Vägval 30-talet

Jag fortsätter sommarens högerextrema enmansbokcirkel med Björn Björkqvists bok Vägvalet. Att ge Björkqvist epitetet högerextremist måste betraktas som okontroversiellt då han senast var aktiv inom nyligen nedlagda Svenskarnas parti. Björkqvist är dock en av de verkliga veteranerna inom parlamentariskt inriktad svensk högerextremism då han ju även var en av de ledande figurerna i Svenskarnas partis tidigare inkarnation Nationalsocialistisk Front.

Björkqvist skrev Vägvalet strax efter förra höstens val när den nya regeringen tillträtt. Trots en storsatsning utan motstycke och stor uppmärksamhet i media hade hans Svenskarnas parti floppat i valet. Även om partiet förvisso ännu inte lagts ned hade deras verksamhet börjat rämna och man hade bland annat skrotat webbtidningen Realisten för vilken Björkqvist var chefredaktör. Det är nog i skenet av valbesvikelsen man ska se Björkqvists bok. Besvikelsen riktas främst mot Socialdemokraterna, som väl trots allt på något sätt måste betraktas som valets vinnare eftersom de ju erövrat regeringsmakten. Boken är dock även en uppgörelse med svensk arbetarrörelse i allmänhet och den har också undertiteln ”Om den svenska arbetarrörelsen”.

Även om Björkqvist medger att arbetarrörelsen tidigare gjort mycket gott för svenskarna så hävdar han att de alltsedan den obotlige internationalisten Olof Palme tog över rodret mestadels ägnat sig åt att riva ned vad som som tidigare byggts upp. Den svenska arbetarrörelsen har förvisso sedan den såg dagens ljus alltid varit mer eller mindre internationalistisk enligt Björkqvist. Han menar att Sverige istället behöver en nationalistisk arbetarrörelse som ger Sveriges arbetare sänkta skatter, ökad trygghet och lägre arbetslöshet genom att minska invandringen.

Boken är dock spretig och det är en hel del sidospår på vägen om andra saker än Socialdemokraterna och den svenska arbetarrörelsen, bland annat utläggningar om hur 68-generationen smugit in sina samhällsförstörande idéer i samhället samt lite oväntat om hur TV-profilen Lennart Hyland bidragit till att fördärva svenska folket.

Tv har redan från början använts av staten som ett propagandamedium. Ett exempel är hur den omåttligt populäre Lennart Hyland i tv-programmet Stora famnen redan 1959 lyfte fram en svart kvinna som Lucia, detta alltså i en tid då det knappt fanns några svarta alls i Sverige men nästan varje svensk följde Hylands upptåg i tv.
1962 började Hylands mest kända program, Hylands hörna, att sändas i tv. Programmet gick under kategorin underhållning men redan då var underhållningen politiserad och i första avsnittet deltog flera etniska främlingar. Producent var den inbitne sionisten Allan Schulman, far till Calle och Alex Schulman.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 34)

Visst skymtar lite illasinnade judar här och där i boken vilket väl också är att förvänta sig när en förhållandevis renlärig nationalsocialist håller i pennan. Det är dock ändå oväntat lite av den varan och Björkqvist blickar istället mestadels inåt när han söker orsaken till svenska folkets olycka. En ganska stor del av boken ägnas åt hur svenska folkets lynne orsakat den uppkomna situationen med ett mångkulturellt samhälle som undergräver svenskarnas existens. Det är dock inte helt oväntat att Björkqvist ger sig in i sådana resonemang. Att högerextremisternas idéer inte når någon nämnvärd framgång hos det egna folket är ju faktiskt något som ofta tycks vålla dem en del huvudbry och högerextremisterna landar inte sällan i slutsatsen att det ändå måste vara något fel på det folk man trots allt älskar så högt.

När man läser boken får man känslan av att Björkqvist i slutändan är någon sorts romantiker som längtar tillbaka till 30-talet, och det av mer än en anledning. Av bokens epilog att döma tycks han ofta strosa runt i trakterna kring det forna textilmeckat Borås och tänka på den tid som flytt. Faktiskt önskar han införa tullar så att vi återigen ska kunna ha sådant som en livaktig textil- och klädindustri i vårt land. Förvisso går det väl inte att säga att textilindustrin i Sverige är död och begraven för all framtid. En dag uppstår kanske ett behov av en egen textilindustri igen eller så ändrar teknikutvecklingen förutsättningarna för textilindustrin så att vårt land återigen är lämpligt att producera textilier. Det är dock svårt att se hur man skulle gå från den insikten till att bestämma sig för att vårt land omedelbart behöver en textilindustri. Hursomhelst kan Björkqvist när det gäller skattepolitiken vidare inte anklagas för att vara varken effektivitetssträvande eller teknikvänlig. Han vill ha en skattepolitik som inte ska ”göra det fullt lika attraktivt att byta ut människokraft med maskiner”.

I bokens epilog kopplar Björkqvist faktiskt samman den försvunna textil- och klädindustrin med sina rasideologiska värderingar när han skriver om en text från 1800-talet signerad Viktor Rydberg.

Under sent 1800-tal talades det om den gula faran. Hela Rydbergs text handlar om ett stundande krig mellan den vita och den gula rasen. Han pekar på hur den vita rasen försvagas medan den gula rasen ständigt stärks. Han pekar på att kriget kan komma att ske såväl ekonomiskt som väpnat. Ekonomiskt pågår detta krig just nu och som Rydberg förutspådde håller Europas folk på att förlora detta krig. Det ser man inte minst i Borås där kommunvapnet snart är det enda som minner om textil- och klädindustrin på orten.
Medan hela Europa håller på att tappa fotfästet och Sverige i synnerhet befinner sig i en befolkningsmässig katastrof med färre och färre svenskar och fler och fler etniskt främmande människor bygger Asien upp sin ekonomi och köper upp allt fler europeiska industrier och varumärken. Vi svenskar märker inte någon större skillnad men för varje företag som tas över av andra folkgrupper förlorar vi en del av vår rikedom. Maktbalansen rubbas. De innovationer som vi européer skapat delas ut till andra folk som vet att utnyttja dem.
Det pågår en civilisationernas kamp, eller rasernas kamp som man sa på Viktor Rydbergs tid, och i allra högsta grad stämmer än i dag. Att vi i Sverige beslutat oss för att det inte finns några raser ändrar inte på detta. Vi kan bestämma att det inte finns ebola och aids också om vi vill men det ändrar inte på verkligheten. Små barn tror att allt försvinner när de blundar, det tror svenska politiker också.

(Källa: Björkqvist, B., Vägvalet, s. 118-119)

Och nynazister tycks tro att om man blundar och tänker på 30-talet och textilindustrin så kommer de tillbaka.

Vägvalet

       

       

Och nu lite poesi långt ute på högerkanten

Jag har precis läst den korta diktsamlingen Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken. Har inte titeln fått en att förstå att det handlar om en okonventionell diktsamling så inser man det när man läser baksidestexten:

Elisabeth Ålinds Frisinnade ord är en frisk och fräsch diktbukett i den samtida litteraturfloran.
Här möter vi den verklighet som etablerade litteraturkritiker och andra politiska korrekthetens väktare inom massmedia förvränger eller ignorerar – den mörka uppgivenhet och andnöd som drabbar ung som gammal i det mångkulturella Sverige. Men vi möter också motståndsviljans och kampandans befriande hoppfullhet och ljus.
Författarinnan är själv en ung nationalist som vägrar att ge upp. Hennes känslofyllda dikter manar till förändring, framtidstro och frihetskamp.

Numera nedlagda Nordiska Förlaget gav ut diktsamlingen 2006. Nordiska Förlaget var en del av en bred högerextrem kultursatsning där det självklart också fanns plats för lite nationalistisk poesi.

Jag brukar ytterst sällan läsa poesi och kan alltså inte bedöma vilken kvalitet det är på dikterna. Dikterna präglas, som baksidestexten skvallrade om, av en uppgivenhet inför vad Sverige blivit och är på väg att bli. I dikterna finner vi också de dubbla känslor inför det egna folket som inte är alltför ovanliga långt ute på högerkanten. Samtidigt som folket är det man älskar över allt annat och kämpar för så finns det samtidigt också en besvikelse över att de radikala nationalistiska idéerna inte vunnit större gehör hos dem. Likaså uttrycks i ett par av dikterna en besvikelse över de kamrater som övergett den nationalistiska kampen. Bland annat tycks dikten ”Mitt öde” handla om detta, en dikt som man till skillnad från många av Ålinds andra dikter nog inte kunnat ana var nationalistisk om den stått för sig själv.

Elden är för kämpar
sådana som du och jag
den värmer oss och dödar den
som styr vår morgondag
mitt eget öde, blir mitt igen
att aldrig släppa efter
viker du en tum tar livet slut
och bara tomhet därefter

Men din eld falnar
slocknar sakta och dör ut
regnar det i din värld?
är syret slut?
vem visste vad du tänkte
när du lämnade mig kvar
ensam att försvara
det jag ännu inte har!

(Källa: Ålind E., Frisinnade ord – Dikter till de nordiska folken, s. 18)

Ålind var själv aktiv i numera nedlagda Nationaldemokraterna. Huruvida hon engagerat sig i någon radikal nationalistisk verksamhet efter nedläggningen är dock oklart. Måhånda har även Ålinds nationalistiska eld falnat.

Frisinnade ord