Ryssland – PKJonas

Presentation av nyöversatt bok om russofobi

Ordfrontfejden var en bitter konflikt inom den svenska vänstern för över ett decennium sedan. Konfliktens startskott var en artikel i DN av Maciej Zaremba med titeln “Ordfront förnekar folkmord på Balkan”. Zaremba anklagade Ordfront och dess dåvarande redaktionschef Björn Eklund för att förneka de serbiska övergreppen under kriget på Balkan och ägna sig åt ren historierevisionism. Zaremba menade att anledningen i grund och botten var att Eklund och hans gelikar inom den antiimperialistiska vänstern reflexmässigt såg USA och Nato som roten till allt ont och inte kunde ta in att andra aktörer faktiskt skulle kunna ligga bakom folkmord och andra brott mot mänskliga rättigheter.

Ordfrontfejden slutade med att Björn Eklund fick lämna Ordfront. Han kom så småningom att istället starta upp Karneval förlag. En av de röda trådarna i Karneval förlags utgivning av samhällslitteratur kom inte oväntat att bli en ensidig kritik av USA och Nato samt ett överslätande av Rysslands och Putins olika övertramp. En rykande färsk översättning till svenska från förlaget som av allt att döma har just det temat är schweizaren Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den store till Barack Obama. Onsdag den 19:e april arrangerade Karneval förlag med anledning av bokutgivningen en liten tillställning med Guy Mettan på Filmhuset i Stockholm och jag var en av de cirka 40 personer som var där för att lyssna.

Anders Björnsson, själv flitig Nato-kritiker, var kvällens moderator och verkade av hans lilla introduktion att döma vara mycket välvilligt inställd till Mettans bok. Björnsson betonade att vi inte hade kommit till ett politiskt möte eller akademiskt seminarium, dock utan att närmare precisera vad det faktiskt var för typ av tillställning. Örjan Berner, före detta svensk ambassadör i Moskva, skulle dock utgöra någon sorts opponent även om det var lite oklart exakt vilken hans roll var. Den gamle diplomaten skulle faktiskt visa sig vara just diplomatisk och uttryckte nog sin kritik av Mettans bok på ett något mer återhållsamt sätt än vad han faktiskt kunnat.

Mettan inledde i vilket fall som helst med att berätta om hur hans syn på Ryssland börjat förändras när han och hans hustru adopterade en rysk dotter och därmed kom det stora landet i öst närmare. Med tiden hade hans band med Ryssland blivit såpass starka att han till och med kommit att komplettera sitt schweiziska medborgarskap med ett ryskt. Mettan menade att hans bild av Ryssland blivit väldigt nyanserad och att han därmed kunnat genomskåda journalistkollegornas mycket enögda och fördomsfulla bild av landet. Ryssland beskrevs i västmedia alltsomoftast som despotiskt och expansionistiskt, menade Mettan. I samband med Ukrainakrisen fick Mettan verkligen nog av västmedias ensidiga rapportering och det var då han bestämde sig för att skriva boken.

Mettan tog därefter upp en rad konkreta exempel på hur västs russofobi tagit sig uttryck i praktiken. Han tog allra först upp flygolyckan i Überlingen där ett ryskt plan var inblandat och många initialt ville ge Ryssland skulden för det inträffade. Han tog också upp den tragiska Beslanmassakern där oskyldiga barn blev tagna som gisslan på en skola och ett stort antal av dem dödades. Mettan menade att Putin anklagats för att vara den skyldige till alltihopa vilket nog var en överdrift från Mettans sida. Att man efter ett terrordåd diskuterar orsaker och vad myndigheterna kunde gjort bättre hör knappast till ovanligheterna. Mettan tycktes ständigt med den typen av svepande anklagelser vilja måla upp en överdriven nidbild av västs attityd gentemot Ryssland. Angående reaktionerna på Beslanmassakern hävdade han också att man från västs sida inte visat någon medkänsla med offren och att det inte förekommit några kondoleanser. En snabb googling kan dock vederlägga det påståendet.

Mettan tog också upp Georgienkonflikten och de olympiska spelen i Sochi. När det gällde Sochispelen hävdade Mettan att Ryssland dragit på sig massiv, orättvis kritik från väst. Att arrangörerna av olympiska spel drar på sig kritik hör dock knappast heller det till ovanligheterna. Den som är gammal nog minns kanske den omfattande internationella kritiken av de olympiska spelen i Atlanta 1996.

När det gällde russofobins orsaker menade Mettan att de kunde spåras så långt tillbaka som till delningen mellan katolska och ortodoxa kyrkan. Den moderna russofobin hade dock fötts i Napoleons Frankrike, avslutade han sitt inledande anförande.

När det var Örjan Berners tur att tala hade han en rad invändningar och jag redogör inte för dem alla. Den första invändningen var att även om västmedia genomgående var antirysk så var rysk statskontrollerad media än mer antivästlig. Berner menade vidare att Mettan vilseledde när han angrep västs narrativ rörande Ryssland eftersom han i och med det ofta verkade förutsätta att det ryska narrativet var sant, vilket ju faktiskt inte alls var nödvändigt. Så var till exempel fallet när det gällde Mettans position i Ukrainafrågan, genom att kritisera västs och Ukrainas bild av skeendet accepterade han ju på sätt och vis den ryska regimens bild av det hela.

Berner underströk också att man under inga omständigheter kunde acceptera Rysslands militära interventioner i Ukraina och annekteringen av Krim. Vidare hade vi Georgienkonflikten där Berner menade att Mettan helt ignorerat Rysslands skuld i det hela. Berner betonade dessutom hur den ryska inrikespolitiken bidragit till att forma omvärldens bild av landet. Med förföljelsen av NGO:er, den omfattande korruptionen och de auktoritära tendenserna i åtanke blev det naturligt att från västs sida kritisera Ryssland. Berner var dock som sagt trots allt mycket diplomatisk och höll bland annat med Mettan om att västmedia kunde vara mycket enögda när det gällde synen på Ryssland.

Eftersom Berners lista med invändningar var alltför lång kunde inte Mettan svara på allt utan valde att främst fokusera på Krimfrågan. Mettan påpekade att Putin stått Ukrainas tidigare president Janukovytj nära och allt var frid och fröjd så länge denne satt kvar vid makten. I och med det, enligt Mettan, USA-sponsrade Maidanupproret avsattas dock Janukovytj. Mettan höll förvisso med om att Krimfrågan inte lösts på bästa sätt men poängterade att Krim bara getts som gåva till Ukraina av Chrusjtjov och halvön hörde egentligen inte till landet.

Mettan hävdade också att bland det första som den nya ukrainska regimen gjorde efter Janukovytj fall var att förbjuda ryska språket på Krim och i Donbass vilket var en provokation mot rysktalande. Han menade att det var detta som var själva grundorsaken till upproren i de två landsdelarna. Mettan påpekade också att i folkomröstningen som arrangerats på Krim 1991 när Sovjetunionen kollapsade så hade 90 procent röstat för att lämna Ukraina. Han menade att det var dubbelmoral att låta Kosovo lämna Serbien men hindra Krim från att lämna Ukraina.

Berner kontrade med att situationen var helt annorlunda vid folkomröstningen 1991, Sovjetunionen existerade fortfarande och både Ukraina och Krim tillhörde den statsbildningen. Om man verkligen tittade närmare på vad folkomröstningen faktiskt handlade om så var det huruvida Krim skulle få en högre status inom Ukraina snarare än om de skulle lösgöra sig helt och hållet, påpekade Berner. Han höll dock med om att med Krims historia i åtanke så låg det närmare tillhands för dem att tillhöra Ryssland snarare än Ukraina, men det berättigade inte på något vis annekteringen. Krimfrågan hade aldrig behövt bli så het om det inte varit för Rysslands militära aktioner i östra och sydöstra Ukraina.

När det gäller Maidanupproret höll Berner med om att den avsatte Janukovytj förvisso varit rättmätigt vald president. Senare kom dock ett nytt parlament och en ny president att utses i fria val så historien hade ju faktiskt gått vidare. Vidare hade Ukraina och deras gränser ett flertal gånger erkänts av Ryssland och man kunde inte ändra dem hur som helst med militära medel, avslutade Berner.

Mettan kunde kanske ha försökt besvara några av Berners olika invändningar men moderator Björnsson avbröt mot slutet av kvällen med en mindre polemisk och ganska irrelevant egen frågeställning till Mettan huruvida russofobin grundades i hat eller rädsla.

Om jag avslutningsvis kort ska försöka sammanfatta vad som under kvällen framkommit om Mettan och hans nyöversatta bok om russofobi så var det att han genomgående verkade vara betydligt mer intresserad av att försvara Putin och den nuvarande ryska regimens förehavanden snarare än någon fördomsfull bild av ryssar i gemen. På det viset är han väl ännu en i raden av västerländska Putinapologeter som av oklar anledning ställt upp som frivillig soldat i informationskriget på den ryska regimens sida.

Relaterat:
I en artikel från tankesmedjan Institute of Modern Russia om franskspråkiga Putinapologeter kan man läsa att Guy Mettan bland annat skrivit för Putins propagandamegafon Sputnik News.

Jag skrev för två år sedan om hur ett möte med Nato-kritiska svenska fredsaktivister gästades av Vladimir Kozin, representant för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science. Mitt gamla blogginlägg kom ganska nyligen att vara en av många små pusselbitar i en liten kartläggning av ryska påverkansoperationer signerad Patrik Oksanen.

I DN häromveckan begav sig Ingrid Carlberg även hon in i snårskogen av ryska påverkansoperationer.

Alexander Dugins eurasiska rörelse

Jag har tidigare skrivit om den ryske högerradikale ideologen Alexander Dugins försök att skapa en fjärde politisk teori bortom fascism, liberalism och kommunism. Dugin är nog dock egentligen mer känd för sina geopolitiska idéer och har grundat en rörelse med målet att skapa ett eurasiskt maktblock som ska bryta USA:s hegemoni.

Det har påståtts att Dugin haft president Putins öra vilket skulle kunna vara en delförklaring till Rysslands olyckliga utveckling de senaste åren. Det är dock oklart om så någonsin varit fallet, och om ideologen haft något inflytande över Rysslands president så tycks han hur som helst nu förlorat det då hans ställning i Ryssland försvagats på senare tid. Det är dock en kittlande tanke att Dugin måhända varit någon sorts sentida motsvarighet till Rasputin som ju vann tsarfamiljens gunst för lite mer än ett sekel sedan.

Även om Dugin med all sannolikhet alltså inte är Putins hovideolog så är hans idéer populära på flera andra håll, bland annat hos de svenska identitärerna. Det var också just vid ett av bokborden på högerradikala seminariet Identitär Idé som jag kom över programmet för Dugins eurasiska rörelse. Det rör sig om ett drygt 70-sidigt litet häfte där man går igenom huvuddragen i ideologin och det är Dugin själv som skrivit programmet.

Alexander Dugins eurasiska rörelse

Dugin hävdar bland annat att nationalstaterna spelat ut sin roll som central aktör och att man måste tänka i termer av större enheter, nämligen enorma maktblock som spänner över kontinenter.

En grundläggande tanke är också att var och en av världens civilisationer skapats under unika förutsättningar och därför är väsensskilda. Deras styrelseformer måste anpassas efter deras unika väsen och man kan inte tvinga på en civilisation en annan civilisations styrelseskick. Exempelvis menar Dugin att det skulle vara mycket olyckligt att försöka påtvinga Ryssland västs liberala demokrati då den ryska kulturen ju vuxit fram under helt andra omständigheter än den västliga. Den ryska kulturen har formats av de vidsträckta stäpperna och skogarna vilket har lett till att kollektivt ansvar, självbehärskning, ömsesidigt beroende, asketism, viljestyrka och envishet blivit centrala värden.

Vidare är en grundläggande beståndsdel i Dugins eurasianism strävan efter en multipolär värld istället för den unipolära där USA dominerar och påtvingar resten av världen sina värderingar. Eurasianismens världsbild och USAs atlanticistiska är varandras motpoler i allt och det eurasiska maktblock i vilket Ryssland väl är tänkt att vara ledande har som uppgift att vara en motvikt mot USA:s maktblock. Därigenom ska de möjliggöra för världens andra civilisationer att välja sin egen väg när de väl är befriade från den amerikanska hegemonin.

En värld under USA:s hegemoni — Dagens värld dominerad av USA.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)

Den eurasiska motstrategin för att bryta USA:s hegemoni, strategiska allianser som bland annat skapar en klyfta mellan USA och Europa.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)

Fyra poler efter att amerikanska hegemonin är bruten — Den multipolära värld som är slutmålet. (1)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)

Eurasianisterna behöver göra stavningskontroller — Den multipolära värld som är slutmålet. (2)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)

Folkens rättigheter behöver vidare stärkas på bekostnad av individens rättigheter enligt Dugin. Det behöver nog inte sägas men det är såklart lätt att se hur en sådan inställning kan leda till övergrepp av alla de slag.

En annan radikal idé hos Dugin och hans eurasiska rörelse som förvisso inte hör till de centrala delarna av idébygget men som också får en att associera till övergrepp i ideologiers namn är tankarna kring de ryska städernas framtid. Dugin anser faktiskt att Rysslands städer bör avfolkas.

Major cities are the most problematic zones for application of the autonomy principle. City dwellers are the least connected with their national and religious traditions. They are not active land users. They are the most consumed by processes of westernization and globalization. Besides, the very emergence of large cities, meaningful in Europe or Japan, where land is in sharp deficit, in Russia looks pretty strange, given the abundance of her uncultivated territories. All this suggests that major cities should be gradually depopulated. Main manufacturing industries should be relocated out from the cities. Regarding residential quarters, the pattern of ”sloboda” (township) should be used. Slobodas are ecological settlements separated from the cities by sanitary strips of forest, where communities should be formed according to nationality, religious, cultural-historic or other principles

(Källa: Eurasian mission – Program materials, s. 60)

Ett historiskt exempel på en gruppering som såg städerna som centrum för västlig dekadens och ville avfolka dem var ju för övrigt Röda Khmererna och det blev ju en väldigt trist historia i slutändan. Att Dugins tankar omsätts i praktiken känns dock i nuläget mycket osannolikt men det är inte otänkbart att den oförutsägbare Putin låter Dugin komma in i värmen igen.

Putins påstådde hovideolog — Alexander Dugin
(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Masha och den ryska björnen

Jag hör till de pappor som inte har några konservativa låsningar vad gäller barnkultur och därför inte håller äldre dito såsom böcker och sånger högre än nyare såsom appar. Jag har vid det här laget hunnit köpa otaliga appar riktade till småbarn och vet faktiskt inte längre hur mycket pengar jag spenderat på kulturformen.

En av mina installerade appar, som råkar var gratis, innehåller några skojiga småspel och har de ryska figurerna Masha och björnen som huvudpersoner. De två karaktärerna är kända från serien med samma namn och Putins internationella propagandamegafon RT har gjort ett inslag om seriens världsomspännande popularitet. Karaktärerna är nog dock av den typen som är mer populära hos barn än hos vuxna. Den hysteriska lilla Masha är en väldigt enerverande liten flicka och jag tycker det är plågsamt att tvinga mig att titta på blott ett enda avsnitt av serien.

När det häromsistens var dags att uppdatera Masha och björnen-appen var det dock inte mitt avog mot Masha som gjorde att jag drog mig för att köra uppdateringen. Det var istället de märkliga nya behörigheter som appen krävde.

Uppdatera appen nu

Putins nummerupplysning

Nu är det förvisso inte alltför ovanligt att appar kräver märkliga omotiverade behörigheter och måhända har jag läst för många inlägg på Lars Wilderängs för russofobi anklagade blogg Cornucopia, blivit paranoid och ser Putinlakejer var jag än vänder blicken, även i till synes oskyldiga ryska barnfigurer. Jag kunde dock inte förmå mig att uppdatera appen och eventuellt låta Putin veta vem jag pratade med utan det blev istället avinstallation av Masha och hennes hårige vän.

Bloggåret 2015

Det är viktigt att hålla på traditionerna och en tradition på denna blogg har ju varit att kring varje nyår blicka tillbaka på det gångna bloggåret. Så vilka av denna bloggs inlägg fick flest träffar under 2015?

Några galet virala inlägg blev det inte men ett blogginlägg sticker ut och fick betydligt fler träffar än de andra under 2015, nämligen inlägget om det av Sveriges Fredsråd arrangerade mötet på ABF-huset i Stockholm där Vladimir Kozin, inbjuden från Ryssland, spred Putinpropaganda. Inlägget fick fin spridning, främst via Twitter, men även via Facebook. Att inlägget tilltalade twittrande försvarsvänner var kanske inte så förvånande. De ville nog gärna få sin bild av den svenska fredsrörelsen som Kremls nyttiga idioter bekräftad.

Ett tydligt tecken på att inte många av denna bloggs inlägg nådde massorna detta år är att det inlägg som fick näst mest träffar under året var ett från augusti 2012. Det rör sig om inlägget om företaget Back on Tracks dubiösa produkter som drog en del sökmotortrafik. Att ett så gammalt inlägg fortfarande genererar träffar beror på att det är vad som i sökmotoroptimeringssammanhang brukar kallas för ”evergreen content”, alltså material som är relativt tidlöst och inte blir daterat i första taget.

Därefter följer på plats tre en recension av Arne Imsens pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian och på plats fyra finner vi ett inlägg om ett avsnitt av nynazistiska podcasten Radio Nordfront i vilket man bland annat avhandlade barnuppfostran. Båda inläggen fick de flesta av besökarna från länkdelningssajten reddit.

Riktigt vad jag ska göra av bloggen under 2016 vet jag ännu inte riktigt säkert men jag har högar med böcker jag tänkt läsa och därefter recensera på bloggen. Jag lyssnar också på en del högerextrema podcasts för tillfället och det kommer nog att kunna generera några inlägg. Ett par rapporter från alternativa arrangemang såsom Harmoni-expo, Identitär Idé och Jordstrålningscentrum kommer det garanterat också att bli även om jag ännu inte hittat några lämpliga arrangemang. Tips mottages tacksamt. Jag har ju faktiskt skrivit en del om högerextremism och fundamentalistisk Islam och känner därför ett sug efter att kika på idéer från den yttersta vänsterkanten som omväxling. Vänsterextremismen är ju faktiskt det tredje benet i den våldsbejakande extremismens treenighet.

Vad än det nya bloggåret har i sitt sköte önskas dock alla ett gott nytt år!

Putins påstådde hovideolog Alexander Dugin om den fjärde politiska teorin

Alexander Dugin är en reaktionär, nationalistiskt sinnad rysk ideolog som är mycket hårdför. Han har bland annat välkomnat kriget i Ukraina. Dugin påstås vidare stå Putin nära men det är oklart exakt hur stort hans inflytande över den ryska politiken är.

Någon som bara ens påstås ha Putins öra är självklart intressant blott av den anledningen men Dugin tycks faktiskt vara populär lite varstans, exempelvis hos den identitära rörelsen som väl får sägas vara något av extremhögerns bokmalar då de ju intresserar sig för nya och gamla tänkare i betydligt större utsträckning än andra högerextremister. Dugin var bland annat inbjuden till svenska evenemanget Identitär Idé 2012.

Jag har tagit mig tid att läsa en av Dugins böcker, nämligen The fourth political theory. Dugins syfte med boken är att bidra till skapandet av en fjärde politisk teori bortom liberalism, kommunism och fascism, de tre ideologier som präglade förra århundradet. Av de tre står nu blott liberalismen kvar men den har på sätt och vis segrat sig till döds, hävdar Dugin. Något sorts apolitiskt vakuum har istället uppstått, ett vakuum som Dugin menar bör fyllas med den fjärde politiska teorin. Boken The fourth political theory är dock inte bara ett försök att bidra till skapandet av ett alternativ till liberalismen, den är faktiskt också ett frontalangrepp på liberalismen, dess fokus på individen och den postmoderna värld ideologin skapat.

Även om Dugin avfärdar 1900-talets tre dominerande ideologier vill han ändå se att den fjärde politiska teorin lånar utvalda delar från dem. Av nationalsocialismen och fascismen vill han låna fokuset på folket och nationen i bredare bemärkelse. Från Marxismen vill Dugin plocka kritiken av kapitalismen och det borgerliga samhället. Från liberalismen, slutligen, vill han låna idén om frihet. Frågan är dock hur mycket det är liberalismens idé om frihet som lånas ty det handlar absolut inte om frihet för individen. Istället handlar det hos Dugin om någon sorts dunkel idé om frihet för ”Dasein”, ett begrepp Dugin hämtat från filosofen Heidegger.

Frågan är hur mycket i den fjärde politiska teori Dugin drar upp riktlinjerna för som verkligen är nytt, det tycks mig snarare ofta handla om redan existerande radikalkonservativt tankegods. Där finns ett fokus på nation, traditioner och familj samt angrepp på de krafter som verkar för desammas upplösning. Ett annat radikalkonservativt drag hos den fjärde politiska teorin är att den tydligen ska ha en betydligt mer skeptisk inställning till framstegsoptimismen som Dugin menar på olika sätt präglar de tre andra ideologierna. Detta känns faktiskt ganska märkligt, ska den fjärde politiska teorin inte vara en ideologi som pekar mot en bättre framtid? Det brukar ju ändå vara något ganska centralt hos en politisk ideologi.

Kritik av den amerikanska geopolitiska hegemonin är också en central del av teorin. USA och deras allierade är ju de som står i vägen när ett alternativ till liberalismen ska utformas. Detta knyter an till en av Dugins andra käpphästar, nämligen hans variant av eurasianismen som han kanske är mer känd för än för sin fjärde politiska teori. Målet för Dugins eurasianism är att ersätta dagens unipolära värld där USA och deras bundsförvanter dominerar med en multipolär dito där ingen civilisation tillåts dominera över de andra. När det gäller vilka civilisationer som ska utgöra världens olika maktpoler överlappar Dugin i mångt och mycket världsbilden hos Samuel P Huntington, känd för sin idé om civilisationernas kamp. Det finns dock en viktig skillnad de två emellan och det är att Dugin anser att när det gäller västmakterna är det inte självklart att de bör betraktas som en enhetlig civilisation. Det finns nämligen viktiga skillnader mellan det atlanticistiska väst bestående av USA, Kanada & Storbritannien och det klassiska kontinentala Europa bestående av bland andra Tyskland, Frankrike, Spanien & Italien tycks Dugin mena. En sådan spricka skulle givetvis geopolitiskt gynna ett revanschistiskt Ryssland.

Ganska motsägelsefullt är det att samtidigt som Dugin kritiserar den postmoderna tillvaro liberalismen frambringat så är faktiskt den världsordning han förespråkar att betrakta som närmast postmodernistisk. Dugin tycks nämligen plädera för en ganska extrem kulturrelativism och han menar att var och en av världens civilisationer ska finna sin egen väg.

There will be no universal standard, neither in the material nor in the spiritual aspect. Each civilisation will at last receive the right to freely proclaim that which is, according to its wishes, the measure of things. Somewhere that will be man, somewhere religion, somewhere ethics, somewhere materialism.

(Källa: Dugin, A., The fourth political theory, s. 120)

Avslutningsvis kan man konstatera att individen inte tillmäts något större värde i Dugins idébygge och man undrar hur tillvaron blir för de individer som hamnar utanför ramarna och inte passar in i hans traditionsstyrda idealsamhällen. Svaret är nog tyvärr att det inte skulle bli så skoj alls.

Den fjärde politiska teorin

Vidare läsning om Alexander Dugin:
Läsvärd är Michael Winiarskis intervju med Alexander Dugin i DN i samband med Dugins besök i Finland våren 2014.

VICE har en kortare artikel, också från våren 2014, om Dugin och artikeln fungerar utmärkt som en liten introduktion till hans geopolitiska idéer och eventuella inflytande över rysk politik.

Joakim Andersen, mer känd under pseudonymen Oskorei, har också läst och skrivit om Dugins The Fourth Political Theory på sin blogg. Notera att Andersen är en företrädare för den identitära rörelsen och alltså huserar långt ut på högerkanten. Han hyser också stor sympati för Dugins idéer. Likväl kan det han skriver vara läsvärt men man får såklart ha detta i bakhuvudet.

Femtio nyanser av fredsrörelsen

För en och en halv vecka sedan skrev jag om det av Sveriges Fredsråd arrangerade seminariet Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord som jag deltog i som åhörare. Under dagen kom man att kritisera NATO och USA samt Sveriges samarbete med dem. Det kontroversiella var dock att man bjudit in en företrädare för Ryssland, nämligen Vladimir Kozin från Russian Academy of Military Science. Denne fick bland annat berätta om hur USA och NATO i princip tycktes vara i färd med krigsförberedelser mot Ryssland. Kozin fick också chansen att ge en mycket märklig och ensidig bild av kriget i Ukraina. På vilket sätt det är kontroversiellt att en, förvisso kanske inte helt officiell, representant för den ryska krigsmakten som just nu är involverad i ett krig med ett av sina grannländer blir inbjuden till ett fredsseminarium för att sprida Putins propaganda behöver jag nog inte gå närmare in på.

Blogginlägget fick en ganska god spridning, främst genom twittrande av personer intresserade av försvarsfrågor och säkerhetspolitik. I historiens ljus fann nog många det intressant att delar av fredsrörelsen återigen tycktes agera Moskvas förlängda arm.

Som jag skrev i slutet av blogginlägget mäktade jag tyvärr inte med hela tillställningen utan avvek innan panelsamtalet som skulle avsluta dagen. Jag har dock nu fått tillgång till en inspelning av det avslutande panelsamtalet och tänkte därför skriva några ord för att nyansera mitt tidigare inlägg litegrann, ty innan dagen var slut skulle i alla fall några få kritiska ord om Rysslands agerande yttras. Panelsamtalet inleddes nämligen med en kritisk fråga till Vladimir Kozin från Pelle Sunvisson, annars aktiv i nätverket Ofog. Sunvisson sade att frågan nog skulle komma att uppröra en del och han skulle faktiskt komma att bli sannspådd.

Sunvisson påpekade att Kozin varit väldigt enögd i sin beskrivning av konflikten i Ukraina och avslutade påpekandet med en konkret fråga huruvida rebellerna i östra Ukraina fått sina vapen från Ryssland. Kozin hävdade att så inte var fallet. Han menade att vapnen kom från ukrainska armén, antingen genom att de sålde vapnen till de ryska rebellerna eller genom att rebellerna erövrat dem. Att en armé under pågående krig säljer vapen till sin motståndare i någon större utsträckning kan man nog tycka låter som ett ganska absurt påstående.

En av åhörarna, som mycket riktigt verkade ha upprörts av Sunvissons fråga, menade att om det förhöll sig som så att vapnen kom från Ryssland skulle vi fått se bevis för det eftersom USA hade spionsatelliter som kunde se föremål stora som golfbollar. Vidare var det så enkelt att få tag på vapen numera. Åhöraren menade sig kunna gå ned på stan med tiotusen kronor på fickan och tre timmar senare ha en AK47. Om inte frågeställaren, en äldre herre, hade synnerligen goda kontakter inom den undre världen får man ställa sig ytterst tveksam till det påståendet. Han avslutade med att även fråga Sunvisson, som ju varit i Ukraina, om han där sett några konkreta bevis för att vapnen kom från Ryssland. Sunvisson svarade att han sett påstådda bildbevis men han litade inte på dem eftersom de kom från NATO. Dock fanns det i separatisternas händer vapen som otvivelaktigt var ryska, hur de kommit dit sade sig dock Sunvisson inte veta.

Under några skälvande minuter hade alltså faktiskt även Rysslands agerande ifrågasatts och problematiserats. Tyvärr valde moderatorn Eva att då gå in och avbryta diskussionen. Hon sade att debatten om separatisternas vapen var slut och att man istället skulle diskutera hur Sverige var på väg att bli ett strategiskt centrum för kommande angrepp mot Ryssland.

Man återgick därefter till att göra det man gjort under de fyra timmarna jag bevistade tillställningen, nämligen ensidigt kritisera USA, NATO och Sveriges samarbete med dem. Man gjorde också några längre utvikningar om medias bristfälliga och ensidiga rapportering. Kozin kom heller inte att få några fler kritiska frågor utan endast inställsamma sådana, exempelvis om västmedias smutskastning av Ryssland.

Så i slutändan får jag i alla fall nyansera mitt tidigare inlägg lite smått. Under några få minuter kom faktiskt också Ryssland att ifrågasättas även om det blott blev en droppe i ett hav av USA- & NATO-kritik. Av fredsseminariets femtio nyanser var när dagen var slut i alla fall en av dem Rysslandskritisk.

Femtio nyanser av fredsrörelsen

Svenska fredsrörelsen och ryska krigsmakten i ohelig allians?

I söndags bevistade jag evenemanget Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord på ABF-huset i Stockholm. Evenemanget hade jag hittat tack vare Google Plus-flödet Udda Boktips i vilket man ofta brukar kunna hitta intressanta företeelser i samtidens marginal.

Tillställningen anordnades av Sveriges Fredsråd, en paraplyorganisation som samlar freds- och solidaritetsorganisationer av olika slag. Under dagen kom flera olika talare att från skilda utgångspunkter kritisera USA och NATO samt Sveriges militära samarbete med desamma. Pelle Sunvisson, som annars var aktiv i organisationen Ofog, berättade exempelvis om en från organisationen fristående upplysningskampanj han just nu var engagerad i som hette Stoppa ACE. Man ville genom kampanjen öka allmänhetens medvetande om, och få dem kritiska till, den internationella flygövningen Arctic Sea Challenge som kommer att äga rum i norra Sverige i år. Förutom de nordiska länderna kommer där bland annat USA och Storbritannien att delta.

Att verka för fred måste givetvis sägas vara lovvärt men det var en sak som stack ganska ordentligt i ögonen denna dag. En av de inbjudna talarna var nämligen Vladimir Kozin, företrädare för den Moskvabaserade organisationen Russian Academy of Military Science som samlar forskare anställda av den ryska militären och säkerhetstjänsten samt civila dito. Även om Kozin alltså kanske inte kan sägas vara en helt officiell företrädare för den ryska krigsmakten så är det mycket anmärkningsvärt att en rörelse som vill verka för fred, såsom Sveriges Fredsråd, gör sig till kanal för någon som av allt att döma är en av den ryska krigsmaktens tentakler, en krigsmakt som i detta nu angriper ett av sina grannländer. Hyckleri är bara förnamnet. Det som förenar de svenska fredsivrarna och den ryska krigsmakten lär väl vara åsikten att NATO i allmänhet och USA i synnerhet är ondskans ursprung samt att svensk nedrustning och stopp för svenskt samarbete med NATO är något eftersträvansvärt.

Vladimir Kozins anförande handlade hur som helst mest om hur USA och NATO rustade sig förbi Ryssland; teknologiskt, numerärt och genom att skaffa sig baser och ha stora övningar allt närmare den ryska gränsen. Bland annat berättade han om hur USA:s fullt utvecklade missilförsvar skulle kunna komma att fresta USA att slå till med kärnvapen mot Ryssland först eftersom det skulle upphäva terrorbalansen. Det grundläggande problemet var enligt Kozin USA:s geopolitiska ambitioner. Amerikanerna var vidare inte alls samarbetsvilliga, menade Kozin. Ansvaret för bristen på internationella avtal rörande militära frågor låg tydligen helt hos USA.

Även om hyckleriet varit ledstjärna hela dagen så slog hycklerimätaren i taket när Kozin mot slutet av sitt anförande uttryckte Rysslands oro över det fruktansvärda kriget i Ukraina, eller kriget i Donbass som han föredrog att kalla det. Han hävdade att Ryssland var oroliga för att stridigheterna drog sig allt närmare deras gräns. Sanningen är väl tyvärr snarare den att många av kombattanterna kommer från den ryska sidan av gränsen. Kozin menade att det var en tragedi om kriget kunde fortgå på grund av att vissa västländer försåg Ukraina med vapen. Han hävdade att ukrainska styrkor hade dödat civila samt förstört hus, skolor och förskolor. Man kan om man vill lyssna på Kozins utläggning om Ukraina i klippet nedan. Jag ber om ursäkt för skrapandet och raspandet, jag kommer aldrig att kombinera ljudinspelning med flitigt antecknande igen.

Kozin fick varma applåder efter sitt anförande och offren för det ryska fälttåget i Ukraina tycktes inte bekomma de svenska fredsaktivisterna. Jag var förvisso inte kvar för evenemangets avslutande paneldebatt men jag betvivlar starkt att det då plötsligt skulle komma att bli någon sorts balans i kritiken, något man inte sett tillstymmelse till under de första fyra timmarna. Blott USA, NATO och de som samarbetade med dem hade kritiserats. Visst bör man inte vara naiv och tro att NATO alltid är frihetens och demokratins försvarare men valet mellan Putin och dem är ändå ganska enkelt.

Mötet i ABF-huset var för övrigt inte första gången Kozin varit i kontakt med den svenska fredsrörelsen. I en tjockare folder om militariseringen av rymden som delades ut på mötet användes som källa ett anförande från Kozin han hållit på ett tidigare möte i Kiruna. Det mötet hade bland annat arrangerats av Kvinnor För Fred och initiativtagare var Agneta Norberg som ju också var den som höll i söndagens möte i ABF-huset.

Pekpinnar för fredsvänner

NATO:s expansion var slutligen något som kritiserades flera gånger under dagen, främst av Kozin. Man tycktes mena att expansionen hotade Ryssland. Vän av frihet måste dock påpeka att det ju faktiskt rör sig om demokratier som valt att ansluta sig till NATO, troligen för att de anser att det ökar deras säkerhet. Med tanke på Rysslands alltmer aggressiva politik mot sina grannländer lär knappast de som tagit steget in i NATO ångra sig.

I ett sista litet ljudsmakprov från mötet i ABF-huset kan man lyssna till Svenska Fredsrådets Agneta Norberg när hon vill betona vad som är pudelns kärna, nämligen etablerandet av baser i de nya NATO-länderna och hur detta hotar Ryssland. Av hennes problembeskrivning att döma kunde det lika gärna varit en av Putin sänd diplomat som talade. Under utläggningen visade hon lite kartor med NATO-baser och det är de kartorna hon refererar till i ljudklippet.

Andra bloggar om fredsrörelsens hycklande förhållande till Ryssland: Aktivisterna i organisationen Ofog har tydligen också de bjudit in inofficiella representanter för den ryska militären vilket man kan läsa om i ett inlägg från 2012 på bloggen Wisemans Wisdoms. I inlägget diskuteras också organisationen Ofogs enögdhet.