Varghatare, Facebook, Motivation, Argumentation, Hund.