Gatukonst och en medborgarjournalistisk granskning av det sätt varpå vi bunta ihop våra tidningar

En bekant hade i sin mejlbox fått en inbjudan till en vernissage där en gatukonstnär skapat konst genom att såga sönder saker i vår huvudstad. Kanske har jag blivit gammal och konservativ men det finns något i avlägsnandet av material som jag inte kan sympatisera med, det som ”negativ” i det aktuella verkets namn Negativ Positiv tycks åsyfta. Samme konstnär gjorde för några år sedan ett uppmärksammat verk, Hyenorna på Stureplan, som jag gillade. Denne hade då uppfört hyenastatyer vid Stureplan i Stockholm och istället alltså tillfört material till stadsmiljön.

Vi bestämde oss hur som helst för att gå till vernissagen. Det var dock väldigt trångt eftersom en massa kommunister och anarkister befann sig i den lilla lokalen. De såg ut att vara sådana där som hade polyamorösa förhållanden och trots att det bjöds på gratis öl av märket Grolsch skyndade vi snabbt vidare.

När jag senare under kvällen vandrade hemåt föll plötsligt en herre handlöst bredvid mig. Han föll faktiskt så illa att blodvite uppstod. Även om jag inte accepterat några Grolsch på vernissagen hade jag därefter druckit några av bättre sort som jag betalat ur egen ficka. Alkoholen hade kanske gjort att jag var lite blödigare än vanligt och jag stannade för att se om allt var okej med den blodige mannen.

Det visade sig att han fastnat i ett buntband av den typ som man använder för att bunta ihop tidningar. Plötsligt väcktes minnen jag försökt undantränga till liv. För några år sedan hade jag själv fastnat i ett sådant buntband och snubblat. Detta hade varit extremt förnedrande då det skett på Uppsala Central inför en massa människor. Inte bara eterburen media har således förnedrat mig, utan även cellulosaburen sådan.

När jag föll på Uppsala Central hade jag skämts och beskyllt mig själv och min egen klantighet för det inträffade. När jag nu såg mannen falla kunde jag dock betrakta det utifrån och uppröras över det sätt varpå vi gör oss av med restmaterial från tidningsutbärning. Ja, det gick faktiskt så långt att jag skrev detta arga blogginlägg för att lyfta frågan och skapa debatt kring buntbandens effekter på riskerna för gångtrafikanter i vår gatumiljö.


Tidningsbuntband, en dödsfälla i gatumiljön. Buntbandet brukar oftast fastna kring den ena foten först för att sedan följa med den intet ont anande fotgängaren, ibland flera hundra meter. Förr eller senare tar man dock ett steg in i buntbandet med den andra foten, snaras och olyckan är ett faktum.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Classic Car Week i Rättvik

På denna blogg brukar jag och granska hatpropaganda av skilda slag. Jag har dock aldrig vänt blicken inåt, ned i min egen själs avgrund och stått öga mot öga med det egna hatet. Det är dags att göra det nu, under sommaren besökte jag nämligen Classic car week i Rättvik för första gången. Det var nog den värsta pulshöjaren jag någonsin utsatt mig för då jag länge närt en bottenlös avsky mot raggarkulturen och amerikanska bilar av äldre modell. Allt grundar sig i en traumatisk upplevelse i min ungdom då jag under en raggarträff i den lilla by där jag växte upp fick min cykel vandaliserad av okända gärningsmän.

Mitt hat har bara tilltagit med åren och i mina mörkaste stunder fantiserar jag om att med någon form av verktyg gå lös på raggarnas bensinslukande ögonstenar. Jag skulle vara en motorvärldens motsvarighet till de där sjuka sadisterna som smyger in i stallen om natten och stympar hästar. Det går dock inte att vara någon nattens hämnare i det här fallet då ju raggarna är nattaktiva varelser. Det får helt enkelt ske på dagen istället, när de sover ruset av sig.

Islamisters och högerextremisters självradikalisering, och hur svårt det är för säkerhetstjänster världen över att upptäcka dem, har det ju pratats om en hel del den senaste tiden. Om till och med sådana traditionella extremister går under radarn så är det föga förvånande att mitt nattliga tandagnisslande över gamla amerikanska bilar och rockabilly undgått upptäckt.

Det bär mig emot, men jag lär väl behöva skriva några rader om Classic car week i sig också och inte bara om mina egna känslor inför evenemanget. Besökarna är en sällsynt homogen massa. Även om alla åldrar deltar i eländet så är det för övrigt ingen mångfald bland deltagarna. Tillställningen är vitare än ett Ku Klux klan-möte med undantag för de thailändska inslag som numera blivit så vanliga på Sveriges landsbygd. Att Classic car week krockar med prideveckan lär inte heller ha så stor betydelse. Få lär ha valt mellan de båda evenemangen. Annars är det mycket gamla bilar och koldioxid till atmosfären så att det räcker åt alla.

Slutligen, en del vill kalla dem bilentusiaster istället för raggare men det är bara att leka med ord. Bara för att man till exempel kallar en pedofil för barnentusiast så blir det inte okej. Raggarkulturen är en subkultur som av outgrundlig anledning vägrar dö ut. Man kan önska att de blivit bronies istället då små rosa leksakshästar är mindre resursförbrukande än stora amerikanska bilar. Någonstans därute i Sverige väljer dock unga människor fortfarande att bli raggare. Det är både oförståeligt och oförlåtligt.


Jag tänker inte besudla min blogg med bilder från tillställningen så här är en bild från närbelägna naturreservatet Styggforsen istället där man ser två barn, troligen flamländska, blicka ut över fallet.


En liten låt av Eddie Meduza, det enda av värde som raggarkulturen bidragit med, kan dock få passera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .