Nu ska det preppas

Jag har väldigt länge gått och tjatat på min omgivning om hur jag ska bli en så kallad ”prepper” och förbereda mig inför en eventuell apokalyps. Nu har jag äntligen gått från ord till handling och tagit de första stapplande stegen mot en bunker fylld med vapen och konserver.

Dock har jag just nu tyvärr inte utrymme i mitt livspussel att fullfölja ett projekt av den magnituden utan måste sikta betydligt lägre. Svenska myndigheter förväntar sig av alla lydiga medborgare att de ska klara sig på egen hand i 72 timmar om så behövs. En liten behändig tredygnsapokalyps låter faktiskt också som en mer lagom utmaning än en total ragnarök så mitt mål får bli att fixa det istället.

Under sommaren har jag börjat lägga grunderna. Vad gäller mat har jag så gott som alltid förråd så att det räcker till hushållets medlemmar i tre dygn och mer därtill. Det behövs nog bara kompletteras med lite konserver av olika slag för att vara på den säkra sidan. Värre är det med vatten, som ju faktiskt är viktigare. Jag har därför införskaffat tre stycken 20-litersdunkar från Biltema. För att spara vatten har jag vidare köpt ordentligt med engångsbestick, engångsmuggar och engångstallrikar. Man vill ju i händelse av avbrott i vattenförsörjningen undvika att diska då det ju förbrukar väldigt mycket vatten. Det brukar verkligen märkas vid den årliga stugvistelsen då rinnande vatten där inte finns att tillgå. För lite inspiration inför den stundande apokalypsen plockade jag i senast beställda bokpaketet från Bokus slutligen med Lars Wilderängs Stjärnklart, en skönlitterär bok med samhällskollapstema. Annars har jag nog det mesta hemma redan och kommer bara att behöva komplettera med några få saker. Även om mycket mat går att äta kall så är det nog exempelvis väldigt klokt att införskaffa utrustning för att laga mat utöver den grillhink jag redan råkar ha i förrådet. En batteridriven FM-radio och en batteribank för att ladda mobiler, surfplattor och datorer är också saker som behöver ordnas innan jag är redo för 72 timmar på egen hand.

60 liter vatten och 400 sidor samhällskollaps

       

       

Mellanspel i Berlin

Mellan den tolfte och femtonde oktober var det dags för en av mina högst ovanliga utlandsresor. Jag besökte under några dagar Europas rättmätiga huvudstad Berlin.

Även om jag förvisso är vän av tysk kultur så är jag direkt ovän med matkulturen. Jag provade under Berlinvistelsen Hachse som väl i sig var ätbart. Till det serverades dock, förutom Sauerkraut, rikliga mängder av ett tillbehör som var en sällsynt bisarr skapelse. Tänk dig att du vänder en burk leverpastej upp och ner på en tallrik, där har du vad som serverades till rätten. Jag försöker glömma det illamående fettbomben orsakade så jag tänker inte ta reda på vad tyskarna gett det sataniska påfundet för namn.

En annan annorlunda tysk kulinarisk skapelse är currywursten. Tyskarna har faktiskt tillägnat Berlins kanske mest kända snabbmat ett eget museum i form av Deutsches Currywurst Museum Berlin, ett helt museum tillägnat den kryddade korven. Det blev självklart ett besök.

Så långt maten, men vad annat satte sig i minnet? Jag vill inte bekräfta några fördomar om tyskar men jag tror inte att det i någon annan av Europas huvudstäder hör till vanligheterna att man på tunnelbanan en kväll ser en medelålders man i gummibyxor med en nallebjörn i handen, något jag fick uppleva och troligen aldrig kommer att kunna radera från näthinnan. Ingen medpassagerare på U-Bahn höjde dock det minsta på ögonbrynen åt mannen. Varthän han var på väg och vad han skulle göra där vill jag inte veta.


Här i Currywurstmuseums kärna kan man skåda en avbildning av currywurstens tillbehör, den röda såsen i mitten och stripsen till vänster. Till höger syns ett litet rum tillägnat maträttens uppfinnare.


På Beate Uhse Erotikmuseum kunde man hitta den tillhörande korven.


Jag köpte en judetidning att läsa på flyget hem.

Liknande inlägg på denna blogg:
Mayafolket och jag, jag gör Mexiko.
Tallinn och jag, jag gör Tallinn.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Rune och jag

I söndags blev jag medsläpad till Rum & trädgårdsmässan i Kista. Förutom en uppsjö av poolkrängare fanns där även kocken och matinspiratören Rune Kalf-Hansen. Han skulle hålla ett kortare föredrag om hur lokala och ekologiska råvaror kunde bestämma din meny. Det tyckte jag lät spännande och jag slog mig ner för att lyssna.

Kalf-Hansens budskap var att vi skulle hushålla med resurserna, till exempel genom att dra ned på köttkonsumtionen och inte slänga mat i onödan. Det jag fastnade mest för var dock hans tanke att man inte skulle bestämma vad man skulle äta först för att sedan avgöra vilka råvaror man borde införskaffa. Istället skulle man undersöka vad det bjöds på för tillfället, vilka råvaror var det säsong för nu? Sedan skulle man helt enkelt bestämma sin kosthållning utifrån det. Sådant menade Rune skulle vara mer spännande för konsumenten, man skulle tvingas överraska sig själv. Dessutom var ju färska säsongsråvaror så mycket bättre.

Det var inget som Kalf-Hansen berörde under de futtiga tjugo minuter han hade till sitt förfogande men sådant berör givetvis frågeställningar på ett betydligt djupare plan rörande människans förhållande till naturen. Ska man anpassa naturen till människan eller människan till naturen? Här är det givetvis inte frågan om att välja det ena eller det andra, utan om gråskalor, men vi har hur som helst provat det förra betydligt oftare än det senare.

Det var lätt att hålla med om allt Kalf-Hansen sade. Vi hade det så bra, jag och Rune, men under föredragets sista skälvande minuter skulle han nödvändigtvis förstöra allt det fina vi byggt upp. I slutet berättade han nämligen om de olika typerna av ekologiska märkningar som fanns på marknaden. Han hävdade då att det absolut bästa ekologiska alternativet var biodynamiskt odlade råvaror. I samma ögonblick som han sade det förstod jag att Rune och jag inte var ämnade för varandra.

För den som inte är bekant med biodynamiskt jordbruk finns här en bra sammanfattning. Det biodynamiska jordbruket bygger på antroposofigrundaren Rudolf Steiners tänkande och det måste sägas handla mer om magi än något genomtänkt ekologiskt jordbruk. Biodynamiskt odlande handlar nämligen bland annat om mystiska kosmiska energier, preparat tillverkade av djurdelar, vattenvirvlande och annat meningslöst hokus pokus.

Kalf-Hansen framhärdade ju i att man skulle använda resurserna effektivt när det gällde den överdrivna köttkonsumtionen och otyget med att slänga mat. Men varför tillämpar han i så fall inte den principen på det biodynamiska jordbruket? För det man pysslar med inom det är väl i stora delar snarare motsatsen till ett ekologiskt förhållningssätt. Att ägna sig åt meningslöst nonsens som att gräva ned kohorn i marken, virvla vatten, och dilla runt på alla de vis för att tillfredsställa de kosmiska energier Steiner fantiserat ihop är knappast ett effektivt jordbruk. Nu förbrukar väl kanske inte den sortens ritualer så mycket resurser, men det borde vara en principsak kan man tycka, och det borde faktiskt göra de biodynamiska varorna sämre än de vanliga ekologiska i det avseendet.

Nu brukar jag förvisso själv ibland köpa produkter från Saltå Kvarn vars sortiment är biodynamiskt odlat, men då tänker jag att jag får ta det goda med det onda. Jag går inte i tron att biodynamiskt är bättre och är därmed ursäktad och utan skuld. Sedan finns det ju alltid ett mervärde i den absurda komik som uppstår när man mumsar på mat där man betalat några kronor extra för att vuxna människor lekt Harry Potter när de odlat den.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .