Moralpanik på Politism när traditionellt normbrytande utmanas

Nyligen hade SVT:s Rapport ett inslag som handlade om hur antalet könsidentitetsutredningar ökat markant. Reportaget blev ganska omtalat här och där på nätet. Mest fokus blev det kanske på den person som intervjuades i inslaget; 21-åriga Emma som under några år levde som kille, tog testosteron och planerade att operera bort sina bröst. Hon kom dock med tiden att ompröva sin könstillhörighet, återgick till att leva som kvinna och väntar idag barn tillsammans med sin pojkvän.

En av de mer negativa reaktionerna på inslaget stod transaktivisten och journalisten Aleksa Lundberg för som i en artikel på Politism med titeln ”Moralpanik inom SVT när traditionella könsroller utmanas” var mycket kritisk till inslagets fokus på en person som under vägen mot könskorrigering ändrat sig. Aleksa skrev:

Dramaturgin känns nästan sammansatt som i avskräckande syfte. Emmas fall skildras i en kontext där det ökande antalet ungdomar till könsidentitetsteamen antas handla om en strömning i samhället, där traditionella könsroller ifrågasätts och där fler funderar kring könstillhörigheten som en del av identitetsutvecklingen. Lite som om behovet av könsbekräftande vård egentligen är en fas som har sin grund i sociala missförhållanden (vilja bli som sin bror, sakna en farsa, inte blivit tillräckligt älskad under uppväxten und so weiter).

Det är dock inte sant att man antar detta i Rapports inslag. Den överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som intervjuas i reportaget för ett mycket kortfattat men nyanserat resonemang kring de olika orsakerna till ökningen av könsidentitetsutredningar. Hon spekulerar dels i att det handlar om att fler utforskar sin könsidentitet som en del av sitt identitetsbyggande, dels i att det handlar om att kunskapen ökat och att fler vågar ta steget.

Aleksa menar vidare i sin Politism-artikel att moralpanik och en traditionell dikotom uppfattning om kön och könsroller kan ligga till grund för upplägget i Rapports inslag. Dock ser nog Aleksa inte bjälken i sitt eget öga, för är det faktiskt inte så att Emma i reportaget faktiskt är så mycket normbrytare och gränsöverskridare man kan bli med sitt utforskande åt olika håll och med sin över tid föränderliga könsuppfattning? I efterhand ser Emma för övrigt positivt på sin tid som kille och tycker att det bidrog till att göra henne till den hon är idag. På det viset utmanar Emma ju faktiskt åt båda hållen; dels utmanar hon de som förespråkar traditionella könsroller, dels utmanar hon sådana som Aleksa Lundberg som har en klar uppfattning om hur det bör gå till när man hittar sin könsidentitet, och i vars ögon det sticker ordentligt när hon får en avvikande berättelse framför sig. Det behöver ju faktiskt inte vara självklart från början vilken könstillhörighet man har och att en könsidentitetsutredning därför bara skulle handla om en resa från punkt A till punkt B.

Märkligt i Aleksa Lundbergs text är också att hon anser att det är fel att ta upp Emmas fall för att hon avviker från majoriteten som genomgår könsidentitetsutredningar. Aleksa skriver:

Trots att en mycket liten klick ångrar ingrepp, väljs en person som avstått korrigering som ”ansiktet utåt” i rapporteringen.

Även om det skulle vara så att Emma representerar en minoritet så kan ju det knappast vara en anledning till att hennes historia inte bör berättas i ett inslag om könsidentitetsutredningar. Även minoriteters berättelser måste ju faktiskt också få höras ibland och det är i alla fall första gången jag ser ett inslag om någon som varit på väg mot en könskorrigering men i slutändan avstått detta.

Någon som likt Aleksa Lundberg har en stereotyp uppfattning om hur ett utforskande av könsidentiteten bör se ut samt är avogt inställd till minoriteters berättelser låter märkligt likt en rabiat reaktionär. Det skulle dock inte vara första gången en identitetspolitisk riddare hamnar i samma position som ytterligheterna på andra sidan av den politiska skalan.

       

       

Hin håles queera plan

sommarens Livets Ord-konferens köpte jag teologen Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan. Edsinger har en mycket flitig penna och har gett ut en rad böcker utöver den på konferensen inköpta. Han är också en av de som skriver på bloggen Efter Kristus och har där bland annat haft utläggningar om vilka kroppsöppningar som är lämpliga att penetrera under sexakten och vilka samlagsställningar som är att föredra. Även om han måste sägas vara vän av en gammaldags sexualmoral verkar han överlag ändå inte vara någon förespråkare av absoluta förbud. Edsinger konstaterar exempelvis på bloggen att ”Analsex är sannolikt en ganska onödig aktivitet” som om han helt enkelt bara är mycket omtänksam av sig och vill förhindra att värdefull älskogstid slösas bort till ingen nytta.

Förutom att skriva så har Edsinger länge varit aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på senare år har han även varit en av frontfigurerna i Nätverket för samlevnad och sexualitet som engagerar kristna som är kritiska till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tydligen var När minoriteten tar majoriteten som gisslan från början en rapport från just Nätverket för samlevnad och sexualitet.

I boken beskriver Edsinger hur efterkrigstidens identitetsprojekt lett till osäkerhet och vilsenhet i tillvaron. Det som oroar honom mest är det faktum att gamla uppfattningar kring kön och sexualitet börjat luckras upp. Det är dock ingen utveckling som skett av sig själv, det är nämligen en normkritisk agenda som ligger bakom. Med genuspedagogik och normkritisk sex- och samlevnadsundervisning formar RFSL, RFSU och myndigheter dagens barn och ungdomar, något som Edsinger menar kan komma att inverka negativt på deras psykiska hälsa.

När Edsinger mot slutet av boken går djupare in på vem som till syvende och sist är ansvarig för den rådande utvecklingen visar han hur stort allvar han förtjänar att tas på. Det visar sig nämligen vara varken RFSU eller RFSL som i slutändan drar i trådarna. Det är istället den hornförsedda karaktär som alltid är skurken i de här sammanhangen, och som man ofta lyfter fram i interna frikyrkliga diskussioner men sällan utåt i debattartiklar och liknande. Edsinger skriver:

Därmed kan det även vara dags att presentera den tredje och sista personligheten i det bibliska dramat, nämligen den Onde. Det finns många namn i Bibeln för denna gestalt, och de har alla någonting att säga om hur ondskan breder ut sig i den här världen. Allra vanligast i vardagligt tal är antagligen benämningen ”djävulen”, som i sin tur kommer av det grekiska diabolos och som kan översättas med ord som ”förtalare” eller ”den som kastar isär”. Utifrån detta kan man också säga att det finns något genuint ”djävulskt” över det sätt som normer och identitet har kommit att luckras upp under de senaste decennierna.

(Källa: Edsinger O, När minoriteten tar majoriteten som gisslan, s. 100-101)

Satan, ständigt denne Satan!

När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Bokens framsida pryds av en ung kvinna som ser ut att ha fått huvudvärk av den regnbågsfärgade samtiden.

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om Arne Imsens antifeministiska kampskrift Fortsätt kampen! och Arne Imsens antihomoerotiska kampskrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian.

       

       

Fulltid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Det har blivit dags att summera andra halvan av Uppsala Filmstudios vårprogram, första halvan skrev jag ju om i slutet av mars. Precis som under den tidigare delen hann jag under den senare med att se fyra av de filmer som bjöds.

På palmblad och rosor är en filmatisering från 1976 av Slas roman med samma namn. Det är 70-tal, det är lite naket men framförallt är det Janne ”Loffe” Carlsson som far ut i långa absurda existentiella monologer. Handlingen kretsar kring en gammal lam tant som ”Loffes” karaktär hittar i en stuga i skogen. Stundtals känns det som stor film men lite störande är samtidigt några episoder som verkar vara inlagda för att roa men närmast andas pilsnerfilm. I slutändan får dock Slasmonologerna, omisskännliga för den som vuxit upp med statstelevisionens barnprogram, fälla avgörandet och betyget blir därför en fyra. (Betyg 4/5)

Ett av säsongens teman var westernfilmer. Det blev dock bara en sådan för min del, Harmonica – En hämnare, en klassiker från slutet av 60-talet. Filmen är den typ av western där männen är hårda som flinta och eventuella kvinnliga karaktärer är prostituerade. Harmonica – En hämnare fixar knappast bechdeltestet. Filmen är dock mycket välgjord med vackert foto ackompanjerat av Ennio Morricones särpräglade musik. (Betyg 4/5)

Man skulle nästan kunna tro att filmen Storstadshamn från 1954 med Marlon Brando i huvudrollen fått sitt manus skrivet av Uppsalas mörkblått borgerliga studentförening Heimdal. I filmen är facket en maffiaorganisation som belönar de som lyder dem med jobb där de inte behöver göra något och de goda människorna är kyrkans folk. (Betyg 3/5)

När det gäller Flugan, en annan klassiker från 50-talet i vilken en vetenskapsman råkar förvandla sig till delvis fluga, skulle man om man vill fortsätta spekulera i konspirationer kunna mena sig se att den amerikanska kristna högern haft ett finger med i spelet. Filmen handlar nämligen om hur vetenskaplig strävan kan vara destruktivt och farligt. Kanske är det lite långsökt, men vidare skulle man i filmen också kunna finna en kritik av gränsöverskridande och förvirrande mellanformer, såsom den österrikiska schlagervinnaren häromsistens. (Betyg 4/5)

Slottsbiografen exteriör

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Död, genus och höjda armar på Fotografiska museet

Min bloggs sommaruppehåll blev lite längre än jag planerat men nu tänkte jag att det var dags att börja posta inlägg igen. Inleder med några korta rader om gårdagens besök på Fotografiska museet för att värma upp mitt sommarstela postaknappsklickarfinger.

En av museets två stora utställningar hade olympiska spelen som tema. Utställningen var komplett med genusavdelning och allt. De hade också en avdelning om tillfällen då politiken fått spelrum på OS-arenorna. Det var bilder på människor av olika kulörer som på prispallen höjde sina armar i olika vinklar. Det var vita människor som på 30-talet sträckte armen rätt ut och det var svarta människor som på 60-talet hade armen rakt upp.

Den andra stora utställningen var kontroversiella Sally Manns fotografier. Hennes foton av de egna barnen har beskyllts för att vara barnpornografiska. Annars var det mycket bilder där döden och alltings förgänglighet var i kamerans fokus. Är man vän av ruttnande människolik så är delar av hennes utställning rena julafton.

Slutligen hade de en utställning om bilden av Strindberg. Om han levt idag och fått bestämma över Fotografiska museet så hade det nog inte blivit några genusavdelningar.

Jag tog inga bilder av bilderna vid detta besök, vill man se dem så får man gå dit. Istället får det bli en bild ur det egna regnbågsarkivet. Då denna sommar var regnrik så har jag nämligen gott om dem och kan frikostigt dela med mig.

Mina tidigare blogginlägg om besök på Fotografiska museet:
Penisbilderna och apokalypsen, om Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.
Fotografiska museet revisited, om mitt andra besök då Nick Brandts utställning om Afrikas djurliv var dragplåstret.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lust, last och jag

Var idag till den kungliga hufvudstaden och beskådade Nationalmuseums utställning Lust & Last vars tema sexualitet i konsten säkert lockat en del besökare som annars inte intresserar sig för konst.

Utställningen har dock kritiserats av konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe för att inte ha ett genusteoretiskt perspektiv samt ha en dold agenda och ideologisk grund som är både heteronormativ och patriarkal. I tron att jag för mina 120 kronor skulle få se något riktigt gubbsjukt och sexistiskt maskerat som konstutställning stegade jag därför in på Nationalmuseum. Döm om min förvåning när jag ser att man i utställningen faktiskt har ett tydligt genusteoretiskt perspektiv, en hel avdelning är ägnad åt att problematisera den patriarkala blicken. Är detta något de i panik kastat in efter de två konstvetarnas lilla inlägg, tänkte jag, men förstod att så inte var fallet. Den avdelningen var där från början men uppenbarligen inte tillräcklig för att tillfredsställa de två krävande genusmedvetna debattörerna.

En saks värsta fiender är påfallande ofta de egna extremisterna. Jag tror i och för sig så inte är fallet med feminismen men bland annat de två konstvetarna skulle nog behöva slappna av lite. Man kan fråga sig vad som skulle krävts för att tillfredsställa dem, antagligen hade de inte nöjt sig förrän genusperspektivet som en rosa geleaktig, svällande massa fyllt hela Nationalmuseum från källare till tak och kvävt allt annat.

Varför håller de på så här? Jag blir så bedrövad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Antifeminazisterna och jag

Ett intressant fenomen är det nätverk av antifeministiska bloggar som befolkar bloggosfären. Kanske rör det sig om rester av numera avsomnade Antifeministiska Samfundet, kanske är det en ny liten spirande gräsrotsrörelse, som arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen på sin tid. Hur det än är så vill de nog gärna se sig som den lilla galliska Asterixbyn som tappert gör motstånd, inte mot romarriket, utan mot det statsfeministiska, radikalfeministiska imperiet. Jag vill absolut inte psykologisera men jag kan faktiskt inte låta bli att undra om männen bakom bloggarna kanske har ett lite osunt förhållande till kvinnor i allmänhet och feminismen i synnerhet. Missförstå mig rätt, som alla ideologier har feminismen definitivt sina avarter och sina extremister och bör kritiseras. Varenda svensk mellan tio och hundra år kan nog dra det klassiska citatet om likheten mellan den halva av människosläktet som har penis och övriga flercelliga, rörliga, heterotrofa organismer. Det är alltså allmänt känt och accepterat att feminismen har sina baksidor. Men att, som dessa bloggare, vara så fixerad vid feminism och kön så att när man till exempel refererar en nyhet alltid tar en enskild man eller kollektivet män i försvar, det känns direkt osunt. På det sättet är de faktiskt en spegelbild av extremisterna på andra sidan genusskranket. Likaså är de oftast väldigt snara med att jämföra feminismen med nazismen, måste man inte bära på några djupt liggande ”issues” om man gör det? Nej, nu får det vara färdigpsykologiserat för idag, vi tar istället och kikar närmare på floran av antifeministiska bloggar drivna av män.

Bloggen Nej till feminism är den typen av blogg man råkar klicka in sig på från en nyhetsartikel någon enstaka gång för att aldrig göra om misstaget igen. Bloggen består i stort sett bara av nyhetslänkar med i bästa fall någon enstavig kommentar till densamma, ibland varvas dock med bilder på unga, vackra kvinnor för den som gillar det. I dagens lilla antifeministiska nyhetsskörd har bloggaren ifråga hittat artiklar som ”Kvinna slog sin sambo”, ”Svartsjuk kvinna fastnade i träd” & ”Tjej slog tjej”. Oklart exakt vad författaren vill säga med länkarna då han idag avstått från att kommentera dem.

John Berg som har bloggen Artikel 19 är tack och lov inte lika stor vän av korthuggen isländsk diktning utan utvecklar resonemangen mer än sin namne på föregående blogg. Han inleder det nya året med en harang i bästa Braveheartstil:

Jag gjorde aldrig avbön. Jag trodde aldrig på ismer, i synnerhet inte på feminisen. Jag genomskådade feministernas falskspel redan i samband med att radikalfeminsiterna uttalade sina första ord i vad som skulle visa sig komma att bli en aldrig sinande ström av genuspropaganda. Jag måste alltså inte göra avbön. Jag måste alltså inte stå och fåna mig i direktsänd TV såsom kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde i en TV-debatt valåret 2006 då han hal som en ål försökte slingra sig förbi frågan gällande hans inställning till feminismen. Jag ska fortsätta bekämpa feminismen intill sista andetaget.

Jag ska låta avsluta dagens inlägg genom att önska alla mina antifeministiska läsare en god fortsättning på 2010. Feminismen må stå väl rustad i vårt land, men vi ska aldrig falla på knä, aldrig lägga ner våra vapen. Vi ska aldrig sluta bekämpa feminismens oförnuftiga och könsrasistiska politik! Minns väl existentialisten, tillika marxisten, tillika franska motståndsmannen Jean-Paul Sartres bevingade ord om franska folkets frihet i andra världskrigets nazi-ockuperade Frankrike.

Jean-Paul Sartre:

“”Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[…] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger…” Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.”

I genusindoktrineringens Sverige torde varje riktig tanke och varje ord utgöra en seger. Sluta aldrig ifrågasätta feministernas lögn om könsmaktsordning och patriarkat! Sveriges alla män och kvinnor, slå er fria från feminismens förtryck!

Visst känns det som Braveheart? Sluter man ögonen så kan man faktiskt se Artikel 19-John, krigsmålad, ridande framför raderna med hunsade män som fått nog och är redo att dö för friheten från det feministiska förtrycket. På andra sidan slagfältet får man väl anta att Gudrun Schyman står framför en numerärt överlägsen armé bestående av ilskna feministflator. ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!!” <-Originalet för den som mot förmodan inte vet vad jag talar om. Tredje och sista man ut, Pelle Billing, sticker ut genom att ha en bild på sig själv. Jag uppskattar det och tycker det blir mycket trivsammare att läsa de antifeministiska inläggen när Pelle plirar tillbaka mot mig från bloggens kant. Tyvärr är han lika rabiat som sina ansiktslösa bröder. Han visade så sent som igår hur balanserad han är när han drog paralleller mellan ambitionen att ha jämställda bolagsstyrelser och tredje rikets raslagar:

Att sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser ska förändras är ett tecken på att Schlingmann står för en kollektiv form av könsrättvisa, istället för att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I 1930-talets Tyskland så pratade man en hel del om raskvotering till samhällets toppositioner, då man tyckte judar hade orättvist mycket makt. I 2010-talets Sverige pratar man istället om könskvotering, då man tycker att män har för mycket makt.

Pelle är precis som Nej till feminism-bloggaren noga med att påpeka att kvinnor misshandlar män, och gör det ofta. Mot det finns inget att invända, det är givetvis bra att belysa sådant. Det skojiga är dock att antifeministerna med sina påpekanden om att kvinnor minsann slåss, super och härjar lika mycket som män faktiskt landar i en sorts radikal likhetsfeministisk verklighetsbeskrivning. Vi är lika goda kålsupare allihop, snoppar som snippor. Detta rimmar ju illa med antifeministers ofta framhärdade ståndpunkt att män och kvinnor i grund och botten är olika och att det ligger bakom löneskillnader och andra orättvisor till männens favör. Eller menar de att kvinnorna delar männens dåliga sidor men inte de bra?

Slutligen, med risk för att uppfattas som anhängare till traditionella könsroller, någonstans får man som man faktiskt stå ut med att kvinnor har några få fördelar i kraft av sitt kön. De flesta fördelarna har trots allt fortfarande snoppinnehavare. Nej, män som fått någon allvarlig ”hang-up” på feminismen och bloggar om det och bara om det, är faktiskt gnälliga kärringar och inget annat. En riktig karl kan ta lite skit, så är det.

P.S Om jag i detta inlägg gjort mig skyldig till att använda härskartekniken förlöjligande så är det inte bra alls. Det är faktiskt dåligt och jag ber i så fall om ursäkt. D.S

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .