Har du önskat någon Glad Alice-Dag idag?

Många av våra högtider är djupt stötande och perverterade. Som exempel kan nämnas lucia och midsommarafton. Den ena högtiden går man upp okristligt tidigt för att med en mindre eldsvåda på huvudet fira att en ung italiensk kvinna som vägrade prostituera sig blev torterad till döds för längesedan. Den andra högtiden dansar man bland annat djurdanser kring något som vissa menar är en stor fallossymbol.

Det finns dock en, förvisso föga känd och firad högtidsdag, som är vida värre än alla andra och som firas just idag, den 25:e april. Den internationella högtidsdagen kallas Alice Day och är faktiskt, hör och häpna, någon sorts motsvarighet till julafton för de som gillar småflickor.

Namnet Alice syftar på den lilla flicka som inspirerade författaren Lewis Carroll till boken Alice i Underlandet. Trots att det inte verkar finnas några belägg för att Carroll hade något sexuellt intresse av den lilla Alice så har flickälskande pedofiler tydligen ändå av någon anledning funnit författarens och flickans relation rörande och därför uppkallat sin alldeles egna dag efter henne.

På den norska pedofiliförespråkarsajten pedofili.info skriver man om högtidsdagen, och på något sätt blir texten faktiskt än mer absurd just för att den är skriven på hurtig norska.

Endelig er Alice-dagen de pedofiles dag, en spesiell dag for oss til å markere solidaritet og våre følelser for de unge. Da ser vi på vår seksuelle legning i en større sammenheng og er stolte over hvem vi er. Pedofili har alltid eksistert. Pedofili har skapt mye godt mellom mennesker og gjort at mange har kjent seg elsket opp gjennom tidene. Vi bruker dagen til å arbeide for større toleranse i samfunnet, til å markere at også vi er en del av samfunnet, at vår seksualitet ikke er en trussel mot noen men inngår i vår felles menneskelighet. Vår seksualitet må finne sin naturlige plass og være noe vi deler sammen med de unge, på deres premisser, og med viten og tillatelse fra foreldrene.

Av någon outgrundlig anledning verkar inte flickpedofilerna vilja dela högtid med de bögiga pojkpedofilerna. Det är faktiskt lite märkligt. Som pedofil lär man ju ändå ha få allierade så man borde väl ändå kunna samsas med andra pedofiler på samma dag kan man tycka.

Hjärta-i-hjärta
Ett litet hjärta som omges av ett stort hjärta. De flickälskande pedofilernas symbol är skrämmande nog exakt densamma som glassföretaget GB Glace.

Liknande inlägg på denna blogg: För några år sedan skrev jag om det hårresande pedofilikapitlet i extreme sexliberalen och pedofilapologeten Dick Wases märkliga bok Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

En postapokalyptisk vintersaga

Lydia blickade bort mot granitklippan med fyra enorma uthuggna ansikten tillhörande sedan länge bortglömda betydelsefulla män. Trots att Lydia de senaste tjugofem åren skådat klippan i stort sett varje dag kunde hon fortfarande få rysningar när hon tänkte på dess mytiska ursprung. Klippan var nämligen en lämning efter en forntida högteknologisk kultur som dominerat planeten innan den plötsligt gått under. Högkulturen hade sakta men säkert undergrävt sin egen existens genom att leva över sina tillgångar, det syntes tydligt i jordens lager från den tiden. Massutrotande av arter, resursslöseri och en höjning av jordens medeltemperatur med bortåt tio grader inom ett sekel hade sågat av grenen den tidens människor satt på.

Millennier hade nu passerat sedan den stora kollapsen och förutom klippan var så gott som alla spår av den en gång så stolta civilisationen borta. Med tiden hade naturen återhämtat sig igen och med den också de grupper människor som överlevt kollapsen. Man hade sakta kunnat återupprätta ett samhällsliv, återupptäcka tekniken och ånyo ta kontroll över planeten.

Lydia hade ända sedan hon var liten fascinerats av den mytiska högkulturen och det öde den gått till mötes. Med åren hade det blivit en besatthet och hela sitt vuxna liv hade hon ägnat sig åt att leta pusselbitar för att lösa civilisationens gåta. Femtiotvå år gammal ledde hon nu arbetet vid det internationella centret för forskning på den forntida civilisationen. Centret hade lämpligt nog placerats intill den klippa som var det enda av magnitud högkulturen lämnat efter sig.

Att hitta pusselbitar för att lösa gåtan med den kollapsande civilisationen och varför den inte förmådde fly sitt öde var inte det lättaste. Man var förvisso övertygad om att civilisationen hade producerat oändliga mängder information. Man hade till exempel tryckt mycket text på cellulosa men i takt med att kollapsen fortskred hade värdet av orden och idéerna som cellulosan bar minskat till förmån för värdet på cellulosan som bränsle och föda. Så gott som all tryckt information var därför borta. Under sin höjdpunkt hade den nu fallna civilisationen dessutom kopplats samman i ett enormt elektroniskt nätverk över vilket majoriteten av kommunikation skett. Den informationen var givetvis än mindre beständig än den som tryckts på cellulosa och var också borta för alltid.

På en nordligt belägen halvö hade man dock nyligen vid en utgrävning funnit resterna av ett arkiv där man försökt bevara sådan digital kommunikation till eftervärlden. Nästan allt var dock tyvärr förstört, bara en bråkdel av materialet hade klarat tidens tand. Till det material som överlevt hörde utdrag under en vintermånad ur ett populärt socialt nätverk där mycket information utbytts mellan människorna under civilisationens sista år innan sammanbrottet. Det var skrivet på ett språk som talades i samma del av världen som arkivet varit beläget. Denna del av världen hade drabbats minst av de katastrofala klimatförändringarna och en av de större fickorna med människor hade där kunnat överleva. Flera av de större språk som talades i världen idag härstammade från detta språk och man skulle därför inte ha några problem att uttyda texterna.

Lydia hade hoppats att man i detta material skulle få svar på några viktiga frågor. Även om det rörde sig om kommunikation under en avgränsad tidsperiod i en specifik del av världen kunde det kanske ge en fingervisning om vad som engagerat människorna istället för att ta itu med deras ohållbara livsstil. Var hade den vanliga människans fokus varit någonstans samtidigt som kollapsen pågick framför deras ögon? Det hade ju uppenbarligen inte varit på de aktiviteter som ledde dem rakt i fördärvet.

Lydia hade så fort teknikerna var klara med att återställa och sammanfoga materialet kallat in språkvetaren Leonardo för att uttyda vad som skrivits. Lydia tryckte nästan ned honom i stolen framför skärmen där man sammanställt skärvorna av information.

– Vad står det? Vad skrev de, frågade Lydia otåligt.

Leonardo svarade inte. Han stirrade på skärmen med ett ansikte som fastnat i ett uttryck som blandade förvåning, fasa och uppgivenhet. Han kunde bara få fram ett enda ord som han upprepade om och om igen samtidigt som han skakade på huvudet.

– Vansinne, vansinne, vansinne…

Kommentarer om borttagande av sekvenser i tecknad film på julafton

Inlägg om förbjudande av pepparkaksgubbar i luciatåg

Övrigt

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

I sanning svenska traditioner

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur de jultraditioner en del ryckt ut till försvar för den senaste tiden egentligen inte är så särskilt genuina utan snarare av ganska sent datum. Jag menade att de jultraditionsupprörda snarare själva förgrep sig på de äldre traditionerna, bland annat när de försvarade styggelsen pepparkaksgubbar i luciatåg.

Det finns dock även andra sätt att angripa traditionskramarna på egen planhalva. När de ondgör sig över förändringarna skändar de faktiskt en av de allra svenskaste traditioner som finns. Det är faktiskt en tradition i det moderna Sverige att ängsligt ändra än det ena, än det andra för att inte riskera att stöta någon. Ibland är det av hänsyn till olika minoriteter, ibland av oro över att man ska inspirera till riskfyllt beteende.

Det som däremot är väldigt osvenskt är att leva om och göra en stor grej av att man inte gillar förändringen. Snarare borde man knyta näven i byxfickan och undvika konflikt. Det hade också varit i enlighet med svensk tradition om något.

Liknande inlägg på denna blogg:
Närsynta traditionalister skändar våra traditioner, om hur de traditioner man försökt värna om den senaste tiden nog egentligen inte är så genuina.
Envägs julhälsningar på Facebook, om det sociala nätverkets dåliga funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjurspolitik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .