Transhumanism – PKJonas

Den andra maskinåldern

Senaste boken på nattduksbordet var Den andra maskinåldern – arbete, utveckling och välstånd i en tid av briljant teknologi som ganska nyligen kom ut i svensk översättning.

Enligt författarna står vi på tröskeln till en digital revolution och maskinerna kommer snart att kunna utföra många av de arbetsuppgifter som tidigare krävt människor. Samtidigt som effektiviseringen kommer att leda till överflöd kommer också klyftorna i samhället att öka när stora delar av arbetskraften inte längre behövs. I boken diskuteras hur vi bäst möter utvecklingen, både som individ och som samhälle. Under överskådlig framtid kommer dock vi människor, enligt författarna, troligen att vara överlägsna datorerna när det gäller idéskapande, bred mönsterigenkänning och komplex kommunikation.

Om man ska placera författarna på någon sorts karta över de som resonerar kring människans och teknikens framtid tillsammans så talar de, till skillnad från många av de transhumanistiska tänkarna, främst om saker som händer här och nu samt sådant som kommer att ske i en inte alltför avlägsen framtid. Författarna är vidare, precis som transhumanisterna, i grund och botten teknikoptimister även om de menar att utvecklingen helt klart också kommer att ha en del baksidor. På skalan som anger hur positivt inställd man är till teknisk utveckling har vi ju de mer utopistiskt lagda transhumanisterna i ena änden av skalan och sådana som den anarkoprimitivistiske tänkaren John Zerzan i den andra. Den senare menar ju att all teknisk utveckling varit av ondo. De i sammanhanget relativt jordnära författarna till Den andra maskinåldern ger sig heller inte in i några djupare resonemang om de apokalyptiska konsekvenser okontrollerad artificiell intelligens kan komma att leda till, såsom Nick Bostrom i sin omtalade bok Superintelligence – Paths, Dangers, Strategies, en bok jag för övrigt tänkt införskaffa och läsa så småningom.

Den andra maskinåldern

Liknande inlägg på denna blogg:
I antologin H± Transhumanism and its critics diskuteras också hur framtiden ser ut för mänskligheten och teknologin.

       

       

Transhumanismen och dess kritiker

Som alla andra moderna pappor är jag numera hemma med min lille gosse om dagarna. På de flesta sätt är väl vår vardag som andras med sysslor såsom blöjbyten och barnvagnspromenader. Vi har dock, i alla fall för ett slag, valt att vända de öppna förskolorna ryggen då vi funnit att de med sina infantila sånger om spindlar i regnoväder och andra tramsigheter blott avspegla samtidens enfald. Istället har jag och min pojke fäst blicken vid horisonten och fördjupat oss i en framåtblickande idéströmning som andas science fiction, nämligen transhumanismen. Kortfattat kan man säga att transhumanisterna menar att vi både kan och bör använda olika teknologier, exempelvis genteknik och informationsteknologi, för att förbättra oss människor fysiskt, intellektuellt och psykiskt samt för att förlänga våra liv.

Vi har valt att inleda vårt utforskande av transhumanismen med antologin H± Transhumanism and its critics som jag funnit via en recension på bloggen Häggström hävdar. Som namnet antyder så låter man i boken inte bara ideologins förespråkare komma till tals, utan även dess kritiker.

Då jag är lite intresserad av konspirationsteorier så är det faktiskt främst i det sammanhanget jag tidigare kommit i kontakt med transhumanismen. Den grupp av människor som ser konspirationer i allt brukar nämligen ofta mena att även transhumanismen är en del i den stora planen att förslava mänskligheten. Det är dock inte den sortens kritiker som kommer till tals i H± Transhumanism and its critics utan det är personer med lite olika bakgrund; såsom filosofer, teologer och sociologer.

Ett genomgående problem i texterna som kritiserar transhumanismen, och för all del i viss utsträckning i de som försvarar den, är att det är att det är ganska svårt att säga exakt vad transhumanismen står för. Det gäller väl i och för sig alla idéströmningar men det torde särskilt gälla en färsk sådan som transhumanismen, en ideologi som kanske ännu inte funnit sina former.

I en text argumenterar filosofen Mark Walker för att transhumanismen och skapandet av en ny sorts människor som är smartare, lever längre och är mer moraliska är det bästa valet. De människorna står nämligen bäst rustade att tackla de utmaningar vi står inför och det är faktiskt mer riskabelt att inte genomföra den förändringen av mänskligheten än att så göra. När jag läser hans text kan jag dock inte låta bli att tänka en kritisk tanke. Låt oss säga att vi hade möjlighet att öppna en stjärnport ur vilken det skulle komma invaderande utomjordingar som liknade oss men var smartare, mer långlivade och mer moraliska. Skulle verkligen Walker även se en sådan invasion som önskvärd och öppna stjärnporten? Måhända är tankeexperimentet med en invasion orättvist på grund av de krigiska antydningarna men utfallet blir ju trots allt detsamma.

Ett annat problem med transhumanismens genomförande som bara bemöts i förbifarten i en text av transhumanisten Nick Bostrom är att det ju ofta förefaller oundvikligt att nästa generation med barn vid någon tidpunkt programmeras genetiskt snarare än att man avlar fram dem naturligt och låter dem delta i det genetiska lotteriet. Bostrom skriver:

if the alternative to parental choice in determining the basic capacities of new people is entrusting the child´s welfare to nature, that is, blind chance, then the decision should be easy. Had Mother Nature been a real parent, she would have been in jail for child abuse and murder. And transhumanists can accept, of course, that just as society may in exceptional circumstances override parental autonomy, such as in cases of neglect or abuse, so do too may society-imposed regulations to protect the child-to-be from genuinely harmful genetic interventions – but not because they represent choice rather than chance.

(G.R. Hansell, W. Grassie, N Bostrom m fl (2011), H± Transhumanism and its critics, s. 63)

Är dock inte det genetiska lotteri vi idag ”utsätter” barnen för egentligen ett förhållandevis förutsägbart lotteri? Det är ju ändå ett lotteri som pågått i miljarder år och i vilket vi trots allt inte riskerar några större obehagliga överraskningar.

Avslutningsvis kan man konstatera att transhumanisternas texter i antologin överlag är mer stringenta och tydliga än kritikernas men man kan inte låta bli att undra hur det skall gå om transhumanisternas högtflygande idéer en dag får möta den komplexa och svårförutsägbara verkligheten.

Transhumanism & its critics

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Transhumanism, Filosofi, Ideologi, Moralfilosofi, Konspirationsteorier, Barn.