Två rätt av tre för Axess magasin

I min brevlåda fann jag häromveckan ännu ett nummer av Axess magasin, tidskriften för de som menar att figurativ konst är det varpå vår civilisation bero.

Förutom det permanenta temat att vi ska backa konsten ett par hundra år brukar tidningen ha ett par tillfälliga teman. I detta nummer hade de tänkt på oss jordnära, sinnliga varelser och låtit något så futtigt och materialistiskt som vår framtida livsmedelsförsörjning vara ett av numrets teman.

I den inledande artikeln reder man ut förhållandet mellan livsmedels- & råvarupriser å ena sidan och interna konflikter & demokratiseringsprocesser å andra. Kopplingarna är mer komplexa än vad man i förstone skulle kunna tro. Dåliga tider gör att chansen att en demokratiseringsprocess ska sätta igång är större. Har man lite att förlora ligger nämligen revolten närmare till hands. Stigande livsmedelspriser minskar dock risken för intern konflikt om landet exporterar mat och intäkterna kommer folket till del. I slutändan verkar allt bero på oppositionens alternativkostnad till att göra revolution samt värdet av den politiska makten. Stigande priser på ett lands exporterade råvaror ökar till exempel risken för konflikt om staten har makten över inkomsterna från råvaruexporten eftersom värdet av att inneha politisk makt blir högre.

Den andra artikeln handlar om det bortglömda ”peak phosfor” som i mainstreammedia hamnat i skuggan av ”peak oil”. Man betonar vikten av att börja hushålla med det för vår jordbruksproduktion essentiella fosfor som vi faktiskt inte har någon ersättning för.

Axess magasin kunde dock inte låta det vara bra hela vägen, precis som George Lucas förstörde Star Wars skulle de också förstöra allt de byggt upp. I den sista artikeln försöker man sig nämligen på det hopplösa företaget att försvara det på senare år så bespottade etanolet. Man pekar på exemplet Brasilien och menar att etanolproduktionen inte behöver gå ut över livsmedelsproduktionen.

Artikeln om etanolet avslutas med några självsäkra ord.

”Om de rika inte stoppade majsen i tanken skulle de fattiga kunna äta upp den.” Det är en problemformulering som är lika falsk som den är förenklad.

Förenklad är problemformuleringen alldeles säkert, falsk är den inte. Jorden är nämligen tråkigt nog beskaffad som så att åkermark är en ändlig resurs. Vi kan inte använda den till att producera biodrivmedel och mat samtidigt. Vill vi ha mer odlingsbar yta måste vi röja mark för detta vilket innebär frigörande av bundet kol, jorderosion samt förlust av biologisk mångfald. Artikelförfattaren skulle gärna få berätta vad denne tänkt att etanolproduktionen skulle ske på bekostnad av.

Liknande inlägg på denna blogg:
Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen, om filosofen Roger Scrutons konservativa lösningar på miljöproblemen.

Andra bloggar om livsmedels- och naturresursfrågor:
Ekonomistas – Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling, om institutionernas betydelse i naturresursdominerade ekonomier.
Effektbloggen – Peak fosfor tvingar oss att sluta kretsloppet, om vikten av att åter sluta fosforns kretslopp.
Supermiljöbloggen – Efter oljan: peak fosfor, även det om vikten av att återupprätta fosforkretsloppet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Miljöekonomi

Jag har läst Runar Brännlunds och Bengt Kriströms Miljöekonomi eftersom jag ville sätta mig in i vad nationalekonomisk teori har att säga om porlande bäckar, skogsgläntor och små ulliga harungar. I avdelningen nationalekonomiskt skolade herrar räddar miljön har jag tidigare läst Klas Eklunds mer nischade Vårt Klimat.

Brännlunds och Kriströms bok levererade det jag ville ha. Man avhandlar på ett pedagogiskt och systematiskt vis grunderna i miljöekonomi. Ett par kapitel handlar om hur man beräknar värdet på olika naturresurser. Det ligger nära till hands att fråga sig hur man kan sätta ett värde på sådant som biologisk mångfald eller ekosystem överhuvudtaget. Det är dock ingenting som författarna fördjupar sig i. De är ju ekonomer gubevars, självklart har allt ett monetärt värde. Och, som de också påpekar, att låta bli att sätta ett värde på något för att man finner det ovärderligt kan innebära att värdet i slutändan blir intet.

Boken är tryckt 1998 och någon ny upplaga har inte kommit. Även om jag gissar att det rör sig om ett område där det händer mycket så borde det dock inte spela någon större roll när det rör sig om såpass grundläggande insikter i de nationalekonomiska sambanden. Dock känns till exempel texterna om klimatförändringarna en aning daterade. Vidare så ler man också lite när man i en faktaruta där hotet om en annalkande resursbrist ifrågasätts redovisar tidsserier med fallande livsmedelspriser. Tidsserierna slutar 1994. De visste icke vad som komma skulle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Plan B

I den trasiga, bruna plastväskan jag burit med mig i tio år har jag de senaste veckorna haft ännu en bok med storslagna planer om hur världen ska räddas, nämligen Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen där han tar sig an resurshushållningen och miljöproblemen på vår jord.

Tittar man på bokens baksida ser man en bild på författaren där han ser så där Gandalfaktigt förtroendeingivande ut, som bara en grånad anglosaxisk man kan göra. Om inte den här karln vet hur vi ska fixa världsproblemen så vet nog ingen, tänkte jag innan jag gav mig i kast med bokens innehåll. Senare visade det sig att han var amerikan, men jag skulle kunna sätta de få slantar jag har undanstoppade på att han stammar från de brittiska öarna.

Brown inleder med att peka på livsmedelsbristen som tornar upp sig vid horisonten. Precis som många tidigare civilisationer kollapsat på grund av att de slagit undan benen för sin livsmedelsproduktion är det också där vi slutligen kommer att falla om vi inte gör något i tid. Brown är dock ingen undergångsprofet utan presenterar ett alternativ till att köra på som tidigare, en plan B för vår civilisation. Hans plan B har fyra huvudmål; radikalt sänka koldioxidutsläppen, stabilisera folkmängden, utradera fattigdomen samt rädda ekosystemen. Detta menar han sig kunna fixa med en budget på 187 miljarder dollar om året, blott en åttondel av världens samlade militärutgifter.

Han tar ett imponerande helhetsgrepp på resursfrågorna och miljöproblemen. Han fokuserar inte bara på klimatförändringarna även om några kapitel självklart ägnas åt problematiken. Brown lyckas också visa på hur allt hänger ihop och hur de olika problemen går in i varandra. Befolkningsökning, livsmedelsbrist, klimatförändringar, vattenförsörjningsproblem, förlust av biologisk mångfald och smutsig energiproduktion är intimt sammankopplade och tar man itu med ett problemområde hjälper det till när man ska ge sig i kast med de andra.

Brown tycks fråga sig vad man skulle göra om man hade samma befogenheter som i dataspelet Civilization, det vill säga total kontroll över samhällets olika delar. Ja, till och med större makt än så ty Browns plan B inkluderar hela världen. Angreppet sker på alla fronter, energibesparande åtgärder, omställning till förnybar energi, förändringar av städerna, omstrukturering av jordbruket samt återställande av skogar, jordmån och fiskbestånd. Vad som sägs vara politiskt möjligt tycks inte intressera honom. Han är mer intresserad av vad som bör göras än vad man tror sig kunna göra.

Brown tänker sig att hans plan B ska kunna bli verklighet genom en total mobilisering, likt den inför ett krig. Han pekar på den snabba och totala omställning USA gjorde från fredsekonomi till krigsekonomi under andra världskriget. Brown menar att den omställningen skulle kunna tjäna som exempel för hela världens övergång till ett hållbart samhälle. Han tänker sig att omstruktureringen skulle drivas fram av en allians av medvetna gräsrötter och politiska eliter. Det märks att Brown hyste ett mycket stort hopp till Obamaadministrationen när boken skrevs sommaren 2009. Ett hopp som än så länge inte infriats vilket väl tyvärr kan innebära att vi måste börja fila på plan C.


Browns bok lutad mot den bruna plastväska som jag burit med mig så länge att jag inte vet var min kropp slutar och väskan börjar.

Liknande inlägg på denna blogg: Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .