Dit älgarna inte längre går

Jag läser pinsamt lite skönlitteratur. För att råda bot på detta stegade jag fram till min bokhylla och tog fram ett skönlitterärt alster av överkomligt omfång. Det blev Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, en 40-sidig novell utgiven av Sverigedemokratisk Ungdom vid millenieskiftet.

Windeskog hade en väldigt flitig penna och producerade under denna tid mycket av partiets ideologiska material. Sverigedemokraternas reningsprocess där man rensade ut mer radikala element som hindrade partiet från att vinna breda väljarskaror skulle dock komma att drabba honom. Efter att Windeskog haft åsikter om en partikollegas val av kulör på adoptivbarn blev han utkastad trots att han bara uttryckt det som kort dessförinnan varit partiets officiella linje.

Numera huserar herr Windeskog i borttynande Nationaldemokraterna. Det partiets dagar lär vara räknade efter uppslitande interna stridigheter. Det finns nog inte heller något utrymme för ett parti som Nationaldemokraterna; dels på grund av Sverigedemokraternas framgångar, dels på grund av att det radikalare alternativet Svenskarnas parti putsat fasaden något och därmed klivit närmare Nationaldemokraternas position. Svenskarnas Parti är dock mer framgångsrika när det gäller att dra till sig de som är för radikala för Sverigedemokraterna.

Novellen Dit älgarna inte längre går handlar om gården Solgången och hur allt förändras när främlingar flyttar in. Gården ska uppenbarligen symbolisera Sverige. På Solgången är alla inledningsvis av samma sort, jobbar mot samma mål och tar hand om sina gamla. Allt blir dock annorlunda när en ny ägare tar över gården. Man börjar ta in arbetskraft från andra närliggande gårdar och dessutom sätter man igång med att skicka mat till avlägset belägna gårdar för att hjälpa dem. Huvudpersonen Towa är redan från början misstänksam mot nymodigheterna.

Detta är dock ingenting mot vad som komma skall. Riktigt illa blir det när man börjar ta in människor från de avlägset belägna gårdarna. De nya människorna visar sig vara arroganta och krävande. Barnens undervisning blir stökig, man ändrar på de gamla ceremonierna av hänsyn till de nyanlända och man tvingas skära ned på matransonerna och tillsynen av de äldre vilket i slutändan leder till att en av dem dör. Alla besluten fattas ovanför huvudet på gårdens invånare. Towa försöker försiktigt motsätta sig förändringarna på de gemensamma mötena men hon skuldbeläggs och tystas. När gården börjar gå sämre tvingas Towa dessutom att arbeta mer på gården istället för att vara hemma och ta hand om sina barn som hon egentligen hade velat.

När Windeskog skrev sin novell följde han den sverigedemokratiska historieskrivningen väl och det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, nämligen i knivmord och våldtäkt. Där passeras Towas gräns och på ett av gårdens möten släpper hon ut allt det hon hållit inne. På sätt och vis sammanfattar hon nog då faktiskt också den sverigedemokratiska problembeskrivningen.

Det var Towa själv som bröt tystnaden. Paniken och chocken försvann helt och ersattes av vrede, ilska, hat och hopplöshet, ”Förstår ni inte vad svinen har gjort!?!” Orden ekade genom lokalen medan Towas gråt nu tilltog hysteriskt. Hon beskyllde dem för att det gick dåligt för gården, för problemen i skolan, för känslan att känna sig som en främling vid sitt eget köksbord! Hon beskyllde dem för Hildurs död, för att grannar nu tittade snett på varandra, för att banden som förut kallades för familjen höll på att knytas upp. Hon beskyllde främlingarna för allt ont på jorden. Vilka av orden, om ens något, som kunde höras kunde hon inte avgöra – men hon fortsatte konstant.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 37)

Novellen är nog knappast någon blivande klassiker. Den hade kunnat vara skriven av vilken välformulerad Ultima Thule-lyssnande gymnasist som helst. Personporträtten av de infödda på gården är ganska platta. De är dock oerhört komplexa jämfört med beskrivningen av de nyanlända, de är nämligen bara en mörk, namnlös massa. Det är bara vid ett tillfälle i novellen som man faktiskt kan ana att de ens har namn. Det är när den gamle läraren, som blivit misshandlad, ska ersättas och det visar sig att en av de nyanlända utsetts till ny lärare.

Det var nog inte bara Towa som gjorde stora öron och ögon när de hörde Svensson säga namnet och sedan se en av de mörka främlingarna resa på sig. Är det verkligen, kan det verkligen vara??? Jodå, visst var det det, konstaterade Towa medan hon tyst försökte repetera mannens namn för sig själv, det var sannerligen inte det lättaste.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 32)

Metaforerna är överlag övertydliga. En sak som dock inte är helt tydlig är varför Windeskog valt att ge det hus där den rebelliske huvudpersonen Towa och hennes familj bor nummer 14. Numret på huset nämns flera gånger i novellen så det är nog rimligen en tanke bakom det. Den högerextrema miljön är ju fylld av symboler och talet 14 brukar i dessa kretsar stå för den amerikanske morddömde nazisten David Lanes fjorton ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Det är inte omöjligt att den högerradikale Windeskog faktiskt valde nummer 14 av just den anledningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

7 reaktioner till “Dit älgarna inte längre går”

  1. Den skulle passa bra in i min bokhylla.

    Windeskog har tydligen följt upp med en självbiografi: “Non, je ne regrette rien : ett decennium i Sverigedemokraternas ledning” som kanske kan kasta lite ytterligare ljus över Towas öde.

  2. Ja, den boken borde införskaffas. Det är säkert en del personkonflikter och smaskigt skvaller i den. Får jag dessutom tag på Windeskogs bok om Ultima Thule så kommer jag att ha hans samlade verk i bokhyllan eftersom jag redan är lycklig ägare till skriften Nationalism i ett land.

  3. Lite intressant: Libris listar bara en titel av Windeskog (”Non, je ne regrette rien” ovan). Att “Dit älgarna inte längre går” inte finns på bibliotek verkar inte så konstigt men de två andra du nämner är väl riktiga böcker?

  4. Nationalism i ett land är också en liten ihophäftad sak så det är nog inte så konstigt att den inte finns. Fyra killar som skakade Sverige ska dock vara en riktig bok på 120 sidor.

    I sista kommentaren till detta inlägg berättar författaren i egen hög person om den strykande åtgången på upplagorna av hans alster.

  5. Oj, det var ju trevligt att denna samla skrift fortfarande har lite liv. Faktum är att Ostara Förslag kommer att släppa en ny upplaga, denna gånga tryckt, av häftet i sommar. Med lite tur kan även Nationalism i ett land släppas igen, jag är dock lite osäker på om jag har något exemplar kvar själv.

    Och är min person intressant så släpps dessutom skrifter “Under blodröda fanor – svensk vänster 1967-1985” i sommar.

  6. Oj, vad pennan din är flitig. Jag får ligga i om jag någonsin ska få äga Windeskogs samlade verk. Jag anar att sommarens skrift om den svenska vänstern kommer att ha en kritisk ton.

  7. Samlade verk är nog inte så svårt att få ihop, de är ganska få. Idag skriver jag mycket igen (vilket jag inte gjorde under några år efter jag försvann från SD och SD-Bulletinen), men det är ju i veckotidningen Nationell Idag. Med den kraften den idag kräver blir det svårt med mer skrifter i framtiden. Men finns det bara utgivare så skall det komma också. Tre böcker är försiktigt påbörjade (men den ena är helt opolitiskt).

    Samtidigt som jag släppte min självbiografi tänkte vi släppa en bok med samlade texter med utvalda artiklar främst från SD-Bulletinen, SD-Kuriren och Demokraten. Tyvärr får jag inga kopior av de texter jag skrev för SD sedan jag blev utesluten (och något fullständigt arkiv av allt jag skrivit har jag tyvärr inte längre).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *