Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Raskrig, raw food och massor av RAHOWA-hälsningar

Det är dags för lite högerextremistisk skönlitteratur igen. Jag har ju tidigare skrivit om den svenska översättningen av nynazistiska klassikern The Turner diaries som handlar om hur vita högerextremister utkämpar ett raskrig. Det är definitivt den mest kända boken i den smala genren men det finns också andra, mindre lyckade, försök att skriva skönlitteratur på temat organiserat utraderande av alla ickevita från jordens yta. Ett av dem är boken White Empire av Kenneth Molyneaux som jag precis läst ut. Molyneaux var pastor i Kreativistens kyrka, en högerextrem rörelse grundad i USA av Ben Klassen i början av 70-talet. Rörelsen, som idag för en tynande tillvaro, är en märklig blandning av rasdyrkande religion, radikal högerextremism och alternativa idéer om kost och hälsa såsom raw food och solterapi.

Boken White Empire utspelas runt år 2050 och man har redan upprättat ett rasrent imperium i vilket Kreativistens kyrka är statsreligion. Huvudstaden har fått namnet Klassengrad efter rörelsens grundare. Imperiet utkämpar ett krig mot de ickevita i syfte att erövra hela planeten åt den vita rasen och man har redan över halva världen under sina fötter. Tillämpandet av Klassens idéer har gjort att man lever i en paradisisk guldålder. De vita har futuristiska vapen som plasmagevär och neutronmissiler samtidigt som den underlägsna fienden på sin höjd har vår tids vapen. Allt är därför upplagt för en promenadseger för de ljushyllta. Precis som i The Turner diaries försöker dock de förslagna judarna sätta käppar i hjulen för bokens vita hjältar.

Strävandet efter raskrig är mycket centralt för Kreativistens kyrka. Deras hälsningsfras och stridsrop är RAHOWA som står för ”racial holy war”, det heliga raskriget. Ordet förekommer också mycket rikligt i boken, som exempelvis i konversationen nedan där en av huvudpersonerna, som är stridspilot på ett uppdrag, kontaktar sambandscentralen:

John switched off the auto-pilot and regained control of the Bolt fighter plane. His anger and hatred for these primitive enemies of his own White Race continued to swell as he radioed in to the dispatch.

“RAHOWA! Airman Granger reporting,” John roared into radio.

“RAHOWA! What is your status, airman?” replied the calm voice of the dispatch.

“I’m nearing the target site and ready to annihilate our most hated enemies.”

“Excellent work. You seem quite excited airman. Is there something wrong?”

“I observed a ritual that the natives performed that utterly disgusted me and I’m looking forward to crushing these enemies of our people!” bellowed John as he vented his anger.

“I understand your hatred, airman. That’s why it’s our holy mission to make this a Whiter, Brighter World. Proceed as scheduled with the attack and update me when you successfully complete the mission. RAHOWA!”

“Yes, sir! RAHOWA!” John shouted as the swirl of excitement concerning the upcoming battle and his enmity of his enemy swam inside his mind.

(Källa: Molyneaux K., White Empire, s. 3)

Jag har räknat och ordet RAHOWA förekommer inte mindre än 65 gånger i den 98-sidiga kortromanen. Det blir i snitt 0,66 RAHOWA per sida. Inte bara hälsningsfrasen utan också andra delar av Klassens lära har vävts in i boken. Efter att bokens mest framträdande karaktär tilldelats imperiets främsta medalj för att ha släckt livet på en massa kineser festar exempelvis han och hans bäste vän loss på raw food:

Both men let loose a jovial laugh as they proceeded towards the vast amount of food that was available in the hall. It was very similar to the enormous feasts that the knights of old held only the food here was far more healthy and nutritious.

There were several long tables of food that was totally natural as well as being extremely delicious. There were many varieties of fruits at one table. Multiple variances of apples, bananas, cantaloupes, oranges and many, many more types of fruit were neatly sliced and made the mind reel as one had a difficult choice but would be satisfied regardless of choice.

Another table was lined with salads and salad toppings to satiate anyone who enjoyed salads. Cabbage, lettuce, onions, tomatoes and anything else one might choose for a salad decorated the table while emitting a pleasant aroma.

Yet another table was filled with nuts of sizes and shapes. The larger nuts, like coconuts, were present along with the smaller nuts, like peanuts. All were freshly grown to ensure their quality and to encourage good health in the Empire.

It had taken many years with gentle urging from the Empire to get the citizens to eat healthy foods. Everyone knew what healthy foods were but they were addicted to the poisonous junk that tasted so good yet caused so much grief and sickness. The children born in the Empire were regularly put on the standard Salubrious Living diet of raw, uncooked fruits, vegetables, nuts, and grains and that’s where the snowball effect had started as successive generations were raised healthy. Today, most of the population ate healthy and finding such harmful foods as meat, dairy products, or junk food was quite difficult. These foods weren’t illegal but shunned by the Empire and the vendors of such foods were comparable to the drug dealers of years past.

Wolf really enjoyed fruits while John was more of a vegetable man as they both swooped down on the food like an eagle swooping down on a startled mouse. Therefore, Wolf proceeded to select some succulent fruit from the fruit table as John attacked the tasty vegetables.

Wolf took his time as he greedily eyed the delectable fruits. He seriously deliberated over which fruits he would eat as he scanned all the options he had available. Suddenly realizing how large he was, he decided to eat all of the fruits he desired. It took a few plates and a few trips back to his table but he had a wide variety of fruits including some apples, bananas, berries, cantaloupe, oranges, and watermelon. He wasn’t sure what kind of berries they were but they looked so good that he decided to give them a try.

Across the hall, John piled some salad on his plate as well as some beans, broccoli, and spinach. He returned to the table and was shocked at all the food that Wolf had gotten. After his initial shock, he realized how big Wolf was and didn’t give it a second thought.

When both men seated themselves, Wolf initiated the custom tradition of reciting the five fundamental beliefs of Creativity. “We believe that our Race is our Religion. We believe that the White Race is Nature’s Finest. We believe that racial loyalty is the highest of all honors, and racial treason is the worst of all crimes. We believe that what is good for the White Race is the highest virtue, and what is bad for the White Race is the ultimate sin. We believe the one and only, true and revolutionary White Racial Religion–Creativity– is the only salvation for the White Race. RAHOWA!”

Both comrades tore into their food like the vicious lions of Rome who ripped Christians and other fools to shreds. Their bodies reveled at the supreme fuel that was being provided while their taste buds were enticed by the pleasurable taste.

(Källa: Molyneaux K., White Empire, s. 19-20)

Personporträtten är, som alltid när det gäller den här typen av litteratur, väldigt platta. Huvudpersonerna är muskulösa övermänniskor som njuter av att döda ickevita samt känner en djup längtan efter att avla massor av vita barn. För att få lite variation bland karaktärerna har författaren gjort den ena stor och kraftfull och den andra mindre och smidig. Som synes i citatet ovan har han också låtit den ena vara fruktälskare samtidigt som den andra fått vara grönsaksälskare. Det blir faktiskt lite som när man skapar en barnbokskaraktär: ”Nu ska vi ta och ge seriefiguren Bobo lite personlighet. Låt oss se, kanske ska han älska gurka.”

Faktiskt är inte bara de vuxna karaktärerna övermänniskor, även deras barn är någon sorts superbarn som till exempel älskar att gå i skolan. Man säger heller inte godnatt till sina barn när man ska natta dem, utan man säger – ja, just det:

Wolf grinned as he listened to his son talk. “You get a good night’s rest so you will be ready for school tomorrow.” Wolf lowered his voice and whispered, “RAHOWA!”

“RAHOWA!,” came the replying whisper. Wolf attempted to leave the room when he felt a tug on his shirt. He glanced back at his son to hear him say, “Daddy, my teacher says we have to take a week off of school next week. How come? I like school.”

“They have a week off four times a year so that you can take a rest from all the schoolwork. That doesn’t mean you have to stop learning though as I can recommend some books for you to read. If you think having four weeks off a year is bad then you would have hated to go to school when your great grandpa went. They had to take off for virtually the whole summer. Go to sleep now and I will see you in the morning.”

(Källa: Molyneaux K., White Empire, s. 35)

Man bekämpar dock inte bara sina fiender i öppen strid. Bokens främste huvudperson blir en bit in i boken utvald för ett infiltrationsuppdrag där han måste nästla sig in i den ännu inte helt utraderade dekadenta undre världen där rasförrädarna huserar. För att förbereda sig för det tvingas han lära sig om de perversa yttringar han trodde hörde en förgången tid till. Han tvingas lyssna på rapmusik under en hel dag och han får lära sig om ett stort antal sexuella avvikelser. Han blir också instruerad hur han ska behålla alkoholen i munnen och spotta ut den vid tillfälle om han skulle bli bjuden på någon sådan under sitt infiltrationsuppdrag. Man kan i och för sig tycka att han skulle kunna tummat lite på renlevnaden för det viktiga uppdragets skull. Vad händer till exempel om han blir tillfrågad om något med munnen full av sprit?

Avslutningsvis är White Empire stundtals ganska långrandig. Det är långa beskrivningar av strider där de överlägsna vita krigarna krossar sina motståndare av olika kulörer. Det byggs monument och det delas ut medaljer. Den makabra handlingen och de fanatiska huvudpersonerna gör dock att en absurd humor ofta uppstår. Gillar man extremistisk och obskyr skönlitteratur är det svårt att hitta så många värre exempel.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Fulltid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Det har blivit dags att summera andra halvan av Uppsala Filmstudios vårprogram, första halvan skrev jag ju om i slutet av mars. Precis som under den tidigare delen hann jag under den senare med att se fyra av de filmer som bjöds.

På palmblad och rosor är en filmatisering från 1976 av Slas roman med samma namn. Det är 70-tal, det är lite naket men framförallt är det Janne ”Loffe” Carlsson som far ut i långa absurda existentiella monologer. Handlingen kretsar kring en gammal lam tant som ”Loffes” karaktär hittar i en stuga i skogen. Stundtals känns det som stor film men lite störande är samtidigt några episoder som verkar vara inlagda för att roa men närmast andas pilsnerfilm. I slutändan får dock Slasmonologerna, omisskännliga för den som vuxit upp med statstelevisionens barnprogram, fälla avgörandet och betyget blir därför en fyra. (Betyg 4/5)

Ett av säsongens teman var westernfilmer. Det blev dock bara en sådan för min del, Harmonica – En hämnare, en klassiker från slutet av 60-talet. Filmen är den typ av western där männen är hårda som flinta och eventuella kvinnliga karaktärer är prostituerade. Harmonica – En hämnare fixar knappast bechdeltestet. Filmen är dock mycket välgjord med vackert foto ackompanjerat av Ennio Morricones särpräglade musik. (Betyg 4/5)

Man skulle nästan kunna tro att filmen Storstadshamn från 1954 med Marlon Brando i huvudrollen fått sitt manus skrivet av Uppsalas mörkblått borgerliga studentförening Heimdal. I filmen är facket en maffiaorganisation som belönar de som lyder dem med jobb där de inte behöver göra något och de goda människorna är kyrkans folk. (Betyg 3/5)

När det gäller Flugan, en annan klassiker från 50-talet i vilken en vetenskapsman råkar förvandla sig till delvis fluga, skulle man om man vill fortsätta spekulera i konspirationer kunna mena sig se att den amerikanska kristna högern haft ett finger med i spelet. Filmen handlar nämligen om hur vetenskaplig strävan kan vara destruktivt och farligt. Kanske är det lite långsökt, men vidare skulle man i filmen också kunna finna en kritik av gränsöverskridande och förvirrande mellanformer, såsom den österrikiska schlagervinnaren häromsistens. (Betyg 4/5)

Slottsbiografen exteriör

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Halvtid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Jag har ju efter en tids bortavaro gjort comeback på Uppsala Filmstudio som på torsdagar visar kvalitetsfilm av olika slag. Tyvärr har det denna säsong inte blivit att gå på så många filmer som jag tänkt mig. Trots att man är halvvägs in i vårens program har det bara blivit fyra filmer för min del. Här följer dock några ord om var och en av dem.

Vårens första film, Never let me go, utspelar sig i en alternativ version av det nutida England där man lyckats förlänga medellivslängden till över hundra år, dock inte utan att det har ett högt pris. Filmen handlar bland annat om hur människans tid på jorden är utmätt och hur vi förhåller oss till detta. Eftersom genren dystopisk science fiction hör till mina favoriter har sådana filmer ett betygsgolv på fyra och det är också vad filmen får. (Betyg 4/5)

Vårens största behållning hitintills är definitivt Turinhästen av den ungerske regisörren Béla Tarr. Filmen är dock verkligen inte för alla. Att mäkta med att se och uppskatta Turinhästen får sägas vara cineastens motsvarighet till den finske alkoholentusiastens bedrift i den där videon där denne tömmer en flaska sprit rätt upp och ner. Det är alltså inget för amatörer. Den svartvita filmen handlar om en far och hans dotters torftiga liv på en enslig gård. Hästen, med vars hjälp de skaffar sin brödföda, har börjat matvägra och undergången nalkas. Det är eländigt och monotont och först efter över tjugo minuter kommer filmens första replik. Det låter som en parodi på finkulturell film och stundtals kommer jag faktiskt på mig själv med att sitta och småle lite åt det hela. Om man skippar fnissandet och ger sig hän så är det dock en stor, stor film av episka mått. (Betyg: 5/5)

Sista skrattet, en tysk stumfilm från 1924 är den äldsta film jag sett på ett bra tag. Måhända är jag lite samtidsnormativ men jag har faktiskt lite svårt att ha någon jättestor behållning av filmen i sig när jag tittar på gamla stumfilmer, filmkonsten har ju ändå gjort en del framsteg med åren. Man kan ju dock ha behållning av det hela på andra sätt. Det är ändå ett stycke filmhistoria man får ta del av. Sista skrattet var för sin tid en väldigt innovativ film och det är spännande att se hur de med enkla medel lyckades skapa filmens scener. Vidare är hela Uppsala Filmstudios arrangemang med levande musik på piano framförd av Edward von Past mycket lyckat. Att det dessutom sker i Slottsbiografens sekelgamla lokaler gör att man får prova på hur det kändes att gå på bio i filmens barndom. Betyget får bli på helhetsupplevelsen snarare än den enskilda filmen. (Betyg 4/5)

Den fjärde filmen, Laurence Anyways av den kanadensiske regissören Xavier Dolan, såg jag igår. Den handlar om Laurence som hela sitt liv känt att han är född i fel kropp och egentligen är kvinna. Man får följa Laurence förvandling från man till kvinna och se hur det påverkar honom och människorna runtomkring, främst hans älskade fästmö. Filmen ska tydligen vara kritikerrosad men mig lyckades den tyvärr inte fånga. Jag vet inte vad det är med mig och film från den franska kultursfären men vi tycks inte komma överens. Det är så illa att jag tyvärr har ett betygstak på tre för filmer på franska och det är också vad filmen får då de fina, drömska sekvenserna med musikvideoestetik som då och då bryter in ändå räddar filmen. (Betyg 3/5)

Slottsbiografen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Jag har sett en film

Igår var jag och såg Duncan Jones Source Code på en av det privata Svenska Filmmonopolets biografer. Jag hade höga förväntningar eftersom jag avnjöt hans utmärkta Moon för något år sedan. Den filmen påminner också i många avseenden om Source code. I båda filmerna upptäcker en ensam man att makten använder honom som ett verktyg men vägrar finna sig i det.

Jag blev inte besviken. Source Code är som bra science fiction ska vara, där finns häpnadsväckande teknologi som dock inte tillåts ta över filmen utan bara är en fond mot vilken tidlösa frågeställningar avhandlas. Det är dock en film som man ska se utvilad och nykter eftersom det hoppas fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter. Huvudpersonen, spelad av Jake Gyllenhaal, vaknar upp på ett tåg i en annan mans kropp åtta minuter innan en bomb dödar alla passagerare. Där hade filmen kunnat vara slut och SF hade garanterat tagit 95 spänn för biobesöket ändå. Det visar sig dock att han får fler chanser eftersom han ingår i ett hemligt militärt projekt där man har möjligheten att i en alternativ verklighet återuppleva en död persons sista åtta minuter. Han återvänder gång på gång till tåget för att hitta bombmannen och därmed förhindra ett kommande större terrordåd.

Det attentat som filmen kretsar kring påminner i många avseenden om det norska och terroristen har likheter med Breivik. Tänkte därför att premiären av Source Code nog blivit inställd i Norge eftersom opassande populärkulturella uttryck som samvarierar med aktuella katastrofer och terrordåd brukar plockas bort. Vill minnas att så till exempel var fallet efter 11:e september. Det visade sig dock att vårt broderfolk i väster, till skillnad från oss, var betrodda att se filmen redan i maj.

Media: DN, AB, Expressen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .