Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Sara Granérs problem är vänsterns problem

Jag minns inte när jag köpte ett seriealbum sist. I jakt på svunnen ungdom var det därför just vad jag bestämde mig för att göra. Det fick bli Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Granér är en av alla de där serietecknande kommunisttjejerna som ritar så jävla fult. Jag har dock alltid gillat hennes serier och eftersom jag i enlighet med antagandena i många grundläggande nationalekonomiska teorier är en rationell aktör med tillgång till perfekt information som agerar på en fri marknad valde jag hennes seriealbum eftersom jag visste att det skulle komma att maximera min nytta.

Jag hade självklart rätt, seriealbumet var bra grejer. Granér kommer med vass samhällskritik från vänster när hon angriper vårt ekonomiska system, kapitalismen, och den höger som är systemets främste förkämpe. En ironisk, raljant ton genomsyrar albumet och hon fångar i serierutorna väl absurditeterna i det rådande ekonomiska systemet.

När hon ska presentera alternativet till kapitalismen blir man dock med rätta lite tveksam. Som titeln antyder är det planekonomi hon trängtar efter. Hur lätt skulle det inte vara att med samma ironiska, raljanta ton som Granér använder sig av påvisa det absurda i hennes planekonomi, frågar man sig.

Det illustrerar faktiskt på sätt och vis den icke kompromissande vänsterns problem generellt. De kommer med befogad och relevant systemkritik men när det är dags att presentera ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet så går det tyvärr lite sämre.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Tallinn och jag

Efter ett år till brädden fyllt med värdeskapande aktiviteter har jag unnat mig några andningshål under sommaren. Bland annat blev det en långhelg i Tallinn, Östersjöns pärla. Tallinn är kontrasternas stad, öst möter väst, rikt samsas med fattigt, gammalt och modernt syns om vartannat. Eftersom det är sällan jag vågar mig på att kliva över på andra sidan Sveriges gränser gav trippen upphov till en del tankar och reflektioner.

Den gamla medeltida stadskärnan är mycket sevärd. Jag har aldrig varit i Visby men kan tänka mig att Tallinn faktiskt är ett strå vassare. Det är heller inget dött museum man vandrar runt i utan det är i allra högsta grad en levande stadsdel med massor av olika restauranger. Esternas entreprenörsanda har dock i vissa fall gått överstyr. De lär nog ha den porrklubbstätaste medeltida stadskärnan i världen. Nu är jag inte någon expert på Baltikums medeltida historia men jag tycker att det skär sig lite med porrklubbar i en medeltida miljö. Man kan undra hur de tänkt. ”Oj, här har vi ett kvarter från medeltiden, här borde man verkligen ta och öppna en porrklubb, det tycker jag skulle passa bra in här!” Jag är som tidigare nämnts inte så särdeles berest så kanske är inte bara Tallinn, utan alla städer utanför det statsfeministiskt styrda Sverige-Norge belamrade med porrklubbar.

Estland har ju varit lite av nyliberalernas favoritexempel med sin platta skatt förenat med hög tillväxt och visst har det trots krisen gått bra för landet, det är knappast någon fattig öststat som möter en. Det finns många moderna, nyuppförda byggnader. Påfallande ofta kan de dock till granne ha ett nedgånget, förfallet hus där människor ändock verkar bo. Man kan också se en del andra markörer på att här har vi ett samhälle där det, för att nyttja nyliberalt språkbruk, lönar sig att sträva. Till exempel såg jag fler limousiner under några dagar än jag sett under hela mitt liv i Sverige. Sådant sticker verkligen i ögonen på en om man har svensk jantelag i ryggmärgen.

Att åka dithän det svenska förmynderiets tentakler inte når kan för övrigt lära en att uppskatta dem mera. När man ännu en gång inandades rök på krogen påmindes man om hur det faktiskt var i Sverige för inte alltför länge sedan, och denna min tredje reflektion utifrån en inskränkt svensk, politiskt korrekt vänsterhorisont får avsluta mitt första inlägg efter den långa sommartorkan på bloggen.


Chockrosa limousiner till uthyrning, en smaklöshet som är ett direkt resultat av platt skatt.


I det nyliberala Estland har de till och med skyltar som visar vilka värderingar som gäller.


I Ockupationsmuséets dåligt upplysta källare står statyerna från kommunisttiden som ett undangömt monument över kommunismens misslyckande. Kommer de chockrosa limousinerna en dag att möta samma öde när ett annat politiskt-ekonomiskt experiment havererat?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Media: Expressen, DN.