Herr Berg och historien om hur många faktiskt fick det betydligt bättre

I mars kom Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, tredje delen i Lasse Bergs trilogi om människan och dess utveckling. Jag beställde boken ganska omgående men det blev inte av att läsa den förrän nu i början av juni vid en poolkant på Cypern under en av mina rara utlandsvistelser.

Jag uppskattade de två tidigare delarna i trilogin, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa om vår arts ursprung och natur samt Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro om övergången från ett jämförelsevis problemfritt jägar- och samlarliv till en betydligt hårdare tillvaro som jordbrukare. Den senare av de två böckerna skrev jag för övrigt ett inlägg om på bloggen.

I den avslutande delen tittar Lasse Berg på det senaste halvseklets utveckling och vad den betytt för det stora folkflertalet. Han tillåter sig att bli personlig och berättar om de resor han gjorde i Afrika och Asien för decennier sedan och hur saker och ting för det mesta förändrats till det bättre när han nu återvänder. Man får också en rejäl dos utvecklingsekonomi på köpet.

Lasse Berg uppskattar givetvis utvecklingen och att fattigdomen är på väg att utplånas. Samtidigt menar han ändå att, trots att vi fått det bättre materiellt sett, på många sätt blivit olyckligare av den senaste tidens utveckling eftersom den är på kollisionskurs med vår natur. Lasse Berg skriver:

Även om vi är osannolikt flexibla så mår människan dåligt, för att uttrycka det modernt, när hon avlägsnar sig alltför långt bort från de värden hon under evolutionen fått präglade i sitt inre. När en del av mänskligheten i stället för det naturliga arbetet på ett par tre timmar om dagen sliter livet ur sig, medan en annan del ställs utanför detta sammanhang, ja då blir alla olyckliga. När vårt människovärde inte längre är självklart, utan dagligen och livet igenom måste återerövras med till exempel rätt märke på väskan, eller en hög lön, får vi problem med vår natur. När vi inte längre får chansen att göra en annan lycklig förlorar vi en grundläggande del av vår mänsklighet. Då dör människans medfödda optimism.

(Källa: Berg, L. (2014), Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, s. 337)

Jag tänker mig dock att det på en del sätt kan vara tvärtom, att vi faktiskt är på väg att anamma vår natur mer än vad vi tidigare gjort. Redan när jag läste den första boken i trilogin tänkte jag att den avslutande Lasse Berg-bok jag skulle vilja läsa vore en som knöt ihop säcken och betonade att den senaste tidens utveckling på många sätt innebär att vi hittat tillbaka till ursprunget efter den långa och tärande utflykt vår art inledde när vi lämnade jägar- och samlarlivet för att istället börja leva som jordbrukare. Utan att idealisera ursprungstillvaron var den ju ändå på många sätt att föredra framför det hårda livet som jordbrukare.

Om jag ska skjuta från höften och lite snabbt lista sådant där vi under modern tid kanske rört oss mot sådant som är mer i harmoni med vårt ursprung och vår natur så gäller det för det första kvinnornas frigörelse. I många av de jordbrukssamhällen som uppstod kom ju kvinnor att ha en sämre ställning än i den tidigare jägar- och samlartillvaron. När rättigheterna för kvinnor nu stärks världen över är det alltså i harmoni med vårt ursprung. Sammankopplat med detta är vår tids friare sexualmoral och acceptans för sådant som en seriemonogam livsstil. Det var ju främst i jordbrukssamhällen som det uppstod ett starkt behov av att tygla människors sexualitet, ett behov som antagligen inte var lika starkt under människans förhistoria. Vidare har vi den demokratiseringsvåg som dragit över världen och gjort vårt samhälle mindre hierarkiskt, likt de jägar- och samlargrupper vi en gång levde i. Världen har också blivit fredligare vilket kan sägas vara något som passar den leende apan utan vassa hörntänder. Hur fredligt jägar- och samlartillvaron egentligen var tvistar väl förvisso de lärde om. Slutligen har vi också den moderna tekniken som innebär att människan, den sociala apan, får enklare att tillfredsställa behovet av kontakt med sina medmänniskor. Lasse Berg är förvånande nog mer pessimistisk när det gäller den nya tekniken och tycks snarare mena att den gör människan olyckligare.

Avslutningsvis kan jag rekommendera Lasse Bergs böcker. Den tredje boken skiljer sig förvisso en del från de två tidigare men de är alla klart läsvärda.

Ut ur Kalahari

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Herr Berg och historien om hur allt gick åt helvete

För några år sedan läste jag Lasse Bergs inspirerande bok om vår arts ursprung och natur, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa. Han pläderade i den för en positiv människosyn som det var svårt att inte tycka om. Berg menar nämligen att människan egentligen är en social, samarbetsinriktad och relativt lat apa för vilken både ojämlikhet och våld mot artfränder är något onaturligt.

För något halvår sedan kom uppföljaren, Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Som titeln antyder handlar den om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- och samlarliv till ett av hårt arbete och sjukdomar präglat jordbrukarliv i ett konfliktfyllt och hierarkiskt samhälle.

Även om en stor del av boken avhandlar övergången fortsätter Lasse Berg också att predika sin positiva människosyn. Jag har knappast hans förra bok i färskt minne men Berg tycks mig något försiktigare i denna bok. Jag vill minnas att han i Gryning över Kalahari: hur människan blev människa mer självsäkert marknadsförde sin syn på människans sanna natur. I sin nya bok betonar han relativt ofta att det är svårt att säga något säkert.

Utan att ha någon djupare biologisk skolning än gymnasiekurserna slår dock en provocerande tanke mig, tänk om de senaste årtusendena ändå hunnit sätta avtryck i vår natur. Kan inte en evolutionär förändring ändå komma ganska snabbt ibland? Under hårt selektionstryck kan ju förändringar ske på relativt kort tid och arter verkar förändras språngvis. När herr Berg letar efter vår sanna natur hos jägare och samlare så finns inte hela sanningen där utan vår natur är även till viss del präglad av de senaste årtusendenas jordbrukarliv. Förmågan att i vuxen ålder kunna dricka mjölk har vi ju bevisligen tillägnat oss, skulle det inte kunna finnas annat? Det som känns mest provocerande i den tanken är att sådana förändringar i människans natur inte skulle vara enhetliga världen över, precis som laktostoleransen. Jag låter mig dock lugnas av Bergs ord:

Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.

Vi har all anledning att glädjas varje gång någon ny genetisk skillnad mellan olika folkgrupper påvisas.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 65)

Bokens intressantaste delar är nog annars Bergs spridda tankar i de avslutande kapitlen om den mänskliga naturens betydelse i vår tid. Dagis, att kollektivt ta hand om barnen, är till exempel något som verkar ligga helt i linje med vår ursprungliga tillvaro. Hos de spillror av jägar- och samlarfolk som fortfarande befolkar vår jord är barnen hela gruppens angelägenhet. I förstone inte lika sympatiskt är att stenhård jantelag och avund mot den som har mer också är något som präglar de samhällena. En tanke som slår mig när jag läser är att det på sätt och vis känns som om det moderna sosse-Sverige är i relativt god harmoni med människans sanna jag. Med påstått hård jantelag, kollektiv barnuppfostran och jämlikheten som ledstjärna är det kanske ett modernt samhälle i hyfsad samklang med vårt ursprung och natur.

Berg tar också i slutet av sin bok upp klimatförändringarna. Han menar att det oftast är när vi väl ser de skadliga effekterna av något som vi reagerar och när det gäller koldioxidutsläppen är det nog då redan för sent. Likaså finns det ingen global institution med möjlighet att agera. Berg avslutar med att varna för att alla de andra människoarterna, till exempel våra kusiner neanderthalarna, dog ut under klimatförändringar. Han avslutar effektfullt med att påpeka att huruvida vi löser problemen handlar om hur väl vi lyckas använda vår arts kanske främsta evolutionära fördel:

Vår stora fördel gentemot de andra, som var mer robusta och tycktes bättre rustade för hårda tider, var vår större förmåga till samarbete. Den hängde samman med att vi var långt bättre på att kommunicera med varandra, prata och tillsammans hitta på lösningar.

Den stora frågan är om vi nu kan snacka oss ut ur drivhuset.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 283)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .