Mellanspel i Hamburg

Förra veckoslutet unnade jag mig en långweekend i Hamburg. Eftersom jag så sällan åker utomlands var det på sätt och vis lite synd att jag åkte till ett land jag redan besökt då min reskarta ju trots resan är precis lika vit som innan densamma. I Hamburg fick jag bland annat tvenne gånger avnjuta lite exotisk tysk snabbmatskultur i form av currywurst.

Currywurst på fat

Jag och mitt resesällskap besökte också modelljärnvägsmuseet Miniatur Wunderland, ett stort museum i flera våningar med enorma och mycket detaljrika modelljärnvägsbyggen. Nedan kan man se delar av det modelljärnvägsbygge som var inspirerat av Schweiz men det fanns också ett som var skandinavieninspirerat.

Schweiz i miniatyr

I en av museets mindre specialutställningar hade några av de tyska partierna fått bygga varsin vision av framtidens Tyskland. Nedan kan man se en bit av Die Grünes vision. Solceller tycktes vara någon form av tysk överideologi ty de var framträdande i så gott som alla partiers modellbyggen. Högerextrema NPD hörde dock inte till de partier som fått bidra med ett eget modellbygge och det hade varit intressant att se hur deras vision av framtiden sett ut.

Grön vision

Inte jättelångt från modelljärnvägsmuseet ligger kända och ökända Reeperbahn, som förutom traditionellt nöjeskvarter också är stadens red light district. Detta påminner om ett fenomen jag känner igen från tidningsställen i större tidningsbutiker, modelljärnvägsmagasinen tycks alltid vara placerade i närheten av porrtidningarna. På Reeperbahn kikade vi in i den stora erotikbutiken Boutique Bizarre. De tycktes vara så på det klara med att butiken användes som museum att de faktiskt tog någon euro i inträde. Efter ett besök kunde man konstatera att de mänskliga sexuella önskningarna, och de med dessa önskningar förknippade attiraljerna, i sanning varierar.

Vi gick också längs Herbertstrasse, en avspärrad liten gata dit bara män gavs tillträde. I fönstren på husen invid gatan stod kvinnor till vilkas kroppar man tydligen kunde köpa sig tillträde om man så önskade. En annan homosocial miljö vi snabbt kikade in i var Toms Saloon, en liten källarpub vars besökare till största delen bestod av tyska män i läderutstyrsel. Väggarna i lokalen pryddes av originalteckningar signerade finske konstnären Tom of Finland. Toms Saloon är nog för övrigt enda stället jag besökt där jag sluppit betala ölen med motiveringen att jag bara beställt en enda.

Tom of Finland i original

       

       

Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen

En bekant har haft den stora vänligheten att skänka mig en provprenumeration på kulturkonservativa Axess magasin. Nu ska man nog vara en lillgammal man kring trettio som innehar medlemskap i någon herrklubb samt ha en åsiktsprofil som en borgerligt sinnad nittioåring för att uppskatta tidskriften fullt ut. Dock hade även jag behållning av det första numret som kom häromveckan. I det fanns bland annat en intervju med den konservative filosofen Roger Scruton. Han är tydligen aktuell med en bok senare i höst där han utifrån ett konservativt perspektiv angriper miljöproblemen. Han ska där, enligt Axess magasin, föreslå lösningar som i mångt och mycket avviker från miljörörelsens huvudfåra.

Miljörörelsens vänsterperspektiv, tron på internationella avtal och förlitandet på experter, borde ersättas av en politik som baseras på lokala och nationella identiteter. Vi måste börja lösa miljöproblemen på hemmaplan.

Visst är Scrutons förhållningssätt inte helt utan poänger. Man kommer att tänka på nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om hur man framgångsrikt förvaltar allmänningar. Ett av hennes resultat är ju att det är en nackdel om gruppen som ska bruka allmänningen, till exempel ett fiskbestånd, är alltför heterogen. Antagligen är det därför enklare att bevara en allmänning om det kan lösas inom ett lokalsamhälle eller en nation.

Tyvärr är dock verkligheten oförskämd nog att ställa till problem som inte låter sig lösas inom ramen för Scrutons nationella och lokala identiteter. Främst, men långt ifrån enbart, klimatförändringarna är av sådan natur. Scruton tycks, om än ovilligt, kunna acceptera mänskligt orsakad global uppvärmning. Ovilligt gissningsvis för att hans universalrecept, de naturliga gemenskaperna och lojaliteterna som håller dem samman, inte biter på ett sådant globalt problem.

Han är dock kritisk och menar att många i hysterin kring den globala uppvärmningen ser chansen att tjäna pengar och göra karriär. Han erkänner dock att klimathotet skulle kunna vara reellt även om han hellre fokuserar på lokal miljöförstöring. Pressad att komma med en lösning på vår tids största miljöproblem kommer han dock med ett förslag till lösning utan direkt koppling till hans lokala och nationella identiteter. Förslaget lämnar en hel del i övrigt att önska, han menar att en ren energikälla skulle fixa det.

Vi vet också att om energiproblemet ska lösas så kommer det att ske i USA. Det är det enda landet i världen där investeringar av det slaget kan fungera. Vi borde uppmuntra dem till det men också uppmuntra våra egna forskare att delta. När väl en billig och ren energikälla upptäcks är jag övertygad om att amerikanerna kommer att göra den tillgänglig i resten av världen. Jag har ännu inte sett ett övertygande alternativ till att en sådan politik lanseras av någon miljöorganisation.

Vad den rena energikällan är för något framgår inte under intervjun. Det är i vilket fall som helst inte vindkraft som Scruton anser är en låtsaslösning som förfular landskapet. Hur amerikanerna ska uppmuntras att ta fram denna nya energikälla och hur de ska kunna göra det på beställning framgår heller inte. Kanske blir man klokare om man läser hans kommande bok.

I samma nummer av Axess magasin recenserar man en bok om experter och framtidsprofetior. En av huvudpoängerna i den ska tydligen vara att de experter som är försiktiga och utgår från ett bredare material oftare har rätt än de som högmodigt utgår från en enda stor teori. Nu är förvisso Scrutons tankar i detta fall inte någon utsaga om framtiden utan snarare ett recept för densamma. Dock tycks han ha en hel del gemensamt med den senare kategorin experter i sin envishet att låta sin dogmatiska konservatism och vurmande för gemenskaper som nation och hembygd vara lösningen på problem som uppenbarligen går över både nationsgränser och kontinenter.


Roger Scruton, brittisk gentlemannafilosof.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Plan B

I den trasiga, bruna plastväskan jag burit med mig i tio år har jag de senaste veckorna haft ännu en bok med storslagna planer om hur världen ska räddas, nämligen Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen där han tar sig an resurshushållningen och miljöproblemen på vår jord.

Tittar man på bokens baksida ser man en bild på författaren där han ser så där Gandalfaktigt förtroendeingivande ut, som bara en grånad anglosaxisk man kan göra. Om inte den här karln vet hur vi ska fixa världsproblemen så vet nog ingen, tänkte jag innan jag gav mig i kast med bokens innehåll. Senare visade det sig att han var amerikan, men jag skulle kunna sätta de få slantar jag har undanstoppade på att han stammar från de brittiska öarna.

Brown inleder med att peka på livsmedelsbristen som tornar upp sig vid horisonten. Precis som många tidigare civilisationer kollapsat på grund av att de slagit undan benen för sin livsmedelsproduktion är det också där vi slutligen kommer att falla om vi inte gör något i tid. Brown är dock ingen undergångsprofet utan presenterar ett alternativ till att köra på som tidigare, en plan B för vår civilisation. Hans plan B har fyra huvudmål; radikalt sänka koldioxidutsläppen, stabilisera folkmängden, utradera fattigdomen samt rädda ekosystemen. Detta menar han sig kunna fixa med en budget på 187 miljarder dollar om året, blott en åttondel av världens samlade militärutgifter.

Han tar ett imponerande helhetsgrepp på resursfrågorna och miljöproblemen. Han fokuserar inte bara på klimatförändringarna även om några kapitel självklart ägnas åt problematiken. Brown lyckas också visa på hur allt hänger ihop och hur de olika problemen går in i varandra. Befolkningsökning, livsmedelsbrist, klimatförändringar, vattenförsörjningsproblem, förlust av biologisk mångfald och smutsig energiproduktion är intimt sammankopplade och tar man itu med ett problemområde hjälper det till när man ska ge sig i kast med de andra.

Brown tycks fråga sig vad man skulle göra om man hade samma befogenheter som i dataspelet Civilization, det vill säga total kontroll över samhällets olika delar. Ja, till och med större makt än så ty Browns plan B inkluderar hela världen. Angreppet sker på alla fronter, energibesparande åtgärder, omställning till förnybar energi, förändringar av städerna, omstrukturering av jordbruket samt återställande av skogar, jordmån och fiskbestånd. Vad som sägs vara politiskt möjligt tycks inte intressera honom. Han är mer intresserad av vad som bör göras än vad man tror sig kunna göra.

Brown tänker sig att hans plan B ska kunna bli verklighet genom en total mobilisering, likt den inför ett krig. Han pekar på den snabba och totala omställning USA gjorde från fredsekonomi till krigsekonomi under andra världskriget. Brown menar att den omställningen skulle kunna tjäna som exempel för hela världens övergång till ett hållbart samhälle. Han tänker sig att omstruktureringen skulle drivas fram av en allians av medvetna gräsrötter och politiska eliter. Det märks att Brown hyste ett mycket stort hopp till Obamaadministrationen när boken skrevs sommaren 2009. Ett hopp som än så länge inte infriats vilket väl tyvärr kan innebära att vi måste börja fila på plan C.


Browns bok lutad mot den bruna plastväska som jag burit med mig så länge att jag inte vet var min kropp slutar och väskan börjar.

Liknande inlägg på denna blogg: Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Framtiden och jag

Häromveckan satte jag mig ner för att se hur det gick för de två olika former av tvångssparande jag är ålagd att ägna mig åt, nämligen premiepensionen och avtalspensionen. Det visade sig ha gått riktigt uselt, mitt sparande hade tappat en hel del i värde sedan sist jag kollade. Alla fonder hade gått ned under det senaste året. Min sämsta fond hade faktiskt tappat hela tjugo procent, och det alltså bara i år.

Det var dock inte helt oväntat att det skulle gå nedåt, mitt pensionssparande är nämligen en särdeles sorglig historia. Man kan undra vad det är jag satsat mina fondpengar på som går så fruktansvärt dåligt. Bananplantager på Island? Pubverksamhet i Saudiarabien? Nej, det är faktiskt något ännu hopplösare, nämligen olika typer av klimatfonder. Det innebär, mer konkret, främst förnyelsebar energi. Observera att jag inte har satsat på de lightvarianter av miljö- och etikfonder där det räcker med något luddigt eget systematiskt arbete med sådana frågor. ”Fondbolagen kan dock ha olika definitioner av hur de tar hänsyn till miljö och etik. Det innebär att urvalskriterierna skiljer sig åt mellan olika fondbolag.” stävar pensionsmyndighetens hemsida om de fonderna. Ja det tror jag det, när företag som till exempel BP finns med bland innehaven hos de fonderna.

Nej, jag har såvitt jag kan bedöma satsat på de fonder som investerar i företag som faktiskt ägnar sig åt sådant som gör skillnad när det gäller klimatförändringarna och det är väl antagligen också därför det gått så jävla dåligt. Mina satsningar på dessa fonder får närmast liknas vid någon sorts välgörenhet. Jag gör alltså som många skeptiker till förnyelsebar energi menar att vissa stater gör, nämligen skyfflar in pengar i en bransch som inte tycks bära sig under de rådande ekonomiska förutsättningarna.

Även bland dessa fonder finns det dock en del luddiga formuleringar. En av mina klimatfonder investerar bland annat i företag som är ”väl positionerade att möta de nya behov som uppstår vid förändrade klimatförhållanden”. Det skulle ju i princip kunna innebära aktier i vapenindustrin eftersom behovet av skjutattiraljer troligen kommer att öka på grund av sinande resurser och migrationsströmmar orsakade av klimatförändringarna.

Jag har alltså gått ”all in” och lagt alla ägg i samma korg, det får bära eller brista. Jag har inga andra fonder än dessa, mina sol, vind & vatten-fonder. Det strider mot alla fondexperters grundtips och kan tyckas helt vansinnigt men är egentligen fullständigt rationellt. Även om jag kanske inte tror på branschen på kort sikt så tror jag att satsningarna på en koldioxidsnål energiproduktion är nödvändig. Skulle inte världens ledare ta sig samman och genomföra de nödvändiga förändringarna kommer det nämligen inte att spela någon roll om jag har världens mest genomtänkta fondsparande. Vi kommer då att leva i en värld liknande den i Mad Max-filmerna. Civilisationen kommer att ha kollapsat och jag kommer att ha åtsittande läderbrallor, köra runt i en Volvo 240 med kanon på taket och döda för en dunk bensin och en burk hundmat. Några fondpengar kommer jag däremot inte att ha nytta av.

Skulle det däremot, mot förmodan, visa sig att man gör de nödvändiga satsningarna så kommer inte bara världen att bli räddad utan jag kommer även att få guldkant på min ålders höst. Mina till synes vansinniga fondval är alltså fullständigt rationella.


I den här framtiden kan fondpengar inte hjälpa dig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .