Dit älgarna inte längre går

Jag läser pinsamt lite skönlitteratur. För att råda bot på detta stegade jag fram till min bokhylla och tog fram ett skönlitterärt alster av överkomligt omfång. Det blev Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, en 40-sidig novell utgiven av Sverigedemokratisk Ungdom vid millenieskiftet.

Windeskog hade en väldigt flitig penna och producerade under denna tid mycket av partiets ideologiska material. Sverigedemokraternas reningsprocess där man rensade ut mer radikala element som hindrade partiet från att vinna breda väljarskaror skulle dock komma att drabba honom. Efter att Windeskog haft åsikter om en partikollegas val av kulör på adoptivbarn blev han utkastad trots att han bara uttryckt det som kort dessförinnan varit partiets officiella linje.

Numera huserar herr Windeskog i borttynande Nationaldemokraterna. Det partiets dagar lär vara räknade efter uppslitande interna stridigheter. Det finns nog inte heller något utrymme för ett parti som Nationaldemokraterna; dels på grund av Sverigedemokraternas framgångar, dels på grund av att det radikalare alternativet Svenskarnas parti putsat fasaden något och därmed klivit närmare Nationaldemokraternas position. Svenskarnas Parti är dock mer framgångsrika när det gäller att dra till sig de som är för radikala för Sverigedemokraterna.

Novellen Dit älgarna inte längre går handlar om gården Solgången och hur allt förändras när främlingar flyttar in. Gården ska uppenbarligen symbolisera Sverige. På Solgången är alla inledningsvis av samma sort, jobbar mot samma mål och tar hand om sina gamla. Allt blir dock annorlunda när en ny ägare tar över gården. Man börjar ta in arbetskraft från andra närliggande gårdar och dessutom sätter man igång med att skicka mat till avlägset belägna gårdar för att hjälpa dem. Huvudpersonen Towa är redan från början misstänksam mot nymodigheterna.

Detta är dock ingenting mot vad som komma skall. Riktigt illa blir det när man börjar ta in människor från de avlägset belägna gårdarna. De nya människorna visar sig vara arroganta och krävande. Barnens undervisning blir stökig, man ändrar på de gamla ceremonierna av hänsyn till de nyanlända och man tvingas skära ned på matransonerna och tillsynen av de äldre vilket i slutändan leder till att en av dem dör. Alla besluten fattas ovanför huvudet på gårdens invånare. Towa försöker försiktigt motsätta sig förändringarna på de gemensamma mötena men hon skuldbeläggs och tystas. När gården börjar gå sämre tvingas Towa dessutom att arbeta mer på gården istället för att vara hemma och ta hand om sina barn som hon egentligen hade velat.

När Windeskog skrev sin novell följde han den sverigedemokratiska historieskrivningen väl och det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, nämligen i knivmord och våldtäkt. Där passeras Towas gräns och på ett av gårdens möten släpper hon ut allt det hon hållit inne. På sätt och vis sammanfattar hon nog då faktiskt också den sverigedemokratiska problembeskrivningen.

Det var Towa själv som bröt tystnaden. Paniken och chocken försvann helt och ersattes av vrede, ilska, hat och hopplöshet, ”Förstår ni inte vad svinen har gjort!?!” Orden ekade genom lokalen medan Towas gråt nu tilltog hysteriskt. Hon beskyllde dem för att det gick dåligt för gården, för problemen i skolan, för känslan att känna sig som en främling vid sitt eget köksbord! Hon beskyllde dem för Hildurs död, för att grannar nu tittade snett på varandra, för att banden som förut kallades för familjen höll på att knytas upp. Hon beskyllde främlingarna för allt ont på jorden. Vilka av orden, om ens något, som kunde höras kunde hon inte avgöra – men hon fortsatte konstant.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 37)

Novellen är nog knappast någon blivande klassiker. Den hade kunnat vara skriven av vilken välformulerad Ultima Thule-lyssnande gymnasist som helst. Personporträtten av de infödda på gården är ganska platta. De är dock oerhört komplexa jämfört med beskrivningen av de nyanlända, de är nämligen bara en mörk, namnlös massa. Det är bara vid ett tillfälle i novellen som man faktiskt kan ana att de ens har namn. Det är när den gamle läraren, som blivit misshandlad, ska ersättas och det visar sig att en av de nyanlända utsetts till ny lärare.

Det var nog inte bara Towa som gjorde stora öron och ögon när de hörde Svensson säga namnet och sedan se en av de mörka främlingarna resa på sig. Är det verkligen, kan det verkligen vara??? Jodå, visst var det det, konstaterade Towa medan hon tyst försökte repetera mannens namn för sig själv, det var sannerligen inte det lättaste.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 32)

Metaforerna är överlag övertydliga. En sak som dock inte är helt tydlig är varför Windeskog valt att ge det hus där den rebelliske huvudpersonen Towa och hennes familj bor nummer 14. Numret på huset nämns flera gånger i novellen så det är nog rimligen en tanke bakom det. Den högerextrema miljön är ju fylld av symboler och talet 14 brukar i dessa kretsar stå för den amerikanske morddömde nazisten David Lanes fjorton ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Det är inte omöjligt att den högerradikale Windeskog faktiskt valde nummer 14 av just den anledningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Envägs julhälsningar på Facebook

Jag försöker flera år efter alla andra komma igång med mitt Facebookanvändande. Det går dock lite halvtrögt och måhända får mitt nyårslöfte bli att använda det sociala nätverket i större utsträckning det kommande året.

Det är dock inte bara mitt eget fel, Facebook är motsägelsefullt och svårgripbart. Jag har försökt förstå Mark Zuckerbergs skapelse men det har inte varit det lättaste. Jag trodde bland annat länge i min enfald att det var flervägskommunikation som gällde på Facebook. Så är dock inte alltid fallet. Under vissa omständigheter är det nämligen omöjligt att kommentera eller på något sätt reagera på texter som dyker upp i ens flöde. Om en av mina facebookbekanta gillar eller kommenterar något som en av dennes facebookbekanta skrivit så dyker det ibland upp i mitt flöde, dock utan att jag får möjlighet att kommentera. Vad är poängen med detta? Jag får något upptryckt i ansiktet utan någon som helst möjlighet att reagera på det. Det känns inte som ett genomtänkt socialt nätverk det tjugoförsta århundradet, snarare som en predikan i en kyrka på 1600-talet: Här har du din värdelösa lilla backstugusittare, lyssna nu på vad prästen har att säga men öppna fan inte munnen själv!


Enkelriktat

Någon som skulle komma att uppröra massorna häromdagen var en anställd på en skola i Laxå som beslutat något illa genomtänkt av missriktad omtanke om barn med en kulör nära den gräddade pepparkakans. Detta i kombination med en smått hysteriskt lagd mamma ledde till en folkstorm i sociala medier. Pepparkaksgate genererade ett antal inlägg även i mitt Facebookflöde. Dessa var just av den typ som jag blott får begrunda, ej besvara. Här följer ett exempel ur skörden skrivet av en arg ung man som i ett kort inlägg berör flera aktuella integrationspolitiska debatter. Han tycks mena att slaget om svenskheten till stor del sker på kakfatet.

Nu är det så hära att fan så jävla sur jag blir. Ska barn inte få gå utklädda till pepparkaks gubbar och ska man inte få gå till kyrkan vid skolavslutningar osv och ska man inte få hissa svenska flaggan på nationaldagen i skolan och försöker att inte servera fläskkött i skolmaten och inte heta negerboll. Va i helvet är detta land på väg. Kan nån tala om vad dom som styr de här landet går på eller ta imot för mutor för att vara så jävla urbota dumma i huve att dom tar ifrån folket sina seder å rättigheter å ger dom sämre villkor en ja….

Kommentarer överflödiga.

Ännu ett exempel på envägskommunikation följer nedan. En annan bekants bekant har en del att säga om både integrationspolitik och rovdjurspolitik.

vill göra en sak klar för alla då det kommer vissa “gliringar” mot mig och mina nära och kära att ja skulle vara rasist och varghatare !!!

så är inte fallet.. har inget imot att man hjälper folk som har det svårt och även att ha varg i våra skogar MEN ….

när våran regering inte kan stå upp för våra traditioner och dessa arv slopas för att “nysvenskar ” kan känna sig stötta och man får härja hur man vill i den undre världen och det daltas med korta fängelsestraff gör mig fly förbannad,det finns nog med rötägg bland våra svenskar som utnyttjar systemet ,det är väl en tidsfråga innan vi har inbördeskrig p.g.a olika religonen i sverge ! 

lika så gäller mitt så kallade “varghat” !
vargar är ståtliga predatorer som skyddar “sin mark” och gör vad dom måste för att överleva sen att regeringen vill att vi ska förvalta en euroasiatisk vargstam för den horibla kostnaden av ca:150 skattebetalarmiljoner i Sverige funderar ja till vilken mening? den enda ja kan komma på är turistnäringen som blev en flopp då vissa provat på det, vargstammen klaras sig själv utan våran hjälp och lägg pengarna på våra stackars pensionärer som har “byggt” sverige och barn/ungdomar som sa förvalta vårat land i framtiden i istället!

så summa sumarum är det Regeringen som blir rövknullad från alla olika håll och inte har stake nog att stå upp för oss som jag igentligen är förbannad på så nu vet ni !!!

och jag är dyslektiker så sluggo du behöver inte rätta mig :-)

over and out och ha en God Jul

Eftersom Mark Zuckerberg bestämt att jag måste läsa detta utan möjlighet att kommentera kunde jag inte fråga var den rovdjursintresserade debattören fått siffran 150 miljoner från, inte kunde jag föreslå andra fördelar med varg än turism och ej heller kunde jag fråga tyckaren om denne tänkt sig att man skulle slopa ersättningen för rivna tamdjur eftersom det borde vara den största direkta kostnaden för vargen. Jag var tyvärr dömd att blott beskåda dessa ord.

Till sist, när det numera finns stavningsprogram borde det väl inte längre vara okej att använda dyslexi som ursäkt för att sodomisera det vackra språk vi ärvt från våra förfäder.

Liknande inlägg på denna blogg: Det blodiga hundhuvudet och jag, om dagen då det dök upp ett avslitet hundhuvud på Facebook.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .