Putins påstådde hovideolog Alexander Dugin om den fjärde politiska teorin

Alexander Dugin är en reaktionär, nationalistiskt sinnad rysk ideolog som är mycket hårdför. Han har bland annat välkomnat kriget i Ukraina. Dugin påstås vidare stå Putin nära men det är oklart exakt hur stort hans inflytande över den ryska politiken är.

Någon som bara ens påstås ha Putins öra är självklart intressant blott av den anledningen men Dugin tycks faktiskt vara populär lite varstans, exempelvis hos den identitära rörelsen som väl får sägas vara något av extremhögerns bokmalar då de ju intresserar sig för nya och gamla tänkare i betydligt större utsträckning än andra högerextremister. Dugin var bland annat inbjuden till svenska evenemanget Identitär Idé 2012.

Jag har tagit mig tid att läsa en av Dugins böcker, nämligen The fourth political theory. Dugins syfte med boken är att bidra till skapandet av en fjärde politisk teori bortom liberalism, kommunism och fascism, de tre ideologier som präglade förra århundradet. Av de tre står nu blott liberalismen kvar men den har på sätt och vis segrat sig till döds, hävdar Dugin. Något sorts apolitiskt vakuum har istället uppstått, ett vakuum som Dugin menar bör fyllas med den fjärde politiska teorin. Boken The fourth political theory är dock inte bara ett försök att bidra till skapandet av ett alternativ till liberalismen, den är faktiskt också ett frontalangrepp på liberalismen, dess fokus på individen och den postmoderna värld ideologin skapat.

Även om Dugin avfärdar 1900-talets tre dominerande ideologier vill han ändå se att den fjärde politiska teorin lånar utvalda delar från dem. Av nationalsocialismen och fascismen vill han låna fokuset på folket och nationen i bredare bemärkelse. Från Marxismen vill Dugin plocka kritiken av kapitalismen och det borgerliga samhället. Från liberalismen, slutligen, vill han låna idén om frihet. Frågan är dock hur mycket det är liberalismens idé om frihet som lånas ty det handlar absolut inte om frihet för individen. Istället handlar det hos Dugin om någon sorts dunkel idé om frihet för ”Dasein”, ett begrepp Dugin hämtat från filosofen Heidegger.

Frågan är hur mycket i den fjärde politiska teori Dugin drar upp riktlinjerna för som verkligen är nytt, det tycks mig snarare ofta handla om redan existerande radikalkonservativt tankegods. Där finns ett fokus på nation, traditioner och familj samt angrepp på de krafter som verkar för desammas upplösning. Ett annat radikalkonservativt drag hos den fjärde politiska teorin är att den tydligen ska ha en betydligt mer skeptisk inställning till framstegsoptimismen som Dugin menar på olika sätt präglar de tre andra ideologierna. Detta känns faktiskt ganska märkligt, ska den fjärde politiska teorin inte vara en ideologi som pekar mot en bättre framtid? Det brukar ju ändå vara något ganska centralt hos en politisk ideologi.

Kritik av den amerikanska geopolitiska hegemonin är också en central del av teorin. USA och deras allierade är ju de som står i vägen när ett alternativ till liberalismen ska utformas. Detta knyter an till en av Dugins andra käpphästar, nämligen hans variant av eurasianismen som han kanske är mer känd för än för sin fjärde politiska teori. Målet för Dugins eurasianism är att ersätta dagens unipolära värld där USA och deras bundsförvanter dominerar med en multipolär dito där ingen civilisation tillåts dominera över de andra. När det gäller vilka civilisationer som ska utgöra världens olika maktpoler överlappar Dugin i mångt och mycket världsbilden hos Samuel P Huntington, känd för sin idé om civilisationernas kamp. Det finns dock en viktig skillnad de två emellan och det är att Dugin anser att när det gäller västmakterna är det inte självklart att de bör betraktas som en enhetlig civilisation. Det finns nämligen viktiga skillnader mellan det atlanticistiska väst bestående av USA, Kanada & Storbritannien och det klassiska kontinentala Europa bestående av bland andra Tyskland, Frankrike, Spanien & Italien tycks Dugin mena. En sådan spricka skulle givetvis geopolitiskt gynna ett revanschistiskt Ryssland.

Ganska motsägelsefullt är det att samtidigt som Dugin kritiserar den postmoderna tillvaro liberalismen frambringat så är faktiskt den världsordning han förespråkar att betrakta som närmast postmodernistisk. Dugin tycks nämligen plädera för en ganska extrem kulturrelativism och han menar att var och en av världens civilisationer ska finna sin egen väg.

There will be no universal standard, neither in the material nor in the spiritual aspect. Each civilisation will at last receive the right to freely proclaim that which is, according to its wishes, the measure of things. Somewhere that will be man, somewhere religion, somewhere ethics, somewhere materialism.

(Källa: Dugin, A., The fourth political theory, s. 120)

Avslutningsvis kan man konstatera att individen inte tillmäts något större värde i Dugins idébygge och man undrar hur tillvaron blir för de individer som hamnar utanför ramarna och inte passar in i hans traditionsstyrda idealsamhällen. Svaret är nog tyvärr att det inte skulle bli så skoj alls.

Den fjärde politiska teorin

Vidare läsning om Alexander Dugin:
Läsvärd är Michael Winiarskis intervju med Alexander Dugin i DN i samband med Dugins besök i Finland våren 2014.

VICE har en kortare artikel, också från våren 2014, om Dugin och artikeln fungerar utmärkt som en liten introduktion till hans geopolitiska idéer och eventuella inflytande över rysk politik.

Joakim Andersen, mer känd under pseudonymen Oskorei, har också läst och skrivit om Dugins The Fourth Political Theory på sin blogg. Notera att Andersen är en företrädare för den identitära rörelsen och alltså huserar långt ut på högerkanten. Han hyser också stor sympati för Dugins idéer. Likväl kan det han skriver vara läsvärt men man får såklart ha detta i bakhuvudet.

       

       

2 reaktioner till “Putins påstådde hovideolog Alexander Dugin om den fjärde politiska teorin”

  1. Hej.
    Dugin är inte postmodern i sitt resonemang om nationellla och sociala identiteter, han är premodern, eller ursprunglig. Den postmoderna läsningen är att all form av identitet över instinkterna är arbiträrt skapad i en maktstruktur, och den postmoderna människans frihet består i att göra dessa identitetsbegrepp (moral, etik, värderingar etc.) till medvetet valbara allt efter vad individens passion säger denne. I sin renodlade form är postmodernismen den ultimata hänsynslösa och inhumana egoismen, där den som med språklig förmåga och kontroll över definitionerna kan härska över andra för att tillfredsställa sina behov och infall.

    Det Dugin resonerar kring är identitet som en fast (upplevd som sådan) kärna, en inre säkerhet där du vet vem du är och förstår omvärlden utifrån denna kärna. Västerländsk postmodernism står sig slätt i konflikten med de folk och de kulturer som är premoderna i den bemärkelsen. Postmodernismen är trots allt en idé för kosmopolitisk storstadsmedelklass utan identitet, och med en fobisk skräck för att ha eller vara fel, och att inte vara progressivast.

    Till sist, din blogg erbjuder allt som oftast trevlig läsning i en lugn och sansad ton. Gör gärna fler bokrecensioner.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard

  2. Hej,

    Tack för ditt utförliga klargörande angående postmodernismen. Det var väl på grund av att jag anade att Dugins världsordning inte var postmodern som jag skrev att hans världsordning kunde betraktas som närmast postmodern snarare än att den faktiskt var det. Jag fördunklade språket på det vis man gör när man anar att man är ute på hal is. Dugin menar sig ju stå för raka motsatsen till postmodernismen men precis som många postmodernister landar han faktiskt i en kulturrelativism. Detta gör dock, som du påpekar, varken honom eller hans tankebygge postmodernistiskt.

    Det har inte blivit att läsa några böcker på ett tag men nu har jag några veckors semester och ska förhoppningsvis ha tid att ta itu med toppen på bokhögen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *