En dikt om barndomens somrar, Säterdalen och hjärnsubstans

I tidig skolålder besökte vi små dalayngel Säterdalen och jag minns det som en Edens lustgård. När jag nu under sommaren hade vägarna förbi kunde jag därför inte låta bli att bege mig ned dit. Det ledde till att min sovande musa vaknade till liv och jag skrev följande stycke poesi.

Förväntansfullt stiger jag ned i min barndoms paradis

Hoppas där få möta det Eden mina glittrande barnaögon skådat

Strosar runt, söker efter soliga branten där min kamrat handlöst föll

Allt blott minnen, finner icke stupet där han fick hjärnan skakad om

Vattnet i ån är brunt och smutsigt, barnen som leker är fula

Inser, det vackra Säterdalen finns bara uti min skalles grå massa

Men måhända är det Säterdalen som bor i mina neuroner
mera värt än detsamma av atomer

För den som inte är bekant med min diktning kan jag upplysa om att den är en form av metapoesi. Den är delvis en drift med den poesi som tar sig själv på alltför stort allvar. Tror man att det innebär att min diktning inte är på allvar tror man dock fel. Tvärtom, i och med dess självreflektion, den ironiska tonen och dess dubbelhet står den långt högre än den form av pretentiös poesi som den har udden riktad mot.

Tidigare dikter jag publicerat på denna blogg:
Juldikt, en dikt om julens sanna väsen och dess sataniska undertoner.
Höstkvällsångestdikt, en dikt om själens mörker och döda harungar.
SJ, min musa, en dikt om vänskap med de döda.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *