Det blodiga hundhuvudet och jag

Jag är tyvärr en mycket dålig Facebookanvändare. Jag har försökt komma igång med det berömda sociala nätverket några gånger men misslyckats. Är man för slö för Facebook så är man i sanning odriftig av episka mått. När jag loggade in häromsistens fick jag dock incitament att kika in lite oftare eftersom det verkar hända spännande saker där. Bland alla bilder på bebisar, stränder, sommarstugor och färgglada maträtter dök det nämligen upp ett blodigt hundhuvud utan tillhörande hundkropp.

Vadan detta, tänkte jag. Hade möjligen en hund blivit påkörd? Jag visste nämligen att väldigt många hundar dör i olyckor med fordon inblandade. Eller hade kanske någon skumögd jägare råkat skjuta sin fyrfota jaktkamrat, sådant händer ju ibland. Jag anade dock att så inte var fallet då det behövts en mycket kraftig hagelbrakare för att helt skilja huvudet från kroppen.

Jag behövde nog egentligen inte läsa texten för att lista ut vad som hänt. Jag förstod redan att dödsorsaken var av ett ovanligt, men ändå omtalat, slag. Facebookdebattörens bildtext bekräftade också mina farhågor.

Beklagar sorgen… En arbetskolega har fått sin hund uppäten av vargar….
Detta var kvar när han kom fram……

Man kan tycka att det är lite makabert att vilja fota resterna av vad som i viss mån måste sägas vara en familjemedlem för att kunna slänga upp det i ansiktet på folk som ett visuellt argument i vargdebatten. Dock, precis som abortmotståndarna så gillar vargmotståndarna blodiga bilder. I båda fallen brukar det förvisso slå tillbaka mot dem själva eftersom man förknippar rörelsen med de bilder de använder sig av.

En kvinnlig bekant till personen som lagt ut bilden ifrågasatte också smakfullheten i det hela. Hon möttes då av en svada i äkta Braveheartstil.

Sen håller jag med att bilden kan upplevas osmaklig men det är ju den verklighet vi lever i, så varför censurera det som verkligen händer med våra kära jaktkamtater…..
Så med hänsyn och medkänsla för min kollega vill jag uppmärksamma verkligheten och skapa debatt….

Jag kommer aldrig tiga i denna fråga för att en del stoppar huvudet i sanden (Pun intended? /Bloggarens anm.) och låtsas att problemet inte finns….
Och dom som inte tål eller gillar det är det frivilligt att ta bort mig i sin FB-lista

Jag skrev tidigare i inlägget att jakthunden i viss mån är en familjemedlem. På pkjonas.se är ingen formulering en tillfällighet, jakthunden är ingen familjemedlem fullt ut och ej heller en fullvärdig jaktkamrat. Jakthunden är nämligen till viss del ett verktyg för jägarens nöje. Jägaren skulle aldrig skicka sina barn på en vildsvinsflock eller låta dem skälla ståndskall på en vresig älgtjur även om de vore duktiga på det, helt enkelt för att det är för farligt. Med jakthunden går det däremot bra att utsätta den för risker, just för att den till viss del faktiskt är ett verktyg.

Ett verktyg är hundarna också när deras kvarlevor används som visuella argument i vargdebatten. Bilderna på döda hundar är ämnade att spela på vår uppfattning av dem som familjemedlemmar och därmed väcka vår ilska. Samtidigt visar användandet av hundarna som objekt för att skapa indignation att familjemedlemmar är just vad de inte är. Jag har svårt att se hur man till exempel skulle lägga ut bilder på anhörigas avhuggna huvuden på Facebook för att uppröra och skapa debatt om psykvården i den händelse de råkat ut för en psykotisk yxmördare.

Det är märkligt att när hundarna dör av andra orsaker får man aldrig se några bilder. Trots att långt fler hundar dör i trafikolyckor lyser bilder på däckmönstrade hundkadaver med sin frånvaro. Trots att många hundar dör av vådaskott så är jägarna ytterst dåliga på att lägga ut bilder när de skjutit sin Rufus eller Karo. I slutändan beror vargmotståndet givetvis i stor utsträckning på något helt annat än de få vargdödade hundarna, nämligen konkurrensen om viltet.

Jag avstod i vilket fall som helst att kommentera bilden då detta med säkerhet skulle följas av diverse känsloutspel trots att det uttryckts intresse för debatt. Det blodiga hundhuvudet hade dock ändå skapat ett behov av att ventilera mina känslor och jag kände mig därför nödd och tvungen att skriva detta blogginlägg. Man bör nämligen aldrig begrava sina känslor i själens källarnivåer då man aldrig vet hur det kan slå tillbaka.


Vem får bära hundhuvudet?

Liknande inlägg på denna blogg: Vargen, varghatarna och jag, om argumentationen hos vargmotståndarna och konspirationsteorierna kring vargen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *