Förberedelser inför zombieapokalypsen

Det gäller att alltid vara förberedd och vid händelse av kris menar de flesta att kunskap oftast är viktigare än vilken utrustning man har tillgänglig. För att bredda min kunskap och förbättra mina chanser när katastrofen kommer har jag därför läst den rikt illustrerade boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen som är den första svenska guiden till hur man överlever zombieapokalypsen.

När allt kommer kring tar personerna bakom boken dock inte zombiehotet på allvar och det rör sig egentligen om en översiktlig introduktion till prepping, överlevnad, katastrofpsykologi, krisberedskap och samhällskollaps där zombiekatastrofen vävts in för att göra det hela mer underhållande. Med tanke på det breda temat så avhandlas varje område självklart väldigt summariskt och jag hoppas exempelvis inte någon ger sig på att utföra en amputation med utgångspunkt från det korta stycke om ingreppet som återfinns i boken.

Att på det här viset kombinera underhållning och humor med vad som närmast kan betraktas som samhällsinformation känns i det stora hela som ett lyckat drag och det är sällan man blir osäker på om något är ett allvarligt menat tips eller en del av zombieunderhållningen. Man ska dock inte förvänta sig att man går på djupet utan boken är som sagt att betrakta som en allmänt hållen introduktion till de olika ämnena.

Hur man överlever zombieapokalypsen

       

       

Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

       

       

Avdelningen felprioriteringar religiösa människor gör

I Sverige verksamma Ibn Abbas Centret pläderar för en fundamentalistisk sunnimuslimsk inriktning som brukar kallas wahhabism efter inriktningens grundare Muhammad ibn Abd al Wahhab. Det är en strikt, hård tolkning av Islam som anhängarna menar är den enda rätta. Jag har under en tid med stort nöje tagit del av Ibn Abbas Centrets olika webbresurser, framförallt föreläsningarna på www.islam.nu, men även fatworna på www.fatwa.se samt de spontana bonusbönerna på www.dhikr.se.

De detaljerade förhållningsreglerna man förespråkar ter sig ofta mycket absurda. Att det dessutom finns en fixering vid kroppsvätskor och underliv gör inte det hela mindre absurt. Jag har tidigare skrivit om hur man på deras webbsidor redogör för de gudomliga aspekterna av avföring, variga blödningar från kvinnors underliv, fisar, rapningar, svettningar, muspruttar, könshår och sperma. Deras fixering vid underlivet tycks mig direkt osund. Förvisso är väl inte min egen fixering vid deras fixering helt sund den heller.

Osunt eller ej så blev jag hur som helst väldigt glad när jag såg att de lagt upp en nästan timmeslång föreläsning om tvagning inför bön eftersom jag visste att det skulle bjudas på många detaljerade redogörelser för hur man bör förfara med kroppsvätskor och fekalier. Ibn Abbas Centret skulle inte göra mig besviken.

Inför bönen måste man vara rituellt ren. Vissa orena saker gör att man inför bönen måste rena sig med den lilla reningsritualen wudu. Det kan till exempel handla om att man kissat, bajsat eller kanske vidrört sitt anus. Råkar man efter utförd reningsritual göra något orent igen så bryter det ens wudu. Man måste då göra om reningsritualen ännu en gång för att kunna be. Det är alltså väldigt viktigt att veta exakt vad som definieras som orent. De regelfixerade wahhabiterna har därför förhållningsregler för alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå. Även om jag efter alla föreläsningar blivit luttrad höjde jag ändå lite extra på ögonbrynen när de 21 minuter in i föreläsningen redogjorde för en specialsituation som nog borde höra till ovanligheterna. Mina förklaringar är fetstilade i referatet från föreläsningen nedan.

Om det kommer ut någonting najis (orent) från andra delar utav kroppen. Till exempel nu, en person skulle ha fått, varit med om en olycka, eller fått en kniv instucken i magen eller någonting så att det kommer ut avföring ur magen, det här läcker ut avföring från magen eller liknande. Eller det läcker ut ens urin från urinblåsan eller någonting. Enligt författaren (Om jag inte missförstått det så refererar de till en skrift av wahhabismens grundare) så är det här någonting som bryter ens wudu (Den lilla renlighetsritualen man behöver göra inför bön för att bli rituellt ren). Men det finns inget klart och tydligt bevis i Koranen och sunnah (exempel från profeten Mohammeds liv att använda som vägledning) som tyder på att det här bryter ens wudu men det har kommit uttalanden från vissa utav de tidigare lärda från sahabah (Mohammeds samtida anhängare) och tabi‘un (De som i sin tur följde sahabah) som tyder på att det här ska vara något som bryter ens wudu, det finns ingenting i Koranen som säger det eller sunnah som säger det men vissa utav de tidigare lärda från sahabah och tabi‘un har nämt det. Så att för att vara på den säkra sidan ifall det här skulle ske, och det är ganska ovanligt att detta sker, men ifall man skulle vara med om en sorts olycka att det här skulle ske, så för att vara på den säkra sidan så gör man wudu efter den saken.

Man kan tycka att om man fått ett stort sår i magen som det sprutar avföring och urin ur så borde rituell renhet inför bönen vara ens minsta problem.

Orent bajs ur magen

Liknande inlägg på denna blogg:
Fler små andliga guldkorn från Ibn Abbas Centret, om hur man ska hantera sin hustru på bröllopsnatten, musiker och alltför hängivna beundrare.
Och nu lite wahhabitisk feminism, om en snabbkurs i kvinnohantering.
Saker att säga till Gud när man går på toa, om vad man ska säga till den allsmäktige när man går in på toaletten samt när man går ut från densamma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Gatukonst och en medborgarjournalistisk granskning av det sätt varpå vi bunta ihop våra tidningar

En bekant hade i sin mejlbox fått en inbjudan till en vernissage där en gatukonstnär skapat konst genom att såga sönder saker i vår huvudstad. Kanske har jag blivit gammal och konservativ men det finns något i avlägsnandet av material som jag inte kan sympatisera med, det som ”negativ” i det aktuella verkets namn Negativ Positiv tycks åsyfta. Samme konstnär gjorde för några år sedan ett uppmärksammat verk, Hyenorna på Stureplan, som jag gillade. Denne hade då uppfört hyenastatyer vid Stureplan i Stockholm och istället alltså tillfört material till stadsmiljön.

Vi bestämde oss hur som helst för att gå till vernissagen. Det var dock väldigt trångt eftersom en massa kommunister och anarkister befann sig i den lilla lokalen. De såg ut att vara sådana där som hade polyamorösa förhållanden och trots att det bjöds på gratis öl av märket Grolsch skyndade vi snabbt vidare.

När jag senare under kvällen vandrade hemåt föll plötsligt en herre handlöst bredvid mig. Han föll faktiskt så illa att blodvite uppstod. Även om jag inte accepterat några Grolsch på vernissagen hade jag därefter druckit några av bättre sort som jag betalat ur egen ficka. Alkoholen hade kanske gjort att jag var lite blödigare än vanligt och jag stannade för att se om allt var okej med den blodige mannen.

Det visade sig att han fastnat i ett buntband av den typ som man använder för att bunta ihop tidningar. Plötsligt väcktes minnen jag försökt undantränga till liv. För några år sedan hade jag själv fastnat i ett sådant buntband och snubblat. Detta hade varit extremt förnedrande då det skett på Uppsala Central inför en massa människor. Inte bara eterburen media har således förnedrat mig, utan även cellulosaburen sådan.

När jag föll på Uppsala Central hade jag skämts och beskyllt mig själv och min egen klantighet för det inträffade. När jag nu såg mannen falla kunde jag dock betrakta det utifrån och uppröras över det sätt varpå vi gör oss av med restmaterial från tidningsutbärning. Ja, det gick faktiskt så långt att jag skrev detta arga blogginlägg för att lyfta frågan och skapa debatt kring buntbandens effekter på riskerna för gångtrafikanter i vår gatumiljö.


Tidningsbuntband, en dödsfälla i gatumiljön. Buntbandet brukar oftast fastna kring den ena foten först för att sedan följa med den intet ont anande fotgängaren, ibland flera hundra meter. Förr eller senare tar man dock ett steg in i buntbandet med den andra foten, snaras och olyckan är ett faktum.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .