August Strindberg – PKJonas

Bok om bisarra böcker

Boken Bisarra böcker handlar om böcker som av olika anledningar ter sig annorlunda och absurda. Mer specifikt är det främst olika typer av facklitteratur från 1900-talets första halva som är i bokens fokus. Det handlar om sådant som märkliga alternativmedicinska kurer (såsom boken Bränvin och salt – Ett osvikligt botemedel mot alla slags yttre och inre åkommor), olika former av pseudovetenskap (såsom böckerna Kroppsform och själsanlag och Rasbiologi och rashygien – Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning), blandade levnadsråd (såsom boken Kvinnor man ej bör gifta sig med) samt slutligen diverse moralism (såsom böckerna Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Mot dans och kortspel).

Upplägget i Bisarra böcker är följande: på varje uppslag avhandlas ganska raljerande en bok på uppslagets vänstra sida och på högersidan återfinns en bild på bokens omslag. Allt som allt rör det sig om ett femtiotal böcker och man tar sig mycket snabbt igenom den underhållande boken.

För att ge prov på den underhållande och lite raljanta stil som författarna till Bisarra böcker håller sig med så avslutar jag med två korta citat. Det första rör boken Framtidsmannen och det tjugonde århundradets problem på det sexuella området av sedlighetens riddare Newton R Riddell:

när det kommer till kritan handlar allt egentligen om hur männen försvagat sig själva genom att ”förslösa mycket av sin sexuella kraft”.
Författaren berättar att han har tagit sig igenom mängder av farlig och demoraliserande litteratur om människans sexuella väsen. ”Jag har läst nästan allt som utkommit i tryck i detta ämne. Och finge jag bestämma angående denna litteratur, skulle jag genast bränna tre fjärdedelar därav.”
Och med den bilden framför sig – författaren i sin fåtölj; försjunken i bok efter bok av vedervärdigt osedlig litteratur – så finns det verkligen skäl att tycka synd om Newton R Riddell.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 74)

Det andra citatet rör boken Landtlifvet – det bästa och härligaste lif på jorden av Martin Liljeblad som verkar vara en minst sagt varm förespråkare av ett hårt och arbetsamt liv på landet:

Att gå i skolan och lära sig saker ger inte författaren mycket för, nej, ”att stoppa in i hjärnan regler och undantag, namn och årtal, glosor och satser, sanning och osanning” är ”vanvett”. Fabrikerna borde flyttas till landsbygden så att arbetarna kunde gå direkt från slitet i fabriken till slitet på torvan, för att ”få omväxling i sitt arbete”. Att kurera sina krämpor på en badort är inte bra, hellre då inrätta ”arbetskolonier, där dessa sjuka på ett naturligt kunde skaffa sig hälsa och krafter i stället för att lefva ett tomt och innehållslöst lantlif i dyrbara njutningar och förslappande nöjen.” Dikesgrävning är ”välsignelsebringande”, stenbrytning ”ett angenämt arbete” etcetera.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 72)

Bok om böcker som idag ter sig annorlunda och absurda

Liknande inlägg på denna blogg:
Två andra böcker som bygger på hur saker och ting i backspegeln kan te sig väldigt märkliga och absurda är de två böcker om gamla tidningsannonser jag tidigare skrivit om.
Boken Hvad en gosse bör veta om onanins förskräckliga följder som jag bloggat om hade definitivt platsat i Bisarra böcker.

       

       

Död, genus och höjda armar på Fotografiska museet

Min bloggs sommaruppehåll blev lite längre än jag planerat men nu tänkte jag att det var dags att börja posta inlägg igen. Inleder med några korta rader om gårdagens besök på Fotografiska museet för att värma upp mitt sommarstela postaknappsklickarfinger.

En av museets två stora utställningar hade olympiska spelen som tema. Utställningen var komplett med genusavdelning och allt. De hade också en avdelning om tillfällen då politiken fått spelrum på OS-arenorna. Det var bilder på människor av olika kulörer som på prispallen höjde sina armar i olika vinklar. Det var vita människor som på 30-talet sträckte armen rätt ut och det var svarta människor som på 60-talet hade armen rakt upp.

Den andra stora utställningen var kontroversiella Sally Manns fotografier. Hennes foton av de egna barnen har beskyllts för att vara barnpornografiska. Annars var det mycket bilder där döden och alltings förgänglighet var i kamerans fokus. Är man vän av ruttnande människolik så är delar av hennes utställning rena julafton.

Slutligen hade de en utställning om bilden av Strindberg. Om han levt idag och fått bestämma över Fotografiska museet så hade det nog inte blivit några genusavdelningar.

Jag tog inga bilder av bilderna vid detta besök, vill man se dem så får man gå dit. Istället får det bli en bild ur det egna regnbågsarkivet. Då denna sommar var regnrik så har jag nämligen gott om dem och kan frikostigt dela med mig.

Mina tidigare blogginlägg om besök på Fotografiska museet:
Penisbilderna och apokalypsen, om Burtynskys utställning om vårt förhållande till oljan.
Fotografiska museet revisited, om mitt andra besök då Nick Brandts utställning om Afrikas djurliv var dragplåstret.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Konst, Döden, Genus, Pedofili, August Strindberg, Sally Mann.