Classic Car Week i Rättvik

På denna blogg brukar jag och granska hatpropaganda av skilda slag. Jag har dock aldrig vänt blicken inåt, ned i min egen själs avgrund och stått öga mot öga med det egna hatet. Det är dags att göra det nu, under sommaren besökte jag nämligen Classic car week i Rättvik för första gången. Det var nog den värsta pulshöjaren jag någonsin utsatt mig för då jag länge närt en bottenlös avsky mot raggarkulturen och amerikanska bilar av äldre modell. Allt grundar sig i en traumatisk upplevelse i min ungdom då jag under en raggarträff i den lilla by där jag växte upp fick min cykel vandaliserad av okända gärningsmän.

Mitt hat har bara tilltagit med åren och i mina mörkaste stunder fantiserar jag om att med någon form av verktyg gå lös på raggarnas bensinslukande ögonstenar. Jag skulle vara en motorvärldens motsvarighet till de där sjuka sadisterna som smyger in i stallen om natten och stympar hästar. Det går dock inte att vara någon nattens hämnare i det här fallet då ju raggarna är nattaktiva varelser. Det får helt enkelt ske på dagen istället, när de sover ruset av sig.

Islamisters och högerextremisters självradikalisering, och hur svårt det är för säkerhetstjänster världen över att upptäcka dem, har det ju pratats om en hel del den senaste tiden. Om till och med sådana traditionella extremister går under radarn så är det föga förvånande att mitt nattliga tandagnisslande över gamla amerikanska bilar och rockabilly undgått upptäckt.

Det bär mig emot, men jag lär väl behöva skriva några rader om Classic car week i sig också och inte bara om mina egna känslor inför evenemanget. Besökarna är en sällsynt homogen massa. Även om alla åldrar deltar i eländet så är det för övrigt ingen mångfald bland deltagarna. Tillställningen är vitare än ett Ku Klux klan-möte med undantag för de thailändska inslag som numera blivit så vanliga på Sveriges landsbygd. Att Classic car week krockar med prideveckan lär inte heller ha så stor betydelse. Få lär ha valt mellan de båda evenemangen. Annars är det mycket gamla bilar och koldioxid till atmosfären så att det räcker åt alla.

Slutligen, en del vill kalla dem bilentusiaster istället för raggare men det är bara att leka med ord. Bara för att man till exempel kallar en pedofil för barnentusiast så blir det inte okej. Raggarkulturen är en subkultur som av outgrundlig anledning vägrar dö ut. Man kan önska att de blivit bronies istället då små rosa leksakshästar är mindre resursförbrukande än stora amerikanska bilar. Någonstans därute i Sverige väljer dock unga människor fortfarande att bli raggare. Det är både oförståeligt och oförlåtligt.


Jag tänker inte besudla min blogg med bilder från tillställningen så här är en bild från närbelägna naturreservatet Styggforsen istället där man ser två barn, troligen flamländska, blicka ut över fallet.


En liten låt av Eddie Meduza, det enda av värde som raggarkulturen bidragit med, kan dock få passera.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *